DU kan hjälpa till!

Idag fick jag mejl av Malin, hon skrev bl a så här:  "Som du vet är massor av människor från Syrien,Afghanistan och Irak på flykt just nu. Trots att man från frivilligorganisationerna på Lesbos väntade sig att människoströmmarna skulle avta under vintern har det motsatta skett: folk fortsätter att fly trots kylan, och andelen barn och kvinnor ökar hela tiden. Situationen är desperat."

Sen bad hon mig sprida ordet om Nada-Nord och deras insamling. Och det gör jag så gärna! Nada-Nord är en förening som driver ett av Jeppis bästa loppisar (där alla pengar går till behövande), har hand om matutdelning till behövande, samlar in pengar och gör hjälpsändningar. Och allt det här görs med frivilligarbete. I år fick de stadens kulturpris för sitt otroliga arbete. I höstas åkte en grupp volontärer ner till Lesbos för att hjälpa på plats och den här veckan åker ett team ner igen, för att fortsätta hjälparbetet. 

Gunilla Luther-Lindqvist, som är Nada-Nords ordförande, säger så här: 

”Efter resan i november kändes det som om vi har mycket ogjort. Vi kan göra så mycket mera. Just nu är det enbart volontärer som jobbar dag och natt på stränderna med att ta emot de som flyr. Vi volontärer kommer från många olika länder men alla jobbar för en gemensam sak: att hjälpa våra medmänniskor så mycket vi orkar! Teamet den här gången består av fyra personer: Lotta, som är sjuksköterska, Johan, som är präst med erfarenhet av krisarbete, Bo-Göran som är lots och mig, som är utbildad biståndsarbetare.

 Arbetsdagarna brukar bestå av 15-20 timmar oavbrutet, hårt arbete. Vi delar ut mat och kläder och tar hand om de som är skadade. Minst lika viktigt är värmande kramar och lugnande ord, människorna som anländer är verkligt uppgivna när de kommer i land. Nada-Nord hjälper genom att köpa och distribuera mat, kläder, värmefiltar, regnponchos och tält. Alla dessa saker köper vi på plats i Grekland, för att också stödja den lokala handeln där. Våra enskilda, stora punktinsatser är en ambulansbåt som kommer patrullera dygnet runt (besättningen finns redan på plats i Grekland), samt två hjärtstartare.

 För tillfället kommer det in ca 2500 flyktingar varje dygn till Lesbos. Alla är dyblöta och hungriga. Vill ni vara med och hjälpa så är vi mycket glada! Vi gör det tillsammans!”

2500 människor per dygn. 2500. Tänk på den siffran en stund. 2500 flyktingar per dygn och vi vill stänga gränser. Nu pratas dessutom om att göra volontärarbete olagligt. Olagligt att hjälpa en annan människa. Det går inte att greppa hur absurdt det är. Det är redan nu förbjudet att hjälpa en båt i land som inte är i akut fara. Sinnes.

Känner du dig lika maktlös som jag och vill hjälpa, men vet inte hur - bidra till Nada-Nords hjälparbete. 

Kontonumret är: FI9755670720109853 och referensen för båtflyktingarna är 4006. Alla pengar går oavkortat och direkt till båtflyktingarna. Volontärerna betalar sina resor själva. 

Nada har även en SMS-kampanj på gång, ett skitenkelt sätt att bidra. Ni får gärna dela bilden nedan, med uppgifterna. 

   Vi kan alla hjälpa. 

Klädutmanad

Blev klädutmanad av Linnea och så klart svingar jag mitt kläd-svärd och säger en garde! Eller hur man nu antar en utmaning. Vad gör du för att hålla dig varm under vintern?

Alltså jag fryser typ aldrig långa stunder i taget. Kan bli lite småfrusen ibland, men då är jag oftast lite sjuk. Har aldrig långkalsonger på mig, för jag tycker det är obehagligt. Använder mycket sällan vantar och är inte så bra på mössa heller. Så jag vet inte. Köpte en stor jävla fuskpäls med huva på loppis förra året och det är kanske mitt bästa fynd någonsin, mest för att jag känner mig som en mothafuckin P I M P i den, men också för att om jag mot förmodan skulle frysa så värmer den allt från öron till röv. 

Vad är din filosofi vad gällande kläder?

