Vecka 7

Veckans känsla: trött. Jag bestämde mig för att det får vara nog förra veckan. Jag skulle nog inte säga att jag är direkt utbränd, men tillräckligt utmattad för att behöva ta en ordentlig titt på hur jag egentligen jobbar. Den senaste tiden har jag haft allt svårare att sova och komma ner i varv, gråtit ibland flera gånger om dagen vid minsta lilla känslosväng, glömt en massa saker, haft svårt att ta in info och misslyckats med att köra in bilen i garaget, en ekvation jag gjort 7000 ggr tidigare. Så typiska “symptom” att jag blir kräkfärdig, allt sånt här är så fånigt välbekant när man ser det, ändå så svårt att känna igen. Det är också mycket mindre dramatiskt än vad man alltid föreställer sig. Inte ens nu är jag en flyktig viktoriansk dam som inte orkar stiga upp.

Som det är nu är jag inte sjukskriven, mest för att jag faktiskt inte upplever att jag behöver det. Jag mår bättre bara jag har något att hänga upp vardagen på. Jag har ändå en så pass priviligerad vardag just nu att jag ganska långt kan bestämma hur och när jag jobbar. Jag mår bra av att skriva. Och kanske det är feltänk, men låt mig reda upp det här på det sättet jag vill, det första jag undanber mig är självutnämnda experter sprängfyllda med tips om hur jag ska leva och jobba och tänka. Jag kommer inte vara blyg för att blockera sånt jag upplever som onödigt from now on, det har jag lovat mig själv.

Det här kommer inte heller att bli ett ämne jag kommer avhandla speciellt mycket här eller på instagram, det här är en svacka jag har, inte ett personlighetsdrag och inte en passion för mig. Ni får gärna prata på hur mycket ni vill om psykisk ohälsa and what not, men det är inte ett ämne jag egentligen är speciellt intresserad av för att säga som det är och jag är trött på den rundgång som uppstått i dom diskussionerna. Jag upplever inte heller att jag är någon som helst auktoritet i de här frågorna och jag tror alla måste hitta sin väg ur och genom såna här pissperioder man stöter på. Det här är ingen “ensam är stark”-bullshit heller, men jag får den hjälp jag behöver redan THANK U och om jag senare tycker att jag behöver mera hjälp, kommer jag att söka sådan.

Jag har funderat i flera dagar om jag ens ska ta upp det här för jag orkar inte vara Den Bloggaren. Men merparten av er är ju inte dumma, ni har nog förstått att allt inte varit så bra. Och som sagt - det här är inte så dramatiskt eller avgörande på nåt sätt. Känner man inte mig så kanske man inte ens lägger märke till nåt alls. Fråga om ni undrar nåt, annars fortsätter vi som vanligt (med vissa restriktioner och flera nej-tackningar).

MOVING ON.

Veckans läsning:

Dolly Aldertons Allt jag vet om kärlek. Hade aldrig hört om Dolly Alderton före denna bok, men nu är jag besatt av henne. Hon är brittisk journalist och it girl får man väl säga och hon är ljuvlig, ljuvlig, ljuvlig. Dels älskar jag såna här personliga krönikesamlingar av kulturjournalister, det är nog fan min bästa genre!!! Skulle gärna skriva en själv egentligen, men jag har försökt och inte hittat rätt ton. I alla fall, dels är det brittiskt så det blommar och dels är hon också född 1987 och det är så mycket igenkänning trots helt olika bakgrunder och jag vill bara vara hennes kompis. Har även börjar lyssna på…

Veckans podcast:

… hennes podd The High low som hon har med Pandora Sykes. Har inte hunnit med så många avsnitt än, men so far, so very good. Också stolt över att jag nu har TVÅ engelskspråkiga poddar jag lyssnar på. Jag vet inte vari problemet legat där, men jag har nästan uteslutande intresserat mig för svenskspråkiga poddar. Det är inte som att jag upplevt det för svårt, jag tror att jag är en bit över medel när det gäller att prata och förstå engelska, men det bara… Inte blivit av. Jag hade gärna varit en av dom alla coola som lyssnar på This American Life men dit har jag ännu inte kommit. Poddar finns där poddar finns.

Veckans teve: Ja, på tal om This American Life - nya säsongen High Maintenance på HBO är igång, hurra! ÄLSKAR The Guy.

Veckans nyhet: i fredags bokade jag och Pär biljetter till Island! Fyra nätter i juni ska vi vara det och det känns som att prata om nån annans liv när jag pratar om det. Jag tycker ju inte så mycket om att resa långt egentligen, men en utomnordisk resa vartannat år så där känns ganska lagom. I sommar blir det två år sen vi var i England och det är fortfarande en resa vi pratar ganska mycket om, jag och Pär. Ett verkligt fint minne. I år ska vi också till Barcelona är det tänkt, så jag håller ju på att bli värsta globetrottern. Oj oj, vad ska det här bli av? Vi står nog på er trappa före du vet ordet av det, Peppe!

