Bananer, bröd & böcker

Det är måndag och jag har ganska nyss installerat mig i kontoret för veckan. Jag började dagen med att borsta trappen ren från helgens snöfall och dammsuga lite. Två härligt konkreta uppgifter som skänker nån slags stadga till tillvaron. Något man gör har nån skillnad, det finns ett före och ett efter. Vad deprimerad jag låter nu hehe, det är inte meningen, känner mig faktiskt närmare ett stabilt normalläge än på länge. Menar mest bara att det är trevligt att borsta snö från en trappa.

Jag känner mig faktiskt ganska harmonisk just nu, kanske för att jag har en lugn, men inte för lugn helg bakom mig. Vill ni se vad jag gjort? Lite av det i alla fall.

Fredag eftermiddag köpte jag med mig bullar och drack fredagskaffe med syrran + barn. Ruben var upptagen med att jobba med data, men han hälsar så mycket.

Därefter gjorde jag fish & chips till middag. Eller ja, jag hällde frusna pommes och lite fiskpinnar på en plåt och skjutsade in i ugn. Men the mushy peas!!! Det lagade jag sannerligen själv. Plus nån dill-chili-yoghurt. Det blev gott.

Vi såg På Spåret förstås, tog varsitt resemål på tian. Skryt skryt.

Kännas det annars inte väldigt mycket… svenskt millennieskiftesindie över den här säsongen? Sahara Hotnights, Kristian Luuk, Patrik Arve, Rebecka Törnqvist osv osv. Förväntar mig nästan att Papi Raul ska hoppa upp ur nån låda.

Efter På spåret lämnade jag kvar i soffan framför tv:n. Stickade, åt resten av riskakorna och såg flera avsnitt av Harlots (finns på Yle Arenan). När Pär undrade vad det är jag egentlgien kollar på började jag skratta: “det handlar om två rivaliserande horhus i London på 1760-talet”. “Så klart”, svarade han. Det är kanske inte så välskrivet alla gånger, men det är ett smutsigt kostymdrama.

Lördag förmiddag pratade jag med Eleonora i telefon ån timme. Hon skickade bild av skogen hon gick i. På eftermiddagen åkte jag och Pär och hälsade på fammo, men jag glömde telefonen där hemma så det finns inga bildbevis. Ni får bara föreställa er.

På kvällen tog jag mina Posca-pennor och min ljudbok och DeSiGnAdE en väska. Väskan köpte jag för 1€ på loppis för nån vecka sen just för det här ändåmålet, så det är inte en jättestor förlust om jag säger att jag inte blev så nöjd.

Men det är så där när man gör saker på frihand. Jag skulle inte säga jag är missnöjd heller, men blev det en väska jag kommer använda? Tveksamt. Jag klär mig mer minimalistiskt än vad mitt keativa uttryck är eller vad jag ska säga. Använder ganska sällan campy accessoarer på det här sättet. Eller? Jaja, det var kul att hålla på.

Ljudboken var för övrigt Rooneys Vackra värld, var är du? och jag… Fattar nog inte riktigt hypen kring Rooney. Eller, jo, på sätt och vis kan jag göra det. Jag gillade breven och monologerna i dem kring kändiskultur och skrivande och samhällsfördärv. Men det är något i Rooneys författarskap som gör mig… Ointresserad. Det är för friktionsfritt, jag är för uppenbart precis i målgruppen. Det utmanar mig inte på något sätt. Det är till och med för välskrivet för att jag ska kunna provoceras av det. För svalt.

Innan jag gick och la mig på lördag fick jag för mig att sätta en bröddeg. Ett tre ingrediens-idiot-grytbröd men ändå. Mer än jag bakat på nåt år. Sen låg jag och läste böcker till mycket sent så söndagsfrukosten blev söndagsbrunch. Men Pär, den lycklige jäveln, fick vakna till detta bord.

Han blev också i och för sig tvungen att vakna till ett batteri av: tänk att jag bakat bröd! visst var det gott? är det godaste bröd du ätit? tänk att det är jag som bakat det här!