Typ så här: tycker om kläder som är bekväma och/eller får mig att känna mig mäktig. Alltså kavajer med axelvaddar, guldsmycken, hoodies, sneakers man går målmedvetet i, nonchalanta jeans,  dramatiska kimonos och självsäkra färger. Plus såna kläder som ser så där enkla och lediga ut, som bara dyra kläder egentligen kan göra, meeeen som man kan fejka lite. Om Dana Scully och Missy Elliott gjorde en kollektion tillsammans skulle jag köpa allt. Men alltså till 80% av tiden går jag klädd i byxor + svart tröja + sneakers. Eftersom det är det jag jobbar i. Sen upptas min garderob av massor av s k hemmakläder, eftersom det aldrig skulle falla mig in att gå klädd i jeans eller ännu värre BH, här hemma. Jag tycker det är roligt med kläder och kan se riktigt snygg ut när jag försöker, men jag är också känd för att kunna gå och handla i typ mjukisbyxor, klänning, vindtät jacka och gummistövlar. Jag orkar inte riktigt bry mig alltid. Det fulaste jag vet är när det syns att man försökt för mycket. Eller liksom överstylat. Och jag skulle aldrig klä mig utstuderat gulligt. Rosetter, volanger, prickigt och pasteller passar inte mig. Sen ändras ju min smak med hur trenderna går. 

Vad har du på dig på bilden?

Den här bilden tog syrran i fredags för hon tyckte jag såg så galen ut, och det gör jag kanske, men det här är verkligen jag till vardags. Här skulle jag just hämta hem katterna från brorsans och han bor bara två hus bort, därav obryddheten. I stickad storpolo, säckiga jeans, olikfärgade strumpor pga flytt och allt i en röra, mina älskade Adidas-tofflor och den omtalade fuskpälsen är jag knappast med på nåns bäst klädda- lista men jag har ju en GREAT PERSONALITY i alla fall, lol. Kunde kanske ha tagit en snyggare bild och look men äääh.

Hur piffar du upp din look?

Det här är något man blir ganska bra på som plus size eftersom det så sällan görs coola kläder åt oss thick ladiez. Smink och skor köper jag gärna dyrare varianter av, resten är ganska aivan sama. Ett bra läppstift lyfter vilken look som helst, ett dåligt sänker det. Sen köper jag enstaka "unika" plagg på loppis (alltså handlar också annat på loppis, men) som typ en mönstrad morgonrock eller kavaj med guldknappar eller lila bombarjacka. Släng en sån över din svarta tee + jeans + sneakers och tadaa! du har en bad ass-look. Och om inget annat - klä dig i det du känner dig cool i. Om du känner att du skulle kunna slå ner nån i kläderna du har på dig - då är du nåt på spåren. Sen ska du ju GIVETVIS inte slåss, bara kramas. Men vetskapen om att du är tillräckligt bekväm i din outfit för att vinna ett slagsmål - det gör mycket för utstrålningen.

Jag passar vidare utmaningen till Ida , kusin Malin och Michaela. Och alla andra som känner sig manade. Nu ska jag se ett avsnitt av The OC (mitt nya TV-beroende) och sen sova jääni. Imorgon är det februari. 

Välkommen hem

img_4018
img_4012
img_4015
img_4016
img_4014
img_3993
img_4007
img_4013

Nu är jag, alla katter och alla saker på plats i nya lägenheten. Hittills är det mest bara kaos här och jag saknar ännu köksskåpsluckor men har t ex ett piano här ännu. Men ändå så skönt och jag stressar inte. Jag är hemma nu och det är det viktigaste.

Titta, hon vloggar!

http://youtu.be/ohNJUSX1wpoMitt första, halvt oseriösa försök till en vlogg. Det kan kanske glädja er att veta att jag steg upp och nu är vi färdigflyttade! Är mycket tacksam för alla mina vänner som hjälpt till idag. Nu återstår "bara" lite städning och sånt. 

Sorgesång över 42 kvadrat

Hittills har jag bara varit glad och förväntansfull över att flytta. Jag ser fram emot att pyssla i nya lägenhet, bona in oss och förstås det uppenbara - att ta Pär till min äkta sambo.  Men ikväll, när jag stod och virade in de sista Muminmuggarna och slängde Digestive-kex som gick ut 2012 och skurade ur kylskåpet (som för övrigt kan vara det äckligaste jag vet, tycker smultna saker och varma kylskåp är något av det vidrigaste som finns) så drabbades jag av lite sorg. Inte hjärteslitande och inte avgrundsdjup, men en liten tyst sorg. Över att jag nu ska lämna lägenheten jag kallat mitt hem i över fyra år. Att nästa månad, när jag går upp för trapporna för att hälsa på Nikko, så kanske det står ett annat namn på dörren. Ett namn som inte fattar att älska lägenheten som den förtjänar att bli älskad. 

