höst

Vecka 31

Jaha, då satt man på kontoret igen. Eller egentligen jobbade jag förra veckan med, men det Jakobs Dagar (dvs lilla Jeppis lilla stadsfestival) och vi hade lite specialevenemang och inga vanliga kontorsdagar alls. Plus den 30-graderiga värmen som gjorde det omöjligt att falla tillbaka i nån rutin alls. Det var liksom lite för mycket sommar ännu förra veckan.

Nu hoppas jag bara på det, att falla tillbaka. Hitta min trygga plats intryckt mellan jobb, bokreleaser och att göra-listor. Kila in mig där och sen inte titta ut förrän allt är gjort. Visst är en dag på stranden med sand mellan tårna och glass i min hand eller vad fan det än är trevligt, men inget går väl ändå upp mot riktigt tråkigt inrutad vardag. Ge mig kaffeandedräkt, ge mig datorrelaterad värk i axlarna, ge mig övertid och och ge mig snälla nån nu ett riktigt ineffektivt möte som drar ut på tiden!!!!!!

Men än har jag inte packat ihop bikinin helt och hållet, i helgen ska vi på 40-årsfest i Hälsingland och det är ändå ett evenemang jag i huvudet tänkt på som en sommarfest. Men så småningom så blir det nog höst i år igen, även i huvudet. Om ett par dagar är det augusti och då kan jag säga “nästa månad kommer min andra roman ut”. Det är både skrämmande, men ska också bli en lättnad. Att få det överstökat liksom.

Men före det ska vecka 31 susa förbi. Och 32 och 33 och så vidare och så vidare. Snart är det bokmässa igen. Jag ska komma in i nån lagom blogg-takt igen och kanske boka en skrivdejt med Malin så småningom?

I kontoret bredvid spelar nån Sommartider hej hej på hög volym. Här föredrar jag denna:

Kan det inte alltid vara september?

Försöker inrätta mig i det lagomiga, försöker godkänna två rostmackor med ost och paprika som en fullgod frukost för nån som har svårt att få i sig frukost alls till vardags och på helgerna går all in med gröt och avokado och ägg. Försöker se det bra i att jag steg upp nio i alla fall och inte elva. Tuggar slött, drar ut på tiden. Jag packade simhallsväskan redan igår kväll, glad över att jag kom ihåg att packa två handdukar den här gången, en för håret och en för kroppen. Jag väljer alltid de snyggaste handdukarna till simhallen, de som är urtvättade och fläckade av vad jag hoppas är hårfärg kan man använda hemma där ingen ser en.

Redan när jag går ner för trapporna känns det bättre och jag känner mig ung, frisk, energisk! när jag slänger simhallsväskan i korgen och låser upp cykeln. Skulle egentligen vilja ta en selfie, men hejdar mig. Cyklar den korta biten till simhallen och går in, betalar och går in i omklädningsrummet. Räknar snabbt antalet nyckelband som hänger kvar i skåpen. Ganska många kvar, bra, det betyder att det förhoppningsvis inte är så många i bassängen. Byter om och igen tänker jag “gud vad jag är duktig!”. Går naken i duschen, ler vagt åt andra nakna människor, väldigt noga med att inte göra något som kan verka märkligt eller skumt eller som att jag ens är medveten om att andra är nakna men det är ju det enda man tänker på “här står jag naken, med andra nakna främlingar”.

Småspringer ner till bassängen. Tycker så om ljuden och lukterna i simhallen, kloret och klirret av nyckelbanden runt folks anklar och ekot av barnrop och olika plask. Det står gäng med pensionärer i varje bana så jag dyker in till “snabba simmare”-banan och har konstant dåligt samvete i en timme för jag är inte snabb. Jag glider av och an och har ganska bra tempo på, men är fortfarande långsammare än flera andra. I banan bredvid mig börjar vattengymnastiken igen, högtalarna spelar Nordman och Modern Talking. Det stör mig egentligen inte alls, men när en klass åtta-åringar (kanske) springer in simmar jag mina sista 200 meter snabbt som attan.

Blir alltid stenhungrig av att simma så köper tonfisksallad, yoghurt och knäckebröd på affären. Sitter i kontoret och äter och jobbar ganska bra, får mycket gjort. Känner mig duktig, en känsla jag ständigt strävar efter men sällan uppnår. Det ligger liksom i duktighetens anatomi att vara otillgänglig. Men idag känner jag mig ganska duktig.

Kommer hem och äter hämtetofu, pratar med Pär och hinner vila mig en halvtimme. Grönsakerna är krispiga och solen lyser in genom fönstret och katterna kurrar. Sen måste jag cykla till gymnasiet för att hålla i min kurs, men det känns inte som ett måste, det känns som ett privilegium. Det här högt, högt till himlen. Luften doftar kall jord och som vanligt när det är så bestämmer jag mig för att vara mer utomhus. Jag ska bli en sån som är utomhus mer.

Det är andra gången jag håller i Arbiskursen och det är ännu roligare än första gången. Så bra grupp, så bra och blandad. Folk skriver fantastiska små historier på de tio och sju och fem minutrarna jag ger dem. Skrivövningarna flyter ut i diskussioner om ångest och kärlek och en hel massa annat. Det är precis som det ska va på skrivkurs - det ska handla till åtminstone till hälften om annat. En och en halv timme räcker ingenstans och sen är det dags att cykla hem. Köper bröd och mjölk och smör i lilla affären, höstkvällen kniper i kinderna sista biten hem.

Fönstrena i vårt hus lyser ut i den blåa kvällen som små adventskalenderluckor. Grannen har till och med lyktor tända på balkongen. Tycker så om att komma hem, tycker så om att cykla på nästan folktomma gator blå kvällar. Tycker så om september. Kan det inte vara september jämt.

Vi ser på tv tillsammans, det spelar inte så stor roll vad det är vi ser, vi behöver bara nåt att samla oss runt. Katterna ligger i sina stolar som små fjällrävar, nosarna instuckna under svans och päls.  Vi äter rostbröd och dricker te.

41880618_542461446184318_5874642489213714432_n.jpg
41884487_224416758429391_3015698685452353536_n.jpg