Det Kulturella

Bubblan

IMG_2659

Jag är inne i en bubbla just nu och verkar inte få kontakt med någon, jag har glömt hur en kommunicerar och jag har glömt alla saker jag tycker om. Jag har alltså haft en dålig vecka och i dåliga veckor står du alltid ensam. Men fy fan det är äckligt att vara inne i bubblan, ensam och isolerad.

Så här känns det. Precis så här! Vilken tur då att en kan hitta böcker (eller låna böcker av folk med superb smak) som sjunger stämsång med ens eget känsloliv, fast ändå inte. Som handlar om isolering och isarnas olika färger och ensamhet och köld och översnöad kärlek.

IMG_2653

Jag pratar förstås om Expeditionen: Min kärlekshistoria av Bea Uusma. Det här blogginlägget kunde också heta Min kärlekshistoria med Beas kärlekshistoria. Den här boken är så satans vacker. Och intressant på det där nördiga och gåtfulla viset som jag så uppskattar. Att läsa Expeditionen är som att gå i källargångarna på Åbo slott (eller annan historisk byggnad, men jag valde Åbo slott som exempel för att jag en gång försökte förklara den här känslan jag fick där åt Eva) och känna historiens vingslag och det är en av mina favoritkänslor. Plus att det inte finns något finare än när någon har snöat in (no pun intended) på en sån här grej. Tack Bea, tack tack.

IMG_2654

♥ ♥ ♥ ♥ ♥

IMG_2657

Så här ser jag ut idag. Bedrövad, trött och rufsig, trots mitt i fantastisk läsupplevelse. Jag är lite trött och liie bedrövad, men jag är också hysteriskt dålig på att se glad ut på bild. Så det är inte fullt så farligt som det ser ut, hehe.

Bästa ursäkten

Untitled

Det bästa med att skriva en tv-kolumn till lokaltidningen och ha deadline varje måndag morgon är att jag på söndagar faktiskt kan säga; "Nej, jag kan inte. Jag måste se på tv".  Jag älskar det lite. Okej, ganska mycket.

All night, all day

http://www.youtube.com/watch?v=ADKKZA5twgI Martina visade mig det här klippet i helgen och gjorde således min dag. Förutom att peppa jääni för Veronica Mars-filmen handlade jag lite böcker (Americanah och Morisseys självbio), lite te och rawgodis på Ruohonjuuri, flanerade i solskenet, svor i snöslasket och LittSkapade, förstås. Förutom snöslasket har jag haft en alldeles skitskön helg. Kan inte beskriva i ord (hur fan kom jag in på LittSkap? LOL) hur skönt det är att stiga in i den lilla bubbla som LittSkap och Åbo är för mig. Ja okej - en dålig sak hände. Jag köpte vad jag trodde var senaste Astra från Akademen, bara för att upptcäka flera timmar senare att det var ett gammalt nummer! Inte för att det på det sättet blir inaktuellt, men det känns ju bara sjukt dåligt av Akademen att ha fram ett gammalt nummer som enda nummer. Klart en tror det är nyaste nytt i så fall. Så nu är det jag som tecknar en prenumeration, för att försäkra mig om att få alla nummer hem. Du kan göra det samma HÄR. Astra är en av snyggaste och intressantaste tidningarna i Finland, så det lönar sig!

Jag skulle vilja blogga om allt möjligt, men solen lockar bort mig från datorn. Jag är aldrig så desperat efter solstrålar som när jag först ser dem. Vi ses nån mulen dag, okej?

HERREGUD, jag höll på att glömma! I fredags fick jag mejl från Kulturfonden med titeln; Ansökan beviljad. Så här känns det; AAAAAAAAHHHHH!!!!!! (alltså bra)

3 x svenskt

384342
artworks-000063065622-5qj8ux-original
Nina-Persson

Det är längesen jag haft nån veckans skiva här, mest för att jag inte orkat lyssna eller söka efter ny musik. Men nu- nu när solen lyser igen och isarna lossnar (kanske de gjorde för längesen) och gruset dansar kring sneakersen igen på trottoaren, då känner jag att jag har mer energi för allting, även ny musik.  Så de här tre skivorna har jag lyssnat på en hel del de senaste veckorna. De har egentligen inget annat gemensamt än att det är svenska artister. Och att de alla tre är bra.

Jag brukar inte vara en vårmänniska, jag brukar bara bli trött och deppig av våren, men i år är det precis tvärtom. Vintermånaderna var tunga som tjära att gå igenom, men nu är det som det skulle lätta. Kanske är det också för att jag för första gången på länge känner att jag har balans. Inte alla dagar, men mer och mer. Mäktig känsla men också lite konstigt, för en massa andra små känslor som inte har funnits plats för tidigare börjar komma fram. För i balansen finns ju en tristess, eller snarare en avsaknad av dramatik som jag inte är van med. Nya saker en funderar över. Hade ett långt och bra samtal med Heidi igår över telefon, det hjälpte.

