Prolog i efterhand: Ellen bad mig skriva något om varför jag går så mycket som jag gör. Det blev det här. Ett slags medvetandeström om att vilja se saker, utveckla vanor och göra vad man kan. Med kroppen alltså.
När jag växte upp var jag känd för, tror jag, att jag hade många skivor ganska tidigt. Det här var hårdvaluta i en tid före det att både nedladdning och senare streamingtjänster tillhörde verkligheten. Att kunna lyssna på musik var om inte jättedyrt så i alla fall förbundet med en kostnad och en hel del praktiska problem. Det skulle gå att sväva i väg i fråga om för- och nackdelar med det förflutna respektive nuet hur långt och länge som helst, men en fråga jag fick som tonåring var hur det hade gått till att jag hade så mycket skivor. Inkomsterna är ofta små till obefintliga i den åldern, och var det också för mig, men jag kan bara svara att jag lade alla pengar jag kunde på skivor. Mest cd, men ett tag hade jag vinylspelare också vilket inte var helt vanligt sista åren på 90-talet och de första på 00-talet. Vinylskivan hade bara ett årtionde tidigare konkurrerats ut och cd:n var vad som räknades.
Något jag också borde ha varit känd för var min tidskriftssamling, men det var inte många andra som i samma grad delade min passion för det skrivna om musik, sport och samhälle till exempel. Däremot blev jag känd för att vara den som alltid gick överallt, vart jag än skulle. Uppenbarligen delade jag inte det här med särskilt många andra heller, men det var synligt på ett annat sätt än tidningstravarna i hyllorna i rummet, om vi säger så.
Jag bodde i barn- och ungdomen i området Påtorp i den svenska småstaden Ronnebys sydöstra utkant. Området hade bebyggts med radhus och egnahemsvillor på 1970-talet. Före det hörde marken till stor del till en bondgård, tror jag. Det här är som sagt i tätortens utkant och läget kan beskrivas så att går man åt ena hållet kommer man till landet med åkrar, skogspartier och allt vad det innebär. Åt andra hållet ökar bebyggelsen och kulminerar i stadens centrum, ungefär tre kilometer bort.
Allteftersom barndomen övergick i ungdom blev intresset att besöka stan större, det var väl de vanliga skälen i form av upptäckarlust och intrycksjakt som låg bakom. Området där jag bodde hade så klart bilismen som utgångspunkt, och det var också med bil de allra flesta vuxna tog sig till och från sina hem. Vi yngre var tänkta att cykla, men min kropp passar inte för det. Jag har nämnt min CP-skada tidigare. En direkt konsekvens av den är en rätt bedrövlig balans. Jag har inga problem att hållas på fötterna, men klarar inte många prövningar och faller lätt. Till exempel försökte jag lära mig cykla i samma ålder som andra, men jag minns mest hur kroppen spändes till olidlighet, hur ont det gjorde när jag föll till asfaltsmarken och hur detta upprepades gång på gång tills jag gav upp. Jag har inte gjort ett seriöst försök att lära mig cykla på 30 år cirka, och jag lär inte försöka igen. Några gånger har jag fått skjuts senare i livet, men det har varit traumatiskt. Nån gång slutade det i diket och varje gång har jag känt mig fullständigt mörbultad efteråt. Jag tror bara inte det är möjligt, eller rättare sagt vill jag inte tillräckligt mycket. Mer om det senare.
I vilket fall som helst var gång oftast det enda alternativet om jag ville någonstans, och det kom att passa mig. Tiden till fots gav mig snabbt tid att tänka. Det var, och är fortfarande, som att tankarna tar fart i takt med benen. Jag märkte det snabbt, och belöningen i form av att komma fram visade sig oftast helt tillräcklig. Ofta fungerar det så för mig att antingen är jag bra på något direkt eller så ger jag upp lika snabbt om något verkar omöjligt. Det här med att kämpa sig blodig har sällan fallit mig in. Gång som transportmedel är svårplacerat i fråga om vilken kategori det hör till för mitt psyke. Det kunde kanske lika gärna ha känts som något hopplöst, men jag visste ju att det skulle ge resultat om jag bara jobbade på, gick vidare så att säga. Ganska snabbt blev det ett slags beroende, inte minst när jag relativt sent, runt 2005, började ha med mig en bärbar cd-spelare på mina rundor. Att kombinera rörelse med musik (eller radio) visade sig fungera utmärkt, märkte jag då jag under en praktikperiod bodde hos min faster och inte hade möjlighet att lyssna på musik annat än under promenader på kvällstid.
Jag har nästan aldrig gått på gym. Som CP-skadad har miljön känts främmande. Den är så präglad av kroppen och dess prestationer att det bara inte går att vara i rummet, i alla fall inte samtidigt som andra. Det blir ungefär som när de andra barnen lärt sig cykla och jag den första tiden, en kort stund, det ska sägas, sprang efter. Man känner sig rätt töntig och nån slags självbevarelse träder in och sätter stopp. Min vardagsmotion är att gå. Jag kan göra det offentligt utan att känna mig fel, dum eller dålig, och det leder till konkreta resultat på det sättet att jag tids nog kommer dit jag vill. Och så är det det här med tänkandet. Ingmar Bergman lär ha sagt att demonerna inte tycker om frisk luft och det ligger nog någonting i det. Jag tänker sällan så klart och intensivt som när jag går och upplever det som att jag ibland måste liksom plocka upp mig själv ur en ström för att registrera allt som händer utanför huvudet. Delvis är det därför (andra delen är ett fullkomligt värdelöst ansiktsminne) som jag inte hälsar på folk jag möter på ett vettigt sätt. Jag hinner helt enkelt inte identifiera dig förrän du passerat.
Om du vill försöka gå mer i din vardag så har jag inga konkreta tips mer än det jag just sagt. För mig är gången en nödvändighet för att en dag ska kännas (åtminstone tillnärmelsevis) komplett och meningsfull. Jag tror att bilen är något av en bov i det att många kanske inte går tillräckligt (Hur långt det nu sen är, det beror väl på vilken nivå man börjar från). Både här i Österbotten och på många andra ställen (utanför storstäderna i allmänhet) är den norm och förstavalet för den som vill flytta sig och finns alltid med i beräkningarna för var bostäder, arbetsplatser och butiker placeras. Så klart är det bra att kunna ta bilen då man ska ha hem något tungt (eller bara besöka något långt hemifrån, jo, jag vet och uppskattar bilen för dess förtjänster), men ofta tror jag att många slentriantar bilen när man egentligen lika gärna skulle kunna ta fötterna, men det kräver att man tänker efter (tror jag, jag har ingen bil själv, viktig poäng OBS på sätt och vis vet jag inte vad jag pratar om, blablabla…). Så det kan vara ett tips. Överväg att gå. Prova. Utvärdera.
