Hur man närmar sig ett stort hål

Mina kompisar Sawandi och Quynh vann en manustävling för kortfilm för nåt år sen. Nu må jag vara högst subjektiv eftersom jag känner och älskar dom, men redan då visste jag att det här kommer bli fantastiskt. De är båda två begåvade på det där sättet så att jag low-key lite hatar dem av avundsjuka.

Skärmdump från Yle.

Och nu finns filmen! Den heter Hur man närmar sig ett stort hål (briljant titel) och går att se på Arenan. Såg den för första gången nu och jag är så stolt att jag kunde spricka. Jag kunde skriva precis hur fin och stämningsfull och vacker den är, men jag tycker helt enkelt ni ska ta 20 minuter av era liv och se en riktigt bra finlandssvensk kortfilm. Se den HÄR. 

Bonus: en mycket söt statist vid namn Pär skymtar förbi i ett skede. 

Finlandssvenska blogglistan

1. En finlandssvensk bloggare som skriver exceptionellt bra:

Amanda Audas-Kass. Jag skulle med lätthet kunna plocka ut hennes inlägg ur en hög med anonyma texter och det är inte alla jag kan säga det om. Dessutom har hon en behaglig och varm ton och skriver om livet precis så o-flärdigt som det oftast är.

2. En finlandssvensk bloggare som gör bra samarbeten:

Daniela! Daniela, urmodern till denna lista, skulle göra sig bra på flera av de här punkterna, men det skulle inte vara rättvist åt nån annan, så nu hamnade hon här. Har den senaste tiden verkligen varit superimpad av Danielas samarbeten. Både höjden och bredden och relevansen. Plus att de alltid känns personligt skrivna, vilket är ett måste för att man ska orka läsa bloggsamarbeten.

3. En finlandssvensk bloggare som skulle förtjäna mer uppmärksamhet:

Alexandra på Soulmama Arts. Hon skriver vackert och ärligt om sorg och kropp och skapande. Tips att hon nyligen kommit ut med en diktsamling också!

4. En finlandssvensk bloggare jag önskar uppdaterade oftare:

Karin Lindroos. Skulle jag stjäla ett hem av nån i finlandssvenska bloggosfären, ligger Karins Folkets hus illa till. Så. Snyggt. Får också alltid jättemycket inspirerad av Karkki, därför hade jag gärna fått en daglig dos. Men är glad för allt!

5. En finlandssvensk bloggare som känns extra genuin:

Karolinas Kaos. Tycker väldigt mycket om Karros lite lätt fräcka stil, men som ändå alltid håller hög proffsighet. Liksom inga onödiga clickbaitande provokationer men ändå alltid rakryggat och vasst. Hon är precis så IRL också, kan jag ju avslöja. Fast kanske ännu lite fräckare, hehehehehe.

6. En finlandssvensk bloggare jag tror är en viktig förebild/inspirationskälla för många:

Linn Jung. Statistiken talar sitt tydliga språk. Linn gör dessutom mycket gott med den ”makt” eller vad man ska kalla det, som hon har, tycker hon ofta belyser viktiga ämnen på ett sätt många kan till sig av.

7. En finlandssvensk bloggare vars blogg ofta får mig att skratta/på gott humör:

Malin! Både på bloggen och IRL trivs jag som en prins i en bagarbod i Malins sällskap. Jag skrattar faktiskt ovanligt ofta i sällskap med Malin tror jag.

En här i nuet-bild av när jag bloggar om bloggar.

8. En finlandssvensk bloggare som har fin bloggdesign:

Solklart Linnea. Har ALLTID den snyggaste bloggen, vi andra kan bara försöka. Alltid personligt och alltid med en tydlig linje och aldrig, aldrig o-läsvänligt.

9. En finlandssvensk bloggare som sprider ett viktigt budskap:

Catzo. Har ni sett att hon blivit med podd?

10. En finlandssvensk bloggare jag gärna skulle träffa:

Tror jag och Chevelle skulle klicka bra! Daniela sa en gång att vi borde träffas, för “Chevelle är som en yngre version av dig”. Vet inte om det är jag som ska känna mig lastgammal eller Chevelle som ska vara orolig för sin framtid.