Alla hem och alla hus har olika energier. OBS före ni skriver av mig som nån skito hippie så vill jag påpeka att jag inser hur fjantigt det låter med energier, men vet inget bättre ord. Vissa ställen känns snällare än andra helt enkelt. Jag har bott på ett par horribla ställen, min första lägenhet kändes cirka lika snäll som Regina George. Men den här lägenheten. Åh, den här lägenheten!

Den här lägenheten är som en riktigt liten rödbrusig bullamummo med plirande ögon. Visst, den ser inte mycket ut för världen och den har sina brister (skulle jag inte känna mig så sentimental just nu skulle jag säkert kunna räkna upp alla, men den ter sig som i en rosaskimrande dimma just nu) men den tar hand om dig. Den här lägenheten har varit det första som känts som hemma, sen jag flyttade hemifrån första gången.

Och allt som hänt här. Hur mitt liv har formats här. En del sorligt och jobbigt så klart, men ändå. Så mycket som sitter i dessa väggar. Bara det att de senaste åren fått bo vägg i vägg med två av mina bästa bästisar och hänga på det sätt vi gjort. Alltså shit, vad jag kommer sakna det. Även om vi så klart kommer fortsätta hänga mycket, så är det ju inte samma sak när du inte kan tassa över mitt i natten för att röka en cigg i pyjamas.

Jag är fortfarande till... 80% glad och förväntansfull. Men det är som att det slog mig först nu att jag faktiskt s k a flytta. Så just nu är jag lite sorgsen.

Är det normalt att sörja ett utrymme på det här sättet? Jag är tveksam och kom just på att jag eventuellt fortfarande är lite bräcklig av att ha sett En man som heter Ove på bio i eftermiddags. Den är ju skitfin, men ganska hjärtskärande. Grät givetvis så mycket jag bara täcktes. 

Åh, Styrmansgatan. Jag ångrar ingenting. (Förutom att jag aldrig gjorde nåt större hemma hos-reportage om mig själv för bloggen, lol).

Rapport från ett flyttkaos.

 Om ni undrar varför det är ovanligt tyst här just nu så är det för att jag tapetserar, packar, rensar, städar, målar, flyttar och mutar mina vänner att hjälpa till med allt det ovannämnda. Min förståelse för folk som typ renovernigsbloggar har sjunkit markant i januari - inte för att jag inte accepterar eller ogillar fenomenet, men vem FAN orkar och hinner?! Och då är mitt lilla flyttprojekt en flugskit i rymden jämfört med att typ renovera en 1700-tals herrgård med tillhörande tjänstebostäder.

Jaja, hur som helst, fram tills februari får ni nog räkna med lite tystnad här och lite stress och hysteri IRL. Men alltså, det finns så mycket bra att läsa och kolla på på internet ändå, utan min ständiga närvaro. När jag lägger mig ner och före jag gråter mig till sömns bland tapetremsor och flyttlådor (eventuellt en smula dramatiserat) så läser jag en massa bloggar, som skänker en viss tröst. Kan inte vänta tills jag kan blogga om min nya lägenhet, t ex.

Så lite länk-love: Linnea, as always. Hon är så bra på att vara smart och rakryggad. Plus att hon har så där lagom torr humor och osviktlig stilkänsla. Linn, också en mogul inom sitt område. Jag skulle också vilja ge ett sånt där allt igenom proffsigt men varmt intryck. HUR GÖR MAN? Jenna, som är en ganska ny bekantskap för mig, men som redan är på min läsa varje dag-lista. Uppdaterar dessutom föredömligt ofta och kvalitativt. Karolina, och nu låter jag som världens mommo, men jag känner ju storasystro hennas (och mamm hennas), så därför måste jag ju hålla koll. Plus otroligt vilsamt att läsa en korrekt skriven och välskriven blogg. Nanó, vara modeblogg jag läste för typ 10 år sen med stor förtjusning och nu har hittat igen. Malin så klart! Träffade just hennes man och två av hennes barn på stan och sa sen åt Nikko att Malin och hennes man är två av de mest genuint trevliga och goda människor jag känner på nåt sätt. Och det står jag fast vid. Dessutom är Malin otroligt rolig. Ida, detta väsen! Jag får cirka 95% av alla filmtips av henne. Plus en massa boktips. På tal om boktips - Bokbabbel. Den i särklass bästa bokbloggen på svenska. Peppe är ju given i sammanhanget pga överlägsen bloggstatus. Samma sak med Karkki. Hanna blir jag alltid inspirerad av, önskar jag hade hennes talang och tålamod med pyssel. Dessutom har hon alltid snyggt hår. 

