[embed width=480 height=270 class=left thumbnail=https://i.ytimg.com/vi/z8bkxKfNE6w/hqdefault.jpg?r=47219]http://www.youtube.com/watch?v=z8bkxKfNE6w[/embed]
Kolla, en video!
Jag visar er de julklappar jag fick i år, om ni vill titta asså. Annars kan ni bara låta bli, för det är ju trots allt bara rent och skärt skryt. Den här videon filmade jag i natt och när ni ser på det här kanske jag ligger och sover eller så är jag faktiskt ute och gör en grej jag tänkt göra. Vi får se.
Precis som Kugge (som jag kopierade listan av) har gjort, ska jag också fylla i listan om året som gått. Det blev ett megalångt inlägg men ni kan ju ta kaffepauser när ni vill. Förresten tycker jag ni ska läsa Kugges, eller Michaela som hon också heter, blogg redan nu, så att ni nöjt kan säga att ni läste den före hon blev den världskända författare som hon säkerligen kommer bli.
Gjorde du något 2016 som du aldrig gjort förut?
O ja! 2016 har varit ett händelserikt år. Jag har blivit sambo, jag har gift mig, jag har fått syskonbarn och jag har vunnit pris för Årets blogg. Och så har jag börjat bekanta mig med Youtubers! I alla fall svenska såna. Hittills tycker jag Therese Lindgren verkar smart men tråkig, Tova Helgesson hysterisk men rolig och Jockiboi äcklig men vidrig. Tror jag gillar Tova bäst, för hon är så gränslös. Är liksom faschinerad av henne. Har ni tips på andra? Vem ska jag se på?
Genomdrev du någon stor förändring?
"Genomdrev" låter som att jag pushat på jättehårt i motstånd, men jag flyttade ju bloggen till Sevvan och allt som följde med det och så gifte jag ju mig då. Det har varit stora förändringar.
Att gifta sig är egentligen inte en stor förändring, för inget ändras riktigt från när man "bara" är ihop. I alla fall mellan dig och din partner. MEN folk engagerar sig otroligt när man gifter sig. Plötsligt är folk som inte brytt sig ett jävla skit om dig förr "glada för din skull". Alltså sorry, jag vill inte låta otacksam men jag har ju ändå lyckats med vissa saker här i livet som kräver lite mer talang än att gifta sig utan att få en bråkdel av alla grattisar jag fick när jag blev en ärbar kvinna. Och helt seriöst känns det många gånger som att det handlar om just det. Att jag är mindre farlig på nåt sätt nu och att jag nu är mer bekväm eftersom jag frivilligt gett mig in i den folkkäraste av alla normer, heteronormen. Ibland vill jag bara ställa mig upp och skrika "gillade du mig inte som singel behöver du inte gilla mig nu heller!!!!!".
Om ibland om jag är på gott humör tänker jag att det handlar mer om att folk på riktigt blir glada av kärleksnyheter i dessa tider men tja. Sällan jag är på riktigt så gott humör.
Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?
Ja! Det enda folk gör i denna ålder är att få barn och springa marathon, i alla fall om man ska tro Facebook. Vilket inte gör de bebisar man lärt känna mindre gulliga <33
En av oss är gullig i alla fall.
Vilket datum från år 2016 kommer du alltid att minnas?
När chefen traditionsenligt gick igenom året på julfesten och listade olika datum som varit viktiga för personalen reagerade jag knappt på mitt eget bröllopsdatum. Så jag är inte så bra på datum men okej: första augusti föddes Grim, mitt eget lilla brorsbarn. Och efter det är ju ingenting sig likt, så det lär jag nog alltid minnas. Plus att det är en dag efter Harry Potters födelsedag, så lätt att minnas därav också.
Dog någon som stod dig nära?
Vår katt Kantele vilket var sorgligt nog, utan att nån människa jag känner dog.
Vilka länder besökte du?
Som den globetrotter jag är svarar jag Danmark, Sverige och Estland. Inte många länder, men rätt många resor till Sverige och dessutom till massa olika städer och byar.
Bästa köpet?
Vår säng, utan konkurrens. Jag blir fortfarande lika glad när jag går och lägger mig, det är en sån ofantlig lyx. Jag har inte glömt första två månaderna Pär bodde här, när vi sov på min 120 madrass på golvet, eftersom jag slarvade bort ett sängsben i flytten (true story). Det var det värsta ever, inte det minsta romantiskt och gulligt som man lätt kunde tro.
Min nya dator var också ett steg upp på livskvalitetsstegen eftersom jag ändå skriver en del dessa dagar. Men det är så himla tråkigt att lägga pengar på teknik att jag inte kan tycka det är det bästa köpet.
