Afternoon tea

Idag vill jag bara klaga.

Jag känner mig låst och dålig på flera olika områden i livet och spelar upp scenarion där människor som nån gång sagt att jag är dålig eller gör något dålig sitter och myser över hur rätt de fick, hur jag bevisat för alla att de hade rätt. Ett annat scenario är hur nån högdragen anonym tyckare i Helsingfors med ögonbrynen högt uppdragna säger att ”… Jaga vatten visserligen hade sina poänger, men att hon helt tappar greppet nu… ”. Jag ser bekantas instastories, de umgås med människor jag bara sett på tv och jag känner mig ohjälpligt ocool. Sen blir jag trött på mitt eviga behov av bekräftelse, att jag inte kan vila i vad jag är. Och så där håller det på. Med en hjärna som min, behöver man inga fiender.

Jag vet ju också att det är högst hormonellt, att om ett par veckor känner jag mig oövervinnerlig igen. Tänker att jag ska ta bättre hand om mig när jag mår så här, så jag beställde just koffeinfritt te istället för kaffe på caféet.

Lyssnar på matskribentens Nigel Slaters självbiografiska, öh, essäsamling (?) Toast: The story of a boy’s hunger och den är charmerande brittisk. Ljuvlig rent av. Nattsvarta minnen, familjärt gnag och skav men också helt vanlig vardag berättas med en skön distans till det hela, som små anekdoter lämpliga för afternoon tea. Jag trodde jag var för att prata mer om psykisk ohälsa, men gud så behagligt det är att umgås med någon som inte makes a fuzz about sina trauman. Så ska jag också bli.

Alltså, inget mer klag. Istället ska jag dricka min tekopp och hålla käft.

Önskerubrik: Topp 10 content jag uppskattar på insta

Under de närmaste veckorna kommer jag harva igenom ett gäng önskerubriker jag fått skickat till mig på Instagram. Jag efterlyste specifikt smala och oväntade sådan och ni levererade! Vill du också vara med och önska rubriker, kommentera på bloggen.

Jag älskar Instagram. Jag har inte sett The social dilemma eller vilken dokumentär som nu trendar på ämnet för tillfället, just för att jag vill fortsätta älska Instagram. Jag fattar att jag är grundlurad och medskyldig till världsläget blablabla men let a girl scroll? Jag är hellre ärlig med mitt beroende och min hobby än gör en storstilad “nu lämnar jag instagram för en vecka/månad/tid pga soulsearching”-post och sen är tillbaka med svansen mellan benen inom 48 timmar. Psst, ni som gör det, ni vet väl att man kan se dom som kollar ens stories…? Ni hänger fortfarande på instagram, även om ni inte postar nåt :-))))))

Men JAJA back to business, vad är det jag älskar med Instagram då? Jo ,det som det en gång var; varje människa eget lilla fanzine som man får fylla med vad man vill. Idag är ju Instagram något annat, något mycket mer kurerat och tillrättalagt och något folk tjänar pengar på och man får scrolla mycket skit för att hitta pärlor. Men dom finns! Här är sånt jag gillar, utan inbördes ordning. Vad jag uppskattar mest beror på dagsform typ.

Selfies
Har alltid föredragit porträtt och självporträtt framom landskap och stilleben. Det är ju kul att se på människoansikten, så är det ju bara! Sen tycker jag att en bra selfie ska innehålla något oväntat element eller en rolig caption eller att man åtminstone ska ha en variation mellan sina selfies. Och jag tycker det är dags för Joakim Hillson att damma av gitarren och göra en uppdaterad version av Vacker utan spackel och uppmana att kasta filtren, för jag tycker geniuint alla människor är som snyggast filterlösa. Men it is what it is.

Små finurliga teckningar Tänk typ New Yorkers serierutor. Eller ännu simplare, men som ändå bjuder på nåt slags djup. Gillar också finurliga diagram och sånt.

Dagbok
Jag gillar att se glimtar av folks vardag och följa med. Det behöver inte alls vara att man uppfinner instagramhjulet varje dag, jag är helt okej med väder och vind, smetiga babyansikten, gulliga husdjur, utsikter från arbetsrumsfönstret, bullarna du bakat, saker man irriterar sig på i kollektivtrafiken, kaffekoppar med dina vänner. Så länge du gör din grej och inte försöker dig på nån annans så har jag inget att klaga på. För övrigt tror jag att en dagbok ska innehålla lite av varje, så blanda gärna. Till och med jag surnar om det bara är smetiga babyansikten.

