30 år av snabba beslut - en studie i hår

Hej! Idag tänkte jag bjuda med er på en tidsresa, en walk down memory hair line - jag tänkte gå igenom frisyrer jag haft. I alla fall de frisyrer som fastnat på bild genom åren; jag har ju nämligen levt en stor del av mitt liv so far före selfies och kameror i varje telefon. När jag tog studenten fick jag en digital kamera. En liten, klumpig sak värd cirka noll euro idag. Bara som jämförelse liksom. Därav också varierande kvaliteten på bilderna här nedan. 

Men nu börjar vi! 

En gång var jag barn och rockade klassisk barnfrisyr. 

Tjock lugg osv. 

Det här är jag på ettans klassfoto. Av nån anledning tog vi foto på våren det året. Det sammanföll dessutom med en hemsk pollensäsong och det här är resultatet. Fin med rosett i det råttfärgade iaf.

Jag vet inte om det var ett aktivt beslut, men mitt hår fortsatte växa i takt med mig själv. 

Mitt långa och fina hår var liksom min grej, var ganska stolt över det. Jag och en annan på klassen tävlade om vem som hade längst pannlugg. Pannluggen stylade man genom att dra den bakåt med ett diadem och sen puffa fram den lite, så att man fick den åtrådvärda volymen.   

På fyran var det så här långt. Det gick mig ner till röven när det var som längst.

Sen på femman sa jag åt mamma att klippa mig som Jennifer Aniston. Du måste ju börja föna det varje dag om du ska se ut som hon, sa mamma. Jaja, sa jag. Så mamma klippte. Och jag fönade aldrig, mohahaha!

På sexan snaggade jag mig och klippte kort och färgade trendriktigt mörkt underhår, precis som det skulle va 2000. Hittade inga bilder från den tiden (online, orkade inte söka irl) men på sjuan hade det växt ut så här mycket till klassfotot. Snyggt ostylat med sömnrufs i luggen också. 

I samband med att mamm och papp skilde sig på sjuan bestämde jag mig för att bli annorlunda. En fördel med när ens päron ligger i skilsmässa är att ingen har riktigt energi eller tid att övervaka dig. Så börjar de Experimentella Åren. Här är en ganska modest rödaktig nyans.

 Åttan och imagen var allt. Man kunde ju givetvis inte vara blondin och lyssna på Broder Daniel. Luggen började kammas snedare och snedare tills min panna såg ut som en gubbe med hämtehårs flint. 

Här gör diademet comback! Nians kompisfoto och kajalen vässtes tills den brann! Luggen den... Nej, jag vet inte.

Peak panda.

Lagom till gymnasiet lättades looken upp med blonda slingor to the max. Plus tonade brillor MMMMM 2003 du var ett läckert år.

Jag höll nästan på att glömma min mest ikoniska frisyr?! Den millimeterkorta feministluggen anno 2005!!! Såg helt jävla galen ut och vet ni vad? DET ÄR SÅ HÄR JAG SER UT PÅ MITT KÖRKORT HAHAHAHA!!! Bildbevis: 

Luggen, ögonbrynen, glasögonen.... It’s a look. 

Annars var gymnasiet ganska lugna hår-år vill jag minnas, dels för att jag var för deprimerad för att tänka på hår HAHAHAHA. Minns att Jutta klippte mitt hår under ett träd i Skolparken en gång. Obrytt med utstuderat. Så här såg jag ut när jag tog studenten i alla fall. En ganska fin chokladig ton men är osäker om jag skulle försöka mig på den idag. 

Klipp till Åbo! Men där emellan hann jag faktiskt med en permanent också, det är sant :-D Oh Well. Här rökte jag inomhus, hade gärna djupt urringat och håraccessoarer. Det här teatrala flapperbandet med fjädrar och paljetter hade jag köpt på UFF. Gick kanske inte omkring med det till vardags, men ändå. Håret det var hemmafärgsrött.

Lite blondare rufs. Här inleds mina bohemiska år. Marknadssjalar, smycken som klirrade när jag rörde mig och aldrig, aldrig borstat håret.  