Veckans ord: rävåtel. Papp lanserade det här som förolämpning häromdagen när han kallt konstaterade att en bekants bekant “ser ut som en rävåtel”. En åtel är ett slags bete man lägger ut för att locka vilda djur till nån plats, oftast slaktavfall och dylikt. Otroligt kraftfullt uttryck ändå som jag kommer börja använda. “Jag vaknade upp och såg ut som en rävåtel i ansiktet”. Jepp.

Veckans namnsdag; Jag. Idag. Grattis!

Vecka 6

Det är äntligen Runebergsvecka, hurra! Det är supermånga intressanta programpunkter i år och jag kommer inte hinna gå på hälften av dom jag skulle vilja gå på, men jag tycker du som rör dig i Jeppis-knutarna ska ta och sticka in dig på en eller flera event, hela listan hittar du HÄR. Full disclosure - ja, jag sitter i arbetsgruppen men det betyder bara att jag verkligen tror på programmet.

Annars har jag nån märklig förkylning eller nåt (insert corona-skämt here) som rusar runt i kroppen. Jag har inte blivit helt sängliggande ännu, men jag lider av orkeslöshet (iofs inget nytt) och värk i kroppen och tre kvällar i rad har jag varit 100% säker på att NU får jag feber, men - inget. Så här sitter jag nu och har inte feber, men känner mig ruggig som en… rugguggla? Jag vet inte. Influensa eller inte, det får bli…

Veckans mysterium: se ovan.

Veckans jobb: ja, det är ju Runebergsveckan, så det kommer onekligen ta lite tid. Ska t ex medverka i detta. Sen är det den där essän jag nämnt nu nästan varje vecka hehe. Det är deadline nästa vecka och jag är har skrivit cirka en sjundedel hehe. Men jag har tänkt mycket på den och även om det låter fånigt så skrivtänker jag rätt länge före jag faktiskt skriver ner nåt och sen går det ganska snabbt. Så jag är inte så orolig.

Veckans skiva:

Den här skivan jag loppade i fredags. Den heter Var mig nära - Kärleksvisor på svenska och det är tonsatta dikter av nordiska poeter som Lena Nyman (rest in power) och Rune Andersson (mest känd som han som sjunger Törnrosdalens frihetssång på Guldtuppen för mig) sjungit in. Bl a en mysig version av Dagen svalnar finns med. Hela skivan är LJUVLIGT 70-talig på alla sätt, lite konstig, eventuellt inte helt nykter, lite högtravande men också väldigt go.

Veckans linslus: syns också på bilden.

Veckans tvåeggade svärd: det återvändande solljuset. Å ena sidan är det underbart. Å andra sidan har jag aldrig noterat hur smutsig vår vardagsrumsmatta är, hur döende alla krukväxter är, hur slitet allt vi äger är och hur smutsigt det är i hörnen.

Veckans bästa: det är kanske onödigt att utse det redan, men jag vill göra det ändå. Jag plockade fram melatonin-asken igår kväll igen, för nu har jag varit inne i ett sånt här stim igen. Jag har svårt att varva ner på kvällarna och hjärnan går på högvarv. Trots att jag dubbelkollat är jag bombsäker på det är nån räkning jag glömt betala, trots att jag inte har nåt inskrivet i kalendern måste jag scrolla igenom mejlen för att se om jag glömt bort nåt möte. Jag har också sovit oroligt och drömt mardrömmar och konstiga drömmar och det har också lett till att jag inte känt mig utvilad på ett par veckor. Eftersom jag sällan har nån som väntar på mig på mornarna går det ju att ta igen förlorad sömn på förmiddagarna men jag blir så jääävla seg av det. Så igår bytte jag lakan, vädrade ur sovrummet tills det nästan var rimfrost på golvet och tog en lång varm dusch. Sen tog jag ett litet piller och skit samma om det är placebo eller inte, men jag har sovit som ett barn i natt. Vaknade i ett helt annat mode imorse. Tog en liten runda på kyrkogården och ner mot hamnen när det var som soligast och nu känner jag mig (trots eventuell influensa) mer livskraftig än på länge. Det borde i alla fall kvala in till veckans topp fem. Fy fan vad lame att det ska vara så enkelt. Sova bra och lite frisk luft.

Veckans mat: har matlåda med kikärtscurry med kokosmjölk och jordnötssmör från igår som jag ska värma och äta upp alldeles strax. Mitt mål framöver är att göra mat varannan dag och äta matlåda varannan. Älskar matlagning, men det är så jävla frigörande att ha matlåda klar i kylskåpet. “Vad ska vi äta idag? Jamen det finns ju rester kvar i kylskåpet ahahahaha” *sippar på champagne och kastar huvudet bakåt i ett skratt*

Veckans efterrätt: Ja, men det måste väl bli en Runebergstårta! Har inte ens ätit EN tårta än i år, får nästan panik när jag tänker på det.

Veckans OMG!!!!!!: Imorgon är det äntligen dags! Första körövningen med Destinys Choir!!!!! Har inte haft såna här fjärilar i magen sen jag körde ut till flygfältet i Kronoby och skulle träffa Pär för första gången.

Veckans önskan: att ni också listar vilka bloggar ni gillar (hint hint) i Gossip Girls inofficiella omröstning. Just nu verkar Daniela leda which is fair, men det hade ju varit kul att komma tvåa :-))))) Speciellt eftersom mitt besökarantal inte är så stort som jag inbillar mig många andra bloggars.