Gjorde någonting dig riktigt glad?
Att börja Monika Fagerholms Manus-kurs, eftersom jag skrev i ett sammanhang igen och att det visat sig att jag skriver bra (alltså inte kanske kvalitativt men att jag faktiskt skriver - och ganska mycket!) under Monikas handledning.
Och så klart - att jag blev Årets blogg. Allt det som det förde med sig, det gjorde mig riktigt, riktigt glad. Och förvirrad. Men mest glad.
Och så Pär så klart. Han gör mig glad nästan varje dag. Det har också gjort mig så fantastiskt glad att han går så väl ihop med min familj och mina vänner.
Smygbild på en sovande Pär.
Saknar du något under år 2016 som du vill ha år 2017?
Personligt har jag haft ett ganska bra år, men ser man till världsläget finns det mycket att önska. Fred först och främst och tills dess är ordnat en humanare flyktingpolitik. Hade gärna sett att vi fick en ny, kompetent regering här hemma och att alla andra högerextrema regeringar och ledare runt om i världen skulle vakna en morgon och ba "men herregud vad håller jag på med?" och självmant avgå och söka hjälp, så vi slapp kaoset en revolution skulle medföra. Men hur det än händer vill jag ha ett nytt politiskt klimat.
Vad önskar du att du gjort mer?
Läst och gjort saker offline.
Vad önskar du att du gjort mindre?
Oroat mig och haft ångest. Har mått riktigt kasst i omgångar, speciellt i höst, med nya spännande symptom som katastroftankar, sömnproblem och paranoia. Insåg också i höst att jag slutat bry mig om mitt yttre på ett oroväckande sätt. Det kanske kan låta hälsosamt, men liksom, det är inte på det sättet. Det känns mer som jag gav upp på ett väldigt ledsamt sätt. Det mesta av det här skyller jag på hormonkuren jag åt hela sommaren och ända in på tidiga hösten. Jag kan inte riktigt förstå vad det annars skulle bero på.
Bästa boken du läste i år?
Här kan du läsa alla böcker jag läst/lyssnat på i år, de med en *asterix* efter sig är såna jag gillat extra mycket. Men de läsupplevelser jag minns bäst är Tripprapporter och The Girls.
Favoritprogram på TV?
Bäst i år har ju Skam varit, det överskuggar allt det andra som varit bra (The Crown, Historieätarna, Easy, The Get Down, The Path). Det här är en riktigt barnslig reaktion men, jag har liksom blivit sur de senaste veckrona för att skam blivit sånt allmängods. Plötsligt ser ALLA på Skam, men när jag skrev om serien i augusti så... Nej, jag vet inte vad jag vill ha sagt annat än att JAG SÅG DET FÖRE DET BLEV COOLT. Suck, barnsligt som sagt, jag har inte utvecklats alls sen jag gick i sjuan och blev sur när andra lyssnade på Håkan Hellström, för de gjorde inte det "på riktigt".
[embed width=480 height=270 class=left thumbnail=https://i.ytimg.com/vi/WDZJPJV__bQ/hqdefault.jpg?r=38103]http://www.youtube.com/watch?v=WDZJPJV__bQ[/embed]
Största musikaliska upptäckten?
Vet inte riktigt om jag har upptäckt jättemycket ny musik, de skivor jag tyckt varit bäst har kommit från artister och band jag gillat länge redan. Beyonce, Frida Hyvönen och Rihanna är min topp tre från detta år, i den ordningen. Jag minns så väl när Formation kom ut. Det var som ett fucking knytnävsslag i solar plexus. Och sen hela Lemonade-skivan. Det känns som början på nåt nytt.
Sen skulle jag vilja nämna årets skivor från Bowie, Frank Ocean, Blood Orange, Kanye West, The Radio Dept., Cherrie, Sabina Ddumba, Håkan Hellström, Anonhi, A Tribe called Quest, Silvana Imam, Solange och Anderson Paak och El Perro del Mar som skivor från året som jag lyssnat på och gillat mycket. Det blev mycket name dropping här nu, förlåt för det. Se det som tips, allt finns på Spottan (förutom Queen B).
Vad var din största framgång på jobbet 2016?
På mitt riktiga jobb, After Eight, har det mesta varit som vanligt. När det gäller skrivandet så känns det faktiskt som att jag kommit ett steg närmre den där utgivna boken i år.
Största framgång på det privata planet?
Att jag ibland faktiskt har lyckats tänka: är det värt att börja gnälla om detta? och sen inte gnällt om det. Det tycker jag är strongt av mig, den gnälligaste människan sen stenåldern.