Här har jag stulit en blomsterkrans och dekorerat rufset med. Det syns inte här, men hade nån grön och rosa slinga i luggen eftersom jag hade färgat en kompis mohikan och tyckte det var onödigt att slänga färgen som blev över. YOLO.

Sen flyttade jag till Tyskland och bohemstilen blomstrade. Tyckte en bakfull söndag att hemmagjorda dreads var en bra idé så då gjorde vi såna. Dom såg FÖR JÄVLIGA ut.  

När jag kom hem tvingade mamma mig att reda ut skiten. Jag sov med balsam i håret en vecka och kammade hela tiden. Tack och lov var dom inte så noggrannt gjorda så det gick till slut. Blev lite tunnhårigare bara. 

Sen klippte jag lugg igen.  

Och hade jätterött hår och mycket solpuder. 

Hux flux klippte jag kort hår!  

Och färgade det... Well, grått. Här har jag börjat jobba på AE om ni undrar över bilderna.  Minns att håret nästan frasade sönder mellan fingrarna efter den här chockblekningen. 

Så jag blev brunett igen. Och lockade håret stort för AEs 25-årsfest. 

Håret växte (mitt hår växer som ogräs, tack och lov) och det blev först lila en kortkort period, ett par veckor kanske, pga jag och Hillbom tyckte det skulle va kul, sen blev det rött igen.

 Håret växte...

 ... och växte. Bra gardinlugg här ändå!

Blekte det igen. Var superblond!

Klippte lite lugg mellan varven.  

Men hade också längre hår än på länge! Scrunchien var min bästa vän ett par år. 

Så här såg jag ut ungefär när jag och Pärlan börja fri. Snygg ändå.

Och här har vi ganska precis flyttat ihop.

Sen gifte vi oss och då kapade jag håret! För det gör man väl som gift kvinna? Ellör? 

Det var kul i några veckor...

 ...sen såg jag mest ut så här i massa månader. ALL TIME LOW. Och då har jag haft dreads.

Men allt hår växer och i höstas kunde jag äntligen ha det i liten stram tofs. Gick också över till mittbena efter 30 år som sidbenist.

Och härom veckan tog Rosie den här selfien på oss två där ni ser min nuvarande hästsvans in all it’s glory. Mitt hår är långt igen och jag är rätt trött på det. Är sugen på lugg, är sugen på nån ny färg, är sugen på lite allt möjligt. Har ni en favorit av mina gångna frisyrer får ni gärna uttrycka en önskan om favorit i repris. Jag är - som ni säkert förstått vid det här laget - ganska medgörlig när det kommer till min kalufs.

Spridda vykort

Jag undrar om jag förstår att det är det här vi pratar om sen hela vintern. Varje år har jag en känsla av att ha missar sommaren; jag skulle vilja ha ett ordentligt startskott så jag vet när den börjar. 

Men den har väl börjat nu. Vi är väl mitt i den nu. Alla bilder jag tagit de senaste veckorna tyder på det. 

Jag försöker göra sånt som syns på bilderna så ofta som möjligt, men försöker också påminna mig själv om att stanna inne också är okej. Det är också okej att göra ingenting eller för den delen - göra vardag - även sommartid.  

Om 25 dagar får jag semester. Det är mycket sommar kvar före det. 

Kulturkonsumenten v 27

Tusen miljarders skvattiljoners tack för alla fina kommentarer och pepp ang mitt inlägg igår ❤️ Och så roligt med så många smarta inlägg, ÄLSKAR kedjereaktions-bloggande ❤️❤️❤️ Läs t ex Jennas, Alexandras, Marias, Karros eller Kugges inlägg om saken! 

Men nu - MOVING ON - tänkte drämma en gammal hederlig Kulturkonsument i huvudet på er. Ni kanske behöver se-, hör- och lästips nu till semestern också? Vem vet?