Nu kallar matlådan, adios!

Veckans vecka vecka 4

God eftermiddag kära bloggläsare! Hur har ni det? Jag liverapporterar från min ständiga plats på café. Så här ser det ut:

Ska vi analysera denna selfie lite. Okej. Om vi börjar med blickfånget, det jag veeet ni alla tittar på först, mina perfekta ögonbryn. Det är resultatet av flera års brynfokuserad make-up där jag - precis som många av er - haft alldeles för mörka och alldeles för boxiga bryn. Det är liksom inte snyggt när det ser ut som att du har två mördarsniglar i ansiktet. Jag önskar jag hade fattat detta redan för fem år sen, men vi ska väl alla den vägen vandra. Fylliga, breda bryn är snyggt, men det som är ännu snyggare är att hitta en egen, naturlig brynform som passar dig. Det här tror jag är min. Inte SpiceGirls-smal, men inte jättebred heller. Och rätt färg!!!! Just nu har jag Macs brynpenna i nån blond nyans plus deras bryngel. Sen ska det så klart sägas att jag har ett perfekt ögonbryn och ett ögonbryn som bara är okej och att mina bryn också ändrar från dag till dag. Ibland blir det bara inte som det ska och det får man leva med.

Sen polotröjan. Det här är ett av mina äldsta plagg i garderoben tror jag. Jag har från första början fått den av min syster tror jag och den härstammar från H&M, så det är ingen dyrgrip men jag har alltid tyckt om den. För typ fem-sex år sen brukar jag tycka om att ha den tillsammans med mina pleather-pants som jag körde mycket med då. Ahahaha alltså vem trodde jag att jag var, Efva Attling?! Minns att jag kände mig så snygg och typ “stilren” en gång i Stockholm när jag och Nikko var där och jag hade just den här tröjan och pleather-brallorna. Här är en bild från tillfället faktiskt!!!

Och Back-väskan i reflex och H&M-trenchen, naaaw. Och mina första Nike Air Max <3333 Baby-Ellen känns det som, trots att det bara är fem år sen.

Orsaken till att jag har polotröjan på mig idag är för att den har legat långt nere i tvättkorgen en lång tid och bara förra veckan dök upp igen med rena kläderna och jag blev glad att se den. Dessutom har jag en stor jävla finne på liksom dubbelhakan och en polokrage gör ju jobbet att dölja den. Så det om det.

Mitt hår sen. Jag veeeet inte vad jag ska börja göra med det. Jag orkar liksom inte engagera mig i det och jag vet att därför är denna färg och denna längd optimal pga man kan alltid bara slänga upp det i en hästsvans. Men det är ju inte så roligt.

Och till sist mina glasögon. Förhoppningsvis är det här en av de sista selfiesarna med dessa glasögon. jag har älskat dem, men de börjar vara rätt slitna plus det största problemet: de är för svaga. Visst är det typiskt att man blir mycket mer medveten om hur dåligt man ser med sina glasögon när man fått det svart på vitt att man gör det? Är också mycket mer trött i vänsterögat efter att ha fått veta att det är sämre. Jag lovar, skulle optikern sagt att jag har perfekt syn skulle jag plötsligt se allt och aldrig ha huvudvärk. Nåja, jag har beställt nya bågar och glas (fick något som såldes in som “ungdomsprogressiva” glas LOOOOL) och borde få dem om en vecka eller så.

Till denna vecka då!

Veckans jobb: den här förbannade slutrapporten som jag fortfarande inte fått klart. Men nu denna vecka! Den är nästan klar, nu ska den bara in och godkännas. Vi har skjutit upp inlämningen ett par gånger redan, men nu vill jag har ha det gjort. Det hänger liksom lite över mig och det känns som en kvarleva från förra året. Som att jag inte riktigt kan börja med allt det nya jag tänkt börja med i år.

Veckans fundering: gjorde jag rätt när jag bestämde mig för att inte hyra arbetsrum i år? Skulle det vara enklare att bygga en fungerande rutin om jag hade ett arbetsrum utanför hemmet? Jag bestämde att det inte varen utgift jag kände var tillräckligt motiverad just nu och att jag ändå trivs så bra med att sitta på café och jobba och att det ganska sällan finns en dag när jag ändå kan sitta kontorstid och jobba hela dagen. Men nu känns det som att jag har så svårt att komma i gång om mornarna.

actual footage of jag som svarar på mejl

Veckans fundering 2: att min mejlkorg är en som en hydra för tillfället. För varje mejl jag betar av dyker det upp två nya. jag kan liksom inte vinna. Har också tänkt att jag borde lägga in i inställningar att alla mejl automatiskt skulle börja med “Ursäkta för sent svar men…”.

Veckans håll utkik: På fredag eftermiddag är jag med i Radio X3Ms eftermiddagssänding. Ingen egentlig aning om vad jag ska prata om, men jag har hört rykten om nån slags gameshow? Lyssnar ju nästan enbart på Radio Vega, så känner mig ganska lost. Efter tre nån gång borde jag vara där!