Jag är också stolt över att jag i år vågat mig in i, om aldrig än så försiktigt, i olika debatter på och av internet och gått rakryggad ut ur dem. Inte som att jag alltid haft rätt, men som att jag tänkt igenom mina argument, presenterat dem, stått fast vid dem och hållt mig saklig. Det är nytt för mig.
Boende.
Vad spenderade du mest pengar på?
Boende, med allt vad det innebär. Köpte mycket nya möbler i början av året och har betalat hyra hela året.
Något du önskade dig och fick?
Jag fick så otroligt mycket, men det känns som att det mesta är sånt jag aldrig vågat ens önska. Men vi fick en riktigt fin bröllopsfest som var precis som vi ville ha den, plus så mycket mer. Den kvällen kommer jag bära med mig länge. Tack till alla som hjälpte oss med allt, speciellt min syster Julia som ordnade i princip hela festen.
Något du önskade dig och inte fick?
Vann aldrig storkovan på nån av de skraplotter vi skrapade i år. Orättvist! Dessutom hade jag hoppats jag skulle kommsa över 1000-strecket med följare på Insta innan året är slut, men nu ligger jag på typ 950 så om jag inte får 50 följare de närmasta tre dagarna får jag väl räkna det som ETT MISSLYCKANDE :(((((((
Vad gjorde du på din födelsedag 2016?
Minns inte att jag gjorde nåt särskilt den nittonde september. 29 är också en värdelös ålder att fylla. Kan jag bara bli 30 nån gång redan, jag hör liksom inte hemma i 20-talen längre?!
Vad fick dig att må bra?
Vardagen och skrivandet, alla simturer i somras.
Kantele som vi minns henne.
Vem saknade du?
Kantele så klart. Och sen är det ju ett faktum att en del av min familj och dessutom hela min svärfamilj plus en massa av mina och Pärs vänner bor långt ifrån oss. Men de finns ju där.
De bästa nya människorna du träffade?
Alla Pärs kompisar. Har varit så himla, himla rädd att de inte ska gilla mig och tycka att jag rövat bort honom till denna ödsliga avkrok i detta gudsförgätna land. Har också varit orolig för att alla hans kompisar är liksom sjukt smarta och sjukt coola och jag känner mig ofta så satans dum och lanttis. MEN precis som Pär har försäkrat mig om från första början så är de alla också sjukt snälla och välkomnande plus att jag faktiskt tror att de gillar mig, eller i alla fall inte ogillar mig. Så YES!
Mest stolt över?
Min blogg. Faktiskt. Att jag kommit dit jag kommit med den utan att kompromissa eller låtsas, utan bara varit mig själv. Ärlighet inte bara varar längst, det tar dig längst också. Tänk på det.
Och en kardemummakaka jag bakat två gånger under julhelgen som är den goaste kakan jag ever bakat!!! Hemligheten är fil.
Högsta önskan just nu?
Att den politiska pendeln svänger nu nästa år. Att det blir bättre i världen. På det personliga planet ska jag tammefan skriva klart ett bokmanus nästa år.
Vad tänker du göra annorlunda nästa år?
Jag ska börja promenera och simma igen. Har varit alldeles för stillasittande i år, speciellt här nu i slutet av året när min fot har jävlats och jag inte kunnat gå som jag ville (för er som undrat, så här lyder domen: jag har en muskel på yttre sidan av foten och vristen som slagits ur funktion när jag steg lite lätt snett i somras. Det gör att det börjat dra snett och nån mjukdel hamnat i kläm eller vad det nu var. Jag har fått gummibandsövningar jag ska göra tre gånger i veckan och om sisådär sex veckor borde jag ha normal funktion i foten igen, eftersom jag stiger ner bra och har "utmärkta" muskler i fötterna annars). Kommer nog aldrig tycka om att träna på det där märkliga sättet som folk tycks göra, men jag känner att jag behöver mer frisk luft. Och simma är det bästa jag vet, även i simhall. Så det. Sen vill jag scrolla mindre och läsa mer. Och få Pär att gilla RnB, HAHAHAHA. Never gonna happen.
Oj, så går plötsligt en vecka, fem dagar och inget ljud hörs. Ni är kanske intresserade av vad jag gjort den senaste veckan? Jag har i korta drag jobbat och julfixat. För övrigt har jag haft en handfull intressanta musikupplevelser. Inte så att jag drabbats i positiv bemärkelse av alla dessa låtar, men jag har upplevt något kring dem.
