Saker jag ser fram emot i höst

Jag har anmält mig till en kurs i målning på Arbis! Helt utan ambitioner, mål eller högre kall, bara av ren och skär lust. Jag gick konstkurs på Arbis i lågstadiet i flera år och det var alltid veckans höjdpunkt, så hoppas lite återuppleva den glädjen. Och jag har tröttnat på det här att jag av nån anledning har slutat med alla organiserade hobbys i vuxen ålder. Som att allt man tar sig för utöver ens jobb måste leda någonstans eller ha nån mening eller vara totalt krav- och planlöst som att dricka öl och läsa bloggar. Vilket fortfarande är great, men ni vet. Så nu återupptar jag min gamla hobby Arbis-konst. Är så pepp!!!!! Porträttet av mig är inte gjort av mig utan av min mor, som är lite konstnär på lediga stunder.

Att Nikko ska komma hem från Berlin. Vi har inte setts sen i maj nån gång och det känns, speciellt eftersom vi hängt med varandra varenda dag, alltså verkligen VARENDA dag, i typ två år. Folk har ju trott vi varit förlovade till och med (kanske eventuellt lite för att vi en period brukade fejka värsta dramatiska par-grälet på krogen för att göra folk obekväma (nej, jag har ingen förklaring på varför)) och när jag flyttade ihop med Pär och sedemera gifte mig med honom var vanligaste frågan "Hur tar Nikko det då?". Bra, kan jag berätta. Här är vi på Halloween för snart två år sen, när vi var utklädda till varann.

Alla böcker jag ska läsa! Hösten är ju bok-årstiden number one. För tillfället håller jag på med In transit av Hannele Mikaela Taivassalo som har ett väldigt eget trollskt språk. Återkommer om den när jag läst klart.

bild från @historieatarna på Instagram

All teve jag ska se! Först och främst tredje säsongen av mitt älsklingsprogram Historieätarna som SVT sänder från och med 14:e november. Sen borde ju På spåret återkomma i vinter. Sen ska jag äntligen börja se Stranger Things och Outlander på Netflix. Och så kommer ju säsong tre av Skam på NRK! Aaah, höst i tv-soffan <33333.

Att lära känna syskonbarnet Grim och följa med när han börjar skratta och börjar ha ansiktsuttryck och sånt. Sen så klart när jag ska lära honom läsa och skriva och så, men det lär ju knappast hända i höst. Fast vad vet jag, han verkar faktiskt vara oooovanligt begåvad. Här håller Pär i honom för första gången, något spänt.

Och till sist - vår stora bröllopsfest så klart! Just nu känner jag bara usch och fy och tråkigt när jag tänker på alla förberedelser, för jag blir så stressad av att det är så lite jag kan göra idag och ändå så mycket kvar att tänka på. Men själva festen blir nog rolig tror jag, om inget annat ser jag fram emot att ha alla bra människor vi har bjudit under ett och samma tak. <---- började skratta här eftersom jag tycker jag låter som Sten Frisk men ni vet vad jag menar...

Mina vänner - Julia

Dags för ännu en vän ur Mina Vänner-boken. Idag är det den syster som är mig närmast i ålder - JulliBulli. Hon har trots påminnelser inte lämnat in nån bild på sig så jag valde helt enkelt denna från hennes Instagram för jag tyckte den var fin av oss tre systrar.

bild av mig (längst till vänster)↑

Namn: Julia Jenny Lovisa Strömberg

Ålder: 25

Stjärntecken: Skytten

Bor: I Vasa, men hänger i Jstad minst en gång i veckan.

Familj: Sambo Richi och katterna Blixten, Junior och Knut.

Favoritfärg: Turkos och senapsgul.

Favoritpopgrupp: Alltså... Har ingen favorit "popgrupp". Har bred smak och är väldigt ljudkänslig så klarar endast av musik då jag promenerar eller kör bil /Julia 70 år.

Den bästa låt jag vet: Lalehs Bara vara mig själv SÅKLART. Hehehe... Nämen snöar oftast in mig på en låt som jag hör om och om igen, men nu just hör jag på P3 dokumentär podden istället för musik ?

Favoritbok: En av oss av Åsne Seierstad.

Favoritfilm: Richi brukar säga att jag endast sett 5 filmer i mitt liv som jag ser om och om igen. Inte så långt från sanningen faktiskt. Känns så ansträngande att se en ny film...