Det jag läste på lördagsnatten var bland annat den här, Gränsen av Elise Karlsson. Tyckte hemskt mycket om den, den var rolig! Och sorglig. ska genast läsa mer av Karlsson.

Efter att vi suttit i varsin soffa och jäst på allt bröd vi åt sa jag att jag tyckte vi skulle åka ut till Fäboda, bara för att se hur det är. Folk hade ju nämligen pratat om den här stormen hela helgen och hittills kändes det mest som ett anti-klimax.

Inte ens ut vid havet kändes det som äkta storm, mest som ett vanligt snöfall. Man ska kanske inte önska sig oväder, men det är något med den här nya slags mediehanteringen av oväder som bygger upp en spänning - som sen inte infrias!!!! Om en storm får ett namn redan före den händer så förväntar jag ju mig att det ska skallra lite i fönsterrutorna i alla fall.

Vi fick i alla fall luftat oss lite. Sen åkte vi hem och åt fryspizza. Jag hade ju redan bakat bröd den dagen, man kan ju inte laga något två gånger på en dag?!?!?

Sen hände inte mycket mer den dan. Jag såg några avsnitt Harlots till och stängde in fötterna i fotmasker + sockor.

Pleasure, pizza & popmusik

Hej hej hallå dagboken, då var det måndag igen. Helgen var lugn (som alltid nu för tiden) och det var skönt, jag är så jäkla spänd och får migrän så lätt just nu att avslappning är key tror jag. Har också bokat tid till naprapat igen, tror det är ungefär ett år sen sist så det är väl dags. Jaja, gud vad tråkigt, här är saker jag gjort i helgen, utan inbördes ordning:

Efter att jag tagit TVÅ resmål på 10 i På Spåret - skryt skryt - såg jag och Pär Pleasure, en svensk film som kom för några år sen men aldrig varit på bio här i alla fall. Är nog ganska glad att jag inte såg den på bio, blev otroligt illa berörd av vissa scener. Handlar om en ung svensk tjej som åker till LA för att bli porrstjärna. Den var bra, men ett par scener var så explicita och våldsamma att jag blev tvungen att titta bort, tror det skulle ha varit jobbigt att se på större skärm.

Sofia Kappel som spelar huvudrollen gör det otroligt bra och det är ett så intressant historia, speciellt idag när OnlyFans ses (eller i alla fall försöker ses?) som ett jobb som vilket annat. Jag tycker inte film behöver vara sedelärande på det sättet och det är nog inte Pleasure heller, men jag tycker det är kanske det intressantaste som finns: korrelationen mellan sex och makt.

Helgens läsning (det lilla jag faktiskt läst) har varit den här: Matias Faldbakkens Vi är fem. Den är rolig och känns fräsch. Ville verkligen inte använda ordet skröna, men det är just vad det är det: en skröna.

Så här börjar den. Sen fortsätter den att handla om Tormods familj och Tormod, som efter att han byggt klart huset och garaget och allt det andra till sin otacksamma familj, börjar experimentera med lera. Leran börjar jäsa och bubbla och så småningom händer det en massa… Ja, jag vet inte allt vad som kommer hända, för jag har bara läst ungefär halva än. Men jag tycker hemskt mycket om den redan.

I lördags behövde jag och Emmi en utflykt, hur liten än som helst, så vi åkte till Kauhava och gick på loppis. Köpte det är här ljuvliga lapptäcket för 12€, vilket jag tyckte var mer än rimligt för ett sjuhelvetes jobb. Jag lever ju i tron om att jag en dag plötsligt ska transformeras till en människa som har tålamod att göra ett eget lappis, men tills dess njuter jag av andras.

Igår kom papp och styvmorsan till oss. Vi beställde pizza och skvallrade. Ganska bra söndagssysselsättning. Resten av dagen gick jag runt och sjöng på den här konstant, utan nån anledning alls:

Ibland blir det ju bara så. Det var hela söndagen i ett bloggskal.