[embed width=459 height=344 class=left thumbnail=https://i.ytimg.com/vi/WJYRfsOrQfM/hqdefault.jpg?r=18390]http://www.youtube.com/watch?v=WJYRfsOrQfM[/embed]Om ni såg Hitlåtens historia härom kvällen så förstår ni var för den här är med. Bra program annars, detta Hitlåtens historia, vet inte varför jag inte ser på det oftare. Runt den här låten upplevde jag den fina, fina känslan av att minnas en stor känsla som jag glömt när jag hörde den här låten, som om man helt plötsligt får tillträde till ett låst rum i hjärnan där man packat in en massa barndom.
Jag upplevde också att Tanita som sjunger verkar vara en sympatisk människa på det där sättet att jag skulle vilja hänga med henne - nåt jag tycker väldigt sällan om folk, senast var det när jag såg Mats Strandberg på TV - och att videon är så mycket nittiotal att jag måste blunda mellan varven.
[embed width=459 height=344 class=left thumbnail=https://i.ytimg.com/vi/HoxoHHQi2Eo/hqdefault.jpg?r=70929]http://www.youtube.com/watch?v=HoxoHHQi2Eo[/embed]
Det här är kanske den mest negativa upplevelsen kring en låt jag haft lately. Fast inte enbart negativt, för det var också väldigt absurdt och absurdt är oftast lite roligt också. Först och främst borde den här låten avlivas på nåder, det är väl ganska uppenbart. Men stället jag hörde den på you guys, det är där det absurda kommer in.
Ni vet väntrum. Såna väntrum med trevliga grönväxter i hörnen, MåBra-tidningar på bordet och kanske nån affish med kostcirkeln eller annat hälsorelaterat på väggarna. Man ska som sjunka in i den där allt är okej, vi tar hand om dig-feelisen. Jag var i ett sånt väntrum förra veckan. Kom några minuter för tidigt, satte mig ner i en av de säkert ergonomiska stolarna och bläddrade i MåBra. När jag plötsligt inser att nåt är fel med den klassiska väntrumsbilden. Oftast brukar nån slags musik spela och oftast är det Enya. Eller nåt med vattenporl. Men när jag spetsade öronen så var det just Kiss my country ass som blastade på väntrumsbehaglig nivå. Följt av andra klassiker i genren som den här och den här.
Inget illa om fysioterapeuten jag väntade på (jag har faktiskt aldrig upplevt ett sånt kompetent, effektivt men samtidigt sympatiskt mottagande), men ass... Det var en otroligt förvirrande upplevelse. Mina ögon säger svalt och behagligt väntrum, mina öron säger fylleslag på high school-fest i Texas.
[embed width=480 height=270 class=left thumbnail=https://i.ytimg.com/vi/L9ZbJrxloQ8/hqdefault.jpg?r=75232]http://www.youtube.com/watch?v=L9ZbJrxloQ8[/embed]
Jag är knappast ensam om att haft en upplevelse kring denna låt, eller video more like it, denna vecka. Den kom att disktueras igår kväll på jobbets julfest och reaktionerna var allt från "befriande!" till "jag vill slå ner honom". Jag kan inte bestämma vad jag tycker. Precis som det också sas igår på julfesten, gör han ju egentligen inget som inte brudar gjort i tjugo år. Och jag är all for jämställdhet och jag vill inte vara den som är den, men fan jag är nog lite den ändå.
Pär kallar mig ibland för kristdemokraten, till exempel när jag uttrycker förfäran över att affärer har öppet på julafton (det är inte för att jag tycker dagen är så helig, men för att jag tycker inte vi måste kunna konsumera allt, överallt, hela jävla tiden. Jag hade även varit nöjd med att de skulle ha öppet på julafton men stängt i måndags, men ja, tillbaka till ämnet) eller blir bestört av den här videon. Jag hoppas jag skulle reagerat lika om det var en brud som dansade, men jag hade ju knappast det.
Den här videon har fått mig att ifrågasätta mig själv så många gånger redan. Jag pendlar mellan att tycka att den är ett feministiskt genidrag och att tycka den är moraliskt fördärvad. Men jag tycker låten är ganska bra.
[embed width=459 height=344 class=left thumbnail=https://i.ytimg.com/vi/nPOy7TPjfkE/hqdefault.jpg?r=39105]http://www.youtube.com/watch?v=nPOy7TPjfkE[/embed]
Och till sist så blev jag omkörd av en bil som spelade denna så det skrålade på hela gatan igår. Jag tyckte det var fint på nåt sätt, jag undrar om det var nån med en äkta heart ache som satt i bilen.