Spaningar & kommentarspår
En screenshot på en artikel ur en kvällstidning och en syrlig caption som får mig att tänka om eller omfokusera och du får en följ.

Loppis
Jag är ingen märkeskramare och jag ser sällan skillnad på Rörstrand och Arabia, men visst älskar jag ett bra loppiskonto! Igen tycker jag det är roligast att se vad dom som inte sneglar på vad andra fyndar, men det visst, jag kan uppskatta ett billgren-woodiskt inspirerat uttryck också. Det är ju också omöjligt att inte snegla, jag gör ju också det, men allt i livet blir roligare när man vågar gilla det man gillar. En annan aspekt av det här är ju att hauls är så jävla göttiga, men ganska osmakliga, men en loppishaul - lämnar inte lika mycket sur eftersmak.

Memes
Ryggraden i varje bra flöde! Internet är så snabba på att göra roligt content av minsta lilla grej och så bra på att gräva fram små detaljer som blåser upp till något eget. Älskar memes när de börjar ha så många lager av tweaks och remixar att det knappt kan förstås längre. Däremot är ju Tiktok definitivt ledande inom humor-content nu för tiden, det är där jag skrattar mest.

#ootd
ÄLSKAR streetstyle och outfits, i alla fall om de är inspirerande för mig, vilket ärligt talat 80% av alla uttalade modeprofiler inte är. Alla kan följa en trend, men inte alla kan ha en egen stil. Jag gillar när det är oväntat, eget, ihopplockat och vågat. Jag är ju en tendens att gilla det skramliga, mönstermixade och färgglada mer, men jag kan bli lika inspirerad av en clean cut dressad look. Men det måste finns något eget i det, ett element av ihopplock som skvallrar om nån slags självförtroende eller åtminstone mod. Förstår ni alls vad jag menar…? Med många modeprofiler på instagram tycker jag man gott kan ställa sig frågan: har du stil eller är du bara smal? Tack för mig.

Hobby
Nischade konton inom mat, litteratur, handarbete eller populärkultur är också en form av konton jag följer en drös av. Gillar när folk nördar ner sig i nåt och kör hårt på det. Är du tillräckligt passionerad och kunnig inom din grej kan du få mig intresserad av det mesta.

Brittisk inredning
Alltså, jag gillar väl rätt många olika inredningskonton oberoende av nationalitet, men just nu är det är något med britternas användning av färg och textilier som gör mig varm i magen. De är liksom inte rädd för att vara murriga, det som anses som närmast en dödssynd här. Plus att jag älskar allt brittiskt, det är väl bara att erkänna. Analklåda? Nej tack. Brittisk analklåda? Då vill jag vet i alla fall veta vad det är före jag avfärdar det.

Okej, det blir inte mer än nio grejer på min topp tio-lista. Så störande!!!! Men vi får försöka leva med det. Här är lite bonus med saker som får mig att avfölja som plåster på såren:

För glatt
Jag behöver inte dina good vibes, jag köper inte ens dem. Tagga ner. Kul att du är glad, men erkänn att vissa saker bara suger. ERKÄNN!!!!

För ledset
Jag är all for att dela både glädje och sorg med dina följare, men ett evigt tyck synd om mig-marathon blir lite tröttsamt. Och kontraproduktivt för din egen del tror jag.

För kurerat
Sluta, du är Ellen, 33 från Jeppis, inte nån proffsinfluencer, du behöver inte styla ditt frukostbord till operfekt perfektion. Hemligheten med perfekta bilder är inte att styla till perfektion, utan att ha öga för när det ostylade är perfekt.

För mycket tbt
Throwbacks och nostalgi är roligt ungefär ett par gånger i året. Vi behöver inte dina månadssummeringar varje månad, dina take me back-ylanden om semester och vi behöver sannerligen inte veta att det idag, till skillnad från igår när det var 576 dagar sen du gifte dig, är 577 dagar sen du gifte dig. SLUTA NU!!!!!

Tråkiga captions
Jag kan förlåta en tråkig bild, men om du har en tråkig caption så ska bilden vara jääävligt bra för att jag inte ska tröttna.

Självhjälp och inspirerande citat
Här ett litet självhjälpstips från mig till dig: håll käft.

Vecka 40

Veckans tanke: skulle 2020 vara en bebis skulle den vara beräknad typ nu. Svårt att inte tänka på sånt när man är en kvinna över 30 och inte kan tacka nej till en öl, tacka nej till en kaffe, sluta röka, må lite dåligt, klia sig på magen, prata om framtiden, säga att man ska till läkare, äta ett mellanmål, gå långsammare än 100 km/h på barnavdelning i klädaffär, vara trött, ha en partner eller överhuvudtaget andas, leva och existera utan att man ser hur babylarmen går av i huvuden på folk runt omkring. Ingen som tror att de ger diskreta blickar ger nånsin diskreta blickar. Äh, jag orkar inte prata mer om det här.