11. En finlandssvensk bloggare som har en proffsig blogg

Jennifer Sandström. Det märks att Jennifer satsar mycket på sin blogg och kan grejen. Innehållet är väl-producerat, helt enkelt.

12. En finlandssvensk bloggare som tar snygga bilder:

Nanó . Tycker hon har ett otroligt behagligt bildspråk helt enkelt.

13. En finlandssvensk bloggare som är väldigt trevlig irl:

Nu tänker jag säga två faktiskt; Nummer ett: Lina Björkskog! Är man Larsmo-bo så är man, hehe. Och nummer två: Hanna på Söstrami.

14. En finlandssvensk bloggare som sticker ut ur mängden på ett bra sätt:

Kugge! Känner att hon är totalt unik i sin ihärdighet och i sin stundtals bråddjupa öppenhjärtlighet. Det känns som Kugge mer än någon annan är ett helt eget begrepp, om ni förstår vad jag menar!

15. En finlandssvensk bloggare som gång på gång lyckas imponera med sina blogginlägg:

Grön i Åbo-Julia imponerar med hela sin livsstil. Men jag uppskattar bloggen enormt, alla inlägg känns genomarbetade och snygga och liksom, informativa! Ser väldigt mycket fram emot hennes bok som kommer i vår!

och, bonuspunkt:

16. En sak jag tycker jag gör bra med min blogg:

Jag tycker jag är rolig och ärlig. Det hoppas jag ni tycker också.

Om ni känner er bortglömda mer era bloggar och besvikna att jag inte nämnde just er - SORRY! Ni är bara bortglömda här och nu, inget annat. Det är skitsvårt att fylla i såna här listor. Ni hittar den här listan hos Daniela, om ni vill fylla i den. Och det tycker jag ni ska, även om det är svårt!

Pärspektiv: Höstmys

”Kan du göra en spellista på temat höstmys? Du vet jag har ju en spellista som heter Mys med typ Ella Fitzgerald, Elvis och Monica Zetterlund? En mer indie variant av den.”

Något i den stilen frågade/sa Ellen till mig för igår. Och det är klart att jag sa ja. Jag har alltid älskat blandband och spellistor, att upptäcka musik genom genomtänkta sammansättningar är ofta bekvämt och tacksamt. Ja, jo, jag vet att dessa skapelser lätt fungerat/fungerar som ett sätt att stila för den som vill, men för mig är de bara kärleksmanifestationer. Musik är trots allt det bästa som finns, typ. Inget väcker i alla fall lika mycket i mig, får mig i lika hög grad att vilja tänka, springa, le eller snyfta.

Av allt att döma är jag långt ifrån ensam om inställningen och kanske är det därför det väcker så mycket känslor också i fråga om inkludering och motsatsen (?) utanförskap? Musik binder samman och separerar folk, i den yngsta ungdomen kanske med ohälsosamt stor kraft ibland.

Fortfarande är det en underbar sak att dela en bra låt, och här är 25 försök från mig.

Jag vet att det är enkelspårigt värre här när det gäller ljudbild och stämningsläge, men jag har inte ens försökt uppnå något annat. Jag vill att det här ska vara ljudet av en tisdag i oktober eller november när det flyter på rätt bra, inte utan vemod men inte heller med några akuta bekymmer kanske. Även de situationerna är värda ett ljudspår, som en hyllning till vardagen kanske. Jag har alltid gillat den för att den, när den fungerar som bäst, känns kravlös och alla framsteg känns som bonusar. Jag har alltid ogillat att klä upp mig, men älskar att trivas till vardags, det får hellre vara onsdag än lördag och hellre en bra vers än en storslagen refräng (till er nördar som kommer att tänka på Teenage Fanclubs ”Verismilitude” här kan jag bara säga att jag ser ett, typ, egenvärde i upproret också). Blir det långtråkigt får ni väl bara sluta lyssna på det här och göra något festligare.

Något kort om 25 vardagsnedslag på hösten:

Alice B ”Där solen slår”

Alice från den ”finare” sidan av Göteborgs förstäder spåddes bli nån slags superstjärna när hon släppte sina första låtar för sex-sju år sedan, har jag för mig. Så blev det väl inte riktigt. Jag tror tiden inte riktigt har varit den rätta för det. Hon har i vilket fall som helst gjort mycket bra, både som soloartist och som sångerska i School 94.

