En bra dag bara

När jag vaknade i morse trodde jag att den här dan skulle vara en helt vanlig torsdag - förutom att ❤️❤️PÄR❤️❤️ kommer hem ikväll då.  Det borde ju i och för sig firas med nationell flaggning och specialgjord bakelse, men i alla fall. 

Men!  Idag blev en särdeles trevlig torsdag! På lunchen fick jag meddelande av Jonne. Han bor i Tammerfors, men härstammar härifrån och har den bästa hälsa på-strategin: han säger aldrig på förhand när han kommer hit, utan skickar bara och frågar om man bjuder på kaffe hux flux. Bra överraskningsmoment i det. 

Så klart bjöd jag på kaffe och sen gick vi på loppis. Jag fyndade storartat! 

En Camilla Mickwitz-bok till Grim-lådan (har inrett lägsta lådan i vår byrå med saker åt Grim för extra fasterspoäng), älskar hennes illustrationer. Fem stycken exakt såna äggkoppar jag sökt efter, slet dom så snabbt till mig när jag såg dem att jag säkert sträckte nån muskel. Ska inviga dem i helgen på lördagsfrukosten tänkte jag. En turkos skål (heter det skål fast den är fyrkantig?) från Kockums emaljfabrik i Ronneby. Min favoritfärg på småprylar och geografisk anknytning till min favoritperson. Som gjort för mig, så klart. Och till sist en vinyl med inspelade tal av Lenin. Egentligen helt värdelöst, för jag kan ju ingen ryska, men det GÅR ju inte att motstå kommunism-kitsch. 

Efter loppisvarvet var jag hungrig som en österbottnisk varg (too soon?) så jag bestämde att vi skulle testa falafeln på (ganska) nya Arabi Restaurant här i stan. Alltså lyckoruset i att det äntligen går att få falafel i Jeppis och att det dessutom är SUPERGOTT?! Betalade inte ens 8€ för jättestor (och god!) portion, värsta stora salladsbordet och världens bästa service. Jag lovar, är inte sponsrad av nån men är bara så glad över att det äntligen finns annat än två miljoner olika hamburgare i stan. Vi åt tills vi bara satt och stirrade in i väggen av mätthet. Se det som dagens tips! Ligger på Skutnäsgatan (i fd Lisas Pizza). 

Och nu ligger jag och väntar på att Pär ska komma hem. När som helst nu. Här är ett par veckor gammal bild av oss som syrran just skickade åt mig. Våra miner är väldigt oss - jag som är misstrogen och sur och Pär som är gullig och pillemarisk.

Vilken trevlig dag ändå. 

Min inredningsfilosofi

Som ni vet har ju jag hängett mig åt lite lätt renovering den här veckan. Vår älskade köksvägg har jag redan visat upp, och nu är också vårt ”nya” gästrum klart! Det blev rosa och inte så lite rosa heller.

Jag valde helmatt färg och en nyans från Tikkurila som givetvis heter ”Barbie”. Jag ville ha en knallig, men ändå lugn och behaglig färg; precis som vi har i vårt knallblåa sovrum. Nu är båda sovrummen som två färgoaser i vår annars vitväggade (ja, utom köksväggen då) lägenhet. Jag är såååå nöjd!

Visst är det lite gambling att smälla till med en så stark färg i ett helt rum men jag tycker det ändå blev behagligt. Eftersom färgen är helmatt är den ganska levande och ändrar med dagsljuset. Och före nån frågar vad Pär tycker om ett helrosa rum - han tycker om det jättemycket, han gillar förmodligen rosa mer än vad jag gör! Så då kan vi lämna dom unkna genusfunderingarna före vi ens närmat oss dom :-))))

Eftersom vissa har sagt att dom avundas mitt ”mod” och vissa har med lite skepsis sagt ”det var ju... rosa” tänkte jag förklara min inredningsfilosofi i några tydliga punkter. Kul? Kul! Då börjar vi:

Det är inte så noga.

Det ÄR faktiskt inte så noga. Det är bara en vägg liksom. Ångrar du dig går det alltid att måla/tapetsera om. Så länge det inte handlar om att du slagit ut en vägg eller nåt så går det mesta att göra om. Det är ute heller jättefarligt om favoritfåtöljen är lite noppig eller mattan katthårig. Sånt är livet. Dessutom kan man alltid vinkla kameran lite annorlunda så syns det inte på Instagram, hehe.

Var läser jag?

Som jag tidigare har skrivit så vill jag att mitt hem ska fullkomligt drypa av trevliga ställen att ligga/sitta och läsa på. Kan jag föreställa mig en lässtund i detta rum? Ja, då är jag nåt på spåren. Oavsett din hobby kommer du tacka dig själv om du inreder funktionellt för just dina intressen. 

Köp inte hela paketet.

Oavsett vilken stil man gillar så tycker jag man ska undvika att gå all in. Alla stilar mår bra av att blandas upp lite. Jag gillar ju till exempel retro-grejer, men jag tycker de gör sig bäst i kombination med lite annat också, både nyare eller äldre. Därför tycker jag också ett hem ska växa fram, då blir det bäst. Speciellt med tavlor och sånt; låt det ta tid och köp från olika ställen. Då blir det inte heller daterat så snabbt.

Alla färger passar ihop.

Det är faktiskt så! Jag har aldrig förstått tanken på att inreda ett rum i en färgskala. Jag ligger i soffan och skriver det här och det finns knappt en färg här i vardagsrummet som inte finns representerad. En inredare skulle säkert på hjärtflimmer, men jag tycker det går ihop. Jag utgår hellre från en känsla än en färg när jag föreställer mig ett rum. Känslan här i rummet är väl typ ”medelålders kulturarbetare”, hehe.

