Feminism hjärta humor lika med sant

Hej peeps, hoppas ni som jag lyckas njuta av att solen lyser idag. Väderprat är kanske bäst kept away från sociala medier, men det är ju svårt att inte känna sig liiite mer levande när himlen är blå som en Thomas Ledin-låt och man kan ha på sig vårjacka utan att dö.

Den här veckan instagrammar jag på Finlandsvenska feministers instakonto -> @fi.sv.fem 

Jag har inte lyckats posta nåt särdeles genomtänkt eller revolutionerande där (ÄNNU!!!) men i likhet med cirka alla internetanvändare tycker jag ju om att säga vad jag tycker. Eftersom jag har 100% rätt i de flesta frågor. I alla fall, härom dagen postade jag detta:

------------------------------------------------------------------------------------------------

Här sitter jag och himlar med ögonen. Vad himlar jag åt nu då? Jo, åt alla som använder feminismen som ett "kolla-va-snäll-jag-är-kort". Newsflash: man kan fortfarande va ett rövhål och ändå feminist. Att va feminist kräver ingen extra känslo-gen som automatiskt gör dig till en bättre människa. Därför har jag svårt för det här "det finns en särskild plats i helvete för kvinnor som inte hjälper kvinnor". I'm all 4 systraskap men jag känner nödvändigtvis inget systraskap med "systrar" som inte i övrigt delar mina åsikter. Jag vill inte hjälpa nyliberala feminister trots att de är kvinnor och jag kanske hamnar i helvetet för det då, SORI NU BA. För att inte prata om företag som profiterar på feminismen eller dudes som raggar genom att berätta hur feministiska de är. Jag ba ???/@din.bff.ellen

--------------------------------------------------------------------------------------

Det här är verkligen en av mina starkare övertygelser på senare år. Jag behöver inte hjälpa mina medsystrat och -syskon om de inte håller på med bra skit bara för att FEMINISMEN LIKSOM. Jag står gärna enad med likasinnade, men det behövs mer än ett "girl power"-skri för att jag ska känna släktskap.

Men. När fellow feminister håller på med bra skit så tycker jag man ska stöda, uppmuntra och hjälpa om man kan. Det här är verkligen en åsnebrygga if there ever was one men; ni har väl inte missat att Familjen kaos kommer till Wasa Teater nästa vecka? Jungas Linntsu har skrivit om det t ex HÄR.

Det här är för övrigt inte ett sponsrat inlägg, jag vill bara lyfta nåt jag tror ni inte vill missa. Jag har skrivit om systrarna Kronlöf ett par gånger förr och tipsat om deras humorserie Full Patte som gick på SVT ett flertal gånger och nu vill jag också tipsa om deras föreställning Familjen Kaos (det är dom plus Thom Gisslén) som alltså visas (sätts upp? vet ej korrekt verb här) på Wasa Teater nästa vecka, fredag 12:e och lördag 13:e. Jag och Pär köpte biljetter till föreställningen på fredag för ett par dagar sen och jag ser så fram emot det!!! Full Patte finns kanske på Öppet Arkiv ännu på SVT play, men det har man ju inte tillgång till här på sidan men på Youtube finns några klipp man kan kolla än. Som typ det här:

[embed width=480 height=270 class=left thumbnail=https://i.ytimg.com/vi/Xj0Dbpe9G_w/hqdefault.jpg?r=37308]http://www.youtube.com/watch?v=Xj0Dbpe9G_w[/embed]

Jag och Pär ska alltså gå på fredag. Är det nån annan som är på väg då? Om ni inte köpt biljetter redan, kan ni inte göra det? HÄR kan ni läsa mer om föreställningen. Tror det kommer bli så jävla bra. Eftersom vi är så jävla goda medborgare ska vi åka kollektivt till Vasa (aka vi har inte bil så det blir buss :---)) och har därför ett par timmar både före och efter föreställningen att slå ihjäl. Vill nån träffas på en öl/kaffe/? Vi kan prata feminism och humor eller bara typ... visa våra favoritklipp på gulliga djur Youtube. Hör av er! Jag är så pepp på det här!

På tal om humor som feministiskt vapen så är det nåt jag eventuellt tänkte posta nåt om på fi.sv.fem i veckan. Och så hör allt ihop i livets stora blogginlägg-cirkel. Aaaamen.

Quanto costa?

Pengar (eller snarare bristen på dem) är ju ett ämne jag gärna skriver mer om, så jag tyckte Sevendays lista denna vecka kändes ovanligt trevlig att fylla i. Och förlåt att det är så jävla mycket listor atm, men så är det ibland.

Pengar för mig är: stress. Stress för att jag oftast har för lite av dem, stress för att jag vet jag är så dålig på att handskas med dom, stress för att JAG HATAR KAPITALISMEN.