Favoritdjur: Inte helt oväntat katt.

Favoritmat: Alltså julmat e ju no grejer he! Kanske låter konstigt med tanke på att jag är vegetarian, men morotslådo är ju bäst. Och sushi!

Favoritdryck: Vatten kanske.

Det här gör jag när jag inte har fritid: Jobbar som handledare på en ungdomspsykiatrisk barnskyddsenhet.

Och på min fritid brukar jag: Oftast sitter jag i bilen på riksåtto mellan Vasa och Jeppis känns det som ? Nämen hänger med Richi, syskon och vänner. Äter, sover, skiter. Promenerar. Badar badkar. Städar. Skriver listor och planerar. Har olika mer och mindre lyckade kreativa projekt på gång (typ sy min egen brudklänning :D).

Jag tycker om: Att iaktta människor. Ha kontroll. Reta och pranka. Vår och sommar. Rutiner. Läsa bloggar. Vardagslyxa.

Jag tycker inte om: Förutom det uppenbara som krig, död och rasism så hatar jag att städa och packa under stress. Präktigt folk. Vuxna som pratar med bebisröst. Insekter. Ta beslut. Småprata om väder och vind.

I framtiden vill jag: Bo med Richardo på marknivå. Bli mer lugn och säker på mig själv, sådär rofylld ska jag vara när jag är vuxen. Resa. Bli mer engagerad i miljö- och mänskorättsfrågor. Karriärsmässigt vill jag se möjligheter och inte bli cynisk. Fast egentligen betyder ovanstående inte ett skit sålänge jag får vara frisk och dela livet med Richi. Låter löjligt men alltså faktiskt sant.

Så här känner jag Ellen: Vi är syskon.

När vi umgås brukar vi: Skvallra. Köra runt. Äta. Det är väl ungefär det vi gör.

Det bästa med Ellen är: Jag tror att Ellen är en person som de flesta känner sig bekväma med, det händer ofta saker runt Ellen. Dessutom kan hon vara rolig ibland och vi har intressanta diskussioner. Och så har vi väl gemensamma intressen typ.

Det sämsta med henne är: Lätt hennes växlande humör. Kan vara riktigt blejk, fejt och fittig ibland.

Jag tror Ellen tycker om följande saker hos mig: Min enastående humor, mina kloka råd och visdomsord som lyser upp hennes väg genom livet. Min godhet och charm. Typ.

En hälsning till bloggläsarna: Eh..YOLO!?

Julia är kanske den som känner mig bäst här i världen och den jag umgås mest med. Hon är kontrollfreak där jag är avslappnad, hon är rastlös där jag är slö och hon är bestämd där jag är velig. Vi är otroligt olika på vissa sätt men väldigt lika på andra. Men hon är också väldigt rolig (både medvetet och omedvetet), ärlig och väldigt, väldigt snäll. Hon ställer alltid upp och gnäller sällan. Dessutom har hon en ryggrad och en diciplin jag avundas. Däremot kan hon vara otroligt envis och tjatig när hon vill.

Blejk, fejt och på Facebook!

Det här är så typiskt mig, först är det tyst som i graven (om man väljer att tro att det är tyst i graven, jag föredrar en lite mer dramatisk teori) i ungefär en vecka och sen spottar jag ur mig tre inlägg på raken, men okej. Big news nu hööni!

Jag har in i det längsta dragit mig för att skapa en egen sida åt bloggen på Facebook med motiveringen "nå va sku ja nu..." men ikväll greps jag av ett övermod. Fuck it, fuck jante, fuck min egen motvilja att marknadsföra mig själv - nu ska jag ha en sida på Facebook! Minsta lilla myra har ju egen sida nu för tiden, så varför skulle inte jag då? Ni är ändå en handfull eller två som läser.

Så nu ber jag er, ni som läser dessa små obetydliga skrivelser online ibland och ibland till och med uppskattar dem - in och gilla! Annars blir det så pinsamt för mig. Tjejen som startade fan page utan fans :((((

Alltså BLEJK, FEJT & FAB - nu även på Facebook!