Vad är det för vits att va vuxen om man ändå inte gör som man vill?

Vill man inte ha gardiner ska man väl inte ha det. Vill man ha leksaksdinosaurier på byrån ska man väl ha det. Man är ju faktiskt vuxen av en orsak. Till exempel har jag ett eget täcke i soffan. Varför? För att jag kan! Att dra täcket över sig vinterkvällar framför tv:n är ju mer eller mindre livsviktigt, så varför skulle jag inte ha ett extra täcke här? Det skulle aldrig ha kommit på tal hemma hos pappa att ha ett täcke i soffan, men nu är det jag (och Pär så klart) som bestämmer.

Vem hälsar på?

Jag vill att min brorson Grim ska tycka det är kul att hälsa på här. Jag vill också att det ska kännas inbjudande för våra vänner att sitta i vardagsrummet eller sova i gästrummet. En gång sa en kompis ”jag blir alltid så trött hemma hos er, för ni har det alltid så hemtrevligt”. Det är nog det bästa jag hört. Vill inte att nån ska känna att dom måste bete sig på nåt särskilt vis hemma hos oss.

Blir jag glad?

Kanske det viktigaste. Jag blir så himla glad av att komma hem. Det är färgglatt och utan nån genomsyrande tanke och katthårigt och loppätet på sina ställen, men det gör mig lugn och glad. Och det är ändå det viktigaste.

Bonustips: det enklare och snabbaste sättet att få en personlig inredning är att använda böcker. Böcker ger själ till vilket rum som helst. 

Ingen kan allt, men vad kan jag?

En av de saker jag var mest rädd för när Jaga Vatten skulle komma ut var så klart recensionerna och mottagandet överlag. Många tror att jag efter många år av bloggande ska va lite immun mot recensioner men HAH, det är snarare tvärtom. I bloggandet är jag ganska självsäker på gränsen till nonchalant, jag tycker inte det är en form av skrivande som kräver jättemycket av mig. Eller ens behöver vara så bra alla gånger.

Nu kanske det låter som att jag skiter i eget bo, tanken är väl att man som bloggare ska jobba för att bloggandets hantverk ska uppvärderas och att folk ska fatta att det krävs en talang/know-how för att skapa content (ugh detta samtidsuttryck). Det håller jag med om, det är inte så bara att blogga och skriva lustiga små captions på Insta, men det är inte det jag menar. Alla kan faktiskt inte göra det bra. Men jag vet att jag kan göra det. Bra till och med. I väldigt självgoda stunder kan jag till och med tycka att jag är fan så mycket bättre än många andra, meeeen dom tankarna är sällan långvariga.

En annan orsak till att jag står stadigt i mitt bloggande är att bloggen är ett så mycket mer levande medium. Blir ett inlägg dåligt kan jag alltid skriva ett nytt imorgon. Jag kan t o m gå in och ändra i efterhand. När du ger ut en bok så kan inte göra så mycket efter att den är ute. Visst kan du skriva flera böcker och försöka begrava den i mängden, men det tar tid och folk har så mycket längre minne när det kommer till trycksaker. Det som står i en bok är alltid mer sant än det som står på internet liksom. 

Jag ser förresten väldigt mycket fram emot min tjänstledighet i höst när jag ska prova på att jobba med Det Skrivna på lite olika sätt. Så klart skriva böcker, men också få mer tid över för bloggandet. Det är en tanke som hemsöker mig ibland; hur bra kunde jag bli om jag hade mer tid över för det här lilla hörnet av internet? Hur stor kunde jag bli? Jag vet inte ens om jag har nåt behov av att bli större än vad jag är och risken är väl ganska överhängande ändå att jag nått mitt tak, i alla fall så länge jag inte lär mig fota bra eller klippa vloggar eller whatever. Och det har jag verkligen inte ork att lära mig för att vara helt ärlig. Det är ju skriva jag vill. Och skriva jag kan.

I alla fall ett blogginlägg. 

I mitt skönlitterära skrivande vet jag inte alls vad jag kan och inte kan. När recensionerna skulle komma var jag också rädd för att få läsa det som jag själv tänkt så många gånger; hon är en bloggare, inte en författare. Trots att många tycker att jag borde kunna hämta nån slags erfarenhet eller självsäkerhet ifrån bloggen, så har det nästan känts tvärtom. Jag har varit så rädd för att jag målat in mig i ett hörn och att jag aldrig kommer ses som "fin" nog. För det är ju faktiskt så, oavsett vad självhjälpsböcker och inspirationsvideos säger: alla kan faktiskt inte skriva en bok, i alla fall inte en bra. Kan jag?

Recensionerna kom. Och de var snälla. Visst nämndes min blogg, men aldrig (vad jag läst iaf) som nån slags läst jag borde bliva vid. Jag har läst de flesta av mina recensioner fler gånger, försökt dechiffrera vad recensenten tycker. Det är nämligen nåt jag lärt mig; att det är väldigt svårt att förstå en egen recension. Jag har kommit fram till att de flesta verkat tyckt om min bok, de flesta har haft invändningar på ett eller annat sätt (de flesta har jag kunnat förstå), men mottagandet överlag har varit otroligt bra, bättre än vad jag nånsin har förväntat eller krävt. 