Nu måste jag i all hast sätta på mig kläder, får kaffegäster om en halvtimme.
Ja, och God Jul om vi inte hörs före det.
Jag har figurerat i två olika tidningar på senaste tiden. Ett liv i sus och dus, det är det enda rätta.
Först var jag finkulturell och litterär i den norrländska kulturtidskriften Provins. De hade Österbotten som tema i detta nummer.
Jag blev tillfrågad att skriva dikter till numret och jag var inte sen att tacka ja, även om det kändes jäääävligt nervigt att göra det. Dikt är inte riktigt min bekvämlighetsgenre. Eller så här - jag gillar att skriva poesi, men jag gör det helst helt utan ambition och baktanke. Men nu är dikterna tryckta där och det känns bra. I samma nummer kan ni också läsa en viss Pärs essä om dialektklimatet i Österbotten. Min dröm om att vi ska vara ett litterärt superpar (typ Nicole Krauss & Jonathan Safran Foer [före skilsmässan]) känns lite närmre.
Sen böt jag fråg gåspennan till grillzen och helt plötsligt var jag Studenbladets covergirl. KUL!!! Speciellt eftersom min egen studiekarriär gick hundra kilometer i timmen käpprätt åt helvete.
Så sjukt, en tre (3) uppslag lång artikel om ~*lilla mey*~. Och de här bilderna alltså. Blir nästan kär i mig själv. Och Nikko, det lilla geniet som tagit bilden. Och ja, det är mina egna grillz. Fick dem av Ronja för ett par år sen, efter att jag hade önskat mig dem riktigt hårt.
Det här är dessutom STBLs sista pappersnummer forever så jag är lite historisk också. Bra att göra historia i sjukhusbeiga strumpor och plastsandaler tycker jag.
Tack och hej, tartexpastej!
Hej hörni, vad har ni gjort i helgen? Jag har inte gjort så mycket, plågats av mensvärk mest känns det som. Här följer mina topp tre bästa tips mot mensvärk: 1.... JAG VET INT, gör vad du måste för att överleva. Ett tips jag INTE ger är att tappa er telefon i diskhon första mensdagen, för det är bevisat att du kommer stå och gråta hejdlöst in i ett köksskåp om det händer.
I alla fall. I fredags, efter På Spåret, säsongsavslutningen av Skam (Alt er Love <333333) och tre glas whiskey skrev jag en raplåt. Inte musiken givetvis, för jag kan inte musik. Men texten. Vill ni läsa den? Klart ni vill. I wish jag skulle kunna göra musik och rappa in public och göra en video för jag tror ni skulle gilla det men äh, jag kan inte och det är ju sist och slutligen att skriva som jag gillar, så då gör jag det jag gillar först och främst.
I alla fall, här är mitt eget rapanthem.
Skrivet strax före min mens började och påminde mig om exakt hur dödlig jag är.
Dedikerat till alla och ingen.
Varsågoda.
Hej höödu får ja fråg - de ere kul ti va rädd?
Du vill va så cool, ja torkar reve me credd
Vissa kanski kallar me en skänk från ovan
Ja smäschar Vegatoppen tå ja sesser på an
Hej höödu får ja fråg - de ere kul på Hanken?
Ja e Bonnie å Clyde å papp din äger banken
Skyll int på me, he va tu som vila carp idee diem
All känder Blejk, fejt å fab, int naan frågar vem
Hej höödu får ja fråg de - ere kul på Ollis?
Vill du hör na bra så tarma diin tållis?
Säg åt DJn hen ska lägg på de här lååtn
Ja e från Larsmo, tär staar vi i bååtn!
Hej höödu får ja fråg de - ere kul ti va roko?
He låftar om de, ga å öppn fönsterluko!
Du kan prov sök ti Idol å hoppas på he bästa
Men ja siter i juryn å ja sejr TACK, NÄSTA!
Hej höödu får ja fråg de - ere kul ti bo i stan?
Intnaan komber ihåg oss, men ja byri va vaan
Vi har int na fulljour å knappt na tååge
Men tå ja komber peedand tå gör du vågen
Hej höödu får ja fråg de - ere kul ti mansplain?
Ja vinder no entå, hejla baano e rejn
Ja har me me allihopa, hejla PK-eliiitn
Hoppas du siter bekvämt, tär du siter i skiitn
Hej höödu ja ska säg na - ja bööv int ens ljug
Du e roko på mytchi, men du e bra på ti sug
Ja kan no va snäll, ba du halder käfta
Årets blogg, he er jag, du har säkert läst a.