Den senaste tiden har jag i alla fall

LÄST

Jag lyssnade klart boken Comedy Queen av Jenny Jägerfeld här om dagen och jag tyckte så otroligt mycket om den att det är orsak nummer ett varför jag ens kom på att göra en kulturkonsument.

Boken handlar om Sasha som är 12 och vars mamma tagit livet av sig. Sasha bestämmer sig för att inte bara vara ett ”glatt och normalt barn” (som hon presenterar sig som på BUP), utan hon ska också bli stand up-komiker. Allt för att överleva. Jag tycker så himla mycket om Jenny Jägerfeld, jag skulle vilja att alla tweens och teens läste hennes böcker. Gillar också henne i varje tv-soffa hon suttit i, skulle liksom vilja va lite kompis med henne. Hon skriver så bra om depression och sorg och livet ba. Ska strax ta itu med Blixtra Spraka Blända! och är enormt pepp!

LYSSNAT PÅ

måsarnas skrik, vågornas brus, regnet mot fönstret och soundtracket till Dirty Dancing.

Fick äran att inviga Nora till the magical world of Baby and Johnny förra veckan och ett par dagar senare hittade jag soundtracket på vinyl på loppis! Ödet.

SETT

Jag, Julia och Nortti såg Ocean’s Eight på bio ikväll. Det var en helt okej film. Eller okej, den är okej för att Rihannas är med. Och Sandra Bullock, GUD vad jag crushar på henne. Och Cate Blanchett. Och Mindy Kaling. Ja, ni fattar. Storyn är nätt och jämt en story och det är bara de karismatiska skådespelarna och de många cameo-rollerna som håller upp den. Skulle gärna lärt känna rollerna lite mer, hade gärna sett en fördjupning av the obvious lesbian tension mellan Sandra och Cate och en lite mer twistas eller ens spännande plot hade varit önskvärd. Men ett helt okej tidsfördriv en regnig eftermiddag.

Det här med kroppar. Igen.

Igår kom Daniela och Karros nya poddavsnitt ut, Två blondiner och ingen tiger med tema komplex och utseende. Tycker ni ska lyssna t ex HÄR. Jag tycker mina två vänner är både kloka och roliga och i det mesta höll jag med dem om. Förutom en sak angående kroppsposivitet.

Mitt hatade älsklingsämne, så klart. Nu kommer jag inte ihåg ordagrannt vad blondinerna utan tigrar sa, men i princip handlade det om att kroppspositiviteten borde vara till för alla, även normsmala med komplex. 

Jag pratade med dem (vi har en Whattsapp-grupp där vi mestadels brainstormar kring bloggande) igår kväll och skrev då så här:

OBS! Det här inlägget är alltså inte kritik mot Karro och Daniela, utan bara en vidare fördjupning av det jag skrev åt dem. Det är liksom tankegångar jag stöter på ganska ofta. Och orsaken till att jag klippt bort deras svar är för att de höll med och förstod (förutom när Karro skrev ”är hög på Eminem, kan int prata” hehe), så det är inte så intressant.

Som de flesta andra folkrörelser och kamper vattnas det ur när kapitalismen får nos om det. Gradvis blir #bodypositivity lite smalare, lite vitare, lite mer normativ, lite mer lik precis vilken reklam som helst.

Och plötsligt är min kropp precis lika freakshow där som över allt annars.

Det som skulle va min trygga zon.

Och jag hatar att jag känner att jag måste IGEN påpeka att jag inte ignorerar eller nonchalerar normsmalas komplex eller kroppsångest men som jag också skrev igår när Daniela tyckte att jag verkade ha så skön och avslappnad inställning till mig själv:

​Jag skiter egentligen fullständigt i om folk uppfattar mig som snygg eller vacker. Utseende är ganska sekundärt i mitt liv, jag behöver det inte till så mycket om ni förstår vad jag menar. Jag har aldrig krävt att få va med på snyggast-listorna. Jag vill bara få finnas till.

Att känna sig ful eller hata nån del av sitt utseende är jobbigt och tärande oavsett storlek. Men att vara tjock är inte att känna sig ful, det är att känna sig ovärdig att finnas. Hela, hela tiden. Det går liksom inte riktigt att jämföra.