Jag fick recensioner i de flesta finlandsvenska dagstidningar och fick fina omdömen på både bloggar och på insta. Allt det här har ju så klart betytt mycket, mer än vad jag velat påskina. Skulle recensionerna uteblivit eller varit sågningar skulle jag säkert mått mycket, mycket sämre i vår än vad jag gjort, fast jag lovade mig själv att inte låta mig påverkas. 

Det finna ju vissa saker jag väldigt gärna skulle vilja med Jaga Vatten. Ett litet hemligt delmål jag har haft är att få en recension i rikssvensk media och kanske sälja lite i Sverige också. Det låter kanske futtigt, men vet ni hur svårt det är att spräcka vallen till Sverige som finlandssvensk författare? Det är skitsvårt. Hade liksom räknat bort det redan. 

Men igår kväll, när jag satt och drack syren-sangria (gott!) och såg på SATC med Jennifer och Moa  här hemma hos oss fick jag plötsligt ett DM av en annan Jennifer. "Har du sett att du är på SvD?". Alltså Svenska Dagbladet, en av Sveriges största dagstidningar. 

En recension! Och inte bara det - till och med jag som inte kan tyda mina egna recensioner kan läsa så mycket att det är typ en motherfucking hyllning!!!!! Här kan man också läsa den. 

Det är kanske löjligt att bli så glad och kanske naivt att tänka att det här är stort och kommer påverka nåt alls, men det känns som ett slags erkännande. Jag har också blivit jätteglad för mina andra recensioner, men to be honest så är det små kretsar i Svenskfinland och de flesta vill varandra väl och folk är oftast snälla här. Men Ida Therén på SvD har ingen orsak alls att hålla mig om ryggen! Och ändå, ändå skriver hon den mest positiva recension jag fått. Hon avslutar texten med: "Strömberg är en begåvad författare med fingertoppskänsla för språk och detaljer, och jag ser fram emot att läsa vad hon hittar på härnäst."

Så då får väl jag i min tur avsluta den här texten med konstatera (även om jag aldrig kommer tro det på riktigt): jag kan inte bara blogga, jag kan skriva böcker också.

Fyra bra frågor och fyra helt okej svar

Peppe gav mig en mängd uppslag/frågor när jag efterlyste såna och här har jag buntat ihop några av dem! Here goes: 

Gör en fiktiv regering med dina bästa (blogg)kompisar.

Shit, först tänkte jag att det här skulle vara väldigt mycket enklare än vad det var. Jag har en tendens att tänka för mycket på såna här frågor och ta det för allvarligt och jag kan inte låta bli att tänka ”tänk om det skulle bli så här, skulle allt gå åt helvete då?” Som att ett scenario där mina kompisar bara MÅSTE bilda regering och börja styra Finland nånsin skulle ske. Så med lätt sinne ska jag försöka göra det här som normala människor gör; utan att tänka på det för mycket.

Jag skulle så klart själv roffa åt mig statsminister-rollen, eller den är ju nästan nödvändig om jag ska bilda regering. Jag skulle eventuellt tröttna ganska snabbt på att gå i dräkt och vända papper och med varm hand ge över jobbet till Li Andersson, den finländska politiker jag litar mest på. Men före det skulle jag dela ut följande poster:

• inrikesminister: min bokcirkelskompis Johanna. Hon har alltid massa bra idéer på att förbättra olika saker och olika system och jag vet att hon skulle se till de utsatta och svaga grupperna i samhället. Dessutom har hon jävlar anamma OCH diplomatisk läggning.
• utrikesminister: som tack för dina rubrikförslag Peppe får du rollen som utrikesminister. Du verkar också vara världsvan och huvudet på skaft. 
• kultur- och idrottsminister: kalla det nepotism eller jäv men så klart är det Pär, min Pär som blri det! Intresserad och engagerad i både kultur och idrott och med bra värderingar.
• social- och hälsovårdsminister: Daniela! Aldrig träffat nån som brinner så för sitt jobb, som ändå faller inom ministeriets område.
• miljöminister: min kompis Anna-Maija som av en händelse råkar vara Grön politiker och klok som en uggla. 
• försvarsminister: Linnea serverar alltid de elegantaste och övertygande argumenten och skulle säkert kunna debattera sig ur en kris.
• familje- och omsorgsminister: Catzo! Självskriven på den posten skulle jag vilja påstå.
• arbets- och justitieminister: min syster Julia, den rättvisaste människan jag känner. 
• kommunikationsminister: min kompis Hedda som jobbar på S&S. Maken till välorganiserad människa som får saker gjort OCH har stenkoll på sociala medier (för det är väl det kommunikationsministrande går ut på ellör?) finns inte. 
• skolminister: Kaffepausen, så klart! 
• finansminister: min kompis Lisen. Tror hon skulle ta från dom rika och ge till dom fattiga på ett föredömligt sätt!
• partyminister: som statsminister kan jag väl komma på ministrar som behövs och jag tycker att min BFF Nikko ska bli hela Finlands partyminister, mest för att jag längtar efter en äkta festkväll med honom, det är så länge sen. 

OCH NU ORKAR JAG INTE KOMMA PÅ MER!!! Li, du får ta över och tillsätta som där tråkiga posterna jag inte kommer på ens. Keep it rödgrönt bara mmkay tack.

Du är 85 och en journalist gör ett stort reportage om dig, vad står det i det?