Dagarna går och skarvarna mellan dag och natt syns knappt. Jag läser. Läste The Girls igår, fantastisk bok, precis som alla andra sagt. Läser Sommaren utan män idag, storslagen på ett annat sätt. Slås av hur jag beundrar samtidigt som jag tröttas ut av den svala, akademiska stilen. Bottnar i ett komplex gentemot akademin skulle jag tro, jag passar så dåligt i såna miljöer och runt såna människor, samtidigt som jag önskar jag gjorde det.
Jag lagar mat. Idag en couscoussallad med alldeles för mycket gurka och ändå alldeles för torr. Igår en pasta med auraostsås, beprövat och gott. Ost och grädde och en äggula. En svagt gul pasta, behaglig på alla sätt. Tröstande mat helt utan vassa kanter. Fick en kokbok på posten igår som jag hade beställt förra veckan. Ett stekt ägg är också middag. Den verkar bra.
Försöker skriva, men fastnar i det eviga scrollandet. Sitter fast på samma bana på Candy crush i evigheter, spelar slut liven så fort jag får dem. Ser alla liv jag inte lever på instagram. Vet inte om det är nyttigt att ständigt utsättas för sin oändliga möjligheter, omöjliga att alla greppa. Tänker också att det är vrickat att det inte längre är viktigt vad du gör, bara viktigt vad du konsumerar.
Min oro över att vara tillfällig krympling överskuggas av min oro för världsläget och hemmaläget. Det blåser kallare och kallare vindar och det gör mig orolig att jag inte kan föreställa mig hur vår framtid ska se ut, hur vi ska bli gamla. Det är så mycket ont i luften.
Låtsas att det jag lägger min tid på är viktigt. Tvätta köksmattan, byta plats på två fåtöljer i vardagsrummet, torka samma bordsyta flera gånger. Ändå blir det aldrig riktigt rent. Om man steker vitlök och lök i smör så doftar det hem i hela lägenheten och ingen märker om det är smuts i hörnen. Vattnet rinner långsamt ner i handfatet på vessan hur mycket Kodin putkimies jag än häller i.
Plockar ögonbrynen och ett par skäggstrån på hakan tills det inte finns mer att plocka. Har numera ett perfekt ansat ansikte. Förlorar mig lite i fickspegelns lilla cirkel av ansikte, studerar mina porer som om jag sökte vatten på Mars. Bakom spegeln spelar sista avsnittet av The Crown. Bra serie, extremt välgjord. Svårt att slå in en kil i nån spricka, för det finns knappt nån.
Frågar Pär en gång i halvtimmen vad han gör. Får olika svar varje gång. Inget speciellt. Jobbar. Läser en artikel om nån eller nåt. Diskar. Gosar med Pixie. Det har lite blivit så, att Pär hänger med Pixie och jag hänger med Viola. Pixie håller helst till i kontoret där Pär oftast sitter och jobbar. Viola är illojal mot alla, men har respekt för mig. Vi har varsin katt och vi har varann. Vi lyssnar ganska mycket på radio.
Jag ser att Flow har börjat släppa namn till nästa sommars festival. Lana del Ray, The XX, Aphex Twin. Flera namn jag gärna hade sett, men jag vet jag inte kommer åka i år heller. Jag låtsas tänka på det, kanske jag följer med kompisarna i år. Men det kommer inte hända. För mycket folk, och speciellt för mycket hippt folk på ett och samma ställe. Har inte självförtroende nog att vara ohipp bland de hippa, har inte intresse nog att försöka vara hipp.
Idag kom Frida Hyvönens Kvinnor och barn-vinyl på posten. Det är vad du konsumerar som är viktigt. Vi fick även ett julkort från Pärs mommo. Hon tyckte det såg snyggt ut när jag tog emot bloggpriset. Jag märkte just att det finns en säsong sex av Downton Abbey på Netflix. Köksmattan doftar svagt av tallsåpa trots att jag tvättade den i maskin. Imorgon ska jag till fysioterapeuten. Äntligen. Har stora förväntningar på honom.
Pär gör sitt bästa för att aktivera mig på en lagom nivå dessa sjukskrivna dagar. Idag fick jag "städa hatthyllan" som uppgift. Det gjorde jag också, det tog tre minuter. När jag hade gjort det och ordnat upp alla sneakers i skohyllan kastade jag en blick på vår "hallmatta". Denna förhatliga tygtrasa, egentligen en röd badrumsmatta från Ikea som bara blivit slängt dit nån gång när jag flyttade in och ville skydda parkettgolvet. Och sen bara lämnat kvar där <- min inredningsfilosofi.