Bergen ”Sländan”

Jag är överlycklig över att Fredrik Norberg, den underskattade, inte alltid lika direkte, i Popsicle (vid sidan av Andreas Mattsson) släpper musik igen. Tre singlar finns ute och ger anledning att hoppas mycket på mer.

Neko Case ”Polar Nettles”

Kanadensisk singer/songwriter som jag vet långt ifrån allt om, men som har gott om pärlor i katalogen. Ett artistskap att utforska.

Sebadoh ”On Fire”

En gång partade jag med vänner om hur väl den här musiken passar när det är dags att plocka fram hösttröjorna. Jag vet inte vad det är som gör det, men det är så.

Yo La Tengo ”Autumn Sweater”

Ja, på tal om temat.

Ron Sexsmith ”Still Time”

Kanadensisk singer/songwriter nummer två på denna lista. Köpte skivan den här skivan i gymnasiet. Inte säker på att jag någonsin tagit mig igenom den, men den innehåller mycket fint.

Sonic Youth ”Incinerate”

Ett band som egentligen är ett stort svart hål i min musikallmänbildning. Med tanke på hur många trevliga människor jag träffat som haft Sonic Youth-tröjor är det skamligt/onödigt att jag har så dålig koll på dem, men här är en riktigt bra låt. Gissar att det finns betydligt fler.

Bear Quartet ”Everybody Gets To Play”

Finns ingen bättre låt om att spela basket och sedan gå hem i kylan.

Sun Kil Moon ”Carry Me Ohio”

Mark Kozelek är verkligen en av de där eviga rösterna.

Erik De Vahl ”Hearts”

En av Sveriges mest underskattade musikskapare.

Olov Antonsson ”Vykort från Nordanå”

Samma sak kan sägas om Olov Antonsson. Hans ”Nere och ute i AC län” från 2016 är en modern klassiker, typ.

Kirsty MacColl ”Soho Square”

Dog en för tidig död då hon drunknade. Är betydligt mer än den där Pogues-duetten.

August Olsson ”Back To Life”

Vet ingenting om detta egentligen, men underbart charmig lo-fi är det i alla fall.

Ulf Stureson ”Gräs och syra”

Kanske mer en sommarlåt egentligen, mem för fin för att utesluta här.

K. Malm ”Känselfilm”

Från skamligt förbisedd platta.

Kurt Vile ”One Trick Ponies”

Verkar ha miljonpublik att döma av diverse statistik. Välförtjänt.

Mojave 3 ”Bluebird Of Happiness”

Bara en så fruktansvärt bra låt. Lätt att glömma.

Rickard Eklund ”Tuva”

Jag såg honom med band på After Eight i fredags. Fint bidrag till ”Österbottnisk modernism”, eller vad de kallar det.

Norra Kust ”Light Of The Living”

Jag vet inte om det här projektet finns länge. Plattan från 2012 är i alla fall värd att kolla upp om man gillar denna bit.

The Northern East ”Made Out Of Chrome”

Bakom namnet döljer sig Jukka Rintamäki som en gång var med i Silverbullit.”

Patrik Backlund ”Quarry God”

Jag har sagt nån gång förr att det går ju 13 på dussinet av manliga singer/songwriters som heter som nån som kunde gått i ens högstadieklass. Vissa av dem är riktigt bra, trots det.

The Clientele ”Saturday”

Dimmigt urbrittisk känsla.

Jeremy Jay ”Where Could We Go Tonight”

Filmiskt på helt rätt sätt.

The Love Coffin ”Black Shut Eyes”

Danskt svårmod, hur motsägelsefullt det än må verka.

Majken ”Teenage Desires”

Pop med kammartendenser från Blekinge. En sån mening har du aldrig läst förr, men nu fanns det anledning att skriva den.

Julkulor, cirkelsågar och en halloumi carbonara

Hjälp, jag är så trött idag. Det är alltid så på måndagar, jag kommer aldrig till ro på söndagkvällarna och så får jag lida hela måndagen istället för min oförmåga att ha en ansvarsfylld dygnsrytm. Men bara jag kommer i säng i ordentlig tid ikväll ska väl det här också reda upp sig.