Veckans jobb: massor. Har ett eller flera möten varje dag inplanerat, plus allt det vanliga. Men har också deadline för ett lite större projekt den här veckan. Och en annan, lite mindre deadline också. Det är inga nya deadlines så man kunde argumentera för att jag borde ha gjort mer av jobbet tidigare, men ärligt talat hörni. Hade jag då varit jag?

Veckans hotshot: ingen ska vi väl tro. Hotshoten gjorde ett kort och välkommet gästspel i mitt liv sent i lördags på bröllopet jag var på, men jag har inte bråttom att hälsa på den igen. Överhuvudtaget tror jag att shots vid bardisken är ett avslutat kapitel i mitt liv. Eller nej, va fan, nu ska jag inte göra mig äldre än vad jag är, men så trött som jag var i söndags kan jag inte vara många gånger på år, då kollapsar nog hela jag.

Veckans natur: så jävla fint just nu, åtminstone här är vi mitt inne i bästa ruska-perioden. Lönnen utanför vårt vardagsrum fullkomligt glöder och i häcken bakom huset växer de mest perfekta flugsvamparna jag sett. Alltså verkligen skolboksexemplar. Synd att man inte kan äta dem, de ser så aptitliga ut. Och på tal om aptitlg - luften nu <333 Som att dricka en hotshot, men precis tvärtom.

Veckans cover:

Den här har ju blivit viral på i alla fall min Tiktok och med all rätt, tycker Miley gör den otroligt bra. Looken, attityden, sången, MMM. Det är oftast lite svårt att sätta finget på vad det är som gör en tolkning, ett framträdande eller ens en låt så fängslande, men jag tror att det är i många fall handlar om nån slags desperation som lyser igenom. Älskar desperation.

Veckans film: såg Frozen 2 igår när jag var som tröttast och den var… bra. Riktigt bra tyckte jag till och med. Tyckte Annas och Kristoffs relation var så jävla fin. Grät jättemycket när de i ett skede återförenades i en stressig situation och Kristoff bara “I’m here. What do you need?”. DET är ett Disney-förhållande för den moderna tiden. Och Elsa är en lesbisk ikon, säga vad man vill.

Veckans banan:

Veckans jaha, du är här nu igen: är inne i en intensiv drömperiod nu igen men mycket lågintensiva mardrömmar och detaljerade äventyr. Man kunde tro att det är roligt, men så roligt är det inte. Tror att jag kanske börjar komma ikapp känslomässigt med allt vad det året har inneburit, i våras var jag så trött att det mest var skönt att trycka på paus men nu börjar det sjunka in. Eller hur tyder ni annars en dröm där jag och Pär har gått på grund med en u-båt och hela världen vet att vi sitter fast där och följer med dramat, men ingen kan rädda oss? Istället får vi bara ta emot brev från våra familjer med sista önskningar tills syret till sist tar slut i u-båten och vi dör. Efter just den drömmen vaknade jag mitt i natten med ett sådant ångestpåslag att jag fick ligga och trycka mot Pär som ett litet djur resten av morgonnatten. Men det går om, utan att man inser det själv.

Veckans Viola:

Det försvunna läsandet

Jag har läst massor hela mitt liv, jag kom liksom aldrig riktigt ur slukaråldern. Visserligen har min lässtatistik gått ner ganska mycket sen jag blev med smartphone, men det har ändå legat högre än de flestas. De flesta år i alla fall. Det är inget jag har gjort medvetet, jag har sällan haft ett uttalat mål kring hur mycket jag ska läsa, men jag kommer inte ihåg senast jag inte kunnat svara på frågan “vilken bok läser du just nu?” för att jag alltid har åtminstone en bok på gång. Oftast flera, både ljudböcker och fysiska böcker och för säkerhetsskull en e-bok eller två.