Även om du som smal eller normis har komplex har du betydligt mycket mer spelrum än jag har. Samhället är byggt för dig. Du får vara i de flesta rum. Saker som är självklara för dig är långt ifrån sanningar för mig. Och det handlar inte bara om utseende.

Men om det ändå skulle handla om utseende - om det då är ett fucking statement att visa upp en helt vanlig kropp - var hamnar jag då?

Därför skulle jag vilja behålla kroppspositiviteten tjock. För att den var det ENDA trygga rummet. Betoning på var, för idag är den nåt annat. Urvattnad och alienerande.

Det finns rum för alla, kampen räcker till (och blir över!) även om just du som normsmal inte är poster girl för kroppspositiviteten. Det är inte vi mot ni, men låt mig gå framför. Bara  den här gången. 

Ibland har jag fått frågan ”men vad kan jag göra som normsmal för att visa att jag stöttar kampen?”. Och svaret finns i frågan: stötta kampen, men du behöver kanske inte nödvändigtvis föra den. Fattar ni skillnaden där? Eller så här, om vi pratar kampen som en hashtag - för just i det här fallet är set ju nästan det: likea gärna, posta kanske inte. Det räcker med att du för din egen kamp, du behöver inte övertyga mig eller nån annan desto mer.

Nästa fråga blir nästan alltid: ”ja men hur tjock måste man VA då?”. Om vi säger som så här: om du fortfarande inte förstår eller känner för att ifrågasätta smalas privilegier över tjockas, så är du antagligen inte tjock nog :-)))

Men oavsett kropp och oavsett komplex hoppas jag du orkar, vågar och vill bada i sommar. Det är alldeles för härligt för att låta bli.

En elefant om dagen

Ni vet när man köpt en ny grej till hemmet och man börjar ifrågasätta allt annat man har? Det har hänt mig idag.

Så här såg jag ut idag när jag åt en stående frukost förresten. Jag fick en kommentar om jag kunde skriva om hur jag klär mig i sommar och om jag kunde visa det i bilder. Tja, det kunde jag väl göra, men jag tror att jag ska försöka inkorporera lite outfittebilder till vardags istället, känns så maffigt att dedikera ett helt inlägg till mina svarta bomullsshorts liksom. Så vi gör så här istället.

Vi körde modern till flygfältet i Vasa, hon åkte hem och Nora stannade kvar. Både jag och Nora somnade i bilen i omgångar. Vet inte när senast jag skulle sovit i en bil på det sättet. En skön och lite märklig känsla att vakna när man stannar. 

Efter att vi vinkat av mamma gick vi på lite loppis. Jag fyndade lite vinyler, en mugg, ett spel och så den här:

En grönoljig liten keramikelefant. 

Eller liten och liten, den väger ganska tungt. Grävde fram den bakom en massa överprissatt bråte, nästan målinriktat, nästan som att den ropade till mig. Fem euro fick jag ge för den och det kan den va värd.

 ”Den är ju bredare än vad den är lång” var Pärs kommentar angående den och jo, den delar kroppsform med Fem myror-elefanten.

Gullig rumpa. 

Skulle gärna vilja veta lite mer om den, känns som att den lika gärna kunde va danskt 60-tal och konsthantverk som nåt en fjärdeklassare gjort i skolan. Men oavsett tycker jag den är jättejättefin och nu känner jag en plötslig lust att kasta ut all färgglad plast och ljusa textilier och satsa på naturmaterial, tunga saker, konsthantverk och nåt smidat. Men, lagom är bäst och i slutändan gillar jag ändå vår blandning av ljust och mörkt, lätt och tungt, billigt och lite mindre billigt.

​Glad för min lilla elefant är jag i alla fall. 

För övrigt kan jag rapportera från livet att vårt lilla minihushåll på 2 katter + 2 mänsk har växt tillfälligt. Nora (a k a den vackraste 15-åring världen beskådat) ska ju bo här en månad fram över och dessutom är vi hundvakter åt en liten pudel. Så plötsligt är vi en ganska stor familj. Rätt så trevligt får jag ändå säga. 