Och!!!! Det var SÅ JÄKLA HÄRLIGT att solen lös och det var minusgrader imorse!!! Kände hur kroppen fylldes med lite mer liv för varje kallt andetag jag tog imorse. Frost! Solsken! Så här ska det ju vara.

Gick alltså till ännu ett lågstadium imorse för att dra ännu lite ordkonst. Jag ska tillbaka dit tisdag och onsdag ännu, sen är den mesta ordkonsten dragen för hösten. Och det är ju lite sorgligt, men också ganska skönt, för än är det mycket som ska hända före jag kan ta jul med gott samvete.

Förutom ordkonsten är veckan som kommer är lite oklar i kanterna ännu, så vi kanske går igenom vad som hände i helgen istället?

Vi började helgen med att besöka Åldringsvännerna. Jag köpte hem ännu lite mer julkitsch. Läskig, säger Pär om stora tomten, kul säger jag.

Julkulor alltså! Såna mönstrade och mångfärgade är kanske det finaste jag vet - skulle gärna ha en klase framme året runt. Men nån måtta på vansinnet får det ju vara.

Fredagskvällen tillbringade vi i soffan med en handfull The Office-avsnitt och en kaka jag bakade på torsdagkvällen; kladdkaka med dulche de leche och smält choklad och jordnötter. Smakade som Snickers, men mycket bättre. Hade köpt en flaska vin och riktigt sett fram emot att dricka den, men drack ett litet glas och sen somnade jag. 30+:igt av mig.

Lördag förmiddag och solen sken! Katterna njöt och jag gjorde en välbehövlig storstädning av vårt lilla råttbo. Sen tog jag inte fler bilder för resten av dagen gick åt att göra Kulturfondsansökningar tillsammans med Jennifer, Johan och Moa. Det är faktiskt ett dundertips; samla ett gäng vänner som alla ska göra fondansökningar, sätt en eftermiddag på det och ät sen middag ihop. Återstoden av vinflaskan från fredagkvällen kom också till användning. Och jag fick klart en ansökan! Tror jag aldrig varit ute i så god tid förut, så nu är jag ju så klart jättenojig att jag ska ha glömt nåt eller missförstått nåt eller så. Nåja, det bär eller så brister det och oavsett torde jag ändå överleva.

Söndag morgon började med den här dramatiska synen. Björne, det röda offret som ligger på golvet bredvid vad jag antar är förövaren är min barndomsnalle - som ska sitta på fönsterbrädet i gästrummet. Husdjur <333

Till middag gjorde jag halloumi carbonara efter det här receptet och det kan vara det godaste jag gjort på mycket, mycket länge. Jag har haft för mig att carbonara är svårt att laga, men pffft, det var hur enkelt som helst. Vi åt oss mer eller mindre fördärvade båda två och gick bara och ojade oss resten av kvällen. Varning för matkoma alltså, men ååååååh så gott det var! Tips tips.

På kvällen hade vi bokcirkelsträff hemma hos Anna-Maija. Månadens bok var Khemiris Pappaklausulen och det är väl ingen större överraskning att vi alla var väldigt vänligt inställda till boken. Jag älskade den, men fick en aha-upplevelse när jag insåg hur lika och tyvärr kanske lite platta och distanserade kvinnoporträtt Khemiri skriver.

Vi firade ett lite inofficiellt ettårsjubileum med cirkeln nu och vi har under hela året funderat vad vi ska heta, en modern bokcirkel idag behöver ju nån slags namn. Under vår första träff sa nån på skämt att vi kanske borde heta Cirkelsågarna, när vi var så hårda i bedömningen av boken vi hade läst. Det var visserligen bara ett skämt, men hittills har vi inte hittat på ett bättre namn och vi har alltid återkommit till det namnet när diskussionen om ett namn kommit upp igen. Igår visade dessutom vår medlem Ella en logo hon ritat åt oss till årsdagen och den var så fin att jag tror vi blir tvungna att heta Cirkelsågarna nu. Jag tycker hemskt mycket om vår lilla bokcirkel oavsett namn, diskussionerna är alltid 10/10.

Det var den helgen, en bra blandning tycker jag ändå. Nu ska jag släpa min trötta kropp hem genom eftermiddagsmörkret. Sitter på min vanliga plats på mitt vanliga café och det är nästan så ögonlocken faller ihop. På återbloggande.