Jag har visserligen flera böcker på g nu också, Mhairi McFarlanes If I never met you ligger på nattdukbordet, redo att bli färdigläst nån gång. På fönsterbrädena runtom i lägenheten hopar sig recensionsexen, de efterlängtade romanerna och spännande debutanterna. I min boks-app har jag följande på gång, ljudbok eller e-bok:

ADHD: från duktig flicka till utbränd kvinna - Lotta Borg Skoglund
Lycka är för losers - Wibke Brueggemann
Fula tjejer - Lisa Bjärbo, Johanna Lindbäck, Sara Ohlsson
Vävarnas barn - Per Andes Fogelström
I Kalifornien skälver jorden - Anna Hörnell
Året med 13 månader - Åsa Lindeborg
Godnatt jord - Ivar Lo-Johansson
Vålnadernas historia - Magnus Västerbro
Samlade verk - Lydia Sandgren
Gun. Love - Jennifeer Clement
Från krog till krog: Svenskt uteätande under 700 år - Håkan Jönsson & Richard Tellström
Irakisk kristus - Hassan Blasim
Slutet på sommaren - Anders de la Motte
Happy fat - Sofie Hagen
Jackie - Anne Swärd

Vissa av de här har hängt med i månader, nån kanske till och med i år. Hassan Blasim läste vi t ex till bokcirkeln i vintras nån gång. Jag läste aldrig klart, men tyckte så mycket om den att jag hade alla intentioner att läsa klart. Så är det faktiskt med de flesta av de här böckerna. Ingen av dem är dålig - inte så att jag kan utttala mig om det redan i alla fall, efter att ha läst 20 eller 30 eller t o m 70& av boken. Men jag har liksom helst fastnat.

Jag har fastnat förr, det är inte det, jag känner igen den här nästan beröringsskräcken inför varje gång jag tänker. Nu, NU gör jag det, och faktiskt läser. Ett hastigt jag orkar inte som susar förbi i huvudet. Och det handlar inte bara om böcker - det är tv-serier och filmer också. Jag och Pär har fortfarande två avsnitt av Normal people kvar som vi bara inte orkat se klart ännu. Jag var kanske lite underwhelmed av just den, men jag har inte heller sett klart I may destroy you, en serie jag verkligen gillar. Det finns massor av serier och filmer jag har tänkt se i flera månader, men som jag inte orkat titta på. Istället sitter jag och tittar på Gilmore Girls, igen. Öppnar ett konto på Disney+ och ser om sånt jag sett tusen gånger förr, filmerna som fanns på video hemma. Dom som är lika innötta som vägen hem från skolan.

Det här är ett jättestort stressmoment för mig, vem är jag när jag inte läser mycket och ser nya serier? Vem är jag när jag inte konsumerar kultur i en ganska rasande fart? Jag har redan släppt på det inre kravet att hålla nån koll på ny musik, jag har insett att musiken sprungit ifrån mig och att jag kanske till och med trivs bäst i det jag “alltid” lyssnat på. Men jag har satt en stolthet i att hålla mig uppdaterad när det kommer till böcker och tv. Och kanske det viktigaste - jag älskar att läsa och se på tv. Det är ju för fan det bästa jag vet.

Det är ju också en extra stressfaktor för att det är det här jag jobbar med. Läslust och allt det, hur ska man kunna inspirera till nåt sånt när man själv inte plockat upp en bok på evigheter?

Eftersom det inte bara handlar om böcker utan också om tv, så har jag har tänkt att det handlar om nån slags utmattning. Jag har funderat om det är Tiktoks fel, att det snabba tempot och långa scrollandet där är det som liksom mikrovågat sönder min hjärna, gjort den slut. Men det känns också så reaktionärt att skylla på en app, speciellt en app man inte ens använder dagligen. Men nåt är det ju som får mig instinktivt att skygga från nya kulturintryck. Kan det härledas till corona på nåt sätt? Som allt annat? Hjälp mig analysera det här!

Jag har som sagt fastnat förr, men det här är nog det längsta jag varit utan att avsluta en bok på flera år tror jag. Det har pågått stora delar av sommaren och allt vad som varit av hösten. Vad ska jag göra? Har ni tips? Hur gör ni, som identifierar er som läsande människor, när ni inte läser?

Tips!

Jag och Pär har börjat spela på Stryktipset. Eller ja, det har hänt två gånger. Det började med att Pär sa han skulle lämna in en rad och då kände jag plötsligt att det vill ju jag också göra, för det har jag aldrig gjort. Pär läser ju på, kan saker om olika lag och jämför statistik, men jag bestämde mig för att testa min magkänsla. Vi spelade för ett par euro styck. Första veckan fick vi sju rätt var, vilket var olidligt, eftersom den enda vinsten jag var intresserad av var att få fler rätt än Pär. Så vi spelade varsin rad igen följande vecka. Det ska sägas att Pär fick sju rätt då också, medan jag landade på fem rätt. Men ändå inte jättedåligt för nån som verkligen inte vet nåt om nåt. Eftersom jag inte har lyckats vinna över Pärson ännu blir det nog till att spela en rad till i veckan.