Inatt drömde jag att jag skulle testa olika tantparfymer och att jag inte tyckte dom luktade nåt - det visade sig att jag hade tappat luktsinnet och fått corona. I samma dröm hann jag också gå vilse i en simhall och hitta en bekant som guidade mig genom de mörka, hemliga gångarna under vad som nu hade blivit hans hans bar. Till slut blev gångarna en stor trätrappa och vi var plötsligt på vinden till stället. Lagom där hittade jag äntligen mitt läger för natten. Det visade sig att jag skulle dela rum med Machine Gun Kelly och en annan bekant från gymnasietiden, men det gjorde ingenting för sängen var bekväm.

Imorse kvittrade fåglar när jag kom ut. Det blåste på ett vårigt sätt.
Det är ju bara januari.

Böckerna 2021

Hur var bokläsningsåret 2021?

Det var bra! Jag läste mer än jag gjort på 10 år, hela 85 böcker blev det. Det ska sägas att jag läser en hel del ungdomsböcker och poesi och annat som är textfattigt. Och så läser jag snabbt och slarvigt, men jag tänker inte ens be om ursäkt för det, för jag vet inte hur man läser annars. Jag läser liksom en halvsida, en sida i taget, inte ord för ord. Vet inte hur jag ska förklara det. I alla fall, bra statistik från 2021!

Antal lästa romaner under 2021:

Ja, 85 böcker men inte allt har ju varit romaner. Det allra mesta dock är romaner ser jag nu när jag går igenom listan.

Vilka böcker var det?

Hela lista hittar ni här. Det finns också listor elva år tillbaka. Dom med hjärtan efter sig är såna jag tyckt extra mycket om, men jag ifrågasätter det systemet helt, jag litar inte alls på mitt eget omdöme. Många böcker som är utan hjärtan kanske skulle förtjäna ett och många böcker med hjärta förtjänar det icke. Nej vet ni, exakt nu tog jag beslutat att skippa hjärtana 2022.

Vilken månad läste du flest böcker? Vilken månad läste du minst?

Svårt att säga. Kom in i läsandet riktigt ordentligt dan före midsommaren, minns det så väl. sen dess har det suttit i. Men tror nog det mest är en känsla, tror jag läser ungefär lika mycket hela tiden.

En bok du inte läste klart?

Tills alla dör av Diamant Salihu har jag av nån jävla anledning inte lyssnat klart på. Samma sak med Shuggie Bain av Douglas Stuart. Det säger inget om den böckerna, det är nog bara att något annat kom emellan. Annars har jag faktiskt läst klart allt jag påbörjat i år tror jag. Men med det sagt så ligger ett par böcker kvar på nattduksbordet från tidigare år och hoppas på att deras tid ska komma.

Några oerhört bra noveller?

Läste knappt en enda novell! Mycket kortromaner som jag tyckte om och Elizabeth Strouts Mitt namn är Lucy Barton och Vad som helst kan hända är liksom inte noveller, men vissa passager kunde kanske läsas som noveller. Och Nigel Slaters självbiografiska Toast:The story of a boys hunger med korta essäer utgående från olika maträtter var ljuvlig. Det räknas ju nästan som noveller.

En ny genre för året?

Ingen egentligen, men jag gjorde en sak av att läsa sånt som gör mig lite rädd. Jag läste en bok på finska (har just läst en annan!), Sivuhenkilö av Saara Turunen och så läste jag en hel del poesi och lät mig både tröstas och utmanas av insikten att det inte behöver vara svårare än vad man gör det.

Några omläsningar?

Jag har inte antecknat nåt, men jag är ganska säker på att jag läste nån Astrid Lindgren i våras, som jag brukar. Kerstin och jag en gång i året, det är lite tradition. Men vet att jag inte lsäte en enda Lotta-bok, det som annars också brukar höra till. Men det kanske är dags snart igen.

En bok som fick dig att gråta?