Ritualer

Pär ska redan tidigt säga ”vet du vad vi ska göra idag” och han ska helst dra ut på ”idaaaag” som man gör när man ska berätta något roligt. Och jag ska redan då sucka och säga nej, fast jag vet precis vad han ska säga härnäst, för han tvättade igår och Ikea-kassarna har stått framme nån dag redan.

”Vi skaaa... vika lakan!” ska han säga med överdriven entusiasm och jag ska låtsas bli akut trött eller sjuk eller upptagen. Kanske skylla på att min läkare sagt att jag måste undvika textila hushållsarbeten. Och jag ska förhandla till mig lite mer tid; ”får jag äta frukost/blogga/lacka naglarna först” och Pär ska säga jaja och jag ska dra ut på det och i nåt skede ska jag ändå sitta sysslolös och då ska han säga ”nu gör vi det!”. Och jag ska sucka och stöna som en tonåring och med stor dramatik dra mig upp och ställa mig i vardagsrummet där vi alltid ska stå.

Vi ska lyssna på musik - kanske Richard Eklund om det är han som är aktuell just då. Och vi ska sjunga med och byta ut ord mot ”katt”  eller nån av våra katters namn, så att det kanske blir ”Viola låg just bakom kniuten och hon bryr se szchit”. För Viola och Sylvi ska vara precis lika intresserade som vanligt av lakanen som bres ut i luften och spänns och viks ihop och vilja hoppa upp i lakanet.

Vi ska vika örngotten ett och ett och jag ska med en bestämd klapp lägga dem alla i samma hög och kanske vika om dom som Pär vikt fel, för kontrollbehovet tolererar inga avvikelser i vikteknik. 

Vi ska tävla om vem ska kan dra hårdast och Pär ska säga ”står du och sover, Strömberg?” och ”jag tycker det är så tråkigt när vissa inte anstränger sig” och jag ska göra fisljud med munnen för att störa hans ansträngning och så ska jag ropa ”men dra då!” och till slut ska nån av oss börja skratta. Och vi ska mötas i mitten med våra respektive lakanshörn och jag ska vika ihop det och stuva in det i vårt alldeles för fulla linneskåp och jag ska lova mig själv att ordna upp där nån dag. Och sen ska jag stänga dörren och glömma bort det och så ska jag och Pär ta några danssteg till de sista tonerna av Finland.

Och så ska det alltid vara. Åtminstone nån gång i månaden ska allt det här hända, precis som en helig ritual vi båda två vet vi deltar i. Det ser kanske ut som ingenting för nån utanför, men det är allt för den som är inuti det. Det är i de här små ritualerna ett förhållande finns. Alla insideskämt, alla hemligheter, alla underförstådda meningar. Det är i dom här ritualerna vi finns. 

Veckans skrivövning: Inköpslistan

Skriver ni inköpslistor? Jag gör det ibland, men jag följer dem sällan. Oftast räcker det med att jag skrivit upp grejerna en gång, jag minns genom att skriva eller rita. Rätt så ofta blir jag överväldigad av  utbudet och kan inte fokusera och kommer hem med 52 andra saker än dom tre jag gick för att handla. Jag lyckas liksom inte sortera intrycken i stora mataffärer. Min syster är tvärtom med listorna. Hon är manisk när det gäller sina inköpslistor och skriver dem i ordningsföljd i hur varorna kommer i affären och det är inte bara en gång när vi handlat tillsammans när hon mer eller mindre skällt ut mig för att jag inte har nån inköpslista eller att jag inte följer den.

Men med den lilla introduktionen går vi på veckans skrivövning. Den handlar nämligen om inköpslistor!

De här tre inköpslistorna hittades när det städades i en supermarket nära dig. Det är alltså tre olika människor som skrivit dessa . men vem är dom? Nu vill jag att du, utgående från de här inköpslistorna, skriver en scen där en av de här människorna betraktar en interaktion i supermarketen mellan de två andra. Gör det på 10 minuter och posta gärna resultatet i kommentarerna!

Nu ska jag försöka skriva själv lite också. Håhåhåjaja, det skrivande livet.