Veckans bok: Nej, jag blev inte klar med Jakobsböckerna till bokcirkelsträffen i söndags. Så jag fortsätter med den. Vi valde dessutom Vända hem som nästa cirkelbok, en bok jag redan läst, så ka-ching! En månad till på mig att läsa.

Veckans pepp: Min och Anniinas kör - eller den kör vi bestämde att vi ville ha och sen annonserade på Facebook om och nu har över 100 intresserade, kör igång anmälningarna imorgon klockan 18! Snart börjar vi sjunga på riktigt, det ska bli så kul! Kören heter Destiny’s Choir och är en kör som sjunger främst rnb, soul och pop från 90-talet framåt och är öppen för alla, oavsett erfarenhet och sångskills.

Veckans vill göra: har inte träffat familjen på evigheter. Ska försöka träffa fammo den här veckan också.

Veckans skiva: Denna!

Bra tips för er som gillar Hurula eller tidiga Thåström. Vilket jag tar för givet är alla?!?!? Lite synthigare, men ändå i samma fåra på nåt sätt.

Hade också tänkt säga Eminems nya, men alltså… Efter en genomlyssning känns det inte så kul tbh Jag är ingen som har stora problem med våldsromantik osv inom hiphop, men det ska ju göras med finess och helst sparkas uppåt så klart. Det här känns mest chocksökande och ofokuserat. Vet inte om det är jag eller Eminem som håller på att bli gammal.

Nu ska jag gå hem och laga nån mat. På tal om det:

Veckans mat: är sugen på den här tonfisk- och majsröran som UnderbaraClara bloggade om. Två grejer som jag vanligtvis inte blir sugen på, men här är vi nu. Kanske det blir det till mat idag?

Simhallar, Stockholm och skrivglädje

Ny vecka då ja ,vecka tre denna gång. Tre och allt delbart med tre är av nån anledning mitt lyckonummer, även om det aldrig gett mig nån som helst fördelar. Men jag tycker det är skönt på nåt sätt när något är delbart med tre. Snyggt på nåt sätt. Fånigt hur man kan bestämma sig för nåt och sen bara tycka det utan orsak. Tänk om det egentligen fem eller fjorton som är mitt lyckonummer, jag har bara inte upptäckt det ännu?

Imorse var jag till simhallen. Ack alla livsvisdomar man får höra i ett omklädningsrum en förmiddag. Tanter och kvinnor i alla åldrar och storlekar som småpratar om allt möjligt och smörjer in sina svängande, hängande, skavande kroppar. Det är otroligt trevligt och befriande och jag önskar att jag kunde dela med mig av alla sanningar jag fick höra imorse, men det känns fel på nåt sätt, som hemligheter man bara får tillträde till där i omklädningsrummet.

Annars har min morgon sett ut ungefär så här:

Ska vi lista lite lite Veckans..? Ja, men vi gör det va?

Veckans jobb: Åker till Stockholm på onsdag och deltar i Nu imorron på Scala-teatern. Är sjukt ångestfylld och nervös för att typ vistas i Stockholm på egen hand, nya stora ställen har den effekten på mig. Har hängt extremt lite i Stockholm och vardagsgrejer som att typ åka tunnelbana blir stora äventyr i den här lilla byahjärnan. Helsingfors och Köpenhamn känner jag så pass bra till nu för tiden att det jag knappt är nervig inför dom, men Stockholm är fortfarande nån slags vit fläck på kartan. Men skit samma, det är bara att göra. Vad är det värsta som kan hända? Att jag blir rånmördad i nån gränd hahahaahahahaha snyft. Kom förresten gärna på evenemanget om du är i närheten! Det är helt gratis och proppfyllt med mer eller mindre coola finlandssvenskar, såsom jag själv.

Veckans pepp: Ska äntligen få träffa min internetvän Chrissy i Stockholm! Och träffa alla andra goa mennsker som ska dit.

Veckans nöjdaste:

Min nya tenn-ljusstake jag köpte på löppis igår. Skulle jag köpa hundbajs om Elsa Billgren köpte hundbajs och bloggade om det? Risken är ju. Men just den här lilla svenskstämplade skapelsen knyter liksom ihop alla mina små skålar och stakar på soffbordet alldeles ypperligt.

Veckans onöjdaste:

Att jag inte köpte dessa rosa ormskinnsstövletter från samma loppis. Otroliga är dom, men let’s face it - de är inte sneakers och sneakers är allt jag använder så. Men ändå, fast jag vet det, drabbas jag av ett behov av att springa till loppiset igen och köpa dom när jag ser den här bilden.

Veckans blogg: Nya finlandssvenska bloggbevakningen! Har tyst för mig själv efterlyst en sån blogg ett bra tag. Tycker Gossip Girl so far har hållit en bra, lagom bitsk ton även om jag tycker webb-adressen är onödigt… märklig? Väntar med spänning på att bli genomskådad av henne!

Veckans skriv: Igår kväll skrev jag klart del två av fyra i ett skrivprojekt jag har på gång just nu. Jag önskar verkligen jag kunde skriva mer just nu men vill inte jinxa det utifall att det inte blir nåt. Men det är en slags bok får man väl ändå säga. Det går förvånansvärt lätt och smärtfritt att skriva det och jag vet inte om det är bra eller dåligt, men ska försöka bara enjoy the ride.