Eftersom syrran var besök och erbjöd sig agera privatchaufför tog jag tag i ett litet projekt jag tänkt på en tid. Inspirationen/idéstölden kommer från Hej Regina och denna bild. Min blev kanske 70% fulare men whatever, jag är ganska nöjd.
På avstånd ser mattan i alla fall sika-huippu-kiva ut.
För min lilla hallmatta behöver du:
1 lagom form till exempel en tekopp
1 penna
1 måttband
1 mattkniv (bästa verktyget <3333)
1 bit "kuramatto" (finns på rulle at your local byggvaruhandel)
underlag, t ex en bunt gamla dagstidningar
Du förstår säkert själv hur du ska göra. Ta lite mått, rita ut ett lagom mönster med hjälp av tekoppen, kom ihåg underlaget och så är det bara att skära med mattkniven. OBS, det hårar en del så det lönar sig att ha en dammsugare nära till hand och OBS nummer två det går inte att använda sax. Take it from someone som provat.
Tja, lite ojämna kanter och lite ludd här och där, men är nog ändå ganska nöjd tycker jag. Det blev dessutom billigare än jag tänkt mig, mattan kostade tolv euro metern och jag köpte en och en halv, dvs ~18 euro. Plus två euro för en ny mattkniv eftersom jag tydligen slarvat bort min förra.
Ja, nej, men jag är nog jävligt nöjd.
Jag håller på att bli lite galen av att vara hemma och inte kunna röra mig som jag vill. Har gråtit flera gånger de senaste dagarna och ligger och oroar mig för saker jag vanligtvis inte oroar mig för och jag har passerat rastlös-stadiet för länge sen. Nu känns istället allt oöverkomligt och jag orkar inte göra nåt för vad vitsen liksom. Allt gör ändå bara ont.
Idag låg jag på soffan i pyjamas fram till klockan fyra och kunde för mitt liv inte förstå vad jag skulle stiga upp för. Såg till och med på nåt skidlopp på teven!!!!!!! Men då började Pär se så orolig ut att jag gjorde en kraftansträngning och la kläder på mig och lagade mat. Åt pulled havre och tände tre adventsljus och sen hämtade papp och Mia oss och vi åkte till brorsans för kaffe och babygull. Så nu känns det lite bättre.
Sen vill jag tipsa om två saker som även haft positiv inverkan på mitt glåmiga humör, trots att båda sakerna inte direkt skriker av feel good-tematik. Det är en skiva och en bok, här snyggt nedsläppta på olika golv hemma hos oss.
Det är den gula boken jag vill tipsa om, den andra (The Girls av Emma Cline) har jag inte läst ännu, men hört så mycket gott om att jag nästan vågar tipsa om den också, helt oläst. Men ok, Bim Erikssons Det kändes lugnt när mina känslor dog har legat i min köpkorg flera gånger på AdLibban men blev hemklickad först den här veckan. Har fangirlat på Bims insta en lång tid och hennes seriebok kändes som ett måste. Grejen är att jag egentligen köpte den åt Pär till julklapp, men orkade inte hålla mig från att ge den redan nu, till stor del för att jag själv ville läsa den men också för att jag är aa-haas-dålig på att hemlighetshålla presenter. Nu har jag i alla fall läst den och jag älskar den och jag grät lite igen men på ett skönt sätt som man gör till böcker som träffar nåt och jag tycker ni ska läsa den ni också.
Skivan är en som Pär hade på härom dagen som fick mig att krypa ut ur min kokong av täcken och med svag röst fråga vad det här är. Det visade sig vara Skator (inte Sator som jag först hörde och blev jätteförvånad över pga låter väldigt lite typ inte alls som Sator) och skivan Vita Kalla. Jag vet inte vad jag ska jämföra det med, men tycker ni gott kan lyssna lite. Det är lugnt och fint och slingrigt. Ni kan lyssna på Spottis här.
I veckan blev jag intervjuad för Studentbladet, jag tror det är den största intervjun med mig om mig som jag nånsin gjort, känns både läskigt och roligt. Vi pratade bland annat bloggosfär och feminism och resultatet får ni läsa i nästa nummer, som borde komma ut här... Snart?
Idag fotade Nikko mig till samma intervju och det var inte så läskigt, men kanske inte så roligt heller. Är verkligen obekväm inför kameror. Tänkte jag skulle bjuda på några sneakpeaks från dagen, men de riktiga godbitarna kommer ni få se i Stbl sen. Bland annat tog Nikko ett par riktigt coola porträtt av mig i studion som jag inte kan visa här och nu, men definitivt vill att ni ska se. Ledtråd: jag har grillz på mig.