Och de här är bara de jag kommer på nu. Känner du sig glömd - du är bara glömd och inget annat. Jag läser så många andra bra bloggar, men ja. Här råder kaos.

Ashes to ashes

Och så är David Bowie död. En märklig grej, att sörja nån man aldrig sett (förutom på Provinssi för snart femton år sen). Det är ju egentligen normaltillståndet att Bowie inte finns i mitt liv liksom. Jag har sist och slutligen aldrig varit ett superfan, så jag ska inte låtsas vara det nu heller. De senaste skivorna har jag knappt lyssnat på alls. 

Men vissa finns ju ändå alltid där. Lämnar spår och avtryck. Vissa artister har jag aldrig förstått storheten med. Ställde mig t ex något frågande (men accepterande) till sorgetåget på sociala medier när Lemmy dog här om veckan. Har liksom aldrig fattat grejen. Min enda relation till Lemmy har varit 1. Försök till att sjunga Ace of Spades på Singstar och 2. En kompis som en gång skrev att jag skulle passa bra ihop med honom i en Mina Vänner-bok. Trodde då det var förolämpning, börjar misstänka det var en komplimang nu när jag fattat hur stor han var/är för vissa. Hur som helst.

David Bowie har jag dock alltid fattat. Jag fattar varför man blir ett superfan, jag har bara inte orkat själv. Men man kan liksom inte gå igenom tonåren och  the early twenties och känna sig udda och missförstådd och inte komma fram till Bowie nån gång. Man kan heller inte ha ett aldrig så litet intresse för musik (eller mode för den delen) och inte ganska snabbt hitta fram till Bowie. Så även jag har en del minnen förknippat med Bowie.

Som att min första ringsignal på min Nokia 5110 var Ziggy Stardust. Som att jag läste Jonas Gardells alla hyllningar till Bowie i Ett ufo gör entré och noterade tyst i huvudet att Bowie var de uddas helgon. Som alla gånger Elles trendbibel använde Bowie som referens för hösttrenderna. Eller som att skriksjunga Life on mars? med Emmi när vi var ensamma hemma. Det hypnotiska i China girl när jag hörde den som barn. Som att inte kunna gråta men vilja till Five years när allt kändes övermäktigt. Som att ligga på en tunn madrass på ett trägolv nånstans i Tyskland och röka inomhus och lyssna på små portugisiska covers av Bowie. Som att swoona över nån med gitarr som spelar Changes dåligt och inte vill ha dig. Som att se Thursdays child på Voxpop och fatta att det här är något helt annat, något vuxet, något coolt. Som den där spelningen på Provinssi.

Så nej, jag är inget superfan. Men vissa kräver ju inte superfans, de är bara superstjärnor ändå. 

Och man kan alltid ha en Bowie-låt med på alla spellistor man gör. Bowie är alltid cool.

PS Han hade även ganska fantastisk boksmak. Förstås.

En sällsam berättelse

Låt mig berätta historien om en man. En ganska vanlig österbottnisk man. En man som gillar jakt, snus, villaliv och eftermiddagslurar på soffan. En man ni säkert läst om förr här. 

Min pappa. 

Min pappa är på många vis en fantastisk och generös människa. Men nån bra presentgivare har han nog aldrig varit. Visst, pengar är alltid välkomna och trevliga att få och visst, skraplotter är roliga och godis är gott, men. Ja. Hans presentgiveri har aldrig varit speciellt... personligt. 

Men låt mig nu berätta historien om en man som ändras, om ett en glaciär som plötsligt knakar och spricker, om en dörr som plötsligt öppnas och släpper in en strimma ljus i mörkret. Låt mig berätta om en gammal hund som plötsligt lärt sig sitta. Låt mig berätta vad jag fick i julklapp i år.

För några år sen bytte vi julklapptradition i vår familj och började med Secret Santa. Det här systemet kan jag inte rekommendera varmt nog åt familjer/kompisgäng med enbart vuxna medlemmar. Det skänker en viss barndomsglans till julklappsutdelningen igen, när man kan koncentrera sig på en människa och endast en, plus att man under hela december (vi drar lott i november) kan bilda pakter, försöka lista ut vem som har vem, utpressa folk osv i all evinnerlighet. Vi har också sån regel att det ska kosta mellan 20-50 euro typ och det får inte vara pengar. Den sista regeln bestämde vi med tanke på pappa då.