Det står att jag är just firat vår 56:e bröllopsdag med Pär. Vi är gamla och lite skröpliga så klart, men lugna på det där sättet man är när man vet döden är på G men det är ok för man har levt fulla liv. Bokhyllorna är fulla av böcker och manusskript, jag har just avslutat ett manus för teaterscenen, därav intervjun. Jag har fått de flesta nordiska stora litteraturprisen, eller i alla fall blivit nominerad. Första upplagan av Jaga Vatten är något av en raritet, dyr som stryk på andrahandsmarknaden. Jag har fortfarande långt hår, men det är kritvitt. Den unga journalisten frågar nervöst om hur det var i vår ungdom; om alla rykten stämmer och jag ler och svarar ärligt att visst, vissa rykten så. Det var några färgstarka år där på 20-talet. Många av mina närmsta vänner från den tiden är framgångsrika inom sina områden  och verkligen influerat vår samtid, kulturellt så klart men även politiskt. Journalisten drar paralleller till Bloomsbury-gruppen på sin tid, men jag viftar bort det. I mitten av intervjun tvingad jag avbryta eftersom Viola behöver laddas. ”Våra katter var två av de första som gjordes biomekaniska i Finland. Det är ju härligt att kunna ha kvar sina husdjur livet ut om man så vill, men Viola har fortfarande ett av de här äldre batterierna och håller inte för nåt.” 

Kanske hålls intervjun på vår sommarstuga, kanske den illustreras av en bild av mig när jag naken går för att bada eller nåt, Jörn Donner-style. 

Lista på bloggar du ALLTID läser.

I alla fall på datorversionen av blögga finns det en liten lista till höger med bloggar jag gillar och läser i Svenskfinland. Sen läser jag en del svenska, the usual typ: Sandra Beijer, Elsa Billgren, Flora Wiström, Kakan Hermansson, Brita Zackari, High five livet, Julia mitt i prick osv osv. Plus lite inredningsbloggar, lite modedito och en del skvaller, men inte lika regelbundet.

Ord du älskar/undviker.

”Utgång” i betydelsen en kväll på krogen. Vill slå vilt runt mig med ett basebollträ varje gång nån använder det. Tycker också det har gått inflation i ordet pepp, försöker undvika det själv, men ibland går det inte. 

Smaska är ett lika äckligt ord som aktivitet. Jag har också en bekant (DU VET VEM DU ÄR) som envisas med att säga gnaska och det är fan ännu värre. Jag har överlag lite svårt med ord som börjar på kn- eller gn-, det är nåt som inte stämmer i dem. Jag ser ord/text i färger (synestesi kallas det) och det är nåt med den kombinationen bokstäver jag inte får ihop. Jag tycker heller inte om -S och K i direkt kombination, speciellt inte inne i ett ord, vilket är lite konstigt eftersom S och K i sig själva är vackra och bra bokstäver. Men i conclusion - mothereffin GNASKA kanske är det vidrigaste ord som finns. 

Mitt favoritord är sveda, tycker det är perfekt. Blyerts är också snyggt, lite 30-taligt på nåt vis. Karmstol, mmm, det ligger bra i munnen. Tandkött är lite trevligt småäckligt. Sen gillar jag många dialektord, tycker t ex ejsmend är mycket finare än ensam. Vidfäälo är ett bra ord också som jag faktiskt inte riktigt vet finsvenskevarianten till. 

När katten är borta

Visserligen är båda katterna hemma, men min gode vän och livspartner Pär är i Sverige och hälsar på familjen den här veckan. Jag har en lista på grejer jag passar på att göra när jag är ensam hemma: äter tomatsås (Pär är allergisk), somnar med Netflix på i sängen och eeeh, ja. Det är väl det då. 

Men jag har också växt upp med två kvinnor som influerat mig ganska mycket. Varje gång pappa åker bort möblerar styvmorsan om. Eller målar om nåt rum. Och mamma snapchattar regelbundet nåt litet renoveringsprojekt hon kommit på en timme tidigare. Alltså är jag uppfostrad att tänka att A) man ska följa sina impulser angående heminredningen och B) det är bäst att göra det när man är ensam hemma. 

Ha det i bakhuvudet när jag berättar de senaste timmarnas händelseförlopp. Vid lunchtid på jobbet nämnde nån nåt om tapeter. En idé fick fäste. Två timmar senare hade jag köpt två rullar tapeter och ett par liter lim. Vår lilla fondvägg i köket skulle bli tapetserad!

Tog så klart ingen före-bild, men ni som är bekanta med vårt hem vet kanske den illblå väggen med Bibel-kartan på? Ni andra får nöja er med att föreställa er väggen bakom Viola i sin helhet.

Tack och lov är min syrra Lina hemma från Helsingfors den här veckan så jag tog henne till hjälp. Betalade henne i Chicken McNuggets. 

Jag förälskade mig handlöst i tapeterna i affären, men fick klassisk ”vad i helvete har jag gjort”-ångest när jag kom hem med rullarna. Fast min magkänsla ropar JA! så blir jag ändå värsta Thomas Tvivlaren och vet inte ens om jag tycker den är snygg alls plötsligt. Men va ska man göra? Lika bra att smätta upp skiten och hoppas på det bästa. 

Jag behövde inte oroa mig, redan efter första våden var självförtroendet tillbaka. Och kolla hur jävla SKITBRA det blev!!!!!!!!!!! Köket är som ett helt nytt kök.

 Det var förresten förvånansvärt enkelt att mönsterpassa och jag fick inte ett enda rage-anfall?! Det här är alltså andra gången jag tapetserar och förra gången hade jag hjälp av proffs-kompisar. Jublade när vi var klara (på typ en och en halv timme) och bestämde att jag och Lina genast skulle byta karriärer och starta inredningsfirma.