Jag är inte så intresserad av spel och dobbel annars, vi köper varsin skraplott då och då men det är ungefär det. Men det är kul att göra nåt tillsammans, även om det är en inbördes tävling. Och så är det ju att engagera sig, om än aldrig så lite, i Pärs fotbollsintresse.

Egentligen var det inte alls om stryktips jag skulle skriva idag, det var om ett annat slags tipsande. Nämligen det EVIGA TIPSANDET.

Det EVIGA TIPSANDET är det folk hänger sig åt på sociala medier. Det är inte en ny grej, men jag har rätt nyligen börjat störa mig på det. Jag gnäller ju en del på sociala medier - säkert nån annans pet peeve hehe - och oavsett vad jag gnällt om den senaste tiden så är det alltid nån som kommer med (så klart helt välmenande) tips.
“Har du testat…?”
“Gör så här istället!”
“Du kanske borde…”.

Det. Får. Mig. Att. Se. RÖTT. Om nån inte frågat rakt ut kan man riktigt bra hålla sin tips för sig själv, alternativt göra en egen post om det jättebraiga tipset man sitter på. Jag förstår att man bara vill hjälpa, men jag säger som jag nångång sa åt Pär: om jag gnäller om nåt vill jag ha sympatier, inte tips. Att nån oombedd hijackar mitt gnäll med en lösning får mig bara att känna:

1. Du har inget förtroende för mig och att jag inte är smart nog att själv hitta en lösning.

2. Du anser att du själv kommit lite längre i livet.

3. Du säljer en produkt och jobbar på provision.

Jag kanske är onödigt känslig, men jag tror inte jag har stora problem med att ta kritik, tips eller råd om det är ett sådant sammanhang där jag direkt eller indirekt bett om det, till exempel i samtal med min redaktörer och dylikt. Jag tycker folk generellt har lite för lätt att hijacka varandras trådar - vare sig det handlar om tips eller att regna på nån parad dvs “roligt att det här hände dig, mig händer det då aldrig sånt”. Eeeh… Förlåt? Eller vad ska man svara på sånt?

Det är inte heller det att jag inte tror att jag skulle ha nåt att lära av just dig, men låt mig söka upp dig i såna fall. Det här är förresten inte bara på sociala medier, det händer ju IRL titt som tätt också, men jag har lättare att ta det när det kommer från vänner. Du behöver inte lösa mina problem, du behöver bara lyssna tack. Det är en levnadsregel man kan plocka med sig om man vill. Se det som ETT TIPS!!!!

Har folk alltid saknat folkvett men det är svårare att skaka av sig klumpiga kommentarer när de är i skriven form? Eller flög folkvettet ut genom fönstret när sociala medier knackade på dörren? Vilka bettenden online stör er? Kommentarsfältet är ert!

Vildhavre

Dags för en liten ödmjuk bokrecension igen då? Absolut!

Schildts & Söderströms skickade mig ett recensionsexemplar av Otto Gabrielssons Vildhavre, kanske den mest omtalade boken i Svenskfinland i vår.

En stor drivkraft för mig är ju skvaller och snackisar, det ska inte förnekas, så jag var inte sen med att börja läsa. Jag ska också inledningsvis säga att jag till en början var lite skeptisk till boken, inte för att att jag är snabb med att försvara Jörn Donner, men för att jag ifrågasätter hur mycket man kan mangla på om en och samma människa, som dessutom numera är död.

Otto Gabrielsson är då - om nu nån under en sten nånstans missat det - Jörn Donners svenske pojk som helt enkelt blev bortvald av Jörn. Vildhavre har undertiteln Sista brevet till pappa och det är just vad det är. Dessa dagar är det väl få som har bilden av Jörn som Årets Pappa, så chockvärdet är ganska lågt i boken. Men Gabrielsson berättar om sin strävan och sin längtan efter sin pappa på ett hudlöst och ynkligt sätt som gör att boken stundtals ändå lyckas knipa till nånstans i hjärteroten.

Tonen påminner mig om mina egna tonårsdagböcker, ofta riktade till någon vars uppmärksamhet jag gärna ville ha. En berg- och dalbana genom spelad nonchalans, desperation, ilska, sorg och självömkan. Varje gång vagnen står och tippar på randen till nån slags försoning eller förlåtelse händer det något som påminner om allt det onda och allt är i rullning igen. Texten är också strösslad - precis som mina gamla dagböcker - med kulturella referenser, ett slags se-hur-smart-jag-är-och-hur-mycket-vi-har-gemensamt. Det är beundransvärt av Gabrielsson att han är så ärlig med sin oärlighet.