Här är jag och Pixie.
Jag på mitt allra soligaste humör.
Mitt i fotograferingen pausade vi för pizza. Tror inte jag överdriver om jag kallar den här bilden för vulgär. Den var inte planerad till tidningen och tycker inte den riktigt gör sig för det, men den är kanske min favorit från dagen *ändrar Facebook-profilbild*
Vi passade samtidigt på att ta nya profilbilder till bloggen. Det här är definitivt en av de starkare kandidaterna.
Eller den här.
Skämt åsido, när Nikko nån känner sig nöjd med att lämna ifrån det riktiga resultatet ska jag ladda upp dem här, men Nikko är ett jävla proffs som inte alls delar min "äääh, no döger he"-mentalitet när det gäller bilder. Drygt.
Nu måste jag gå och lägga mig med foten i högläge, min lilla-lilla promenad från lägenheten till pizzerian till studion och tillbaka (ungefär en liten-liten kilometer för icke-kännare av Jeppis) har fått min fot att känna sig levande igen, so to speak.
Imorgon ska jag kanske skriva lite om trendämnet psykisk ohälsa, men tills dess kan ni läsa Linneas (ständigt denna Linnea, jag vet jag namedroppar henne jämt och ständigt men jag kan inte hjälpa att jag gillar allt hon gör?!) och Rofas braiga inlägg om saken. Och med enna cliffhanger lämnar jag er idag.
Adieu.
Hej hööni, jag lämnade ju er med en cliffhanger om att jag skulle skriva om ämnet de jour - den psykiska ohälsan. DUM DUM DUUUUU.
Okej, så nu tar jag ett djupt andetag, försöker ignorera att det här bara kommer att läsas av de som tycker lika som mig och resten kommer skita i det och det kommer inte leda till nåt annat än ännu ett vedträ på den okonstruktiva debattelden som rasat de senaste dagarna och försök håll dig saklig nu för here we go!
För det första. Alla har inte ett språk som lämpar sig för att pinpointa exakt hur de mår och även om det kanske inte speglar sjukdomsbilden helt korrekt så kan trendbegrepp som typ "utbränd" hjälpa för att förklara att nu är det nåt som är fel.
För det andra. En diagnos eller ett begrepp vattnas ju inte ur bara för att fler använder det. Seriöst, det gör inte det. Det finns psykisk ohälsa så det räcker åt oss alla, även om nån skulle "felanvända" det! I promise. Och att sen ungdomar (ständigt dessa ungdomar!) använder uttryck som deprimerad när de menar att säga att de är ledsna... Ärligt talat, jaha? Folk går runt och säger att de "döööör" stup i kvarten utan att dö, är inte det lite fel det då också? Jag tror (hoppas i alla fall, men vad vet jag) att alla kan särskilja mellan "jag tror jag är deprimerad, det känns som att ingenting är roligt och jag orkar inte gå till jobbet längre" och "satan vad deprimerad jag var i söndags alltså, sån jääävla krapula". Visst kan vi det? Och kan vi inte, så kan säkert den utbildade vårdpersonalen som ställer diagnoser göra det.*
För det tredje. Psykiska sjukdomsdiagnoser är ju för den delen inte heller matteformler som är exakta. Ens egen depression kanske inte är en spegelbild av en annans.
För det fjärde. När man pratar om psykisk ohälsa och vill säga något värdefullt så måste man, precis som när man pratar om andra tuffa saker - gräva där man själv står. Det är helt sant och riktigt. Men man måste tyvärr (?) också vara lyhörd. Det är bara jag som kan prata för mig. Men. Jag kan aldrig, aldrig ta för givet att jag kan prata för dig. Jag kan bara hoppas vi kan mötas nånstans och dela nåt. "Bara hoppas", I know, svettigt, men så är det. Kommunikation och människomöten innebär att ta risker.
Och för det femte och sista. Yttrandefrihet betyder inte att man inte behöver ta ansvar för sina yttranden. Eller att alla måste välkomna ditt yttrande. Egentligen betyder det bara att staten inte kan förbjuda dig att yttra dig. Som privatperson kan jag heller inte förbjuda dig, men jag kan kritisera ditt yttrande och jag kan ifrågasätta det because *drum roll* yttrandefriheten! Den funkar both ways kan man säga. Däremot behöver jag ju inte vara ett rövhål när jag gör det, men det försöker jag låta bli.
Och nu tycker jag att vi alla tar varandra i händerna och sjunger We shall overcome!
Nej, skämta ba, kunde inte bara låta bli, hehe.