Skulle gärna låtsas som att jag hade tänkt hur bra tapeten skulle passa till lampan, men det är bara en väldigt lyckad slump, jag tänkte mest ”papegojor, ananaser, kul!”.

Det bästa med starka färger och mönster på väggarna är när det skymtar fram i ett dörrhål med vita väggar runt. Balans och allt det där.

Och vad Pär sa? Jo, han tyckte det blev fint. Jag hade tänkt hålla det hemligt och överraska honom vid hemkomsten, men om ni inte förstått det av det här inlägget redan så är jag 100% otålig så jag messade honom och erkände. och hur kan man hålla nåt så snyggt hemligt?! Går inte, måste ju instagramma skiten ur det asap.

Jag köpte också en bunke färg till gästrummet idag, så this inredningsblogg to be continued, hehe. OBS det var inte på impuls, hade tänkt måla redan när vi flyttade in och nu, ett år senare, är tiden inne. I’ll keep u posted.

Nu ska jag somna. Med Netflix på.

Se, härligt smyckad jorden står

Jag har varit väldigt trött den här veckan, delvis på grund av pollenböljan och delvis för att jag har svårt att motivera mig i säng när nätterna är lika ljusa som dagarna och allt blommar och lockar. Därför har jag inte riktigt prioriterat det här lilla hörnet på internet heller, utan mest hängt utomhus eller i sängen. I lägenhetens andra rum har jag knappt varit alls och det syns, dammråttorna har mer eller mindre tagit över. 

Far + styvmor har semestrat i Kroatien och vi har varit hund- och bilvakter den här veckan och så klart tagit ut det mesta ur att vara låtsas-bilägare en vecka. Senast igår körde vi runt bygden, åt godis och lyssnade på musik. Jag skrek till varje gång jag såg ett vackert beläget hus och den här tiden på året är det fan svårt att hitta ett som inte är vackert beläget och ser ut som den mest avundsvärda idyll; syren och hägg och brudspirea bäddar in allt och får hjärtat att värka av vemod. 

Över huvudtaget är det nåt med naturen och mig den här tiden på året. Det är inte alls min favorittid, men den är svårslagen i just den här vemodiga skönheten. Allt är så skört och så nytt och hoppfyllt, men samtidigt så förgängligt och påminnande om nåt slags livets kretslopp. Allt kött är hö, allt kött ska dö. 

Det är ju det också, alla de vackraste psalmerna hör ju den här tiden till. Jag är hedning och lär så förbli, men inget fångar det här vemodet jag pratar om som En vänlig grönska och I Denna ljuva sommartid (som rubriken är hämtad från). Eller Den blomstertid nu kommer för den delen. Kanske är det bara ett så djupt inrotat kulturarv att jag inte kan analysera det desto mer, men det får mig att tänka på livet och döden och jag blir både glad och ledsen och allt på ett mjukt, ganska ångestfritt sätt. 

Även om naturen gör allt för att mätta min blomsterlystnad så köpte jag mig en bukett blommor igår eftersom jag var glad veckan var över och det var sommar och skolavslutning. 

Varje år den här tiden får jag lust att läsa Kerstin och jag av Astrid Lindgren, en av hennes allra första böcker. Det är en ganska präktig och käck historia om ett tvillingpar som flyttar ut på landet med sin familj och tar sig an släktens gamla bondgård och så klart förälskar sig i varsin reko typ, men den är söt. Den har varit min mommos och jag värdesätter den högt, jag har inte så många saker kvar från mommo och moffas. Plus att det är en gullig bok, jag älskar ju präktiga och käcka flickböcker, so sue me. 

Trots att Astrid Lindgren sällan levererar unika historier på nåt sätt, så är det ju i de små detaljerna det sitter och tack vare dem man älskar hennes böcker. Tycker om hur hon med så små medel lyckas beskriva precis just den här överväldigande och glada vemodigheten så här års. 

Nästa vecka är kanske det här över. Om inte annat hoppas jag pollenallergin börjar ge med sig. 

Strosa runt på söndan

Jag kunde ha stannat hemma idag och städat, dammsugit och ordnat upp. Jag kunde ha tagit itu med allt det jag inte riktigt orkat eller hunnit med under veckan. Det gjorde jag inte.  

Istället gjorde jag lite små ärenden, gick en runda på loppis, besökte nya trädgårdsbutiken Garden Flora och drack en kaffe på syrrans veranda. Allt detta i sakta mak. Svårslagen frihetskänsla förresten i att bara sticka fötterna i sandaler och gå ut. Ingen jacka. Bara ben. Känna vinden susa genom benhåren. 

Kom icke hem tomhänt, för när har det nånsin hänt?  Vas och Tintin från loppis, pelargon och tomatplanta (!) från Garden Flora och ostbågar från matbutiken.

 Är mest nöjd med Rörstrand-vasen, är barnsligt förtjust i blå och turkos keramik. Har dessutom ”saknat” (det är väl att ta i, men jag har inte haft nån) en vas för ensamma blommor. En lagom utblommad pion i den, hörni. Också nöjd över tomatplantan; nu har vi jordgubbar, tomater och örter på balkongen! Nästan självförsörjande! Fast får jag bara en liten tomat eller jordgubbe i sommar vore jag nöjd.

Inte tänker jag börja städa nu heller, de här sista ljuva timmarna av helgen. Tror jag ska lägga mig på min dagbädd och vakta tomatodlingen. Har nämligen ny allergimedicin och jag tror faktiskt den är bättre!

