Vecka 50

Veckans nyförvärv:

Mitt externa tangentbord och en sån här… öh, ergonomi-ställning för laptopen. Uppdrag mota gamnacken i dörren är igång. Jag har insett att det är ohållbart att sitta så ihopkrupen som jag gjort framför en laptop. Jag har inget intresse av en stationär dator (det har väl ingen förutom hc gamers?) men det här känns bra. Både i axlarna men också i professionaliteten. Nu lägger jag grunden för en framtid som skrivande. Jag är inte bara nån som skriver lite så där då och då på min laptop, jag är någon som har ett externt tangentbord på mitt skrivbord i mitt kontor som jag hyr. Jag har en arbetsplats där jag skriver. Jag är författare. Kul!

Veckans löfte:

Nu tror jag allt jag beställt den senaste tiden kommit fram. Alltså kommer jag inte visa upp mera dyra inköp här på en tid. Back to loppis-basics.

Veckans jobb:

Jag ska skriva mycket den här veckan har jag tänkt. Jättemycket ska jag skriva. Annars är det det vanliga; mejl mejl mejl, lite ordkonst, och så lite mer mejl.

Veckans fritid: jag vet inte om jag nämnt det här, men jag har ju då som projekt att sticka en tröja till Pär i julklapp. Jag och Clara bondade på instagram över att vi båda nyss börjat sticka en tröja till våra respektive och beslöt oss för att utmana oss att bli klara till jul. Pär är fullt medveten om det, man kan ju inte hemlighålla ett stickprojekt när man bor och jobbar som vi gör. Hittills ser det bra ut, men efter att ha stickat typ HELA DAGEN igår och ändå känna att jag inte kommit nånstans känner jag modet börja sina lite. Magen är klar, men största delen av axlarna och så båda ärmarna är kvar. Kanske han kan få en väst istället.

Hur som helst, jag ska sticka i veckan och så börjar det väl kanske bli dags att ta fram granen? Känner ett nästan lite sånt där, “UGH skulle inte orka” inför det, vilket är nytt. De två senaste åren, sen vi skaffade gran alltså, har jag ju fått sitta på mina händer för att inte plocka fram den redan i oktober. Kanske jag skulle bjuda in en fyra-åring jag känner och hjälpa mig med det?

Veckans frisyr:

Är blondare än på länge! Känner mig 10 år yngre och betydligt fräschare.

Veckans bok:

Har fortfarande svårt att ta in nytt, men det börjar kanske vända lite? Jag ska inte jinxa det, så glöm att jag sa nåt. Håller på att lyssna på Herrarna satte oss hit av Elin Anna Labba just nu och den kan jag rekommendera. Handlar om tvångsförflyttningarna av samer och är väldigt vackert skriven, som en mosaik. Tycker det är fint med författaruppläsning också, så att de samiska uttrycken kommer till sin rätt.

Veckans tv:

Har börjat se på How to get away with murder. Viola Davis är den stora behållningen där även om det bjuder på ganska bra spänning. Får också lite panik av den där grejen av att inte kunna ta tillbaka nåt när det har skitit sig. Det är en återkommande mardröm jag har, att någon dör och det är på nåt sätt mitt fel och jag kan inte göra nåt för att gottgöra det.

Veckans pennor:

Jag och Malin sitter för tillfället och utbyter erfarenheter av våra pennkalenderar so far. Skickade den här bilden till henne för att illustrera vilka jag fått hittills. Det är 50% en genuin passion för pennor och 50% prokastrinering från min sida.

Veckans Viola:



Det dåliga samvetet

Jag ifrågasätter hela tiden mitt eget känsloliv och vad jag är och känner. Jag har alltid tänkt att jag är en pessimist, en cyniker som alltid lyckas se det svarta stråket i alla pasteller. Det är kanske sant, men jag tror det är lika sant att jag är en optimist. I fler och fler situationer de senaste åren har jag i alla fall upplevt att jag fått ta den rollen - och det inte är så svårt.

Men det är just det, vilket epitet jag än tillskriver mig själv känns det alltid som att motsatsen är precis lika sann. Jag är lika mycket en slarver som ett kontrollfreak. Jag är lika mycket en stabil och trygg människa som jag är neurotisk och nervös. Jag är lika delar introvert och extrovert. Jag är lat och arbetsnarkoman. Jag är nytänkande och konservativ. Jag vill vara rebell lika mycket som jag vill vara duktig flicka.