Det här lägger jag mest pengar på: Hyra och mat, lätt. Utöver såna livsnödvändigheter så skulle jag säga böcker. 

Det här lägger jag minst pengar på: Teknik och fordon. Fy satan vad ointresserad jag är av sånt. Fast iofs funderar jag på att köpa ny telefon nu snart, men det är mer av tvång, min håller på att ge upp, batteriet håller cirka noll minuter. Men har aldrig ägt en bil, har aldrig betalat för en tv. Jag har alltså ärvt tv-apparater hela livet, inte stulit. Ville bara förtydliga.

En vanlig månad tjänar jag: jag jobbar ju inte heltid längre, utan fyra dagar i veckan så min lön ser ju ut därefter också. Jag vet inte hur koscher det är med faktiska siffror så om vi säger så här: jag tjänar mindre än vad du tror. Men ibland får jag frilansuppdrag och då får jag ett par hundringar extra och det är jättekul för då känner jag mig lyckad som människa!!!

Mina tre spartips: 1. Ha fest och panta flaskorna folk lämnar efter sig.

2. Ta reda på vilka matbutiker i din närhet som inte är så noga med att låsa in sina sopor och dumpstra.

3. Sluta va fattig!!!

HEHEHEHE. Nej, jag har inga bra spartips eftersom jag inte är bra på att spara. Jag vet också att inga spartips hjälper om det inte finns nåt att spara på. Du behöver inte känna dig skyldig för att du inte har ett tryggt sparkonto eller nåt att falla tillbaka på. Jag vet att det inte alltid är så enkelt.

Om jag var ekonomisk oberoende: skulle jag sluta jobba och typ instagramma for a living, köpa bostäder, köpa mig nån slags makt alternativt ge massa pengar till bra skit och annars bara chilla. 

Mina ekonomiska mål är: att äga det jag bor i nån gång. Att åtminstone periodvis leva på att skriva. Att kunna andas ut. 

Jag tycker att ekonomi är: orättvist, tråkigt men nödvändigt att prata om. Men också lite äckligt eftersom jag tänker på typ Blondinbella och Birgitta Ohlsson och deras typ av "feminism" som går ut på att ha pengar.

Rätten att gnälla

För ett par dagar sen hade lokaltidningen en rubrik som inte bara verkat ha chockat många, utan nästan skakat om grundvalarna för en del. Jakobstadsborna är missnöjda med sin hemkommun.

Dramatisk paus.

Det här är ju skandalöst tänkte många. Hemska saker tänkte andra. Men det var inte det att Jeppis skulle vara hemskt på nåt sätt som upprörde folk. Det var det att folk täcktes klaga!

Hela veckan har jag läst insändare, blogginlägg och facebookstatusar om att det är så "typiskt" Jakobstadsborna att vara missnöjda med "allt". Att det alltid ska gnällas så jää-ävla mycket. Och det finns ju så mycket att glädja över! Jag håller med i att det finns mycket bra saker med Jeppis. Ett fint bibliotek. Brett kulturutbud. Mycket pizza. Fäboda. Jag skulle inte kalla mig själv en missnöjd Jakobstadbo. Eller skulle jag?

Det här med att gnälla eller klaga har nästan blivit en dödssynd idag. Istället ska man "tänka positivt" och "fokusera på det goda" hela tiden. Så klart jag också tycker det är viktigt att vara tacksam, men jag tycker det är precis lika viktigt att gnälla på det som är fel. Jag vill spy över den här den-goda-stämningen-framför-allt-mentaliteten som råder, inte bara i den här frågan, utan överlag. Det är att skuldbelägga den som ser fel och påpekar dem. Ofta hörs också argument som "men gör nåt åt saken om det är så dåligt då". Som om alla hade samma förutsättningar och möjligheter att påverka. Bitch please. För många är gnället den enda makt de har.

När det kommer till Jeppis så tycker jag det finns två städer. Det finns den främre "Lilla Stockholm"-staden som är glad och pastellfärgad och så finns det en annan dystrare variant, där hopplösheten kan kännas lamslående. Det går inte att säga var gränsen går mellan de två sidorna av stan. Den går inte mellan språken, den går inte vid tågspåret, den går inte spikrakt. Men den finns där. Det handlar i nån mån om klass. Som det alltid gör. Är jag en missnöjd Jakobstadbo? Inte i grunden, men jag blir det. Jag blir missnöjd med min stad när den ena sidan inte bara verkar ignorera den andra, utan också tysta ner den.