Guilty pleasures

 ”Gör en lista med guily pleasures (och skriv sedan om hur töntigt det är med det uttrycket, folk får väl gilla vad de vill!).”

Fullblodsproffset Peppe gav mig flera olika uppslag på blogginlägg thank you very much och jag tänkte att jag börjar beta av här på en gång.

Jag brukar stoltsera med att jag inte haaaar några guilty pleasures, för jag troooor inte på guilty pleasures för det är snobbigt att prata om guilty pleasures men det stämmer ju inte, så klart har jag mer eller mindre ”godkända” små nöjen jag tillåter mig mellan varven och som jag ogärna pratar högt om, i alla fall inte utan en liten ironisk twist så att det är liksom underförstått att jag egentligen lägger min tid på mycket mer kvalitativa tidsfördriv och saker. Men då så, mina bästa/värsta guilty pleasures i ingen särskild ordning alls:

Kungligheter

Är djupt fascinerad av kungahus, mest det engelska, men håller också koll på de nordiska. Och Monaco! Härstammar nog den en stadig diet i barndomen bestående av Svensk Damtidning hemma hos Fammo. The Crown har ju så klart förvärrat det här intresset de senaste åren. Det är ju helt klart problematiskt, eftersom jag rent politiskt inte tycker monarki är försvarbart.

My favorite murder

En podcast jag ganska nyligen börjat lyssna på, så där tre år efter alla andra. Det är två amerikanska kvinnor som sitter och berättar, i egna ord, åt varandra om olika mord och mördare och de sparar inte på några juicy detaljer, snarare tvärtom. De skämtar ganska mycket, men med en hjärtlig ton och mest på sin egen bekostnad. Men faktum kvarstår att jag egentligen inte tycker man ska göra underhållning av andras tragedier på det här sättet, jag äcklas lite av true crime-genren överlag, samtidigt som jag inte kan låta bli att peta lite i det. Jag blir ju också nojig och orolig av mordhistorier, men deras sätt att ta sig an det och vara öppna med sin egen ångest kring det avdramatiserar min egen lite. Kanske det funkar lite som KBT, jag vet inte.

Blondinbella

Jag läser Isabella Löwengrips blogg varje dag. Vet inte ens varför, håller typ ALDRIG med henne i nåt och tycker inte ens att hon skulle va nån bra feministisk förebild eller vad folk brukar säga. Tycker kanske inte heller hon nödvändigtvis förtjänar all skit hon får, men ja. Jag tror både våra värderingar och våra personligheter skulle krocka om vi nånsin skulle träffas. Men på nåt sätt tycker jag hennes blogg är avslappnande att läsa trots ganska många blodtryckshöjande moments. Det är nåt med hela hennes liv, allt verkar liksom lösa sig hela tiden. Visst kan livet krisa lite så där klädsamt ibland, men man kan alltid throw some money at the problem. Allt är liksom så helt och rent och ofarligt på nåt sätt. Det är lite som the real life version av en roman av en annan guilty pleasure, nämligen...

Denise Rudberg

Har läst allt hon nånsin publicerat, de tidigare böckerna många, många gånger. Favoriterna är Väninnan och o.s.a. Det här är två inte så välskrivna böcker, jag vet det. Överlag är väl Denise inte känd som en stark... eh, litterär författare, men hon är ju väldigt populär. Hon skriver lagom ytligt om väldigt rika människor och är varken rädd för att namedroppa de rätta märkena, restaurangerna och butikerna eller för att strössla dramatiska adjektiv över handlingen. Plus hennes karaktärers präktiga pekpinneåsikter om allt möjligt vett och etikettigt, sånt som folk utanför Östermalm aldrig skulle bry sig om. Ibland känns böckerna som rena hämndaktionerna gentemot bekanta Denise har. Men jag älskar att läsa hennes böcker. Om jag ska försöka analysera varför så tror jag att det är för att de är underhållande så klart, men också för att det är så... behagligt att läsa om människor som krisar och skiljer sig men vad gör det för vips har man hittat en exklusiv våning i fashionabelt kvarter och öppnat ett av sparkontona och köpt möblemang. T ex en Dux-säng för OBS!!! Hästens är bara för nyrika. För nån som alltid har tänkt på pengar som en bristvara och alltid varit rädd för hur ska det gå ekonomiskt i alla situationer är det den ultimata verklighetsflykten.

Dr Pimple Popper

Man älskar eller hatar det här fenomenet. Pär tycker att jag är asäcklig när jag ligger och ser på pormaskar som blir klämda, men jag tycker det är höjden av tillfredsställelse. Tycker inte om klippen med stora varfyllda bölder, det blir för mycket. Men pormaskarna, hehehe. För typ ett år sen när jag var som mest stressad och nere varvade jag ner varje kväll med att se klipp på klipp. Inget jag är direkt stolt över.

Mjölk

Tycker ett glas mjölk på stående fot - eller ännu bättre direkt ur paketet - är nåt av det godaste som finns. Speciellt om man är lite bakis. Beställer också gärna mjölk till vissa former av snabbmat, men dricker inte mjölk till mat annars, det slutade jag med när jag insåg hur jobbigt det är att bära hem många litet mjölk i veckan. Det känns inte alls rumsrent att som vuxen dricka mjölk. Det är bonnigt, inte miljösnällt, ses väl inte som hälsosamt och är väl bara inte så PK i dessa oatly-tider. Oh Well.