Jag gråter faktiskt sällan till böcker, vilket egentligen är konstigt, för jag är väldigt gråtmild annars. Men jag vet att i mellandagarna när jag inte mådde så bra läste jag Inger Christensens Brev i april och kände mig märkligt tröstad på ett lite rörande sätt.

En bok som fick dig att skratta?

Samma sak här, skrattar sällan till böcker. Jag kan liksom tänka i huvudet “det här var ju roligt” eller “oj så sorgligt”, men känslorna når inte ansiktet och musklerna där. Kanske för att jag läser så snabbt. Men Halva Malmö består av killar som dumpat mig av Amanda Romare var ju KUL, det tyckte väl alla.

En bok som fick dig att vilja skriva?

Pengar på fickan av Asta Olivia Nordenhof. Har tänkt så himla mycket på den sen jag läste den.

Fint läsminne från 2021:

Alla bokcirkelsträffar som kunde bli av. Jag minns speciellt den vi hade i april hemmos hos Sofie. Det var första gången på länge vi kunde ses, folk hade börjat få vaccin, vi satt i den inglasade verandan med värmelampor och frös nästan inte alls. Det var smältvatten på vägarna och vi hade läst Stanna hos mig av Ayòbámi Adébáyò. Tror det kändes hoppfullt.

Bästa läsplats 2021?

Det bästa är ju när man bara är så uppslukad av boken man läser att det inte spelar så stor roll hur man ligger eller sitter. Jag rör på mig ganska mycket när jag läser, i soffan eller sängen. Benen i vädret, på mage, på rygg, ihopkringlad, sitta rakt upp, ligga på osv osv. Men med blicken fixerad i boken. Och så kommer Pär och säger “hördu, nu vill jag lägga mig här” och man vaknar upp och inser att man typ står på hans huvudkudde eller nåt sånt. Då är det en bra bok.

I vilken form läste du böcker 2021?

52 fysiska böcker, 25 ljudböcker och sex hela e-böcker. Det bästa är ju så klart Boken, men eftersom jag kräver konstant underhållning är ljudboken jättebra till promenader, städning och dylikt. Ni vet ju. E-boken är egentligen bara ett format jag tar till när jag inte kan sova men vill hålla lampan stängd. Eller om jag är jättejättesugen på en bok och inte orkar vänta på att köpa fysiska boken. Eller av nån annan anledning har bråttom att läsa klart boken.

En ny författarupptäckt?

Många, ingen som direkt står ut.

Vilken ljudbok lyssnade du på med störst behållning?

Haha okej, bered er på okreddigaste tipset på denna lsita. I höstas sträcklyssnade jag på en serie böcker, Prästdöttrarna av Maria Gustavsdotter när jag stickade. Var besatt av de här böckerna och levde mig verkligen in i 1600-talet, när de utspelar sig. Det är verkligen såpopera, men i bokformat, men vet ni, det var så lustfyllt att hänga med.

En bok du köpte men aldrig läste?

Karin Smirnoffs Sockerormen till exempel. Eller Ya Gyasis nya som jag inte orkar googla fram namnet på. Köpte mycket, samtidigt som jag började låna mycket från bibblan igen. Mycket av det som känns livsviktigt att låna/köpa lämnar ju trots allt oläst.

En bok med bra driv:

Station Eleven av Emily St John Mandel. GUD vilken berättelse. Också så märklgit trösterikt att läsa om en postpandemisk och apokalyptisk värld i dessa tider. Hoppingivande, tankeväckande, skrämmande. Verkligen 10/10.

En bok som är en resa:

Läste två historiska romaner som utspelar sig i England för länge sen. Först och främst Hamnet av Maggie O’Farrell som handlar om Shakespeare och hans familj - alltså, löst baserat på osv. Sen Matrix av Lauren Groff, en historia som också utgår från en verklig historisk person, men ändå helt fiktiv om nunnebossen och poeten Marie de France. Det de här båda böckerna hade gemensamt är förmågan att göra även det historiska så tidlöst. Även om det utspelade sig i ett kloster på 1100-talet eller i en liten stad på 1500-talet så är det mellanmänskliga samma sak. Kärleken, avundsjukan, åtrån, girigheten och längtan är det samma, oavsett de yttre omständigheterna. Finns det inte en stor tröst i det?