Veckans tv:

det här är en screenshot, det är ingen vits att klicka på play

Ska absolut se Axels serie Utanför boxen på Yle Arenan, det låter spännande. Sen så börjar nån ny Erik Haag & Lotta Lundgren-serie på SVT som jag absolut måste se för jag skulle slicka marken Lotta Lundgren går på om ingen såg. OCH!!! På tal om folk jag ser har ohälsosamma och ensidiga relationer till: ny säsong av Filip & Fredriks Alla mot alla börjar idag.

Veckans mat: Potatismos!

Oh hi 2020

Jg tog jullov for realz och nu har jag lite ångest för det känns som att jag borde göra några årsresuméer eller tillbakablickar på decenniet eller whatever och så har jag inte orkat och nu har jag byggt upp det här med att blogga till ett monster i huvudet och jag får helt enkelt hoppa in och bara

och så tar vi det därifrån. Den här veckan räknas ju inte riktigt ännu eller hur? Nej just det. Här är lite bilder från senaste två veckorna.

Julafton firade vi hemma hos oss. Först var det bara pappa som kom, för styvmorsan jobbade och mina syskon har ju svärfamiljer häromkring också. Men det var rätt skönt det med, jag och Pär somnade fyra på morgonen efter en mycket lyckad julvaka med hemvändande vänner kvällen innan, så en slow start på julen gjorde ingenting.

Smart och bra och priviligerad med flexibel arbetstid som jag är hade jag förberett nästan all mat dagarna före. Pappa bidrog med ett fat kött för han är ju ändå en österbottnisk man född på sextiotalet som ska fira jul hemma hos två vegetarianer. Pajen var halvt uppäten eftersom jag inte orkade göra annan mat den 23:e. Ingen skam i att ställa fram påbörjad mat!!!!!

Efter maten skulle vi se Kalle Anka men efter jultomtens verkstad blev jag tvungen att gå och lägga mig en stund, var så himmelens trött. Jag startade liksom en trend där, för när jag lade mig i vår säng, gick pappa och la sig i soffan i vardagsrummet och Pär somnade framför tv:n. Sen snarkade vi ikapp i nån timme och det var kanske det finaste på hela julen; gemensamma tupplurar, vilken grej!

Sen började folk ramla in. Den här lilla virvelvinden med föräldrar dök upp och efter att vi druckit kaffe tyckte åtminstone jag det var dags för julklappsutdelning. Jag blir alltid retad av min familj för att jag är så otålig på jul men jag tycker det är SÅ KUL!!!! Mest att ge, men också att få, jag orkar inte ens försöka vara klädsam och låtsas som nåt annat. Till Grim hade jag köpt en massa böcker på loppis och så fick han två paket ABC-makaroner och två tandborstar. Inget märkvärdigt, men om man paketerar in allt var för sig blir det många paket och det roligaste är ju ändå att öppna som vi alla vet.

Jag gick sannerligen inte lottlös jag heller. Extremt bra julklappssäck i år måste jag säga. Förutom ett par monetära bidrag från svärmor och -mommo fick jag detta. Min Secret Santa i år var syrran och av henne fick jag en hantel och en ginflaska, precis som jag önskat mig. Jag försöker nämligen bygga både armmuskler och ett barskåp, hehe.

Av Pär hade jag önskat mig en överraskning och han hade verkligen satsat stort i år! Förutom Sarah Klang nyaste fick jag presentkort till både Wasa Teater och på nya glasögon. Alldeles för mycket givetvis, men så fruktansvärt bra presenter allting!

Runt midnatt när alla andra åkt hem åt jag och Pär och syrran och Richie andra varvet julbord. Efter det började vi en omgång av årets julklappsspel, men det var ingen bra idé för alla var egentligen för trötta.

På juldagen hängde vi hos fammo. Hon visade sina reseminnen från Amerika (här det som var kvar i lådan efter att vi lyft upp kubikmetern med vykort, menyer och broschyrer) och vi fick läsa hennes resedagbok. Den kan jag ju inte riktigt dela med er, men det var fint att läsa om när fammo tvättade fötterna i Stilla Havet och sånt. Stenen på bilden är från Nevada-öknen. Det hade man ju aldrig trott, att jag skulle åka genom Nevada-öknen, sa fammo sammanfattningsvis.

Sen följde ett par dagar av just ingenting. Mycket soffhäng, mycket choklad och en hel del läsning. Det är ju precis det man vill ha, men efter ett par dagar blir man ju så där vad är dag och vad är natt vad är upp och vad är ner och vem är jag? Har fortfarande inte fått svar på de frågorna.

Men solen komfram ett par dagar!

Vi har haft Grim hos oss ett par dagar under julledigheten pga dagisfix och trix så när solen kom fram packade vi med honom och Jutta som var hemma och hälsade på och åkte ut till Fäboda. Har vi tackat den där tillgängliga naturstigen de har fixat där tillräckligt?! Tror inte det, så himla smidigt och lagom när man hänger med tre-åringar till exempel. Det blåste hemskt kall vind från havet, men det var bara välgörande. Rödkindade och påfyllda av allt det där man vill ha - frisk luft, solljus, umgänge - åkte vi hem igen.