Viss Svensk Humor

Jag vet att det inte åldrats väl och jag är fullt medveten att det är PROBLEMATISKT på så många sätt men jag kan inte hjälpa att jag fortfarande tycker Nilecity är jätteroligt.

Tonåren

Slukar allt som utspelar sig i ett högstadium eller gymnasium eller high school. Är ju snart dubbelt äldre än alla tonåringar, men har fortfarande inte kommit ur fasen där jag tycker första kärleken och hemliga hemmafesten är det mest spännande som finns. Kanske jag aldrig kommer ur den fasen. Fast i och för sig, när jag inte ser på high school-serier ser jag gärna på...

Klimakteriefilmer

Stekta gröna tomater, Eat pray love, Under the Tuscan Sun, The Jane Austen Book Club osv osv. Ni fattar. Krisande kvinnor i linnekläder och fotriktiga skor ❤️❤️❤️

Fryspizza

Definitivt bästa orkar-inget-annat-maten och så får delen av mig som rynkar på näsan åt hel- och halvfabrikat säga vad hon vill. Kan verkligen tycka det är — gott— med en Ristorante Quattro Formaggio.

Problem jag inte har

Jag har en jävligt dålig vecka.

Jag upplever som många andra, den värsta pollensäsongen i kvinnominne och dessutom är det väldigt mycket på jobbet just nu och sen finns det ett par orsaker i privatlivet som jag varken kan eller vill gå in på här meeeeeen låt mig bara konstatera: det har varit bättre. Hade skrivit flera långa stycken om hur jävla uppgiven och trött jag är at this point, men jag raderade dem alla. Visst älskar jag att gnälla och visst älskar jag att vara smolken i den finlandsvenska jävla härliga bloggarbägaren men nån gräns på eländet får det va. Tänkte försöka vända på det hela och istället låna Danielas idé om problem jag inte har. Här är problem jag inte har:

1. Jag har inte barn. 
Jag vet att barn inte är bara problem utan välsignelser och bla bla bla men eftersom jag som barnlös ändå jämt får höra om hur lite man vet om livet före barn och hur man inte visste vad trötthet var före barn och livet börjar när man får barn kan jag ju gladeligen PUSTA UT nu och njuta av att min lilla rough patch den här veckan och det faktum att jag känner mig mentalt dränerad: det är antagligen bara inbillning. Har jag riktigt tur får jag aldrig barn och då behöver jag aldrig uppleva nåt äkta jobbigt!!!! KUL!!!!! Nej men this bitterness aside så är det faktiskt jävligt skönt att jag inte behöver ta ansvar för nån just nu, jag bara kommer hem från jobbet, påminner Pär (Pär, Pär, min stöttepelare) att mata katterna och drar täcket över mig. No muss no fuss. 

2. Jag har inte läst klart 1793 ännu. 
Den är så jävla sick. På ett bra sätt. Det är alltså en deckare av Niklas Natt och Dag som utspelar sig 1793 och är helt galet äcklig *mysryser*. Jag vet att det låter lite osexigt med en historisk deckare, men jag är inte på väg att boka resa till Medeltidsveckan. Men eftersom jag mest blir paranoid av nutida mordhistorier (fyra säsonger Bron är orsaken till att jag får panik av hus med stora fönster på marknivå, ni vet "modern nordisk arkitektur" - mördare kan ju stalka dig och se på dig genom dem!!!) så är det här perfekt - jag kan intala mig själv att såna här sjuka mördare bara fanns på 1700-talet. 

3. Jag har inte dålig smak. 
Jag slipper till exempel åka på Medeltidsveckan.  

4. Jag har mycket människor runt omkring mig, med olika expertisområden som jag kan rådfråga om ditten och datten. 
Häromdagen rådfrågade jag gråtigt en Pärs kompis (som jag träffat hela två gånger) per telefon om en grej. Skämdes bara lite. Utöver det vet jag precis vem jag skulle kontakta om min cykel gick sönder, jag inte förstod ett slang-uttryck, jag behövde smakråd i ett skoköp, om jag behöver veta vad en tre-åring vill ha i julklapp, om datorn krånglade, om jag ville ha musiktips osv osv osv. Jag glömmer ofta bort det, för jag har ganska svårt att be om hjälp, men jag har faktiskt vänner som ställer upp med det mesta. Skulle jag nu bara skaffa en generös miljonärskompis så är cirkeln vara sluten, hehehe. 

5. Jag har inte skilt mig ännu. 
Det har inte ens varit på tal nån gång och den här veckan har jag och Pär Penna varit gifta i två hela år. Min magkänsla har egentligen aldrig tvivlat på att vi är everlasting, men jag är inte van med att jag gör bra val i livet, så lite förvånad är jag ändå. Men, även en blind höna kan hitta ett korn och jag är jävligt glad att jag hittade just det här lilla kornet. Mina två bästa moments från mina två bästa år i äktenskapet är:
1. När jag lärde Pär att jag inte vill ha lösningar på problem när jag gnäller om problem, utan bara sympatier. Game changer. 
2. När jag lärde mig själv att tänka "är det värt det?" före jag rage:ar om nåt. Låter simpelt, men funkar. 8 av 10 fall är det inte värt det och så är det enklare för att alla inblandade om jag bara stänger köksluckan. Det gör faktiskt inte mitt liv sämre. 
Bubblare: när jag lärde mig säga förlåt. 