En bok du läste men inte minns mycket av:

Inne i spegelsalen av Liv Strömquist. Älskar i regel det hon gör, men av nån anledning var jag på en plats där det inte gick in något i mig när jag läste den. Ska nog läsa om så småningom.

Vilka var de bästa böckerna du läste 2020?:

Tror jag har nämnt många av dem redan i tidigare frågor, orkar inte rada upp dem igen.

Och om du måste välja en?

Skugga och svalka av Quynh Tran.

Hur tänker du kring läsningen 2022?

Vill dels läsa “svårare”, sånt som öppnar upp nya rum och utmanar och tränar hjärnklumpen. Dels lättare, lustfylldare, njutningsstyrt. Vill läsa allt och aldrig ha dåligt samvete. Varken för det jag inte läser eller det jag läser.

Boklista snodd av McFlorry (varsågod för smeknamn).

Så småningom tar året slut

Nu har jag officiellt läst mer än vad jag gjorde förra året, mer än vad jag gjort på flera år. Och det är flera veckor kvar av året ännu. Slog igen Fierce attachments av Vivan Gornick igår och kände en stor tillfredställelse. Över statistiken, men också över en läsupplevelse.

Fick också ett till syskonbarn i veckan som gick. Ibland känns det som att dagarna bara går, utan att lämna nåt spår alls, men man hinner både utöka famljen och läsa böcker tydligen. Hade årets sista deadline - i princip - i fredags. Skönt. Har terminsavslut med ordkonsten idag, också det: sköööönt.

Hängde i Helsingfors i helgen. Det skulle ha varit en kombinerad jobb- och nöjesresa, men jobbet blev inställt pga coronakarantän, så nöjet fick ta över helt. Efter att den första psykiska fan fan fan-reaktionen på ändrade planer lagt sig så var det ju egentligen bara trevligt. Lunchade, AW:ade, åt middag och hälsade på nya och gamla vänner. Drack mer sprit än jag gjort på flera månader. Ångrar inte en centiliter, även om jag ännu idag känner mig som något överkört.

Den där känslan som jag skrev om senast här, av att sitta runt ett bord och prata med människor som är i samma världsfrånvända bransch som en själv, som har samma intressen, som greppar tag i en referens man slungar ut. Det är skönt att inte känna sig fullständigt dödsfånig, vilket jag titt som tätt ändå gör. Det är också skönt att inte sitta vid bara såna bord, jag skulle nog lätt bli odräglig om alla runt omkring mig bekräftade min världsbild jämt.

Are you shitting me

Igår såg jag ett videoklipp av en åttioåring som fick biljetter till Dua Lipa i födelsedagspresent. Han blev jätteglad, han var tydligen ett stort Dua Lipa-fan. Are you shitting me, are you shitting me, upprepade han glatt, med tårar i ögonen.

Jag tänkte först att jag hoppas jag kan vara sån när jag är 80, om jag får bli 80. Att jag dels hänger med så pass mycket så att jag vet vem Dua Lipa (eller motsvarande om 46 år) är, dels att jag lyckas uppbåda en sån energi att jag blir glad vid tanken på en stor konsert.

Det ser ju inte bra ut, eftersom min första fråga som relativt ung 34-åring, om jag fick biljetter till Dua Lipa idag, skulle vara: är det sittplatser?

Min andra fråga är vem som är vem av Dua Lipa och vem är Doja Cat, men det tänker jag jag kan lära mig.

En nyckel

Läsandets raseri fortsätter och jag älskar det. Jag har tjatat hela året om att jag vill stretcha hjärnan, utmana mig själv, se hur långt potentialen kan ta mig. Och nu har jag gjort det - inte bara det att det faktiskt är en utmaning i att plocka upp en bok och inte telefonen - utan också läst på finska för första gången i vuxen ålder.