Dessutom har det nästan omöjliga hänt; Yukiko Duke har tipsat om min bok på sin youtube-kanal. Hurra! Det var ett delmål det med; få Yukikos uppmärksamhet. Är så väldans stolt och glad över vart den lilla bokajäveln tagit mig. 

Låtlistan!

En låt jag kan varje ord till:

Varje ord, varje wail, varje betoning.

En låt jag gråter till:

Det är klass-samhället, det är det tysta, trägna, det är barndom, det är allmoge. Vill alltid höra på den när jag druckit ett par öl. Går ej att hejda tårkanalerna.

En låt jag dansar till:

Även känd som världens bästa låt.

En låt jag kör bil till:

Det är nog på grund av videon jag tycker det här är en så trevlig låt att köra till.

En låt jag hånglar till:

Kurr-kurr. 

En gammal låt jag gillar:

En märkligt hoppfull, uppgiven sång. 

En ny låt jag gillar:

Gillar allt me Janelle <333. 

En låt vars musikvideo jag gillar:

Kylie är för övrigt en av mina favoritartister, tycker hon är underskattad som popdiva.

En underskattad låt:

På tal om underskattad, tycker det här är en riktigt bra poplåt. 

En somrig låt:

Håkki H hör till sommaren, så är det bara. 

En låt jag blir glad av:

Speciellt liveframträdandet där hon announcar att hon är gravid. 

En låt jag blir tröstad av:

Den är fin helt enkelt. 

En låt som påminner mig om barndomen:

Hade Ken Ring-affisch uppe i pulpeten på femman. Thug life i Risö lågstadium. 

En låt som påminner mig om första kärleken:

Den fanns på en Absolut Music-skiva jag lyssnade på i sjuan. Tyckte jag var djup när jag ifrågasatte my love. Vuxen liksom. 

En låt som påminner om ett roligt minne med en kompis:

Fest med Nikko, Ellu och Vlaicu. Luftmaracas och vodkashots och den här på repeat av outgrundliga anledningar. Så otroligt märklig låt, men också ohjälpligt catchy. 

En låt jag gillar av en artist jag egentligen inte gillar:

Tyckte så om den här låten förra året, men blev så sur på hans stöddiga attityd efteråt. 

Senaste låt jag lyssnat på:

Nya skivan med Lykke Li är fem stjärnor, tips tips. 

En låt jag aldrig tröttnar på:

Spela Shoreline! 

En låt jag hatar:

Usch. 

Vill du också fylla i listan kan du copypastea här: 
En låt jag kan varje ord till: En låt jag gråter till: En låt jag dansar till: En låt jag kör bil till: En låt jag hånglar till: En gammal låt jag gillar: En ny låt jag gillar: En låt vars musikvideo jag gillar: En underskattad låt: En somrig låt: En låt jag blir glad av: En låt jag blir tröstad av: En låt som påminner mig om barndomen: En låt som påminner mig om första kärleken: En låt som påminner om ett roligt minne med en kompis: En låt jag gillar av en artist jag egentligen inte gillar: En låt jag aldrig tröttnar på: En låt jag hatar:

Nu ska vi ut på tigerjakt

Hej hej hallå dagboken! Tillåter ni mig att slänga ur mig ett par högst impulsiva och ofärdigtänkta tankar? Jag har nämligen tänkt på det här med personlig utveckling och grejer kring det och känner för att uttrycka mig lite hejvilt utan att va riktigt klar med tankegången.

För nån vecka sen hörde jag ett nytt ord av en bekant: ambivert. Det är alltså namnet på såna som varken är extroverta eller introverta. Först tänkte jag: aha, det är det jag är! Äntligen en kategori för unika lilla mig. Sen började jag tänka på hela det där uppdelningssystemet.