Offer är inte alltid lätta att umgås med och offer är långt ifrån alltid sympatiska. Det förtar inte offret i fråga behovet av upprättelse eller det faktum att man som offer förtjänar att få sin historia hörd. Jag tror det till och med kan vara viktigt att komma ihåg att det är så.

För mig är Vildhavre först och främst det; en påminnelse om och en övning i att hålla två tankar i huvudet samtidigt. Jörn Donner var säkert både en hyvens typ och en skitstövel. Otto Gabrielsson är både en gnällspik och en mjuk och sårad människa. Det dom har gemensamt är väl att ingen av dem försöker hymla med nåndera faktum.

En oväntad grej med boken var att Gabrielsson skriver den i närheten av Tingsryd, grannort till Ronneby, alltså ett ställe jag hängt en del på. Det har inte så mycket med saken att göra, men jag tycker Gabrielsson är rätt rolig och pricksäker när han raljerar över trakten (eller för all del över den fulla, tysta, naturnära finnen) . Jag hoppas också att han ska hitta sin sinnesfrid i och med den här boken och kanske skriver nåt annat. Inte för att jag inte unnar honom att bli hörd, men för att jag tycker Jörn Donner-kvoten börjar vara fylld. Och för att Gabrielsson har ett språk och en blick jag gillar.

Överlag tyckte jag om Vildhavre, men hade nog föredragit om den varit lite kortare., jag tappade helt enkelt intresset i slutet. Jag har ingenting emot att bli rädd, arg eller till och med illamående av en känslomässig berg-och-dalbana, men jag slipper gärna känslan av upprepning.

Vecka 21

Veckans tanke: nu är gräsmattorna gröna. Regnet och solen har fått det att explodera. Det skulle ju inte bli en blogg med bara ett inlägg i veckan det här. Men trots att gräsmattorna hunnit gå från förtorkade och grå till gröna och mjuka, så hinns det inte riktigt med allt det man vill. Eller inte vill. Ibland är det svårt att veta om saker faller bort för att man vill för mycket eller för litet. Här är jag nu i alla fall. Jag sitter på balkongen och skriver. Längs med vår väg cyklar folk. Vid grannhuset är gräsmattan grön och fylld av maskrosor längs med tegelväggen.

Veckans jobb: först ska jag gjuta en grund till ett hus, sen är det ju rören i toan som behöver bytas ut och sist och slutligen ska jag vårda någon som behöver det.

Nej, jag ska sitta och skriva som vanligt. Inte för att jag inte anser litteratur samhällsnyttigt, men när man sitter som jag gör nu, med mjukisbyxor och kaffekopp och intellektuellt komplex så är det ju svårt att inte ifrågasätta nyttan av det jag gör. Skulle ni vilja veta mer om hur mina dagar ser ut? Det är ju inte som att jag sitter non-stop och skriver på en och samma text åtta timmar om dagen. Det är kanske det jag ska blogga om - en helt vanlig arbetsdag?

Veckans fritid: jag skulle vilja ta tag i projekt inreda sommarbalkongen ordentligt denna vecka, men vi inväntar ännu besked om en eventuell målning. Den uppmärksamme läsaren minns hur jag gnällde om balkongrenoveringen förra sommaren, som gjorde både folk och fä i detta hushåll nervsvaga. Dä = Viola blev förstoppad av stress och sket i vår säng. Good times. Nu är balkongen renoverad och klar, men det ryktas om att den ska målas ännu, något vi varken sett eller hört mer om. Det känns ju lite onödigt att fixa med blommor och fåtöljer och allt annat om vi ändå blir tvungna att - ÄN EN GÅNG - tömma hela ballen dagen efter. Och den ännu uppmärksamme läsaren noterar också att jag inte nämnde min dagbädd i balkongplanerna. Det är helt korrekt; efter typ två miljoner “men nog är det ju bättre… eller?”-samtal med Pär har jag kommit fram till att vi ska satsa på bord och flera stolar i sommar istället. Helt enkelt för att det känns som att vi får mer ut av balkongen på så sätt. Det har verkligen inte varit självklart, pga har älskat att ligga och eftermiddagslura på dagbädden. Men den har också tagit upp mer än halva balkongen.