Att du är nöjd med din hemstad betyder inte att din granne är det. Man hjälper ingen genom att påpeka allt man själv tycker är bra. Man hjälper genom att lyssna och försöka förstå och kanske gemensamt hitta nån lösning. Klart det finns gnäll utan orsak (se topplista i slutet) men att avfärda klagomål och missnöje utan att åtminstone försöka se till orsakerna bakom och hänvisa till hur nöjd man själv är, det är bara bajs. Inga stora samhälleliga förändringar har skett bara med hjälp av positivt tänkande, det har alltid börjat med en hel del - just det - gnäll.

Topp tre saker som aldrig varit ett problem som det historiskt gnällts mest på  :
1) invandrare som kommer hit och tar våra jobb
2) att jämställdheten har gått för långt
3) dagens ungdom

Alla mina systrar

Idag är det Internationella kvinnodagen. Kul! Bra! Men nej tack till rosor och grattisar. The usual.

Jag älskar feminismen. Jag älskar att stora delar av mina vänner är feminister och att mina feeds idag har varit fyllda av kämparglöd och roliga citat och bilder av starka kvinnor. Kvinnor som gjort stordåd för världen och för kampen, kvinnor som är inspirerande för andra kvinnor. Kvinnor som är hjältar. Jag både älskar och hatar att jag varje år den här dagen lär mig ett nytt kvinnonamn från historien. jag älskar det för att jag älskar kvinnonamn från historien. Jag hatar det för att de här namnen borde vara allmängods och hushållsnamn redan.

Jag mår som ni kanske förstått inte så bra just nu. Jag ska inte gå så långt och säga att det har varit så länge nu, men ett par veckor har jag känt mig långt ifrån mitt rätta jag. Jag vet inte om det är "bara" stress eller mera fysiskt men nåt är det ju. Idag vågar jag nästan titulera det influensa, är varm och tung i huvudet och allt värker. När jag är trött eller stressad eller sjuk dras mina horisonter inåt. Är jag sjuk har jag alltid varit sjuk. Är jag trött är jag aldrig pigg. Det betungande tillstånd jag är i just då är det enda jag känner till och det enda jag ser. 

Just nu känner jag mig långt ifrån de där inspirerande hjältekvinnorna jag ser på bild. Jag orkar knappt skriva det här, ännu mindre föra kampen just nu. Det är så himla skönt att veta att man har ett helt systerskap bakom ryggen då, att det är okej att inte vara en stark kvinna alltid. Att man ändå har plats i gemenskapen. Att vi lyfter och bär varann när det behövs.

De inspirerande kvinnor jag tänker på idag är de kvinnor som inte syns och som aldrig kommer lyftas fram som inspirerande exempel. De kvinnor som är de som kanske måste bli lyftna och burna idag.

Hon som är ensamstående och knegar för att få det att gå ihop.

Hon vars pension är pytteliten för att hon varit hemma med barnen.

Hon som är papperlös i ett nytt land.

Hon som kämpar för att få gå igenom sin könskorrigering.

Hon som säger ja till sex när hon inte vill för att det är enklare att säga ja än nej.

Hon som är sjukskriven för utmattningssymptom.

Hon som blöder igenom toapapper varje månad för att hon inte har råd med bindor.

Hon som kallas hora.

Hon som inte vill nåt hellre än bli kallad hora för då är man i alla fall nåt.

Hon som blivit lovad ett bättre liv men inte fick det.

Hon som hoppas att hennes man ska ta disken, bara den här gången.

Hon som kramar nycklarna som vapen på väg hem från krogen.

Hon som ändå ler när hon får ett grattis idag, för hon vill inte skapa dålig stämning.

Hon som skurar golven med feber för hon har inte råd att sjukskriva sig.

Hon som inte vet ur hon ska betala en räkning när hennes man dör.

Hon som samlar ihop pantburkar och diskar undan efter varje fest.

Hon som ligger och ser på Friends-repriser och inte orkar stiga upp för allt är för tungt.

Hon som inte har råd att vara feminist.

Hon som är rädd. Hon som är trött. Hon som är sjuk. Hon som är gammal. Hon som är svag.

Nej, scratch that last. Det finns inga svaga kvinnor. Varje kvinnas liv innebär en kamp.

Alla mina systrar kämpar.

Alla mina systrar är starka.

Även vi som för tillfället är svaga.

Inte alla bloggare!

Nu känner jag mig lite som den där duden som blir kränkt av att Zara Larsson tweetar att hon hatar alla män, MEN jag läste Bloggkoll som skrev om de många SFP:arna bland bloggare och jag vill bara inflika ett indignerat "inte alla bloggare!".

Jag skulle aldrig rösta på SFP, än mindre ställa upp för dem. SFP ligger liksom inte för mig. Jag vet att de är ett brett parti och jag vet att många av deras politiker är bra typer med bra värdegrunder och jag tycker det är jättefint att de värver nya, unga (bloggande) personer till sina listor. SFP är långt ifrån det sämsta parti som finns *sneglar åt Sannfinländarna*. Det är inte det att jag ser det som nån stor förolämpning om nån skulle missta mig för en SFP:are *sneglar åt Sannfinländarna igen*. Och jag menar det från hjärtat när jag säger lycka till åt mina bloggkompisar som ställer upp. 