Det kanske inte är direkt kopplat till det du tänker på när du tänker på personlig utveckling men för mig hänger det absolut ihop. Det är liksom del av samma trend. Trenden om att ~*lära känna dig själv*~.

Jag är både en bohem och en neurotiker. Jag oroar mig för allt och tar ofta projektledarrollen SAMTIDIGT som jag är en slarvig, oborstad, obrydd typ som tycker få saker i livet är en big deal. Jag är både en dramaqueen och en stoiker. Jag lever för skvaller och älskar stora uttryck, samtidigt som jag helst smälter in i mängden. Jag är både feg och modig, både en optimist och en pessismist.

Jag har alltid svårt att bestämma mig för alternativ i olika Vem är du?-test, för ofta känns flera lika sanna och lika rimliga. Får kortslutning i hjärnan när det är ”beskriv dig själv med tre ord”-tajm.

Det är inte det att jag tror jag är väldigt mycket mer mångfacetterad än andra, jag tror inte jag är en snöflinga. Det är bara systemet som är så LOL. För vem är bara tre ord egentligen? Vem är 100% nåt och 0% nåt annat? Och även om nån är det (I can hear the ”men jag är totally introvert!!-kommentarerna rulla in) - SPELAR DET NÅN ROLL? Vad har du för praktisk nytta av det?

Jag tror inte heller på det här ”Omgiven av idioter”-snacket, om att det finns fyra olika färger man kan va och that’s it. Jag tror inte det finns nån enkel och instrumentell lösning för att förstå eller kommunicera med sina medmänniskor, tyvärr. Sen ska vi inte prata om den här jävla införstådda rangordningen i såna system. Det är ju fan så mycket finare att va introvert än extro.

Jag är SÅ TRÖTT på vår samtids behov av att kategorisera in folk i introvert-extrovert-liknande diagram eller färger eller whatever. Som att en människa skulle vara så enkel! SOM ATT DET SKULLE VA SVART ELLER VITT. Alla människor är många olika saker och hur man är beror ju på vem man har runt sig.

Jag tror ärligt talat tror jag inte på nån slags nytta med sånt definiera dig själv-krafs. Jag sitter här belåten i mitt glashus och slänger smågrus vilt runt om kring mig, för jag är den första att glatt klicka in mig på alla möjliga ”Välj en frukt och vi berättar vem i Spice Girls du borde ligga med”-kind of quiz. Men jag är trött på det i alla fall! För det gör ingen nytta, förutom att eventuellt ge dig en känsla av att du är ett steg närmare kärnan i dig själv och kanske, kanske ge dig en falsk känsla av tillhörighet och gemenskap som du saknar i dagens globaliserade och individualiserade samhälle.

Jag hatar lite att personlig utveckling idag är en mångmiljon-industri. Det är inte det att jag är emot att människor utvecklas, herregud så konservativ är jag inte. Men den slags forcerade varianten som består av den här flodvågen av självhjälpsböcker, youtubeprofeter, instaquotes och framgångsrecept suger hästballe om jag ska va helt ärlig. Jag tror inte att den slags navelskådning hjälper dig att bli en bättre människa, om det är det som är målet. Och vad är en bättre människa?

Jag tror helt enkelt inte på snabba, smärtfria lösningar. Livet ska ju inte vara smärtfritt. Det är slitigt att va människa och det är slitigt att umgås med människor. Men det är ju också i det mellanmänskliga som lärdomarna finns. Lärdomarna om andra och om dig själv. Men det är nog inget man kan lära sig ur en bok. Eller jo, i skönlitteraturen finns det nog lärdomar att hämta men det är ju också en del av det mellanmänskliga.

Correct me if I’m wrong, men är inte LIVET i sig personlig utveckling nog? Det finns ju inget slutgiltigt pris, man ska bara leva. DET FINNS INGET FACIT och det suger JAG VET, men man måste bara igenom det. Det är som den där Mora Träsk-låten. Livet är en jävla tigerjakt, både för extro-, intro- och oss vanliga dödliga ambiverta.

Och (de väldigt sent lottade) vinnarna är....