En pasta, ett mönster och en skön bok

Hej kompisar! Visst känns november som en enda stor dementorattack, all ork och all glädje ba *slurp* ut ur huvudet. Det känns som att allt jag gör these days är att motverka lejdo på olika sätt. Som idag:

Klädde mig som en optisk illusion i beige - min älskade kappa (som passar till ALLT) och en leopardklänning och en leopardscarf. Mönster plus mönster lika med sant. Det är mitt hemliga trick: alltid när man känner sig som tröttast; klä dig som piggast. Eller addera läppstift till en annars trött look. Det lockar bort blickarna från påsar under ögonen och hängande axlar. Nu kanske beige inte känns som en jättepigg färg, men ärligt - skulle ni vilja se den här mönsterkombon i en skrikigare färg? I think not.

Och mina flaxiga Adidas Falcons till det. Beige och rosa tillsammans- inte helt fel. Bra färgkombinationer gör mig alltid glad. 

En annan sak som alltid gör mig glad och jag försökte mig på idag är pasta. Jag kom på igår att det är hundra år sen jag lagat vad jag en gång i tiden reklamförde här på bloggen som ”min bästa pasta”. Så idag fick det bli den te meddag.

Sicken tur att man bloggar och kan gräva fram favoritrecept när man glömt bort dem. Fast den hör gången gjorde jag den med spenat istället för grönkål, för det var det jag hade. Gick hur bra som helst det också.  Tricket är att krydda så mycket att spenaten bara anas. Det blev skitgott.

Fast bäst av alla beprövade metoder mot dementorväder hittills har Den Mysiga Ljudboken varit. Just nu slalomlyssnar jag på Stina Wollter Kring denna kropp (som jag inte hört tillräckligt mycket på för att uttala mig om än) och DEN LJUVA PÄRLAN OCH BÄSTA MEDICINEN MOT ALLT EVER How to eat av Nigella Lawson, inläst av Nigella själv. Det må vara en receptbok, men det är så mycket mer än så. Nigellas matprogram har länge varit mina go to-klipp på Youtube i tider av tröstbehov, om ni inte fattar varför orkar jag inte förklara. Man fattar, eller så fattar man inte. Att höra hennes sensuella röst förtroligt viska nån anekdot om när hennes mamma vispade maränger - det bemästrar de flesta dementorer. 

Så på sätt krigar jag vidare.  

Nej, alltså förlåt, nu använde jag ordet ”kriga” ironiskt på ett sätt som jag och Pär brukar göra sinsemellan men som jag nu insåg inte funkar att göra utan förklaring. Förklaringen är att både jag och Pärry avskyr det här trenduttrycket ”kriga”. Jag ska kriga för dig och vi krigar tillsammans och bla bla bla... Det är så fånigt. Ingen behöver kriga för mig, thank you very much. 

Det om det - imorgon är det fredag! Till och med i detta kaamos tycks fredagar glimra till lite i kalendern. Vad ska ni göra i helgen? Kan ni inte berätta?  

Pärspektiv: Ekenäs

 Äntligen! Idag är det dags för den länge efterlängtade andra delen av Pärs följetong av instick här på bloggen, med det otroligt vitsiga namnet Pärspektiv. Vilket passar alldeles utmärkt, eftersom jag är strängt upptagen med att bl a titta på Sopranos och sätta upp julstjärnor i fönstren. Varsågod, Pär!

En sak jag ganska snart lade märke till efter det att jag flyttat till Finland vårvintern 2016 var den stora hypen runt mors och fars dagar.

Visst finns de här begreppen också i Sverige och för många är det kanske viktigt även där, men jag har aldrig ägnat dem särskilt mycket uppmärksamhet, lika lite har jag eller någon annan, vad jag vet/minns, avsatt skoltid till att göra kort åt föräldrarna inför firandet. Det är en tanke som känns helt främmande för mig.

Kanske är det bra att lägga fokus på att i enlighet med vilket budord i ordningen det nu är hedra modern och fadern, men behövs det verkligen speciella dagar för det? Man ska vara så snäll som som möjligt mot sina föräldrar så mycket och ofta som möjligt, oavsett dag, menar jag. Nu ropar du kanske att det finns väl ingen motsättning mellan det och att ge föräldrarna en egen högtid, och nej, så klart inte, men det viktiga(ste) i relationen förälder-barn är ändå den grå (så passande att fars dag är just i november) vardagen.