Veckans skiva

Kände jag måste lätta upp stämningen här inne med nåt helt annat än H&M en liten stund. Inte för att jag inte uppskattar diskussionen, för det gör jag. Jag orkar/hinner inte svara på alla kommentarer, men jag läser verkligen alla och tänker på alla. Även de som ifrågasätter mina tankegångar eller det jag skriver.

Okej, nåt helt annat nu: Veckans skiva! Om ni inte är fullt upptagna med att lyssna på Frank Ocean då, vilket förstår jag heeelt. Men okej.

Den här EPn tipsade Nikko-bae om, så det är han som har bra smak, inte jag, hehe. I alla fall, SG Lewis Yours har tydligen funnits på Soundcloud en tid, men finns sen några dagar tillbaka på Spottan också. Lyssna på den, den är riktigt skön, i brist på annat ord. SG Lewis låt Warm är kanske den låt jag lyssnat på flest gånger förra vintern och jag är fortfarande inte trött på den.

På tal om nåt annat i musikväg - här är liveframträdandet av Freedom med Beyonce och Kendrick som jag skrev om för ett par veckor. Så, så starkt och snyggt. Det är kanske mitt favorit-liveklipp med Queen B sen det legendariska Love on top där hon announcar att hon är gravid.

[embed width=480 height=270 class=left thumbnail=https://i.ytimg.com/vi/_jLLPPdYrRM/hqdefault.jpg?r=46155]http://www.youtube.com/watch?v=_jLLPPdYrRM[/embed]

Tack och hej.

Fortsättningen på H&M-grejen

Åh, det är så härligt när det rasslar in kommentarer och likes. Det är det, jag vore en hycklare om jag påstod att inte det är en av de bästa grejerna med att blogga, den omedelbara responsen. Tack för era likes och era uppmuntrande ord.

Men jag vill förtydliga ett par saker. Signaturen Caro kommenterade inlägget så här:

Även om H&M bara är en av många modekedjor som inte har tillräckligt med kontroll över sina underleverantörer kommer såna här avslöjanden ändå att exponera detta problem för kunderna. Och eftersom det är kunderna som har makten att bestämma var man köper sina kläder (och därav vilka företag som ska få fortsätta att existera) så kommer det förhoppningsvis också leda till att företaget ändrar på sina policyn ifall de vill fortsätta finnas kvar. I dagens modell så drivs företagen av vinst, så de kommer att välja det alternativ som är mest kostnadseffektivt för dem. Därför är det viktigt att konsumenter ser sin möjlighet att påverka och gör smarta val.

Men att göra smarta val är inte det enklaste och där kommer även det in i bilden att alla inte har råd att konsumera miljömedvetet. Därtill saknas det transparens, eftersom, hur kan jag som konsument egentligen veta vilka företag som tar sitt sociala ansvar och är miljömedvetna?

/.../

Att bidra till hållbar utveckling ska inte behöva vara ett privilegium. Det är inte långsiktigt, eftersom för att vi ska kunna jobba mot ett mer hållbart samhälle (och i detta fall mer hållbar produktion och konsumtion) så behöver alla jobba tillsammans och delta på sitt eget vis, även om det inte alltid är så enkelt. För även om klass skillnaderna blir större i Finland, så tror jag ändå vi har det bättre än de barnarbetare i Burma som tillverkat våra kläder. Det stämmer att arbetare i lågpris länder som jobbar på fabriker oftast har det bättre ställt än de som inte har ett jobb, men vi ska inte tillåta barnarbete eller bristande säkerhet i fabrikerna.

Den här kommentaren lyfter fram ett par viktiga poänger som jag kanske var lite diffus kring i mitt förra inlägg, därför ville jag plocka upp den. 

Jag tycker inte heller att man helt samvetslöst ska fortsätta handla på till exempel H&M, precis som ingenting hade hänt. Verkligen inte. Det känns som att vissa har läst mitt inlägg som en uppmaning att fortsätta som förr. Det var som sååå inte poängen. Jag blir lite störd på vissa kommenterar som säger att H&M skapar jobbtillfällen för barnen och kvinnorna, där knark och prostitution annars vore enda alternativet. Mmmja, men det måste ju finnas nåt annat än två usla alternativ liksom.

Min poäng var att barnarbete och osäkra fabriker är ett symptom av ett stort system, där ökade klassklyftor och en fattigare arbetarklass här är ett annat symptom. Så länge roten till problemet finns kvar, det vill säga kapitalism och globalisering, kommer symptomen återkomma. Så länge det finns dom som kan tjäna på att utnyttja barnarbete kommer barnarbete att finnas.

