Ända sen det blev klart att jag skulle ge ut en bok för första gången har en grej gnagt i mig. Kanske till och med före det, redan när jag gick skrivkurser som litet författarfrö? Hur som helst, en längre tid kan vi väl ändå enas om. En längre tid har det gnagt i mig hur mycket finare det är att vara introvert än extrovert i min bransch.
Jag har diskuterat det här för inte så längesen med en kompis som identifierar sig ganska långt som introvert. Den här kompisen blev nästan arg på mig och sa att extroverta har så många fördelar i vardagslivet över introverta att det är fånigt och inskränkt att klaga om man står på andra sidan repet. Det här är säkert helt sant; jag som mer extrovert än min kompis har det så klart mycket enklare med mycket, typ de flesta sociala situationer osv.
Men i olika test man kan ta för att bestämma om man är extrovert eller introvert på nätet är frågorna alltid i stil med
Är du den som en fredagkväll alltid…
A) sitter med en god bok och en välvald kopp te och odlar ditt intellekt i all tysthet och ser löven falla utanför fönstret
ELLER
B) festar med alla dina vänner, råkar snorta kokain från en bartenders mage, tar en sista-minuten till London, är otrogen på en offentlig toalett, dricker brinnande shots och dansar på borden tills du blir utslängd?
Nu säger jag inte att jag väljer B framför A alla gånger, men vilket alternativ tror ni är mer högstatus att välja - som författare?
Grejen är ju först och främst att det så klart inte är så där svartvitt. Även om mitt exempel är extremt, så tror jag ju inte att nån ens i mer rimliga sammanhang är totalt introvert eller extrovert. Alla är vi väl flytande och resultat av vem och vad vi har omkring oss just där och då och var vi är i livet. Man kan vara extrovert och uppleva en social situation som jobbig och man kan vara introvert och njuta av rampljuset. Precis samma som med vilka indelningar vi än vill göra i livet. Man är aldrig bara Charlotte, Carrie, Samantha eller Miranda. Man är väl lite av varje och ibland mer det ena och ibland det andra.
Men om vi för saks och inläggs skull håller oss till den här indelningen av människor i extro- eller introverta, annars får jag avsluta det här inlägget här och nu. Vilket skulle vara katastrof, speciellt för mitt uppmärksamhetssökande extroverta ego :-)))
Författaryrket och författarrollen är något författare ständigt återkommer till i diskussioner. Den gemene uppfattningen är väl att det är något fel när det idag krävs av en författare idag att vara både författare, PR-geni, medieprofil, administratör och föreläsare. Jag fattar den stressen och jag vill liksom på inga sätt håna dom som upplever det som jobbigt, jag vill bara prata om en jargong som gör mig lite trött.
Som författare ska du helst vara: svår, plågad av det offentliga, sky uppmärksamheten, alltid bara vilja rikta fokus mot texten och inte mot jaget, strunta i försäljningssiffror och avsky kritiker och tycka bokmässor och dylikt är bara jobbigt. Helst ska man kanske sitta i nåt litet tornrum eller mörk flygel av ett hus med rufsigt hår och slängkappa och pinas. Alternativt hålla strikt diet, bo ute på en udde i Nordnorge där du säkert får vara ifred, stiga upp 04:30 varje morgon och producera femton sidor text för att sen meditera tills det är läggdags. Du ska i alla fall under inga omständigheter behöva bekräftelse för det du gör.
Seriöst talat så är det väl ingen författare som drar det så långt, men faktum är att det sannerligen inte är särdeles fint att trivas med de offentliga delarna av yrket.
Man ska vara svår.
Man ska söka ensamheten.
Man ska va arg för att folk är nyfikna på vem man är bakom texten.
Man ska tacka nej till saker. Annars är man-
Ja, vadå? Annars är man vadå?
Det är ganska ofta underförstått att det introverta har med kvalité att göra. Gillar man uppmärksamheten och bjuder på för mycket kan man helt enkelt inte skriva bra böcker. För det krävs en viss näsföring. Sen VET ju alla också att man idag kan få bokkontrakt bara man är en offentlig person, det krävs bara det. Är man ung kvinna med exempelvis en blogg så behöver man inte mycket mer. Bättre var det förr när marknaden inte var så styrd av vad som säljer. Var det ens så nån gång? Jag bara frågar.
Det kanske bara är jag, som mångårig bloggare och livsutfläkare, som känner mig lite kränkt när jag hör kollegor som klagar på de offentliga delarna av författandet, eftersom jag själv oftast gillar dom och kanske till och med söker efter dom. Jag älskar att mitt yrke är mångsidigt och omväxlande och att jag får använda olika delar av mig. Jag är också själv ofta rätt nyfiken på författarna bakom de böcker jag läser och förstår att man som läsare vill ha bakgrundsmaterialet också. Så klart finns det tid och rum för allt och man kan kanske göra klokt i att hushålla med de insynerna i privatlivet, men jag tycker inte man som författare kan kräva att ingen frågar. Det ingår ju liksom i dealen på nåt sätt.
Alla jobb har fittiga sidor. De fittiga sidorna med mitt jobb är bland annat det eviga hit-och-ditflängandet, åka 500 kilometer för att prata med en klass gymnasielever som i bästa fall har hört ditt namn förr, bokmässor med uttröttande mingel och ständiga handskakningar, författarsamtal i grannkommuner med tre pers i publiken, journalister som frågar IGEN om det är självbiografiskt. Men även när det fittigaste sidorna är som fittigast är det bättre än alla andra jobb jag prövat på. Jag tror inte det finns nåt jobb du älskar varje minut av, även drömjobben visar sig ha fittiga sidor efter en stund. För mig är de fittiga sidorna en del av kontraktet jag signerar när jag skriver bokkontrakt.
Man koketterar gärna med hur lite actual skrivtid man har som författare och hur mycket som går åt till annat. Jag har många gånger haft lust att be dem prata med exempelvis en förskolelärare och fråga hur mycket tid som går åt till administraivt tjafs och om de upplever att de har tillräckligt tid för det de ska jobba med: barnen.
Man kan ju också se det som att du är efterfrågad, folk vill veta mer om dig, du har en scen och åhörare. Om det ännu känns jobbigt kanske du har valt fel jobb (eller behöver vara ledig en stund, vilket jag förstår till 100%, måtta med allt). Du kanske ska skriva ändå, men man måste ju ärligt talat inte ge ut det.
Jag vet inte vad jag vill ha sagt med det här eller ens om det handlar om introvert och extrovert, men det är väl kanske mest ett försvarstal för mig själv och mina extroverta sidor. Jag har så många gånger suttit tyst och känt mig utpekad när det pratats om just det här. Men som ni märker är den här tanken kanske inte färdigtänkt, så säg gärna emot mig.
Jag hoppas ju att jag får vara båda och allt. Jag hoppas jag kan fortsätta blogga, fortsätta bjuda in, fortsätta söka rampljuset och samtidigt räknas som en seriös författare. Jag är seriös i mitt skrivande, men jag är också seriöst extrovert. Ibland.
Och precis när jag skrev det här inlägget nådde nyheten om Jörn Donners bortgång mig. Det kanske inte har nån relevans för det här inlägget, men det känns ju ändå som att man kan nämna det. Han var ju sannerligen en man som var mycket och inte lät sig begränsas. Som en kompis & kollega sa: ”En av Jörns guldkorn var när han sade (i en sexdelad dokumentär om sig själv, producerad av honom själv) att han ’aldrig sökt uppmärksamhet’.” Känns som något jag kunde göra, utan att på nåt sätt dra andra paralleller mellan mig och Jörn.