Köpte en reflexväst i Kokkola på mellandagsrea. Tycker om att den också funkar som club wear om jag skulle få för mig att gå på klubb nån gång.

Sen blev det nyår. Jag låg i vardagsrummet och läste decenniets sista bok, Hjärtat av Malin Kivelä som var en värdig avslutning på läsårtiondet. Helt fantastisk liten bok, läs den! Pär satt i tv-rummet och såg på skidor. Om det finns en ASMR-grej som verkligen funkar på mig så är det just detta; skidor på tv. Jacob Hårds röst, koskällor och publikjubel. Är noll procent intresserad av att titta på det själv, men jag uppskattar storligen att bo ihop med nån som är det.

Vi åt finmiddag med både hasselbackpotatis och brysselkål, drack ett par glas vin och såg på tv. Och skypeade med Ida-Lina och Jannes fest i Helsingfors, det var kul! På tolvslaget stod vi ute på balkongen och såg fyrverkerierna. Sen gick vi in igen och så var det med det. Det låter kanske inte som nåt höjdar-nyår, men det var precis som jag ville fira efter denna utmattande höst.

Igår smygstartade jag jobbet lite tillsammans med Ronja. Vi körde några effektiva varv Pomodoro, sen gjorde jag middag och vi åt nån slags couscouspytt med halloumi och linser.

På kvällen gjorde jag chili cheese-piroger av gamla ostkanter från jul. Det blev jättegott, receptet tog jag från Zeina men anpassade lite. Gott blev det, 10/10 sa Pär.

Idag har jag varit hos optikern (är ännu mera halvblind än vad jag varit men no alarms and no surprises där) jobbat lite och fikat med Anniina. Ordkonstprojektet är slut, men vi har tre grupper barn som kommer fortsätta med sin eftermiddagsversamhet tills vidare under våren i alla fall. Jag är ganska glad ändå att ha ett par timmar i veckan där jag behöver vara nånstans, trots att det har börjat nu - MITT STORA STIPENDIEÅR - för risken är att jag aldrig skulle komma ur pyjamasen annars.

Dessutom, det är rätt kul att planera ordkonst och ha en anledning att klippa och klistra och rita. Idag har jag gjort en nyårsraket, en jag-raket med ord som jag vill ha med mig in i 2020. Jag har tänkt vi ska göra nåt liknande med barnen nästa vecka. Jag vidhåller fortfarande att jag inte är nån pysslig typ, men när det är nåt tvådimensionellt med mestadels papper och penna, då är det faktiskt väldigt rofyllt att sitta och göra det och lyssna på ljudbok.

Jaja, nu är vi tillbaka i realtid. Jag ska nu snart bänka mig och se på På Spåret. Nästa vecka börjar det på riktigt - stipendieåret!!!!!!! Mer om det då.

Plötsligt händer det

Man bloggar. Man har en helt vanlig kontorsdag, en dag helt utan skolbesök, möten, extragrejer, kvällskurser eller ens planer för kvällen. Det känns nästan lite högtidligt.

Eller jo, jag har faktiskt lite planer. Jag har en dejt med Nikko över Facetime, vi ska dricka vin och skvallra. Det låter kanske inte jättehäftigt, men just nu är det precis vad jag vill göra.

Jag vill jobba klart nu i eftermiddag, logga ut och göra ärenden. Jag vill trängas mellan vinflaskorna och chipspåsarna med alla andra, jag vill ta en sväng via helgöppna loppiset, jag vill komma hem och göra smördegspizza åt oss. Jag vill tända ljus bara för att, jag vill byta om till mjukiskläder och jag vill korka ett gott rödvin. Sen vill jag dricka ett par glas med Nikko via nätet. Sen vill jag sätta mig i soffan bredvid Pär som kollat nån bandymatch och se på gårdagens avsnitt Alla mot alla eller vad som helst. Jag vill somna tidigare än vad jag hade tänkt mig och så vill jag vakna vid åtta imorgon. Jag vill nån god frukost, kanske gröt, kanske nåt lyxigt pålägg, kanske ägg och sen vill jag dricka en stor kopp kaffe efteråt framför nån film. Sen vill jag läsa, kanske ta en promenad eller göra nåt utomhus en stund, laga mat och bara gå och plocka. Kanske torka damm eller jag vet inte vad. Sen vill jag läsa mer, dricka mer kaffe, kanske ta en tupplur. Lacka naglarna.

Vecka 43

Alltså, det här är ju fånigt. Ska jag upprätthålla en blogg jag nätt och jämnt får ihop ett inlägg i veckan till? Jag vill kanske inte direkt sluta blogga, men jag förstår inte hur jag ska komma upp ur den här svackan. Det har liksom haltat sen i somras. Jag vet det bara är en vanesak, men jag har liksom inte riktigt tid att bygga upp den där vanan igen just nu. Jag drömmer om nästa år, nästa ljuvliga år. All denna skrivtid jag kommer ha då! Både för böcker och för bloggen.