Det jag kanske mest motsatte mig, förutom hela systemet då, är den uppfostrande ton som man ofta får höra angående medveten konsumtion. Inte medveten konsumtion som sådan, för det tycker jag är bra! MEN!!!! Det är sällan eller aldrig nån newsflash man kommer med.

Okej, så här: som fattig har man ibland inget annat val än att utnyttja de som är ännu fattigare. Det är för jävligt och det är fel och det är så systemet är uppbyggt. Att vi ska trampa på varann. Vi kan inte forsätta uppmana folk att ändra sina vanor så länge vi inte ger dem medel för att kuuna göra det. Ansvaret kan inte bara ligga på individnivå, vi måste som samhälle och som en grupp ändra hela skiten.

Det betyder dock inte att du, med en okej månadslön, ska låtsas som att det regnar och gå in och köpa din femte tröja för 9.90 denna månad.

Att handla på H&M

screenshot från sevendays.fi

Jag läste den här artikeln här om dagen på min modersida Sevvan. Så jävla vidrigt och tragiskt och fel förstås, men inget nytt under solen. Det är inte första gången vi hör den här historien. Såna här larm kommer ju ett par gånger i året. Videor från fabriker som blir virala, folk som delar sanningstyngda artiklar och reportage på sociala medier.

Men jag reagerar alltid lite dubbelt när jag ser hur de här grejerna delas, ofta med uppmaningar om att konsumera medvetet och rätt. Å ena sidan blir jag glad, glad över att folk bryr sig och folk reagerar på orättvisor. Det är verkligen ett jätteproblem, detta med barnarbete och modeindustrin överlag. Ett problem vi måste ta tag i.

Men så är det där å andra sidan som gnager i mig. För å andra sidan kan jag ibland tycka att uppmaningarna om att sluta handla på H&M och company, att det osar lite... Lite klassförakt.

För å andra sidan har vi just nu en regering som är som Robin Hood fast precis tvärtom, de tar från de fattiga och ger åt de rika. Vi har en växande arbetarklass som blir fattigare och större hela tiden. En söndervittrande välfärd. Samtidigt matas vi med fler och fler bilder, snabbare trender, snabbare reklamer, snabbare uppmaningar om att konsumera, konsumera, konsumera.

Och där står H&M där med sitt 9,90s alternativ.

Som för många kanske är det enda alternativet. På riktigt det enda alternativet. Inte bara ett val för att man inte har tålamod eller ork att spara ihop till den där okej producerade, men tio gånger dyrare, tröjan. Många har inget att spara ihop med. Loppis säger ni och jag säger ja! Men det är inte alltid det går att hitta vad man söker och let's face it, second hand är bara coolt om man är rik nog att aktivt välja second hand.

Är det då så konstigt folk blundar lite starkare och handlar på H&M?

Det här är inte ett försvarstal för H&M, för dom är svin, men det här är ett försvarstal för de som handlar på H&M. H&M (och alla andra stora bolag som drivs på detta viset) utnyttjar de fattiga i båda ändorna.

Det är inte alltid det att folk inte vill vara medvetna. Ibland har folk inte råd att veta. Bokstavligen.

Det är ändå ett privilegium att kunna konsumera medvetet.

Det är ett privilegium att kunna välja den ekologiska mjölken.

Det är ett privilegium att kunna stödja den lokala butiken.

Det är ett privilegium att kunna handla bra, inhemskt rättvist producerade kläder.

Kan man ska man naturligtvis utnyttja det privilegiet. Så klart. Jag ska försöka bli bättre på det, för jag kan det, i alla fall ibland. Men man kan inte utgå från att alla kan det. Och att läxa upp folk för att de är fattiga -eh, I know, det är poppis (handen upp den som använt uttrycket white trash), men låt oss sluta med det, okej?

Vi kommer aldrig att få bukt med de hemska, hemska arbetsförhållandena i Burma - och det måste vi! - eller nån annanstans, så länge vi inte gör nåt åt situationen här. Jag vill inte rangordna om de bägge situationerna, men jag vill påpeka hur allt hänger ihop. Hur en större förändring än att H&M stänger en fabrik måste till. Arbetare i alla länder, förenen eder osv osv osv.