Claes Andersson

6. Jag behöver inte stiga upp speciellt tidigt om mornarna. 
Jag kan ändå inte sminka mig för mina ögon rinner och kliar och frukost äter jag på jobbet. Jag kissar, borstar tänderna, klär på mig och går ut. Behöver i genomsnitt tjugo minuter max (om jag slöar och scrollar whilst peeing). Ganska skönt. 

7. Jag har ingen större identitetskris på gång
Utöver den här veckan som har varit tuff, känner jag mig ganska precis där jag tror jag ska vara. Jag är väldigt nöjd med hur mitt liv utvecklar sig atm. Jag känner mig lite som ett vattenglas som burits runt och skvalpats runt och nu blivit nedsatt och vattenytan har stillnat. Jag skulle inte vilja säga stark, men jag är nog rätt lugn. 

8. Jag lider inte nöd på saker att blogga om.
För jag stjäl bara från Daniela, hehe. Nej, men ärligt talat så har jag svårt att komma på saker att blogga om för tillfället som inte är min pollenallergi. Jag bad er på Instagram att komma ed frågor eller inläggsidéer men INGEN svarade så nu upprepar jag min önskan. Om ingen svarar den här gången heller tänker jag fortsätta blogga om exakt hur mycket jag nyser och hostar i åtminstone två veckor till.

En linscurry och två glasspinnar

Hej! Hur mår ni? Kan ni inte svara på riktigt, skriv i kommentarerna hur ni mår och vad ni gör; jag är så trött på mitt eget mående för tillfället. Pollenallergi i ena ändan och mensvärk i andra, som jag förklarade åt Pär här om dagen. Tack och lov är det omgående krämpor båda två. 

Pollen-blicken

Men jag har en del att tänka på. Pär är i Tammerfors över natten och för att inte helt snurra ner i en spiral av oro och självömkan lyssnar jag på ofarliga ljudböcker på hög volym. Äter en Ville Vallaton-glasspinne. Låter Viola slicka av det sista av pinnen som en muta för att hon inte ska flytta sig från sängen. 

Utöver det här har min helg varit ganska lugn och skön. Vi pratade om det igår, när Julia och Richie va hemma hos oss. Att bara för en handfull år sen var känslan alltid "vad roligt det ska bli med helg" och nu för tiden är det mera "vad skönt det ska bli med helg". Skulle mitt 23-åriga jag läsa det här inlägget skulle hon knappast ha tyckt det lät speciellt roligt. Jag var liksom alltid ute förr. Inte så att jag var drack jämt, men alltid ute bland folk. Att sitta hemma en lördagkväll var liksom knappt ett alternativ. Nu för tiden går jag knappt utanför dörren när det äntligen blir helg. Och det är precis som jag vill ha det. Ska vi se vad jag gjort här innanför dörren då?

Efter jobbet på fredan gick jag och Pär på loppis och jag passade på att köpa lite Harlequin-romaner. Utöver den "riktiga" boken vi ska läsa den här månaden bestämde vi på senaste bokcirkelsträffen att läsa varsin valfri Harlequin-roman vid sidan av, eftersom nästan ingen av oss hade gjort det förr. Jag kunde inte välja bland alla spännande titlar så jag köpte hela åtta stycken. Med Åldringsvännernas human priser tyckte jag att jag kunde unna mig det. Har nu läst två stycken av dem - de tar inte länge att läsa - och... Ja, jag ska väl inte säga så mycket före träffen, men påminn mig om att skriva lite om dem sen. Men jag kan säga så mycket att jag tycker de är riktigt charmiga de här old school-omslagen. 

På fredagskvällen kom Rosanna på besök och vi drack några cider och pratade skrivande. Det var trevligt och efteråt somnade jag som en stock. 

Mitt morgonkaffe på lördag drack jag här, på min nya favoritplats. Satt och läste lite, hade tänkt streama prinsbröllopet utomhus, men hittade ingen bra online, så flyttade in och såg hela spektaklet på tv:n. 

Kungligt bröllop-blicken

Grät typ hela tiden. Är så himla lättrörd. 

Efter en slö eftermiddag i soffan lagade jag linscurry till mat. Det blev jättegott! Snabbrecept:

1 röd paprika
1 lök
3 vitlöksklyftor
1 bit ingefära
2 morötter
1 burk röda linser
1 näve lite hängig spenat
1 halvmåne bondost
1 burk creme fraiche
2-3 dl grädde
1 skvätt grönsaksfond
currypulver & gurkmeja 

Hacka och fräs grönsakerna i olja och curry & gurkmeja. När dom blivit mjuka kan du hälla linserna du sköljt av och sen häller du över creme fraiche och grädde. Vill du kan du cyrrypulvra lite till plus salta och peppra och just det, en skvätt grönsaksfond hällde jag i också. Till sist, några minuter innan du ska servera, tärnar du bondosten och blandar ner i grytan. Servera med ris och klipp lite vårlök över om du råkar ha sånt i kylen. 

Lördagskvällen umgicks vi som sagt med syrran och Richie och då tog jag inga bilder. Det var ingen vild tillställning heller, vi satt mest och pratade. 

Idag har jag inte heller tagit några bilder, men här är en selfie från i lördags. Jag har hur som helst spelat badminton, ätit brunch och funderat över om man kan odla morötter på balkongen. Ungefär så. Badmintonen gick inte alls bra, men så var det första gången på flera veckor också. Det föll bort när jag blev sjuk och vi har inte kommit igång sen dess före nu. 

Nu ska jag snart sova, men väntar ännu på Pärs godnatt-samtal. Kanske jag ska äta en glasspinne till så länge jag väntar. Jag tror det blir päron den här gången.