Imorgon åker jag till Åbo, halleluja! Även om det bara är Åbo, så behöver jag perspektivbyte och en påminnelse om att det finns annat än det jag ser varje dag.

Y'all wanna see my sensitive side

http://www.youtube.com/watch?v=kD8hbg67u5c Sen jag och sedemera Sawandi såg filmen Springbreakers så är det nästan enda vi pratat om. Den här scenen har kommit upp ett flertal gånger. Man kan liksom inte inte prata om det. Rosa rånarluvor, Britney och förstås James Franco i cornrows.

Annar orkar jag inte skriva nåt. Jag har fortfarande en tryckande huvudvärk som gör mig trött och irriterad. Jag mår helt enkelt inte så bra.

Böcker, katter och vitaminer

IMG_2263

Eftersom cirka alla är sjuka på mitt jobb spelar jag defensivt och smäller i mig C-vitamin på längden och bredden. Så igår gjorde jag en smoothie, eftersom det också känns som en sån där duktig blogg-grej att göra. Jag mixade yoghurt, banan, kiwi, nån blå och röd bärblandning jag hittade i frysen, linfrön och torkade & malda havtornsbär och dekorerade med ett sånt där papperssugrör. Blev gott, men alltså de där sugrören är totalt värdelösa, TOTALT. Och allt får en bismak av - just det - papper. Men ska man blogga om sin smoothie så känns ju pappersugrör nästintill obligatoriska.

IMG_2264

Gick som sagt till bibban igår och vilken hög jag kom med! Skulle egentligen bara ha Göra gott av Trude Marstein som min handledare tipsade om, men hittade jääni. Hade en riktigt skön stund i soffan med min smoothie och mina låneböcker.

IMG_2267

Night film! Bridget Jones: Mad about the boy! Oktober i Fattigsverige! Massa böcker jag velat läsa länge. Och några jag inte vetat jag vill läsa. Jag har nästan helt sluta köpa nya böcker sen jag började gå till bibban igen. Jag har sagt det förr, men alltså Jeppis bibban!!! Bättre bibliotek får man leta efter.

IMG_2269

Den här lilla boken hittade jag också. Och läste. Allt Jonas Hassen Khemiri gör är guld i mina ögon, let's leave it there. Tycker också väldigt mycket om den här (inte så nya längre) trenden med att ge ut noveller så där.

IMG_2272

Viola var också nöjd med bokhögen.

IMG_2273

Kantele var inte nöjd, men hon är sällan nöjd med nåt. Hon föredrog sin gamla böcker på fönsterbrädet (det är nämligen ett element rakt under, så där är det varmt och gött att va).

IMG_2280

Glöm Grumpy Cat. Behold - Evil Cat.

IMG_2296

Och jo, det är så här vi sover oftast.  Helt okej, tills hon börjar dregla.

O-tips

trailer-for-naomi-watts-princess-diana-film-header

Nu vill jag o-tipsa om en film, nämligen Diana om Lady Di och med Naomi Watts i huvudrollen. Lady Di är ett av mina specialintressen och jag har de flesta böcker som getts ut om henne. Därför var jag ganska excited över den här filmen. Men alltså, hur kan man förminska nån sån inflytelserik kvinna som gjord så mycket till det våp som hon framställs som i filmen? Jag fattar inte. Jag blev faktiskt mest bara arg. Dessutom kändes Naomi Watts överspelad. Så veckans o-tips lyder; filmen Diana. Skit i den och gör något bättre med de två timmar du sparar. Typ pilla dig i näsan eller nåt.

Vi måste prata om Kristian Gidlund

Fast ni säkert alla pratat en hel del om det redan. Första gången jag kom i kontakt med Kristian Gidlunds blogg I kroppen min var via Tita, som länkade till honom. Jag läste lite, men bestämde ganska snabbt att det här klarar jag inte av. Sen har jag faktiskt medvetet undvikit honom lite, läste kolumnen "Det Sverige jag lämnar" och fick hjärtkramp. Såg honom bli intervjuad i Babel och bölade hela kvällen. Bestämde mig för att verkligen inte läsa nåt. Bokmärkte länken till hans sommarprat, lyssnade inte. Döden var så närvarande ändå under 2013, Kristian Gidlund fick vänta. Kom till jobbet 17:e september förra året och hörde att det var över nu, att han hade dött och bet underläppen blodig av tillbakahållen gråt. Det var för stort, det var för sorgligt, jag kunde liksom inte möta allt det där. Cancer, det är så svart och skrämmande. Speciellt när du ännu har en faffas död så nära inpå.