Om nåt ska ändras måste vi göra det tillsammans. Och det främjar väl knappast gemenskapen att skambelägga nån som faktiskt inte kan annat än att handla på H&M?

Om självförtroende. Och katter lite.

Jag hade beställt lite kläder från Asos, kläder som kom idag. Ett par byxor och en mönstrad kostym, en kostym jag hade kanske tänkt ha på bröllopsfesten. Inga jättefancy kläder, men nåt jag tyckte var jättefint. På bild.

Kläderna kom idag. De åker tillbaka idag också kan jag berätta. De enskilda byxorna var för små i midjan men ganska snygga annars. Kostymen var i ett helt annat material än vad jag trott och såg dessutom mer ut som en pyjamas än som en kostym. Byxorna var för korta och jackan föll skitkonstigt på mig. Inget konstigt egentligen, för så är det att handla på nätet. You win some, you lose some, men jag bröt ihop och kände mig som världens fulaste människa. 

Jag har haft ett riktigt självförtroende-dipp de senaste månaderna. När det gäller det yttre. Jag insåg det för nån vecka sen när jag var på väg hem från nåt, jag minns inte vad, jobbet kanske. Jag gick genom stan och skymtade mig själv i ett skyltfönster. Min första tanke var vad äcklig du är. Inte mer, inte mindre, bara det. Äcklig.

Mitt utseende har inte ändrats speciellt mycket de senaste månaderna, eller ens det senaste året. Jag har inte gått upp märkbart i vikt, jag har inte gått ner. Jag har inte drabbats av böldpest och jag har inte börjat ta meth. För det har man ju annars sett, hur snabbt det kan gå utför med just det knarket, så det hade ju kunnat vara det. Men nej, ingen meth. Den enda förändring jag kan komma på är att jag klippt håret, men jag trooor faktiskt inte det handlar om det. Jag tror inte man går från normalsnygg till äcklig bara för att man klipper håret, så mycket av snyggman sitter ju inte i håret. Väl? Jag har ju kvar mitt vanliga ansikte och min vanliga kropp. Så varför ser jag så plötsligt så äcklig ut då?

Det måste ju sitta i min egen blick.

De senaste kanske, två åren har jag mått ganska bra i mig själv. Jag har haft riktigt bra självförtroende. Jag har kunnat se mig i speglar och skyltfönster och tänkt med ett självbelåtet leende det kunde vara värre. Jag har kunnat ta selfies där jag tyckt jag sett riktigt jävla het ut. Och de selfies som inte blivit så bra har jag kunnat skratta åt.

Jag hade lyckats med nåt jävligt svårt; att lösgöra mig själv från mitt utseende på det sättet att jag inte satte någon egentlig värdering i hur jag såg ut. Jag har kunnat se olika ut, men känt mig likadan. Utan att för den delen helt tappa intresse för mitt yttre. Jag har vetat och kännt att jag är samma människa ändå, fast jag är ful på en bild eller snygg på tusen. Det är på riktigt där man ska vara tror jag.

Man ska kanske inte tycka att man är sååå snygg alla dagar, alla timmar, alltid. Men man ska på riktigt känna och förstå att ens utseende är ett verktyg och ibland ett vapen, men aldrig ett värde. Man ska kunna beställa hem kläder och konstatera jaha, vad fula de här kläderna var på mig utan att tycka att det är ens eget fel.

Mitt självförtroende är som en katt kan jag tänka ibland. Lite lynnig och ganska svårflirtad många gånger, men om jag bara matar den och kliar den bakom örat ibland så är den ändå ganska tillgiven. Aldrig så där som en hund, men sover med mig om nätterna och skänker nån slags hemtrevnad om inget annat.

Efter att jag insåg att jag tänkte äcklig när jag såg mig själv i skyltfönstret började jag tänka och kunde inte komma på när senast jag känt mig riktigt snygg. Jag har inte postat lika många selfies den senaste tiden (nån kanske skulle kalla det sundhetstecken men fuck off, det tycker inte jag). Jag märker också att jag tycker det är svårare att skriva om kroppspositivism för jag kan inte riktigt övertyga mig själv om att tjock inte är lika med ful. Jag är inte riktigt så intresserad av kläder och smink som jag annars brukar vara för vad spelar det för roll liksom, det går inte sminka och klä över fulheten. ALLT DET HÄR ÄR JU HELT WACK!!!! Så ska det inte vara.