Men jag kan ändå inte kväva impulsen att hojta "inte alla bloggare!". Kanske för att jag aldrig riktigt skrivit om politik på det sättet förr? 

Förra valet ställde jag upp här i Jeppis. För De Gröna. Under min tid som myndig har mina röster gått ömsom till De Gröna, ömsom till Vänstern. Det är också där jag hör hemma, helt klart. Visst kan man påpeka att skillnaderna mellan olika partier i många fall är knappt synliga för blotta ögat och att vi alla vill ha en bättre värld, men jag skulle inte med gott samvete kunna rösta på nåt annat. Jag tycker de rödgrönas sätt att nå dit till den bättre världen är bäst helt enkelt. Jag tycker också att det är lite tröttsamt att det tas för givet att man ska rösta SFP som svenskspråkig. Speciellt här i stan, där SFP är så stora, tycker jag man med gott svensksamvete kan söka sig åt andra håll.

Jag kom btw inte in när jag ställde upp. Jag blev suppleant i ett par nämnder och har till och med suttit med på ett par fullmäktigemöten som suppleant. Det har varit kul, lärorikt, mäktigt och ibland ganska tråkigt. Jag funderade in i det längsta om jag skulle ställa upp igen, ännu i förrgår gick jag och velade. Jag velade för att jag egentligen nog vill, för att det känns viktigare än nånsin att visa engagemang och opposition, för att jag kan tycka att det saknas diversitet. För att inte alla bloggare är SFP:are. Inte alla svenskspråkiga är SFP:are heller.

Till sist stupade det på den icke alls unika, men ändå sanna ursäkten; jag hinner inte. Jag hinner och orkar inte. Förra kampanjen tyckte jag var asjobbig. Nu är jag fyra år äldre, fyra år mer erfaren och fyra år vassare så jag tror det skulle känts bättre den här gången. Men ändå, det finns inte en snöbolls chans i helvete att jag skulle orka. Mitt mående vacklar ändå tillräckligt mycket utan att jag försöker jonglera med ännu en boll.

Skillnaden mellan att ställa upp för ett litet parti som De Gröna och ett större som SFP (pratar om Jeppis nu först och främst) är ju också det självklara att du inte kan dela upp alla evenemang och torgrundor. Är man fem på listan så står du där, nästan alla gånger. Och det hinner bli en hel del. Jag har två stora skrivprojekt på G, fler och fler små grejer folk vill jag ska vara med i och dessutom ett heltidsjobb. Jag är som sagt fyra år mer erfaren och och fyra år vassare. Om jag inte lärt mig nåt annat under de här fyra åren så har jag lärt mig att säga nej när det inte går. Nu går det inte. Hur mycket jag än vill. Och skulle jag mot förmodan bli invald skulle jag få klona mig själv för att hinna med allt.

Men istället ser jag förnjöt att det finns tre kandidater jag med glädje skulle rösta på i min kommun detta val. En sosse, en Vänster och en Grön. De är alla svenskspråkiga. Jag hoppas att du också hittar en kandidat, oavsett vilket parti du väljer.

Let's talk about cash baby

Det känns som att de flesta tabun inte längre är så stora tabun. Eller ja, det kanske är enkelt för mig att säga, men det känns som att jag sällan blir obekväm av att läsa eller lyssna på olika saker längre. Förra veckan lyssnade jag på några avsnitt Alla våra ligg, en podd med två brudar som berättar om, tja, om alla deras ligg. Brudarna är anonyma och vågar kanske därför var mer explicita än vad dom annars skulle vara och de är verkligen ganska ogenerade kring sina respektive sexliv. Jag lyssande och förväntade mig bli åtminstone lite chockad - för är det inte det man hoppas på? - men till min förvåning blev jag inte det. Istället kände jag mest ett jaha. Det kanske säger mer om mig än om podden, men jag tror inte jag är helt ute och velocipedar om jag säger att sex inte längre är så tabu.

En sak som jag däremot upplever som tabu ännu - eller kanske till och med ännu mer idag - är pengar. Jag tycker det är jobbigt att prata pengar. Det kanske igen säger mer om mig än om pengar, men alltså igen - jag trooor jag är nåt på spåren. För ingen pratar om pengar, i alla fall vill ingen prata om pengar. Det är fruktansvärt osexigt att prata pengar, det är fan mer sex appeal att prata om sina finnar på ryggen än sina räkningar på nätbanken.