Och när jag insåg vad ett bord med flera sittplatser öppnar upp för - frukostar, utomhusjobb, pastamiddagar med vin sena sommarkvällar (kommer antagligen aldrig hända men), så var valet ganska enkelt. Som sagt - jag sitter här ute och skriver AS WE BLOG!!!! Otroligt. Dagbädden kommer flytta till en terass vi känner, så på så sätt behöver inte den stå ensam på vinden och känna sig bortglömd heller.

Veckans läsning: håller på att avsluta omtalade Vildhavre av Otto Gabrielsson. Tänkte blogga mer om den senare i veckan. Den har skymtat förbi på min instagram ett par gånger och har nog aldrig fått så många frågor om en bok förr. “Vad tycker du?!”.

Veckans soundtrack:

I fredags släppte två av mina absoluta favoritartister ur kategorin “Manliga, svenska” nytt album; Håkan Hellström och Lorentz. Har bara hunnit lyssna igenom ett varv per skiva, men första intrycket gjorde mig inte besviken. Hurra!

Veckans soundtrack 2: min Barcelona-baserade bff och före detta granne Nikko har blivit dj! Kanske inte väldigt överraskande eftersom han sällskapar med en dragqueen och dj, men eftersom jag är van med att veta exakt allt vad han gör men han tydligen inte BERÄTTAR NÅT FÖR SIN GAMLA KOMPIS LÄNGRE så blev jag ändå överraskad (och givetvis djupt kränkt) av att han släppte en mix på soundcloud härom dagen. Det släppte när jag insåg att han givetvis måste ha gjort det för min skull eftersom han vet att jag jobbar så bra med house i öronen. ELLER HUR?! Nu får den snurra på i bakgrunden när jag skriver. Tack Nikko <3333

Veckans tv: Såg hela säsongen The Great på HBO i helgen. Kostymdrama (mycket) löst baserat på Katarina den storas tillkomst och tid som tsarinna i Ryssland. Den var mycket underhållande. Och fin! Gillade du The Favourite lär du gilla detta. Nicholas Hoult som spelar Tsar Peter gör det sktibra. Och inte bara för att jag har en liten crush på honom.

Veckans Viola:



Hör mig i Sällskapet!

God förmiddag! Jag vet att det är tunt med bloggeriet nu, men vad ska man egentligen skriva om? “Idag satt jag bara hemma”?

Men bara för att jag inte bloggar betyder inte det att jag ligger på latsidan, snarare tvärtom. Idag kom mitt första avsnitt av Sällskapet ut, Svenska Yles nya kulturpodd med Kia Svetichin som programledare. Vi spelade in det igår och vi pratar bland annat om CA i böcker och tonåringar på tv. Avsnittet (plus de två tidigare) hittar ni på Yle Arenan.

På Yles kultursidor hittar ni också en kolumn jag skrev för att ackompanjera avsnittet.

Hoppas ni vill lyssna och läsa!

Läromedel och kulturpodd

Ibland känns det som att jag gör ingenting om dagarna. Jag vet att flera bekanta som inte är så insatta eller känner mig så väl har nån slags föreställning om att jag “inte jobbar längre”, efter att jag sa upp mig från AE. Ibland känns det som att jag bara kan nicka och hålla med, gör gör jag verkligen något? Går jag inte mest och bara drar här hemma? Har jag ett sånt jobb där jag behöver duscha före eller efter? Behöver jag göra mig representabel eller blir jag svettig av mitt jobb? Varkendera, mest sitter jag ju hemma i så mjuka kläder jag kommer undan med som ändå är någorlunda människovärdiga. Och alla dessa möten, all dessa mejlkedjor- vart leder dom egentligen?

Man ska inte lyssna så mycket på den här slags tankar, men det är svårt att inte göra det. Speciellt om man är van med att ha jobb där man snabbt ser resultat. Hur som helst är det lätt att tappa modet ibland i de här långa träsk-sträckorna när det känns som att inget händer och inget nånsin blir färdigt. Dagarna när man faktiskt får se och/eller hålla i resultatet av en skrivprocess är ganska få, men söta som små fucking körsbär när de kommer. Därför är det bra att ha lite annats småpyssel vid sidan om, för då ökar antalet reslutat-falla-på-plats-dagar med ganska många procent. Idag är en sån där dag när plötsligt en massa fallit på plats.

Idag lanserades nämligen Sällskapet, en kulturpodd från Yle med Kia Svetichin i huvudrollen. Ni kan läsa mer om den och så klart lyssna på första avsnittet på Arenan! Som allt annat har den ju påverkats av C-läget, men här är den nu. Jag har visserligen inte själv jobbat ihjäl mig kring den här podden, men jag är ändå glad att den nu finns, för jag är en av Kias sällskapsdamer!