Jag vet inte vad det beror på*, men jag tror jag råkat lämna upp ett fönster och låta den där självförtroende-katten rymma. För hur jag än lockar kommer den inte fram och jag kan för mitt liv inte minnas vad det var jag matade den med. Och jag saknar den där katten. Jag saknar mitt självförtroende, det var så himla mycket roligare med det. Jag vill inte stå på min egen bröllopsfest och känna mig ful, inte i Asos-kläderna från idag och inte i några andra kläder heller.

Jag vet att det går att bygga upp ett självförtroende från noll, för jag har gjort det förr. Jag vet bara inte var jag ska börja.

*= jag misstänker ju ganska starkt att hormonerna jag började ta för en sisådär tre månader sen spelar nån slags roll. Men jag vet inte om det spelar så stor roll att det spelar roll. Självförtroendet har ju ändå försvunnit.

EDIT

OMG, fick just panik för att nån ska tro att det här är ett det-är-så-synd-om-mig-ge-mig-ett-pris-på-galan-inlägg. Kanske helt obefogat men i alla fall. Det är det inte. 

A whole lotta ingenting

Egentligen skulle jag skriva ett fyratimmarspass idag i L & S's skrivarlya på eftermiddagen, men efter mycket eftertanke så tog jag en så kallad rain check på det med (den helt ärliga) ursäkten att jag behövde lite tid att ta det lugnt och göra ingenting idag för att orka jobba nästa vecka. Turns out att ingenting kan innefatta en hel del. Det kan till exempel innefatta:

Göra havregrynsgröt till frukost. Min mening var att göra sån där cool blogg-gröt som alla äter med massa frön och skit men turns out vårt skafferi är lika hippt som fammos. Med andra ord inte ett endaste chiafrö eller nån jävla amaranthflinga i sikte. Så då blev det good old havregryns med mjölk och köpesylt. Inte bloggigt och coolt nånstans. Fotnot ett: ja, det där är mitt kaffe. Är typ känd för att jag helst dricker mitt kaffe med mera mjölk/grädde än kaffe och helst lite kallt. Fotnot två: är hittills inte sååå impad av The cursed child. Har läst kanske halva och tja, det är ju svårt att komma i stämning när det är i manusformat. Men det är också inte så jättebra alltså... Men, jag uppskattar nästan alltid fan service på det här sättet. Och Harry är Harry... ~*always*~.

Städa till tonerna av denna väldigt skitbraiga skiva. Och kolla så snygg hon är på omslaget! Så, så snygg alltså. Plus att Varje gång jag ser dig är kanske en av mina bästa favoritlåtar någonsin. Ett av det bästa med att bo med Pärry är att jag kan använda hans vinylspelare. Min vinylkonsumtion på loppis har ökat med cirka 300 procent. Mitt drömfynd är Mariah Careys Music box. Tills dess så funkar Lisa bra.

Städa enormt råddig garderob! HELA garderoben, även hyllorna med odefinierade "mys- och hemmakläder". Plötsligt känns det som att jag har massor av kläder och dessutom är jag ännu mer pepp på hösten, för efter att ha vikt alla mina plagg har jag insett att inget jag äger gör sig bra sommartid. Jag tycker överlag inte om sommarkläder.

Medan jag städade lyssnade jag på två avsnitt av vad kan vara min nya favoritpodd - Mellan raderna med Öhman och Jihde. Det är ju ingen ny podd, men det tar alltid så länge för mig från det att jag registrerar att nåt intressant finns tills att jag faktiskt lyssnar/ser på/läser det. Jag kallar inte den min nya favvopodd för att smöra åt Peppe, utan för att jag på riktigt saknat en podd som handlar om böcker på ett sånt där sätt som jag tycker om böcker. Inte för pretto litteraturvetigt, för vem orkar sist och slutligen med typ Dostojevskij, men ändå lite ambitiöst för man blir ju tom i själen av att aldrig möta tuggmotstånd. Fylls av sån skön läslust av att lyssna på dem, även om jag inte alltid håller med dem, hashtag Khemiri.