Jag har tänkt på det länge. Till exempel har jag tänkt på det när jag tittat på min och hela världens älsklingsserie Skam. I serien tas massa svåra ämnen upp och ofta tas de upp på ett bra och odramatiserande sätt. Men det pratas aldrig pengar. Aldrig. Isak och Even tar in på lyxhotell och ingen nämner nånsin vem som betalar för det och hur dom gör det. Russebussar köps och hyrs och trashas och ingen pratar egentligen desto mer kring hur allt finansierar. Utöver de stora ekonomiska grejerna, som gör mig kallsvettig att bara tänka på, går gymnasieungdomarna regelbundet på fik och äter ute utan att nån nåsin säger nej till nåt på grund av att de inte har pengar. Det här ter sig som ren sci-fi för mig. Under min egen gymnasietid var det alltid nån, inte sällan jag själv, som inte hade pengar till en kaffe eller pommes från grillen. Och då jobbad de flesta av oss vid sidan om. Jag städade. Ingen jobbar i Skam. Nu är det väl en viss skillnad i snittinkomst mellan Larsmo och Oslo, oljemiljonernas huvudstad, men ändå.

Jag har tänkt på det när jag läst och skrivit blogginlägg. I bloggvärlden tipsar vi gärna om vad vi köpt. Vi konsumerar och uppmanar till konsumtion - medveten sådan kanske men ändå, konsumtion. Vi fotar och berättar allt vi lagt pengar på och enda gången vi nämner priset är för att berätta hur billigt något var. Väldigt sällan, kanske aldrig har jag läst om att nån skulle ha svårt att få ihop till räkningarna den här månaden. Även om jag vet att det är en realitet för många.

Jag har tänkt på det när jag läst om folks fascination med 50 shades och att Christian Grey är mångmiljadär. Att en solklar del av hans dragningskraft sitter i hans miljoner på banken. På samma sätt som Mr Bigs dragningskraft sitter i pengarna, på samma sätt som Mr Darcy är aningens mer attraktiv för han har ju som vi alla vet 10 000 pounds a year. Alla vill vi väl landa nån lagom rik partner. Jag tänkte på det när jag läste nånstans att den moderna sagan idag inte längre har prinsessan som drömmål, det är det där halva kungariket som hägrar.

Jag har tänkt på det när jag försökt jämföra min egen ekonomi med mina jämnårigas. De flesta verkar ha mycket bredare marginaler än vad jag har. De flesta i min ålder verkar resa gärna och ofta och långt bort, många verkar unna sig väskor och skor regelbundet, många har barn som också verkar kosta en del. Men de flesta har också ett huslån, kanske ett par billån och eventuellt nåt annat litet lån nånstans. En Iphone på avbetalning.

Jag har knappt nåt av det där. Till stor del beror det på att jag har en betalningsanmärkning.

Det här är så svettigt att skriva för mig, för det här är verkligen det sista tabut för mig. Jag har en betalningsanmärkning, jag har den fram till nästa år och jag har den för att senast jag var deprimerad slutade jag öppna kuvert. Det här är svårt för nån som inte stått där och snabbt kastat in ännu ett kuvert i en överfull byrålåda att förstå mekaniken bakom varför man gör så, men för den som gjort det är det enkelt. Det handlar om ångest.

I början av året, riktigt första veckan, postade en hipp medietjej från Stockholm som jag följer en bild på Instagram en bild på en hop kuvert och skrev typ (citerar ur minnet) "Nu jävlar! Nyårslöfte: öppna alla kuvert med detsamma!!". Kommentarsfältet fylldes snabbt av hejarop och visa musklerna-emojis, men också folk som skrev om hur tacksamma de var att hon tog upp den där slags ångesten bara fönsterkuvert kan orsaka. Det var så satans skönt att läsa de där kommentarerna. Oavsett hur många gånger dagstidningarna rapporterar om att antalet betalningsstörningar ökar, har jag aldrig sett ämnet tas upp i ett annars hippt och fräscht sammanhang. Folk med betalningsstörningar har varit en grå massa för mig fram till det där. En grå massa som i min fantasi står långt bort från mig och mitt annars ganska hippa, fräscha liv. Att plötsligt urskilja några ansikten i den där grå massan och inse att de står närmre en än vad man trott är den största lättnaden jag känt på länge. Jag lovade mig själv där och då att jag skulle skriva om pengar på bloggen. Det har tagit nästan två månader att komma till skott, för det känns så skamligt.