Om ett par veckor är det min tur att vara gäst och sen är tanken att vi turas om att prata, analysera och fåna oss kring olika kulturyttringar. Minns ni att jag i januari skrev att jag hade varit i Helsingfors över dagen och gjort en sak? Well, det var ett pilotavsnitt av podden jag spelade in. Och det är så roligt att äntligen kunna berätta det men också att det blev en podd till slut.

Visst tänkte ni först att det var jag i mitten av bilden? Hajade själv till lite i en mikrosekund. Jag och KIa är tydligen long lost twins.

Sen kom de här små karamellerna på posten idag också. Jag vet inte om jag överhuvudtaget nämnt det, men i höstas och vintras gjorde jag lite skrivövningar och ordkonstgrejer till ett nytt läromedel (som det så fint heter) för högstadiets modersmål (vad ämnet svenska heter i finlandssvenska skolor). Och nu finns dom också! En aktivitetsbok för varje enskild klass plus en gemensam textbok.

Otroligt kul att få vara med och jobba med skolböcker, det är liksom samma känsla som när man nån gång nu i vuxen ålder fått dricka kaffe i lärarrummen på sina gamla skolor. Som att man får glänta på dörren till en värld som var helt mytisk och ouppnåelig för en som barn. Tack S&S Läromedel för att jag fick vara med på ett hörn.

Nationen

Vi är ju många som följt med processen med Nationen rätt länge via Kugges blogg, så jag var mycket nyfiken när Förlagets recensionex damp ner i brevinkastet.

Jag kunde inte närvara på Kugges virtuella releasefest i fredags, men i lördags efter att jag städat hela lägenheten, duschat och smort in mig öppnad jag en flaska vin och satte mig med Nationen. Jag hade så att säga en egen privat liten fest här i soffan.

Det var med skräckblandad förtjusning jag började läsa. Jag har ju också levt studielivet ett par år i Åbo och har aldrig i mitt liv mått så piss eller levt så destruktivt som då. Och ja, även jag har varit på sitz och sillis och allt sånt. Det är klart jag har roliga och fina minnen från den tiden också men mest kommer jag ihåg alla ångest och jag visste inte riktigt hur jag skulle reagera på att slungas tillbaka till den tiden.

I Nationen får vi hänga med tre personer som alla hänger på Västra Nylands Nation. Den jag relaterade mest till var Saga, som är lite för gammal och börjar bli lite trött på studielivet. Hon går på Tinder-dejter, försöker hitta nån väg ut ur slentrianen och tröstäter framför Gilmore Girls.

Mikael är handbollslöftet som ser studierna som ett nödvändigt tidsfördriv före proffskarriären i Tyskland. Men allt går inte Mikael tänkt och bl a träffar han Ellen (snyggt namn!) som ställer frågor ingen tidigare gjort.

Till sist har vi Astrid, som är den klassiska Duktiga Flickan som studerat i rekordfart och har karriären utstakad för sig. Tills hon stöter på hinder och livet tar en annan än vad hon (och hennes föräldrar) hade tänkt.

Jag tycker Kugge är bra på att beskriva hur jävligt allt kan kännas när man är i en sån där period i livet när man inte vet vad man vill eller vem man är och hur länge man kan ignorera en magkänsla. Den känslan tror jag de flesta kan känna igen sig i, oavsett om man är eller har varit ung nån gång. En grej som jag kanske lite saknade angående studerandeångest och så var oro eller tankar kring pengar. Nu kanske åtminstone Astrid är från en annan bakgrund än vad jag är, men det jag kommer ihåg från studietiden är en ständig akut brist på cash - även om man ändå lyckades bli full varje vecka..?

Precis som med Kugges första bok Vad heter ångest på spanska? läste jag Nationen i ett huj. Jag gillar att läsa medryckande, lättsam underhållningslitteratur då och då och jag tycker Kugge är fenomenal på det och speciellt i Nationen tycker jag hon gör det snyggt. Precis som det ska va i en sån bok var det inte särskilt svårt att lista ut hur det skulle gå, men det är ju också det som är genrens styrka; tryggheten i att veta att allt kommer ordna sig - även om jag tyckte speciellt Astrids utveckling ändå kändes fräsch. Plus för jättesnyggt omslag och extra kul att läsa om så bekanta miljöer! Jag är glad att Nationen finns bland finlandssvenska böcker, jag kan tänka mig att den når en helt egen målgrupp.

All in all - well done Kugge!