Sen vi införde Secret Santa har vi drivit med pappa om hur han ska klara av att handla julklapp själv, utan hjälp. Eller att det är synd om den som har honom som Secret Santa.  Men nån gång i smyg har pappa bestämt sig för att ändra sig och slå oss alla med häpnad. Jag föreställer mig att det hände en mörk vinternatt, med lamporna släckta, blicken fäst på en björk som dansande i stormen utanför fönstret och med en konjakskupa i handen. Eller med en knuten näve mot skyn i en brinnande solnedgång och Gud som enda vittne. Men vad vet jag. I alla fall började det med att Julia, som hade honom som Secret Santa förra året fick en gitarr. Det förstummade oss alla ganska rejält och pappa mös så klart av vår häpnad. Och så kom februari, när brorsan fyller år, och då fick han också en gitarr. Då ringde jag och avbokade min gitarr till 19:e september, eftersom jag aldrig orkat lära mig nåt annat instrument än blockflöjt. Så jag fick det traditionsenliga pengakuvertet (vilket jag är väldigt tacksam för också). No alarms and no surprises.

Men nu, i år, var min Secret Santa pappa, som han avslöjade på julafton per sms, meeen som jag och mina systrar listat ut redan runt Lucia.  Eftersom jag har varit utomlands (lol) fick jag min julklapp först idag. Jag har försökt pressa honom på vad jag ska få hela jullovet och givit fullmakt åt både bröder och systrar att öppna paketet, men icke. Det finns nämligen inte en människa mer envis än pappa, speciellt inte när han vet att jag är sjukligt nyfiken. Spekulationerna har varit många vad jag ska få och ingen har vetat vad som fanns i paketet under granen, inte ens Mia, pappas sambo.  Men idag, idag fick jag äntligen veta! Och vad låg i paketet? 

En popcornsmaskin!!! Så oväntat, så roligt och så fantastiskt bra! Jag har länge velat ha en pga ÄLSKAR popcorn men äger ingen mikro och är oftast för lat för att hålla på med kastrulltjafset. Men det är ju en sån grej man aldrig kommer sig för att köpa själv. Hade aldrig i mitt liv gissat vad som låg i paketet. Fick den med motiveringen: "nu när du ska bli 'sambo' och bara ha 'mysiga hemmakvällar'" . Gullo papp man har! Med det säger jag trevlig helg och påminner er om att när fan blir gammal osv. Och tack lille far, om du läser!

Bye bye Blekinge

Nu sitter jag på Kastrup och väntar. Även om jag ser flygplanet här framför mig och jag är medveten om att jag inte är många breddgrader hemifrån så kan jag inte riktigt fatta att jag ska jobba imorgon. Har varit så totalt inställd på semester de senaste... Nästan tre veckorna, att det känns som jag levt ett annat liv. Hade gärna fortsatt, meeen som Pär påminde mig om mellan gråtattackerna igår kväll och imorse ( jag har pyyla kanski 10 liter idag bara) så måste jag åka hem nu och börja flytta och packa och fixa, så vi kan bo ihop om ett par månader.  En orsak till att jag pyyla så fruktansvärt mycket idag är att när jag imorse skulle köpa tågbiljett i Blekingetrafikens automat funkade inte mitt kort, trots att jag hade pengar på det som skulle räcka till 30 resor till Kastrup. Pressbyrån var stängd, jag var ensam, jag kunde inte köpa i deras fucking app för mitt mobilnummer är finskt och min enda chans att hinna till Kastrup i tid gick om 20 minuter. Jag greps av fullkomlig panik. 

Tack och lov kunde Pärs fina, fina mamma Karin komma som ett skott till stationen och hjälpa mig. Pär fick f ö hög feber igår så han låg mest och yrade när jag åkte. Så det löste ju sig hur bra som helst. Men den paniken alltså. Först nu, när jag ska boarda om två minuter och jag har druckit en halvliter chokladmjölk kan jag riktigt lugna ner mig.

Jag tror faktiskt jag hatar att resa lite.

Vardagen kommer

  Imorgon är min sista dag här och det ger mig sån ångest att jag inte orkar tänka på det. Vill inte åka härifrån, vill inte åka hem, vill inte jobba igen, vill inte ta tag i det massiva flyttkaos som januari kommer vara. Det blir ju bra, men jag skulle vilja snabbspola fram tills dess bara.

Men det är väl bara att göra't. Hur äter man en hel elefant? En tugga i gången.