Det är kanske rätt att att jag ska känna nån slags skam, för det är ju onekligen på mitt eget ansvar att sköta mina räkningar och jag slaravade, helt medvetet med det. Men det är absurt att pengar - och speciellt brist på såna - ska vara så hysch-hysch idag, när allt är ultrakapitaliserat. Jag vägrar rätta mig efter det. Det ska inte vara förenat med skam att säga "jag har inte råd" . Min första tanke när nåt kommer på tal, oavsett vad det är, är alltid, alltid, alltid kommer jag ha råd med det där? Jag vet inte om andra tänker så, men jag har aldrig hört dom tankarna i mer offentliga sammanhang i alla fall. 

Idag öppnar jag kuvert med detsamma de kommer. Jag betalar alla räkningar så fort jag kan. Jag måste, jag kan inte slarva, för jag lever millimeter från den där ångesten konstant. Jag lärde mig att göra det ungefär samtidigt som jag erkände att jag hade problem med det. Jag fick inte halva kungariket eller ens en rik prins, men jag fick en prins som har stenkoll på ekonomi, och det är jag väldigt tacksam för. Även om det fortfarande är på mitt eget ansvar så är det skönt att ha Pärs hököga och sparsamma sinne att luta sig mot.

Jag räknas inte som fattig i ett nationellt sammanhang och definitivt inte i ett globalt. Jag har inga skulder och inga lån. Jag har en ganska låg månadslön och ibland nån extra hundralapp från nån frilansgrej, men ganska sällan. Pär förtjänar olika från månad till månad, men sällan mer än mig. Jag äger ingenting dyrare än min dator. Jag har en betalningsanmärkning och den går ut nästa år. Jag har pengar till mat och kanske ett biobesök den här månaden på kontot. Jag är dålig på att spara, men jag har sällan nåt att spara på heller. På vårt gemensamma sparkonto har vi för tillfället fem euro, för det har varit två hårda månader. Jag lever ganska bekvämt, men bara millimeter från ångesten.

Jag är inte fattig men ibland har jag bara inte råd.

You know you the bitch you cause all this conversation

Alltså ska vi prata om den stora,rosa, MOTHAFUCKIN FANTASTISKA elefanten i rummet?  https://youtu.be/LrCHz1gwzTo

Queen jävla B. Alltså jag kan inte i ord förklara hur jag känner inför detta, jag ska inte ens försöka. Låt mig bara... Koreografin. Stylingen. Fierceness-en. Politiken. Budskapen.  One-liners:en. Låten. Hennes röst. FLÄTORNA! Det känns som att vi gick in i en ny era i o m den här videon. Känner mig som ett barn dan före julafton när jag tänker på att jag får vakna imorgon och internet kommer krylla av Beyonce på Superbowl. 

Geni, geni, geni.

---

Eller ska vi prata om det andra?

Det hemska. Om våldtäkt? Ska vi prata om det?

Att det är avskyvärt oavsett var eller när det händer och av vem det än görs? Att sexuellt våld och mannens till synes fria tillgång till kvinnans kropp är ett av de sjukaste symptomen på det förbannade patriarkat vi lever i?

 Ska vi prata om det? Vi kan prata om det. 

Vi kan prata om vad vi kan och måste börja göra för att förminska och förgöra detta konstanta flöde av nyheter av det slag som det jag läst på min lokaltidning idag. Ska vi sätta upp en hållbar strategi för att kvinnor ska få känna sig trygga i det samhälle de förväntas leva i? Ska vi göra det? 

Ska vi också komma överens, före jag måste börja läsa inlägg om det i min feed, ska vi komma överens om att etnicitet aldrig borde vara en faktor vid ett sånt här brott? En gärningsmans ursprung gör brottet varken mildare eller grövre. Hör ni? VARKEN MILDARE ELLER GRÖVRE. 

"Utländsk" är inte ett heller ett signalement. "Utländsk" är ett ganska brett begrepp. Mörk, stor, liten, lång kort - det är viktiga ord när man söker en gärningsman. Det gör varken från eller till att poängtera att det var en av dem. För allt man säger då är att det inte var en av oss och på så sätt slipper man ta nåt ansvar. Allt "utländsk" säger egentligen är "inte finländsk". 

Vi kan prata om allt det. Vi kan prata om att det är inte invandringen som är roten till problemet. Det är patriarkatet. Jag tror vi alla är överens om hur jävla vidrigt det är när det händer. Jag tycker vi kan bli överens om resten också.

DU kan hjälpa till!

Idag fick jag mejl av Malin, hon skrev bl a så här:  "Som du vet är massor av människor från Syrien,Afghanistan och Irak på flykt just nu. Trots att man från frivilligorganisationerna på Lesbos väntade sig att människoströmmarna skulle avta under vintern har det motsatta skett: folk fortsätter att fly trots kylan, och andelen barn och kvinnor ökar hela tiden. Situationen är desperat."