Jag sparar memes på instagram och tänker att jag ska använda dem här nån gång. Jag fotar saker och tänker att det här ska komma upp på bloggen. Jag möblerar om, läser böcker, ser om You’ve got mail och tänker på den beiga koftan och allt detta - allt detta skulle så lätt kunna bli blogginlägg. Folk hör av sig med önskemål om vad jag kunde skriva om. Bra önskemål! VARFÖR FÅR JAG INTE TILL DET?!

Jag är också väldigt, väldigt trött just nu. Det har varit en märklig höst med mycket jobb och mycket att fundera på. Men om ett par veckor så glesnar det i kalendern och tills dess ska jag ha in bloggvanan igen. Jag kan inte lova så mycket mer dessa enstaka instick per vecka, men det är i alla fall nåt.

Tills jag får styr på det (för det ska jag få, jag älskar att blogga!!!), säger jag som Wille Nelson:

Vecka 42

Hej i realtid! Jag har just ätit en smörgås och druckit en halv Fanta. Jag sitter på tåget ner mot- Well, jag ska till Åbo, men jag åker enligt VRs logik via Böle. Vi är snart i Böle. Jag kände det redan imorse att det här inte kommer va en bra dag att åka tåg på. Jag har mensvärk så jag mår illa och när jag stod på perrongen i Bennäs och väntade ville jag nästa gråta. Jag tycker inte om att åka hemifrån ensam och är alltid lite skör i såna stunder och så stod jag där och det regnade och jag kände hur allt från knäna till armhålorna värkte på det där outgrundliga sättet som bara mensvärk kan.

Dessutom var pintjockt med folk på perrongen och hälften av folket var höstlovsglada barn och jag kände bara neeeeeeej. Orkar inte.

Men ibland är det som att nån eller nåt bara “det är lugnt, det här fixar jag” och jag hade plats på en lugn övervåning där det bara sitter en massa sura ensamma tonåringar som inte tittar nån i ögonen och har huvan upp och gubbar som sitter och ogenerat granskar alla. Det är väl inte idealiskt det heller men folk är iaf tysta och det är det enda jag bryr mig om just nu. Jag har dessutom haft ynnesten att slippa bänkgranne under hela resan, så jag har brett ut mig som en mätt katt och till och med jobbat lite.

Och nu efter tre avsnitt favoritpoddar, rätt mycket jobb gjort, en smörgås, en Fanta (som jag bara dricker när jag är sjuk/mår illa) och en värktablett har nästan allt jobbigt gett med sig och jag börjar nästan se fram emot målet med den här resan.

Jag ska alltså till Åbo, dit höstlovet inte kommit ännu och göra ett par skolbesök plus delta i ett författarsamtal. Här är affischen för det hela:

Jag ska alltså prata med Sami Said och det ser jag sjukt mycket fram emot, har gillat hans böcker sen debuten Väldigt sällan fin. Kom gärna förbi och säg hej! Jag är nästan aldrig Åbo eftersom det är den stad i Finland där jag mått som sämst i hela mitt liv och hela kroppen minns den ångesten när jag är där. Men jag är fast besluten att försöka få nån slags ny relation till stan, och det här är väl ett bra steg. Det är ju inte Åbos fel att jag mådde piss där.

På onsadg åker jag hem igen och efter det ska jag jobba och sen är det helg och den har jag också ledig! Två lediga helger efter varandra, gött! Pär åker bort så jag har tänkt möblera om lite. Jag har fått en fix idé om att tv:n ska in i biblioteket. Vet ärligt talat inte hur det ska gå, men det får vi se i helgen kanske då? Wish me luck.

Nu är vi snart framme i Böle och jag märker att jag inte direkt mår bättre av att se på en skärm - så otroligt märkligt, har knappt några anlag för åksjuka annars, men hormoner alltså. Starka grejer.

Vecka 41

Oj, det blev onsdag. Här måste jag ändå klippa in denna:

Jag har faktiskt börjat se om 30 rock igen och det _är_ ju väldigt roligt. Jag har en känsla av att folk inte brukar tycka att det är high end humor, men det kan vara att jag baserar det på en enda ex-kompis åsikt, som med lite äcklad krökning på överläppen sa “det är inte riktigt min stil” när jag pratade om 30 rock en gång. Denne kompis var ofta ganska noga med att förklara hur min smak och mina preferenser inte var hens stil. Men alla är vi födda med olika uppgifter - vissa ska ha god smak (se ex-kompis) och vissa ska betala och köra och ställa upp (se jag). Men nu är vi inte kompisar längre, så det löste sig naturligt och jag kan skratta åt 30 rock bäst jag vill hahahahaahahahaaha.

OBS jag har sällan samma smak och preferenser som mina kompisar, det är inte det det handlar om, det handlar om att man som vänner inte ska rangordna sina smaker och preferenser på det sättet.