Jag läste senast en finsk bok i gymnasiet, när jag valde Harry Potter ja viisasten kivi som roman att läsa när vi blev tvungna. Sen dess har ingen tvingat mig och jag har liksom tänkt att det ändå är mer eller mindre omöjligt för mig att komma igenom en finsk bok. Jag är den klassiska finlandssvenska österbottningen; drillad i finska glosor i tolv år, men attityder och det enkla faktum att det går alldeles för bra att leva på enbart svenska i min vardag, har gjort mig alldeles för rädd för att faktiskt använda och prata finska.

Jag fick en aha-upplevelse för två somrar sen när vi bilade genom Dalarna och gav en motorcykelburen tysk med soppatorsk skjuts till närmaste bensinstation (ungefär 40 kilometer). Jag pratade oavbrutet med honom på min sönderrostade, knaggliga tyska, utan att bry mig speciellt mycket om det blev fel eller inte. Efter det slog det mig hur villig jag är att låta som en idiot på ett språk jag inte pratat på tio år, men finskan, som jag lever sida vid sida med dagligen, ger jag ingen chans att ens fästa i mig.

Så då började jag lite smått prata finska ibland. Skriva mejl på finska. Låta som en idiot på finska. Och nu, nu har jag läst på finska!

Och det var inte ens speciellt svårt! Så fort jag kommit förbi den första skräcken så flöt det på hur bra som helst. Visst fick jag slå upp ett par ord och läsa om ett par stycken och ba skita i att förstå nån grej, men så är det ju när jag läser på svenska också. Jag nöjer ju mig med att läsa snabbt oh slarvigt på svenska, varför skulle jag inte kunna göra det på finska också? Jag tror också att Saara Turunen har ett ganska enkelt språk, men ändå. Tänker inte fördunkla min egen prestation med såna små fakta, hehe.

Det låter ju världens mest fåniga grej, men det känns som att jag hittat en nyckel till ett låst rum. Stretchat hjärnan, utmanat mig själv. Nästa steg är kanske att faktiskt läsa ut den där tegelstenen av Olga Tokarczuk som legat på mitt nattduksbord i två år. Fast just nu läser jag Kaj Korkea-ahos nya och det är, ärligt talat, befriande enkelt.

Skam

Jag ser på Skam igen. Jag trodde jag har sett det flera gånger, men jag har nog inte sett om det den det var nytt, även om jag vet jag såg vissa avsnitt flera gånger då. Jag började med Nooras säsong, den säsong som lyfte det till fenomen 2016. Det känns som igår, 2016, men jag märker när jag tittar på det att det är en stund sen. Nooras läppstift och markerade ögonbryn och vita hår känns för kontrastrikt plötsligt, på sättet daterade saker alltid gör. Pantone-muggen på det gula nattduksbordet, en silvrig keps, Iphone-femmorna, handväskorna och skorna. Det överraskar mig, jag upplever det inte som att modet ändrat så mycket, men det har det. Ordet cheugy ringer i bakhuvudet, det mesta i Skam skulle nog klassas som cheugy.

Det är fortfarande bra, manuset är - åtminstone i säsong två - hyperrealistiskt. Det kniper fortfarande i hjärteroten när William springer tillbaka till Noora på trottaren. Men det är något annat än det daterade också.

Jag gömde mig på toan på caféet jag jobbade på och såg de korta klippen så fort de uppdaterade NRK-feeden. Vi såg de sammanlagda längre avsnitten tillsammans jag och Pär på fredagskvällarna i vår första lägenhet vi hyrde. Jag grät när Nils Bech sjöng A sudden sickness på Skavlan, för att jag hade grälat med en kompis, ett gräl som känns avlägset och svårt att förstå idag. Det är både trösterikt och lite skrämmande. Allt man tror man vet sak en gång bli annorlunda.