Sen bad hon mig sprida ordet om Nada-Nord och deras insamling. Och det gör jag så gärna! Nada-Nord är en förening som driver ett av Jeppis bästa loppisar (där alla pengar går till behövande), har hand om matutdelning till behövande, samlar in pengar och gör hjälpsändningar. Och allt det här görs med frivilligarbete. I år fick de stadens kulturpris för sitt otroliga arbete. I höstas åkte en grupp volontärer ner till Lesbos för att hjälpa på plats och den här veckan åker ett team ner igen, för att fortsätta hjälparbetet. 

Gunilla Luther-Lindqvist, som är Nada-Nords ordförande, säger så här: 

”Efter resan i november kändes det som om vi har mycket ogjort. Vi kan göra så mycket mera. Just nu är det enbart volontärer som jobbar dag och natt på stränderna med att ta emot de som flyr. Vi volontärer kommer från många olika länder men alla jobbar för en gemensam sak: att hjälpa våra medmänniskor så mycket vi orkar! Teamet den här gången består av fyra personer: Lotta, som är sjuksköterska, Johan, som är präst med erfarenhet av krisarbete, Bo-Göran som är lots och mig, som är utbildad biståndsarbetare.

 Arbetsdagarna brukar bestå av 15-20 timmar oavbrutet, hårt arbete. Vi delar ut mat och kläder och tar hand om de som är skadade. Minst lika viktigt är värmande kramar och lugnande ord, människorna som anländer är verkligt uppgivna när de kommer i land. Nada-Nord hjälper genom att köpa och distribuera mat, kläder, värmefiltar, regnponchos och tält. Alla dessa saker köper vi på plats i Grekland, för att också stödja den lokala handeln där. Våra enskilda, stora punktinsatser är en ambulansbåt som kommer patrullera dygnet runt (besättningen finns redan på plats i Grekland), samt två hjärtstartare.

 För tillfället kommer det in ca 2500 flyktingar varje dygn till Lesbos. Alla är dyblöta och hungriga. Vill ni vara med och hjälpa så är vi mycket glada! Vi gör det tillsammans!”

2500 människor per dygn. 2500. Tänk på den siffran en stund. 2500 flyktingar per dygn och vi vill stänga gränser. Nu pratas dessutom om att göra volontärarbete olagligt. Olagligt att hjälpa en annan människa. Det går inte att greppa hur absurdt det är. Det är redan nu förbjudet att hjälpa en båt i land som inte är i akut fara. Sinnes.

Känner du dig lika maktlös som jag och vill hjälpa, men vet inte hur - bidra till Nada-Nords hjälparbete. 

Kontonumret är: FI9755670720109853 och referensen för båtflyktingarna är 4006. Alla pengar går oavkortat och direkt till båtflyktingarna. Volontärerna betalar sina resor själva. 

Nada har även en SMS-kampanj på gång, ett skitenkelt sätt att bidra. Ni får gärna dela bilden nedan, med uppgifterna. 

   Vi kan alla hjälpa. 

Feministsnubbar

Jag tänkte skriva lite om en grej jag tänkt på lite den senaste tiden. Nämligen *spänningen stiger* snubbar som är feminister och varför jag oftast stör mig på dem.  Först en liten disclaimer; jag vet att det finns bra feministsnubbar, killar, män som faktiskt är bra allierade. Ni behöver inte räkna upp era brorsor och pojkvänner och bffs, jag tror er om ni säger de är bra. Jag har också de där brorsorna, pojkvännerna och bffs. Det var faktiskt min feminist till pojkvän som satte igång de tankespiraler som snurrar i huvudet på mig de senaste dagarna. 

Jag berättade om utsatt jag upplever mig om jag går vilse i en stad jag inte känner så bra och hur jag aldrig riktigt slappnar av när jag rör mig nattetid nånstans, inte ens här hemma, men speciellt inte i större städer. Alltid ett öga över axeln, alltid nycklarna i i min näve i fickan, alltid hörseln uppskruvad till fladdermusnivå, alltid hålla andan när man passerar större gäng och aldrig prata för högt på metron/bussen/tåget. Jag sa att det delvis har att göra med min paranoida, fega personlighet men också med det faktum att jag är kvinna. Att man blir sån av att vara kvinna. Och han lyssnade och sa sen "jag tror dig när du säger det". Utan att ifrågasätta, utan att bli kränkt över att jag ser alla främmande män som potentiella våldsförövare. Utan att kontra med hur jobbigt det är att vara man. Han lyssnade och gav mig utrymme och trodde på min upplevelse av saker. En liten sak kan tyckas, men så jävla mycket ovanligare än vad man tror. 