OK vet inte vad som hände, det blev midsommar och jag glömde lite bort min tävling och det, men nu har jag, med hjälp av mina systrar, dragit två vinnare av Hästar-antologin! Hurra! 

Ida Fagerlund med sin imaginära häst Sillen och Tidstjuvs-Maria med sin Sigvard! Hör av er så fixar vi med leverans och sånt! 

Och vilka roliga namnförslag ni har på hästar! Själv tror jag att jag skulle döpa en eventuell häst efter nån av mina favoritqueens från RuPauls DragRace. Beroende på rasen så klart, men tänkt er ett arabsto vid namn Alaska Thunderfuck eller varför inte Violet Chachki? Eller en liten shettis som heter Ginger Minj? En liten islandshäst som heter Ben Dela Creme elelr Adore Delano? Eller varför inte en ordentlig nordsvensk häst vid namn Latrice Royale? Möjligheterna är oändliga! 

Tävling: Vinn Hästar!

I våras när det var som absolut mest med boken och Astra-texten och allt möjligt tog jag så klart på mig en grej till för när det regnar ska det ösa ner, hehe. Frida, som pluggade förlagskunskap, frågade om jag ville skriva en text till en antologi hon skulle göra som slutarbete. Först hade jag tänkt tacka nej men så nämnde hon temat och mina associationsbanor gick bananas SOM ALLTID så då tackade jag ja i alla fall.

 Temat var ”Hästar”. Kul, det finns så mycket där att ta fasta på. Hästflickor och stallmiljö, till exempel. 

I fredags fick jag hemskickat ”Hästar”-antologin och den blev jättefin! Förutom jag själv medverkar Vilhelmina Öhman, Hanna Ylöstalo och Satu Laukkanen med texter. Sara Östman har gjort det fina omslaget.

Den här lilla antologin ska eventuellt säljas nånstans (alltså jag kommer helt enkelt inte ihåg, minns att det vart prat om nåt iaf), men tro mig när jag säger att det är some rare shit det här! Vill du vinna ett ex och läsa min hästnovell Gabriel? Klart du vill, sluta fåna dig. Jag lottar ut två ex, för så godhjärtad är jag.

KOMMENTERA MED DITT NAMN OCH  VAD DU SKULLE DÖPA DIN HÄST TILL OM DU HADE EN så är du med i utlottningen! Jag drar två vinnare på ONSDAG 20/6 KL 19. 

Tack Frida för att jag fick va me!  Nu ska jag se på Sveriges mästerkock och plocka ögonbrynen. 

Det var en helg i juni

Vi kör ett klassiskt ”vad gjorde jag i helgen”-inlägg, för vad ska man annars göra. Gud vad jag låter livstrött men vad jag menar är att jag tycker om de här små vardagssummeringarna. Hoppas ni gör det med! 

Min helg började så här i fredags; med Spanien-Portugal i bakgrunden, ett glas vin och Caroline Ringskog Ferrada-Nolis superhypeade Rich boy. Lever den upp till hypen? Well... JA! Blev kär i boken tre sidor in. Har lånat den från bibban, men ska skynda mig att läsa klart den och lämna tebax så ni kan låna den också. Senare försökte jag se filmen Joy men gav upp halvvägs, jag var för trött och den för dålig.

 Igår tassade jag upp tidigt och åt långfrukost för mig själv. Invigde mina nya äggkoppar. 

Här är ett annat av loppisfynden in action. Färgkombinationen ljusblå emalj + rödlök ger mig lyckorysningar långt ner i maggropen, jag VET det är löjligt men så är det. Vi har för övrigt inte alltid så här mycket rödlök hemma, det är bara jag som glömde att vi redan hade en påse hemma när jag handlade. 

På tal om saker i köket som ger mig lyckorusningar - väggen!!!!