Det är så unga. De har inte blivit yngre, de går fortfarande första ring i Hartvig Nissen, men jag, jag har blivit äldre. Jag tycker de är unga, gnälliga och naiva, Noora och Wiliam och Sana och alla. Jag känner mig inte så inspirerad av dem som jag tror jag gjorde då. Eller imponerad i alla fall. Jag ömmar fortfarande för dem, sympatiserar med dem, men på ett sätt man gör med… ungdomar.

Jag skulle nog förlorat ungdomen i hvert fall, men jag blir betryckt över att inse att jag tappat hoppet. Jag kan inte låta bli att tänka att alla dessa unga ungdomar inte vet vad som väntar, inte vet att de nu sitter och delar glass och kramas och kliner med gutter och har fest och går i skola och snart, snart, bara några år bort ska världen sluta existera på det sätt de känner den. Snart ska det bli corona och 2020 och 2021 och snart ska de hitta sig själva längre fram i livet och tänka att fem år, det är väl inte så länge sen?

Nomadland

Vi körde till grannstaden i lördags och såg Nomadland på bio. Älskar Frances McDormand, nåt med hennes ansikte som är så oursäktande. Det var en fin lördagsaktivitet. Det var en fin film. Förvånansvärt ovåldsam och mjuk, det var en sorglig och ödmjuk och därför väldigt tilldragande bild av USA som målades upp. Ville absolut åka dit nu, känna på redwood-träden, se beiga och gula och grå berg, köpa en hatt och träffa artiga människor.

Istället gick vi genom ett kvälls-Kokkola under en blå och iskall sky. Strosade utstuderat långsamt, småpratandes om filmen och våren. Stannade och såg på bostadsannonserna i ett skyltfönster, funderade på hur det hade varit om vi bott där. Satte oss i bilen och körde hem, förbi tallar och leråkrar.

BFF rättar

My sincerest apologies, mr Strindberg, jag läste klart din Hemsöborna igår och den var underbar. Eller läste och läste, jag lyssnade, men du vet väl knappast vad en ljudbok är. Att kalla den “ganska tråkigt” var effektsökande och överilat av mig. Problemet var snarare att jag inte hade lyssnat ordentligt, men igår kväll lät jag ljudboken snurra medan jag fixade och trixade och plötsligt fixade och trixade jag inte så mycket utan lyssnade mest. Och så var jag där, mitt i dina miljöbeskrivningar, bland kobbar och skär och ensliga rönnar. Det var ljuvligt. Och slutet? Wow, älskade verkligen det och allt vad det väckte. Frågor och tankar. 10/10, tack för det.

Nu är jag så hög på känslan av att ha “klarat av” en klassiker att jag vill lyssna på fler. Det är ju det här med tuggmotstånd. Det ger nåt.

Tuggmotstånd

Lyssanade på en feel good-bok förra helgen, en riktigt usel sådan som jag inte valde med nån större förhoppning om att få nån större litterär upplevelse eller ens feel good för att säga som det är. jag vill ha sällskap i bilen när jag skulle köra till Vörå två dagar. Fem timmar om skrivdrömmar och vänskaper och vad det nu var, jag ba mm, yes, den tar vi.

Jag är ingen finsmakare, eller jo, det kanske jag är, men jag har inget emot brukslitteratur. Ibland vill jag bara bli underhållen, dras med i en historia eller kanske till och med förfasas. Men just den här gången gav det mig en sån bitter eftersmak att jag blev tvungen att ta till Strindberg för att få bort den. Det behövs nån slags balans mellan att vagga in i trygghet och att vässa klorna.

Jag pratade om tuggmotstånd med Jutta för nån månad sen. “Tuggmotstånd är det bästa jag vet”, sa hon och jag har funderat på det där ända sen dess. Vi pratade om olika slags natur och landskap då, men tuggmotstånd finns ju i allt. Jag tror jag skulle må bra av mer tuggmotstånd, även om det skrämmer mig. Så därför nu; Strindberg.

So far är det ganska tråkigt.