Det finns många olika slags snubbar som säger sig vara för jämställdhet. Det finns de som säger de är feminister bara för att få ligga typ. De ser man igenom ganska snabbt. Sen finns det så klart "jämställdisterna", dessa jordens avskum, som inte är så mycket för jämställdhet som för anti-feminism. Enda gångerna jag hör något av dessa är när de kommenterar nåt som nån feminist sagt och påpekar hur synd det är om männen. T ex påpekar att män faktiskt OCKSÅ blir misshandlade av sina kvinnliga partners. OBS, jag förnekar inte att det också händer och man får gärna engagera sig i den frågan eller i frågor rörande mansnormen, för den är också problematisk. Problemet är bara när dessa jämställdister förminskar och ibland förnekar stora strukturella problem som t ex våld mot kvinnor genom att ständigt påminna om det motsatta. 

Ingen feminist jag känner eller har läst något av har någonsin förnekat att mansrollen är problematisk eller att män inte utsätts för tryck från samhället. Men jämställdisternas hela grej går ut på att säga emot feminismen, inte att verka för jämställdhet genom att driva vettiga mansfrågor. Bara en sån sak som att vägra kalla sig feminist "men jag är nog för jämställdhet" - suck. Det visar bara vilken värdering man lägger i kvinnliga ord.

Sen finns det en tredje grupp snubbar. De som fattar vad feminism är, de som står bakom det feminism går ut gå, de som är feminister. Men ändå liksom... Faller på mållinjen. 

De skanderar högt med i slagorden och knyter nävarna mot himlen, men i samma veva armbågar de undan kvinnor för att göra det. De har väl goda hjärtan, men glömmer något väsentligt - att ibland hålla käft och lyssna. De vill så gärna stå på barrikaderna och vara hjältar. Kanske t o m berätta hur det faktiskt ligger till. Det här är männen som blir upprörda när något är kvinnoseparatistiskt och de inte får vara med. Det här är männen som är så vana att vara i centrum, att vara prio ett att de även tränger sig längst fram i kamptåget, eller vad man ska kalla det. 

Jag vill inte alls förbjuda män att delta i feministiska sammanhang eller kämpa för feminismen. Men jag vill bara påpeka att din viktigaste uppgift som man, i den feministiska kampen, är helt enkelt att ställa dig åt sidan. Att istället för att komma med svaren, försöka sig på att fråga. Att lyssna istället för att prata. Att sträcka ner en hand från barrikaden och hjälpa upp nån som faktiskt är dig auktoritär på kvinnosaksfrågor. En *trumvirvel* kvinna!

Och nej, det är inte upp till var och en kvinna att ta den där platsen, även om man så klart ska försöka om man orkar. Jämställdhet handlar inte bara om att kvinnor ska ta plats, det handlar också om att männen ska ge plats. Som man kan du inte vara feminist utan att vara beredd på att avstå från något. En taltur t ex.

Så, kära feministsnubbe. När du nästa gång just ska öppna käften och börja berätta för mig om kvinnors vardag, stäng gapet igen, tänk på mantrat lyssna, inte prata, och fråga mig istället om det. Eller typ tro på mig när jag säger något. Då kanske vi blir vänner.

Det här tankesättet kan med fördel användas av vita anti-rasister också.

There's no party like a Sipiläs TV-talparty

Kan vi prata lite om Sipiläs tal igår? Anyone? Jag blev mest förbannad för att A) det är ju inte det att vi inte förstår hur grav situationen är, det är bara det att vi ifrågasätter hur han och hans kompisar tänkt lösa det. Sluta prata till oss som barn bara för att vi har ideologier kvar. B) det är hans jobb, inte mitt, att hitta en bättre lösning. Nu röstade jag ju givetvis inte på honom, men många gjorde uppenbarligen det. Så gör ditt jobb, Sipis, och sluta leva ut drömmar om en tv-karriär. Och sluta låta som en tolvåring som gjort ett skitjobb till grupparbetet, "gör det bättre själv då", moget. Folk smartare än jag har ju presenterat lösningar men de duger ju inte de heller. Och jag har dessutom rätt att protestera även om jag inte kan så mycket. Min åsikt är lika mycket värd hur obildad och hur oinsatt jag än är. C) "nu måste vi alla hjälpa till" mm okej, det köper jag. Jag är beredd att hjälpa till att få detta landet på rätt köl igen. Men i så fall vill jag veta att han och hans rika gubbkompisar gör det också. Sipiläs definition av alla verkar skilja sig lite från min. Varför i helvete är det dom ni redan kör över dagligen som ska betala mest? Ta av dom som har nåt att ta av. D) jag är trött på att bli matad tomma gester. Skitfint att Sipilä lånar ut sitt hus till flyktingar men jag vill ha ordentliga lösningar på flyktingkrisen. Jag vill ha lite sämhälleligt ansvar. Jag vill ha politik! E) tv-tal? Really? Hej Sipilä, du har telefon här, det är femtiotalet/USA/Sovjet som vill ha sin image tillbaka.