Men så igår köpte jag boken I kroppen min: Resan mot livets slut och alltings början. Tänkte att nu. Nu ska jag ta tag i det, för jag förstod ju att det finns ett verkligt värde i de här texterna. Nu vågar jag.

Jag tänkte att jag skulle ha boken på en särskild plats och bara läsa lite i taget, så att jag inte blir överväldigad. Sket ju sig rejält kan en säga, låg upp till tre i natt och sträckläste. Kunde. Inte. Sluta. När det är så fint och nära skrivet som I kroppen min är, då går det inte att sluta, fast man ska jobba om några timmar. Hade ju förberett mig på att gråta, jag är ju en lipsill. Men jag hade inte förberett mig på det här.

Självklart grät jag. Jag hulkade och snorade, kramade katterna, vred och vände på mig, fick gå upp och vanka runt lite i lägenheten emellanåt för att inte förgås. Vid ett tillfälle grät jag så mycket att ena linsen trillade ur ögat. Det var en av gångerna Kristian pratar om barnen han aldrig kommer få. Hur det träffade mitt i hjärtat på nåt sätt. För även om jag inte är döende och även om jag inte har cancer, även om jag har hela livet framför mig och många fertila år kvar, så är det här med att aldrig få barn något jag tänker mycket på. Jag vill inte ha barn nu (eller nåja, kunde gått röva bort en och annan bekants unge när jag träffar dem, de är ju alla så söta), men nån gång. Jag vill faktiskt det. Men jag vet inte riktigt hur det ska gå till. Och jag vet inte när jag ska bli stark nog att våga skaffa barn. Eller om jag kommer hinna. Och att Kristian aldrig fick barn, att han inte hann, det är så himla orättvist. Det var svårast av allt att läsa.

Nej, svårast var när han berättade om hur han tog farväl av sina vänner hela tiden. Jag vill aldrig, aldrig, aldrig vara i den situationen. Att bli tvungen att ta farväl på det sättet, eller att någon tar farväl av mig. Och han är ju i min ålder. Om en inte allt för lång tid kommer jag vara äldre. Den tanken också.

Nej, svårast var kanske hans så ärliga funderingar om döden. Om när en kompis till honom visar en dokumentär om ett barn som kanske blivit född med en gammal själ, en soldat från andra världskriget som flyttat in i en amerikansk unge. Det lilla hoppet i det. Det var det svåraste. Och när han ber sina nära att inte bli rädda om han visar sig efter döden.

Jag tycker ni ska läsa hans texter om ni inte redan gjort det. Det är vackert och viktigt och hopplöst och trösterikt. Kanske finns det en idé med att läsa allt i ett nafs, för jag har aldrig tänkt så mycket på livet och döden och meningen med allt som idag. Aldrig gett så många tysta löften till mig själv om att försöka göra nåt vettigt av den här tiden. Aldrig bett så många böner, riktade åt nån jag inte vet om jag tror på, om att alla jag känner ska få leva, utan tumörer och utan biverkningar. Jag har aldrig känt mig så annorlunda i slutet av en bok jämfört med början. Kanske, på lång sikt, har jag blivit en lite bättre människa tack vare Kristian Gidlund. Kanske, kanske. Och mitt i all upprivenhet som den här boken lämnade efter sig så känns det faktiskt lite bättre. Döden känns lite mindre farlig. Så läs, läs för allt i vääde. Gör det bara.

20. Om jag blev tvingad (under pistolhot) att spela huvudrollen i en film…

Känns ju lite konstigt att gå tillbaka till vardagligt bloggeri efter att ha spillt ut mitt hjärta över tangentbordet och filosoferat över livet och döden, men vad ska en göra? Så här är det ju. Stora ögonblick efterträds av små bagateller. Ena stunden existentialism, andra stunden ekomjölk. Om jag skulle få spela huvudrollen i en film, som inte skulle vara en diskbänksrealistisk dokumentär som hetter typ Åttiotalisterna - vad hände?, så tror jag att jag skulle sparka röv som Scarlett O'Hara i en remake av Borta med Vinden. Varför? Jo;

1. Jag älskar Borta med Vinden, sett den fler gånger än jag vill erkänna. 2. Jag är lite sådär lagom elak, precis som Scarlett ska vara. 3. Jag tror mig passa ganska bra i Southern Belle-klänningar. Kanske. Är i alla fall mycket vänligt inställd till hatt. 4. Jag kan härma sydstatsamerikanska ganska bra. Enligt mig själv. 5. Jag har ett ypperligt förslag på vem som skulle spela Rhett Butler (Zlatan). 6. Jag kan knyta näven mot skyn på ett mycket trovärdigt sätt. 7. Jag har ett killer bitchface.

Varsågod Hollywood. Den här idén bjuder jag på.