Jag vet inte varifrån det där lilla passiva aggressionsutbrottet kom ifrån, jag skulle egentligen prata om 30 rock och mitt sätt att se serier. Jag vet inte hur ni funkar, men jag har alltid två serier på gång. En som är min göra annat-serie, sånt jag tittar på när jag inte orkar tänka, när jag äter ensam, om jag sover borta och är ensam och inte vill ha det tyst, när jag gör nåt annat helt enkelt. Det är oftast nån sitcom jag sett några hundra gånger, typ 30 rock eller Parks & Rec eller Friends. Sen har jag en serie jag på riktigt tittar på, nåt som kräver närvaro och koncentration och som ger mig nåt. Just nu är det fortfarande Euphoria, eftersom jag inte hunnit ta mig an nån annan.

Men den här veckan!!!! Jag tror jag är redo att mata mig med något nytt nu. Det här är som en liten mellanvecka, jag har en vecka utan något program utöver det vanliga. Inga bortanätter, inga extrakurser, inga bokmässor. Skönt! Jag har passat och på och bjudit in familjen till kaffe & kaka på fredag kväll (visst är det vuxet att ha kaffebjudning på en fredag kväll? Så länge var fredagskvällarna öronmärkta för fest) och jag ska gå på bokcirkelsträff på söndag. Jag ska också städa garderoben, göra mat och bara vara hemma.

Men också så klart jobba med det vanliga. Vilket inte är så bara det heller, men ändå. Det känns o-nervöst på ett annat sätt.

En bra sak med den här lite lätt galna hösten är att jag blivit fed up på ett helt annat sätt. Min tröskel för bullshit är superlåg och jag som annars är mega-konflikträdd och helst vill vara kompis med alla känner plötsligt att det är riktigt okej att sluta följa folk man inte får ut nånting av på sociala medier, säga ifrån när folk beter sig apigt och bara våga lita på att jag kan ha rätt. Eller - jag är nästan där. Jag närmar mig nåt sånt läge. Hoppas jag. Heh. Om det här vore en film skulle detta va ögonblicket när jag bestämmer mig för att klippa mitt hår, slänga alla mjukisdjur och komma till skolan i punkiga kläder eller nåt.

Ja, det är väl veckans vecka det då. Slänga mjukisdjuren, städa garderoben och jobba normalt.

Vecka 39

Förra veckan blev inte alls som jag hade tänkt. Det var visserligen födelsedagsvecka och fir och Sarah Klang och allt det var fint och bra. Men veckan blev också sorglig på ett sätt som är omöjligt att föreställa sig före det händer. I fredags nåddes vi av ett fruktansvärt tragiskt dödsbud och jag hade egentligen inte ens tänkt nämna det, för det är inte min eller vår sorg först och främst. Vi är inte de värst drabbade. Men det skulle kännas ännu märkligare att inte nämna det.

-

Det finns ett före när allt är som vanligt, men man fattar inte att det är det som är som vanligt. Man tänker inte på att det kan ändra.

Så dör någon. Någon som absolut inte ska dö.

Och plötsligt är det som att världen är upp och ner. Som i lustiga huset, men inte lustigt alls. Man sitter kanske i en bil på väg till Vasa när man får veta och plötsligt förstår man inte vad riksåttan riktigt är eller varför man kör på den. Man upprepar det där som alla gör: det är inte sant, det måste vara nån slags missförstånd, du har fått det om bakfoten, men jag såg ju, det var ju bara ett par dagar sen, du måste hört fel. Man blir nästan arg på den som berättat. Man blir tvungen att byta chaufför, för man tänker att man kan hitta bevis på att det inte stämmer.

Döden är för stor för att förstå. Så man försöker hitta genvägar, försöker lappa ihop så man ska förstå, bygga nån slags bro över avgrunden. Man skickar meddelanden till gemensamma vänner, vänner som står närmare, som kanske kan avfärda det som ett elakt rykte. Man hoppas nån ska svara att det bara är ett särdeles smaklöst skämt. Men ingen svarar så. Dom bekräftar bara att det är sant.

Man börjar gråta, för vart ska förvirringen ta vägen om inte ut genom tårkanalerna. Man tänker på de som är mycket värre drabbade än en själv. Man gråter mera.

Samtidigt fortsätter riksåttan, livet fortsätter. Man är snart framme dit man skulle, kanske Vasa. Man är tvungen att sitta på nåt möte och det går hur bra som helst, döden är så absurd att den blir lätt att glömma. Man sitter på mötet och man pratar, man till och med skrattar. Det känns lite konstgjort, men det går. Man kan tänka på annat och det känns också konstigt. Borde inte döden var så stor att allt annat raderas? Men den kanske är så stor att man bara fattar, små små ögonblick i gången. Och varje ögonblick man fattar är som att få veta det första gången. Allt man kan tänka är; men det kan ju inte vara sant. Det kan inte vara sant att man beklagar sorgen, det kan inte vara sant att man måste berätta det vidare till sin partner. Man tappar fotfästet, något skiftar i en varje gång man kommer ihåg det.

Det blir ett efter. En vecka 39 kanske. Ett efter som är nästan precis som vanligt, men ändå helt annorlunda. Man fortsätter gå, för det finns inget annat att göra. Man vänjer sig blixtsnabbt och aldrig, på en och samma gång. Och jag vet inte vilket som känns värst.

-

Den här veckan finns ett stort orange fält i min kalender, på torsdag åker jag till Göteborg för bokmässa. Dessutom borde min bok bli klar den här veckan.

Trots allt.