Ha handledningssamtal med Monika F. En otroligt osmickrande selfie (försöker bli bättre på att använda bilder som inte är smickrande) av mig när jag väntar på att hon ska logga in på Skype får representera den halvtimmen.

Göra mat och servera den från samma fat som gröten. Men de är ju så snygga! Mycket roligare att äta från snygga fat. Mycket roligare att blogga om vad man ätit om faten är snygga i alla fall, hehe.

Nåt av det värsta jag vet i matväg är fryspåsar med ärt-majs-paprikablandning. Det är seriöst så satans vidrigt och bara åsynen av dem i frysdisken får mig att med avsky minnas min värsta maträtt som liten: ris, köttfärs och ärtmajspaprika blandat. Mamma gjorde det ibland, sori nu mamm, men det har väl aldrig varit nån hemlighet att jag inte tyckte om det. Jag vet inte varför jag inte gillar blandningen för både majs och paprika är två favoritgrönsaker. Ärtor är jag visserligen lite skeptisk till men jag kan äta dom. Men dom där påsarna alltså *spy-emoji*.

I alla fall, dagens mat blev ju nästan som en variant av ärt-majs-paprikablanding insåg jag nu när jag skulle skriva vad som ligger på det där snygga fatet. Hade jag tänkt den tanken från första början hade jag nog inte gjort klart maten, lol. Det som ligger på det där fatet är i alla fall majsbiffar gjorda efter det här receptet och couscous med vitlök, paprika och färska ärtor. Och det var riktigt gott, fast nästa gången ska jag krydda biffarna mer.

Nu är det här blogginlägget jättelångt. Tack och lov var det ungefär allt vad det där ingentinget innehöll.

Just nu sitter jag och lyssnar på Frank Oceans nya album - har inte bestämt mig för om det är bra nog att förlåta att han har haft oss att vänta så länge. Genom musiken tränger den närliggande Jaro-matchens ljud igenom.

HEJ! Här är förresten en idé till en feel good-film som jag bjuder på: Tänk er ett litet underdoggit lag och deras all male hejaklack. Hejarklacken blir en frizon för att visa känslor den österbottniska manligheten sällan tillåter. Mellan hejaramsorna uppstår kärlek inte bara till laget, utan mellan två medlemmar. De två dudsen får varann samtidigt som laget stiger till en högre division. Alla gråter av glädje. The End.

En sån där Madicken-sjukdag

När jag var liten tyckte jag alltid det verkade så mysigt att vara sjuk. Så där som när Madicken har hjärnskakning och hon får massa presenter och frukost på sängen. Jag och syrran, vi delade rum på den tiden, brukade försöka bryta benet. Jag hade en klassisk skrivbord-under-sängen-högsäng och från stegen upp till sängen brukade vi hoppa ner på golvet, i hopp (höhö) om att bryta benet lite. Och vi skulle bli så där ompysslade och alla skulle tycka synd om oss. Skitmysigt. Vi bröt aldrig nåt ben (antagligen för att man som barn inte bryter ett ben av att hoppa ner i en hög med kuddar från en höjs på max tre stegpinnar) och det här med att vara sjuk förlorade sin glans.

Idag är det ju mest bara jobbigt att vara sjuk. Enbart jobbigt faktiskt. Det kommer aldrig lägligt och är man som jag, och blir däckad av alla influensor som går, året om, så blir det snabbt tröttsamt att ligga på soffan och hosta.

Den här veckan har jag då, än en gång, varit just sjuk. Inte alls speciellt mysigt, även om Pär har gjort sitt bästa för att hålla mig vid humör. Men det har varit riktigt tråkigt och jag är trött på allt man kan göra liggandes i en soffa - se på Netflix, spela Candy Crush, dricka cokis och ta svettiga tupplurer varannan timme.

Men idag! Idag hände det nåt. Idag hade jag nästan en sån där Madicken-sjukdag. Förutom att jag tvingats sova på soffan i natt av min äkta make pga min förkylda snarkningar och att jag inte orkar sitta upp länge än nån timme eller två i gången då. Men, ändå en fantastisk dag på många sätt!!!

Det började med att det ringde på dörren. Det var brorsan i sin yrkesroll, d v s postiljon, som kom med bokpaket från Förlaget!

