Jag hade beställt lite kläder från Asos, kläder som kom idag. Ett par byxor och en mönstrad kostym, en kostym jag hade kanske tänkt ha på bröllopsfesten. Inga jättefancy kläder, men nåt jag tyckte var jättefint. På bild.
Kläderna kom idag. De åker tillbaka idag också kan jag berätta. De enskilda byxorna var för små i midjan men ganska snygga annars. Kostymen var i ett helt annat material än vad jag trott och såg dessutom mer ut som en pyjamas än som en kostym. Byxorna var för korta och jackan föll skitkonstigt på mig. Inget konstigt egentligen, för så är det att handla på nätet. You win some, you lose some, men jag bröt ihop och kände mig som världens fulaste människa.
Jag har haft ett riktigt självförtroende-dipp de senaste månaderna. När det gäller det yttre. Jag insåg det för nån vecka sen när jag var på väg hem från nåt, jag minns inte vad, jobbet kanske. Jag gick genom stan och skymtade mig själv i ett skyltfönster. Min första tanke var vad äcklig du är. Inte mer, inte mindre, bara det. Äcklig.
Mitt utseende har inte ändrats speciellt mycket de senaste månaderna, eller ens det senaste året. Jag har inte gått upp märkbart i vikt, jag har inte gått ner. Jag har inte drabbats av böldpest och jag har inte börjat ta meth. För det har man ju annars sett, hur snabbt det kan gå utför med just det knarket, så det hade ju kunnat vara det. Men nej, ingen meth. Den enda förändring jag kan komma på är att jag klippt håret, men jag trooor faktiskt inte det handlar om det. Jag tror inte man går från normalsnygg till äcklig bara för att man klipper håret, så mycket av snyggman sitter ju inte i håret. Väl? Jag har ju kvar mitt vanliga ansikte och min vanliga kropp. Så varför ser jag så plötsligt så äcklig ut då?
Det måste ju sitta i min egen blick.
De senaste kanske, två åren har jag mått ganska bra i mig själv. Jag har haft riktigt bra självförtroende. Jag har kunnat se mig i speglar och skyltfönster och tänkt med ett självbelåtet leende det kunde vara värre. Jag har kunnat ta selfies där jag tyckt jag sett riktigt jävla het ut. Och de selfies som inte blivit så bra har jag kunnat skratta åt.
Jag hade lyckats med nåt jävligt svårt; att lösgöra mig själv från mitt utseende på det sättet att jag inte satte någon egentlig värdering i hur jag såg ut. Jag har kunnat se olika ut, men känt mig likadan. Utan att för den delen helt tappa intresse för mitt yttre. Jag har vetat och kännt att jag är samma människa ändå, fast jag är ful på en bild eller snygg på tusen. Det är på riktigt där man ska vara tror jag.
Man ska kanske inte tycka att man är sååå snygg alla dagar, alla timmar, alltid. Men man ska på riktigt känna och förstå att ens utseende är ett verktyg och ibland ett vapen, men aldrig ett värde. Man ska kunna beställa hem kläder och konstatera jaha, vad fula de här kläderna var på mig utan att tycka att det är ens eget fel.
Mitt självförtroende är som en katt kan jag tänka ibland. Lite lynnig och ganska svårflirtad många gånger, men om jag bara matar den och kliar den bakom örat ibland så är den ändå ganska tillgiven. Aldrig så där som en hund, men sover med mig om nätterna och skänker nån slags hemtrevnad om inget annat.
Efter att jag insåg att jag tänkte äcklig när jag såg mig själv i skyltfönstret började jag tänka och kunde inte komma på när senast jag känt mig riktigt snygg. Jag har inte postat lika många selfies den senaste tiden (nån kanske skulle kalla det sundhetstecken men fuck off, det tycker inte jag). Jag märker också att jag tycker det är svårare att skriva om kroppspositivism för jag kan inte riktigt övertyga mig själv om att tjock inte är lika med ful. Jag är inte riktigt så intresserad av kläder och smink som jag annars brukar vara för vad spelar det för roll liksom, det går inte sminka och klä över fulheten. ALLT DET HÄR ÄR JU HELT WACK!!!! Så ska det inte vara.
Jag vet inte vad det beror på*, men jag tror jag råkat lämna upp ett fönster och låta den där självförtroende-katten rymma. För hur jag än lockar kommer den inte fram och jag kan för mitt liv inte minnas vad det var jag matade den med. Och jag saknar den där katten. Jag saknar mitt självförtroende, det var så himla mycket roligare med det. Jag vill inte stå på min egen bröllopsfest och känna mig ful, inte i Asos-kläderna från idag och inte i några andra kläder heller.
Jag vet att det går att bygga upp ett självförtroende från noll, för jag har gjort det förr. Jag vet bara inte var jag ska börja.
*= jag misstänker ju ganska starkt att hormonerna jag började ta för en sisådär tre månader sen spelar nån slags roll. Men jag vet inte om det spelar så stor roll att det spelar roll. Självförtroendet har ju ändå försvunnit.
EDIT
OMG, fick just panik för att nån ska tro att det här är ett det-är-så-synd-om-mig-ge-mig-ett-pris-på-galan-inlägg. Kanske helt obefogat men i alla fall. Det är det inte.