Det går inte, eller är åtminstone svårt, att ha kvalitetstid utan kvantitet. Det gäller alla relationer och inte minst denna. Föräldrar och barn ska ju göra massor tillsammans. Slabba ner/städa, gå och handla, spela fotboll, pyssla, läsa, kanske resa och så vidare. Har man inte den där grunden att stå på finns förmodligen inte lika mycket att fira heller om det väl är dags för det.

Men. Det här skulle inte (bara) bli familjepolitik. En av mina egna föräldrar, min pappa, är död sedan snart tio år. När han levde var han intresserad av lite allt möjligt. Musik (kanske mest Bob Dylan och jazz av olika slag), lägga patiens, läsa (jo, alla de där ”pappaböckerna” om andra världskriget och diverse ledare och tänkare dök upp förr eller senare) och så prenumererade han på en tidning som hette/heter Byggnadskultur. Han gillade att se på hus och hur de var byggda. Visst var han typiskt medelklassig på många sätt? Jo, och snäll och smart också. Gjorde alltid något bra av det han kunde påverka. Till yrket var han datorförsäljare, och innan jag föddes var han på marknadsavdelningen (eller något sådant) på Kockums Jernverk i Kallinge. När jag var liten var det exklusivt att kunna säga att pappa jobbade med datorer. Det är inte riktigt lika speciellt längre. 

En gång för länge sen, kanske i mitten av 00-talet, när jag skulle till Helsingfors i något ärende när jag ännu bodde i Sverige sa pappa ”Ska du inte åka till Ekenäs en dag?”. Han hade läst och hört om den fina trähusstaden, och för egen del var hans erfarenheter av Finland huvudsakligen koncentrerade till olika jobbresor, mer eller mindre spritindränkta. Mamma har berättat att pappa nån gång på en fest i kanske Järvenpää fått så mycket sprit att han snabbt bedömt att han inte skulle klara att dricka upp det och flydde till en balkong för att hälla ut det. När han kom tillbaka uppfattade värdarna det som att han druckit upp och behövde mer, så problematiken återkom snabbt.

Hur som helst, jag åkte aldrig till Ekenäs den där gången, men det blev av senaste helgen i stället. Faktiskt på fars dag. Hans dag i Ekenäs kom aldrig, men det gjorde alltså min till sist. Jag har via vänner med konkret erfarenhet förstått att Ekenäs kanske är lite som till exempel Jeppis på det sättet att det kan vara både idyll och helvete på samma gång. Småstaden kan likaväl vara fond för en stillsam (pensionärs-?)tillvaro som ett fängelse för uttråkad ungdom eller människor som av olika skäl blir socialt kontrollerade till leda (eller ännu värre).

Inget är enkelt (stickspår: allra minst de ”förhållanden” som fattiga många gånger sägs komma ifrån), allt har en massa ansikten, och så vidare. Jeppis är till exempel helt fantastiskt händelserikt för sin storlek, och Ekenäs är helt ljuvligt vackert, kan jag konstatera efter ett och ett halvt dygn där.

Jag följde med Ellen när hon skulle delta i Ekenäs bokkalas. Det sägs kanske alltför ofta om städer att de är fina och lever upp på sommaren, men i fallet Ekenäs verkar det faktiskt stämma. Med det sagt vill jag gärna skjuta fram sommarstäderna övriga årstider. Det finns något väldigt tilldragande med den övergivenhet som präglar tomma, blöta kvarter vid havet i november. Särskilt om de är så snygga som i Ekenäs. Jag traskade runt i stan på lördagen och det kändes som en sagovärld. Mitt i allt detta bodde vi på Motell Marine, där tiden tycktes ha stannat nån gång på 70- eller 80-talet. Kallt och dragigt, lampknappar som höll på att lossna och sängöverkast med stora revor i. Billigt och helt funktionellt, samt en om inte härlig så i alla fall kontrast till den omgivning som var så pittoresk att man kunde spy. Är det här något som stadens turistbyrå blir överlycklig av att läsa? Jag vet inte, men jag vet att det är väldigt fint i Ekenäs, så åk gärna dit.

Granen står så grön och grann i stugan

Där står den nu. 

Julgranen.