I paketet låg Hannele Mikaela Taivassalos nya, In transit. Den har jag fått som recensionsexemplar och det är mitt första recensionsexemplar någonsin av nånting alls och det kändes jättefint och jättemäktigt. Tänkte precis skriva att "tänk att jag kan leva på det som startade som min hobby, bloggen", men så isåg jag att LOL det kan jag ju inte, men en gratis bok är fan långt mycket mer än vad jag nånsin begärt. Jag ska skriva om den så fort jag har läst den. Otroligt snygg är den i alla fall och ligger bra i handen. Det är mitt första omdöme.

Sen hände det märkligaste. Eller märkligaste och märkligaste, men kanske det mest oväntade på hela dagen. Jag fick en för tidig födelsedagspresent av pappa- Det var inte nåt från min lista här på bloggen, men det var nåt jag önskat mig ganska länge.

En uppstoppad korp!

"Helt lagligt skjuten, för den är från Lappland", obs obs. Pappa är ju, om det gått nån förbi, dedikerad jägare och viltvårdare och har själv en ganska imponerande samling uppstoppade saker. Han har en korp som jag försökt gnälla lös i några år, men nu fick jag min alldeles egen. Hans kompis hade haft en extra i frysen (I kid you not) och då hade pappa fått den och fört den till uppstoppar'n lagom till min födelsedag. Så jävla gulligt, om än på ett dött djur-kind of sätt gulligt! Jag har förresten berättat om när pappa ger presenter förr, men i o m den här korpen levla han upp avsevärt alltså.

Viola är extremt intresserad av vår nya familjemedlem, som vi har döpt till Kristina. Kristina är ett bra, lagom strängt namn, som passar bra på en så pass auktoritär och symbolisk fågel som korpen.

Och ja, jag fattar att man lätt kan kritisera hela grejen med uppstoppade djur, jag är inte helt världsfrånvänd. Men jag tycker att det är okej - och fint framför allt! - så länge du vet ungefär hur och när djuret har blivit skjutet/dött och så länge det inte är nåt utrotningshotat som typ en tiger. På samma sätt som jag tycker det är okej att äta kött som kommer direkt ur skogen. Älg skjuten i skog och styckad och uppdelad i jaktstuga - fine, industriframställt kött - nej tack. Men det är min okej-gräns och alla behöver inte tycka likadant. Min systers första kommentar till exempel när hon hörde om min present var "fy faaaan".

Och sist men inte minst så vann jag 30 euro på min fredagslott! Varje fredag skrapar vi varsin Onnensanat pga vi är ett litet pensionärsspar och den här veckan vann jag och inte Pär! Det händer cirka aldrig, så jag är mycket, mycket nöjd.

Så trots förkylning och tandagnisslan och dessutom missad Juthbackamarknad (skulle så stort gå i år, eftersom jag inte varit på flera år och så blir jag sjuk?! Buuuuu) så har det varit en riktigt trevlig fredag.

På sätt och vis kulturvis

Jag är fortfarande sängliggande och ganska ynklig. Igår kväll kände jag att jag eventuellt var på bättringsvägen, men nu känner jag mig febrig igen, så jag vet inte. Hur som helst har jag delegerat det mesta hushållsarbete och de flesta sysslor åt en villig och ändå ganska glad Pär (har även försökt få honom att odla mustasch bara så jag skulle få se hur det ser ut, men där tog det stopp).

Istället för att själv skriva nåt desto innehållsrikare inlägg här så vill jag tipsa om en annan grej Pär gjort på senast. Inte bara han, utan även min gamla Blemma-kollega Linnea. Kulturvis!

Kulturvis är en kollektiv blogg (som jag dessutom lånat bilden av) som handlar om surprise, surprise - kultur! En hel massa bekanta ansikten (för mig i alla fall) är med på det, så jag räknar med en ganska hög lägstanivå liksom.

Inte för att vara jävig här men, idag är det extra gulligt på Kulttan (allt bör och skall smeknamnas), för idag presenterar sig Pär som en av skribenterna. Tycker ni som är nyfikna på honom, eller på Kulturvis överlag, ska ta er en titt. Själv ska jag fortsätta se på Gilmore Girls, dricka avslagen cola och tycka synd om mig själv.

Så här ser min utsikt ut nästan hela dagarna. De tre levande elementen flyttar på sig då och då, men gör ungefär det samma konstant. Läser, sover och stirrar.