Resten av förmiddagen låg jag precis blixtstilla och läste. Sylvie var inte heller speciellt pigg som ni ser. ​

Lagom till att Pär vaknade hade jag blivit trött och slumrat till lite på soffan. Kokade en redig espresso åt mig för att piggna till och drack den ur nya Mumin-muggen. Vet inte hur det gått till, men plötsligt är jag en sån som håller koll på nysläppen?! Och köper dem?! Tror det är min kompis Jennifers fel, hon är i princip besatt av Mumin-muggar, det smittar av sig.

Efter espresson fortsatte jag läsa. 

Och Sylvie fortsatte sova. 

Jag har lite dåligt samvete för att jag inte deltog i Kokkola Pride alls, jag vill så gärna visa mitt stöd. Men jag behövde en lugn helg hemma och stora människosamlingar kändes inte det minsta lockande. Lovade mig själv tyst att va en extra bra medmänniska till vardags istället. Det är ju viktigt det med. 

Till middag gjorde jag Västerbotten-paj och sallad med rostade nötter. Pajen blev inte riktigt bra, eller så passar inte sorten mig. Tycker det gott kan va lite mer tuggmotstånd än vad ost och grädde ger.  men Pär tyckte om den. Om ni undrar vad han gjorde hela dan kan jsg berätta att han jobbade. Det har han gjort hela dan idag med. The life of a freelancer.

Sen tog jag inga fler bilder igår, men tog en liten tupplur på maten och sen kom Beppe och Marie hit och drack öl. De gick vidare ut och jag och Pär gick och lade oss, gamla som vi är.

Vaknade astidigt idag också (delvis för artiga hade lite huvudvärk av ölen igår), men just när jag satt och skulle klä på mig tänkte jag så här: ”varje morgon när jag ska till jobbet tänker jag på hur skönt det vore att få krypa tillbaka i säng, varför gör jag inte det nu när jag har chansen?” och så gjorde jag det. Sov nästan hela förmiddagen och det var så sköööönt. Sen ställde jag mig och steka plättar till brunch, jag har varit matinspirerad i helgen (som ni kanske märker) för en gångs skull. Pär blev glad, plättar är hans favoritmat.

 Sen skulle jag städa garderoben men blev så klart tvungen att titta på nya Beyonce & Jay-Zs videon. Den är så snygg, herregud så snygg den är. Allt från Jays dubbelknäppta turkosa kavaj till kamscenerna framför Mona Lisa. Så mäktigt. 

Sen måste jag så klart gosa med Viola lite också. 

Som i sin tur ledde till att jag blev tvungen att klippa Viola lite. Hon får såna jävla tovor sommartid, klippte säkert ett kilo päls av henne.  

Sen städade jag faktiskt garderobjäveln.  Men det är inte så roligt att fota. Nu är i alla fall alla mina kläder tillbaka upp på sina hyllor och jag har rensat bort två kassar kläder. Grattis jag.

Sen blev det jätteroligt för då kom min bästis Grim hit! Brorsan skickade och frågade om jag kunde va barnvakt en timme och jag är inte direkt svårövertalad när det gäller Grimbolo. Vi lekte så klart med båda favoriterna Boll och Dammsugare. 

Men även Grim-lådan inventerades. Sen åkte Grim hem och mina barndomsbästisar Emmi och Emma kom på besök. Min vana trogen tog jag inga bildbevis av att jag nånsin umgås med nån annan än min familj, men det gör jag!

Emmi och jag åkte och handlade efter att Emma kört iväg hem till Umeå-färjan för att åka hem. Så mycket trevligare att handla med sällskap.

När jag kom hem lagade jag mat rekordsent. Men äter man plättbrunch kan man gott kosta på sig att va kontinental och äta middag vid nio. Testade en paprikasås från kokboken Din nya vegetariska vardag och den blev sviiiingod! Rostade en hel chili också och mixade ner, precis som det stod i boken att man kunde göra och OMG perfekt hetta. Rekommenderar överlag kokboken, så många recept som känns överkomliga! Till såsen blev det typiskt somrigt ihopplock - lite sallad från igår, ett kokt ägg från igår, nypotatis och morot. 

Och så här ser jag ut idag och nu är både helgen och inlägget slut. Vad har ni gjort?