Fast än är den inte så grön och grann. Det är alltså det vita paketet som står lutat i hallen. Jag ligger i gästsängen och funderar och har inte kommit längre. Det blev en tvåttäkta, allergivänlig plastgran i något kortare modell och jag är riktigt nöjd. Men när är det riktigt okej att klä åbäket? Inte riktigt än, men snart kanske?   

Hemma i Larsmo tog vi alltid in granen dan innan julafton, men jul är ju alltid som roligast inför. Så kanske det är klokt att som min syster (som jag var på granshopping med idag) göra det redan nu och sen plocka ner den före nyår helst. Vem vet, vem vet. Vad har ni för regler? 

Köpa gran är ungefär vad jag åstadkommit idag. Kom hem sent från Ekenäs igår och jobbade undan det jag hade på schemat redan igår kväll, så jag kunde ta sovmorgon idag. Imorgon ska jag ut och dra lite ordkonst i en femteklass. Annat som händer veckan är att jag ska skriva en artikel och allra helst inte lämna kommungränsen (Larsmo är okej). Ekenäs var min sista tågresa för i år och jag kunde inte vara gladare.  

Papp

Min pappa jagar. Jag tror det är hans bästa hobby. Han tycker också om att vara på sjön, spela gitarr och lyssna på musik. Han är också väldigt barnkär och envis som en get. Han tycker om jordnötter och snus. Han visslar ofta. Han har ett sjuhelvetes temperament. Men jakten; det är nog det jag tänker på först när jag tänker på pappa. Eller papp, som jag säger.

Papp har varje helg, varje höst så länge jag kan minnas  åkt ut i skogen och jagat. Eller åtminstone tittat till nån fälla eller nåt. 

Så länge jag kan minnas så har hans rutiner sett precis likadana ut. Skulle nån väcka mig i sömnen och be mig beskriva papps förberedande rutiner inför jaktmornarna skulle jag kunna rabbla dem som rinnande vatten. 

De svarta stövlarna (med gråa sockor hängande redo på skaften) står i källartrappan. Mössan - som han hade i 30 år, tills han för några år sen köpte en ny, precis likadan - ligger framme. Den gröna, vattentäta ryggsäcken med två fickor frampå står i kökssoffan. Den röda LA-radion står på laddning på köksbänken och kaffetermosen står färdig att fyllas.

På morgonen ska papp koka kaffe, fylla termosen och stoppa den i ryggsäcken. Han ska bre två smörgåsar; två ljusa semlor med ost och prickig korv. Eventuellt skinka. Smörgåsarna går utmärkt att förvara i en gammal brödpåse man knyter med en lös knut. Utöver det har han en påse Södermans mjuka pepparkakor och ett korvpaket med sig.

Allt packas ner i ryggsäcken, den av svett nästan styva mössan placeras på huvudet och fötterna träs först i de grå och under tårna lappade sockorna och sen i gummistövlarna, även dom lappade. 

Och så går han ut, sätter sig i bilen, tar eventuellt en Sisu eller Mynthon ur asken som alltid ligger i bilen (alltid lakrits-smak) och kör ut i skog och mark. Och gör vad man gör när man jagar.

De senaste åren har papp ibland när andan fallit på postat ett foto från en av sina jaktturer på instagram, som det här. Jag tog det med minst döda djur på.

Varje helg, varje höst. Precis samma sak.  

Jag och mina syskon retas gärna med papp om att man kunde ställa klockan efter honom. Han har jobbat på samma ställe längre än jag levt. Han dricker gärna en konjak framför fredagsunderhållningen på tv. På fredagseftermiddagarna svänger han in med sin Suzuki via kiosken och köper en lottolapp. Och varje helg, varje höst utförs rutinerna jag just beskrivit.

Nu kanske ni tänker att papp låter som en ganska tråkig man. Och förvisso - vill man ha spontanitet och överraskningar är det inte papp ni ska gå till.

Men jag skulle inte kalla papps förutsägbarhet tråkig. För det bästa med papp är nämligen just det att han - i åtminstone 31 år - gjort precis samma sak. Hur världen än ändrar och vart livet än far, så kan jag alltid räkna med papps två smörgåsar, korvpaket och Södermans mjuka pepparkakor.

Varje helg, varje höst.