Sist och slutligen är det kanske inte så nödvändigt att kunna pinpointa vad ens egenskaper är. Alla innehåller väl hela känslohjulet och vad som syns mest är väl dom man blivit tvungen att använda mest på nåt sätt. Man ska väl mest vara glad för att man är flexibel på det där sättet. Om inget annat kan jag skräddarsy mina svar på “beskriv dig själv med tre ord”-frågor för sammanhanget och ändå inte ljuga.

En konstant jag ändå kan räkna med är mitt dåliga samvete. Jag kan inte komma ihåg en situation där jag inte skulle ha haft dåligt samvete eller nån gång där jag helt och hållet kunna slappna av utan att drabbas av nån mer eller mindre sann insikt om vad jag borde.

På nåt plan förstår jag ju att risken för att jag faktiskt skulle vara så mycket sämre än alla andra är ganska liten, men jag kan ändå inte skaka av mig känslan av att jag gör för lite. Eller för mycket. Eller precis lagom mycket men att jag är för beräknande och att jag gör det av fel orsaker. Det är verkligen kring mitt dåliga samvete som min kreativitet är som vassast, hur jag än vrider och vänder på något så kan jag alltid hitta en orsak till varför jag borde ha dåligt samvete.

Det kan ju också ha den effekten är jag rädd att de gånger jag verkligen borde ha dåligt samvete drunknar i mängden. Att jag liksom inte upptäcker de gånger det faktiskt är befogat med det dåliga samvetet och att det kan göra mig tondöv. Och nu får jag dåligt samvete för alla såna gånger där jag inte haft förstånd att ha tillräckligt med dåligt samvete.

Ni fattar.
Det är exhausting.

Det här (och en del annat) är orsak till att jag tror det börjar vara dags för en ny terapirunda så småningom. Jag vet bara inte riktigt vart jag ska gå. Jag vill ju inte heller ta upp resurser i onödan nu när det är så många som dealar med skit och behöver hjälp. Då skulle jag ju kunna få *pa-dum-tss* dåligt samvete. Det är hur som helst en ny erfarenhet att börja fundera på terpai i ett skede där jag inte är deprimerad. Alltid nåt. Känns lite neurotisk New Yorker på nåt sätt - om nu dom finns på riktigt.

Vecka 49

Veckans bra kamera:

Jag har ny telefon. Hade tänkt sega ut på min förra ännu en liten tid, men det blev helt enkelt ohållbart att ha en telefon vars batteri inte håller för nåt. Så nu har jag en Iphone 11 PRO och det är väl inga större skillnader, förutom att kameran är the bomb. Det här var första bilden jag tog, vyn från vår balkong. Ser ut som Skymningssagor.

Veckans black friday-köp:

Faktiskt inte telefonen, den köpte jag typ en vecka innan black friday eftersom jag hade momentärt glömt bort att man eventuellt kunde spara några slantar där. Skit samma. Däremot kötpe jag faktiskt ett underställ i 100% ull!!! Jag har velat ha ett i flera år, men lycka till att hitta nåt som är i min storlek och inte typ 100% polyester. Men plötsligt fanns det där på Ellos. Så himla nöjd. Pissdyrt var det ändå, men så blir det ju när det är rena material. Jag tycker dessutom att det är ganska fult - eller jag gillar inte mörkblått i kombination med sån där knalliga rosa - men skit samma. Det är superskönt och varmt och lätt. Tänker vara varm och osvettig hela vintern nu.

Och ja, black friday, kapitalism, inte bra, konsumera mindre, bla bla bla, ni vet.

Veckans tack men nej tack:

Grimbert bjöd på godisorm i lördags när vi firade lillajul och syrrans 30 år i livet. Han förklarade att det varken är en riktig orm och att den mest smakar äpple, men jag tackade ändå nej, mest av coronaskäl.

Bra inlägg ur förebildssynvinkel det här. Först shoppar jag loss och sen umgås jag med familj trots läget. Är det nu jag blir cancelled?

Veckans smycke:

Trädde några färgglada plastpärlor på en gammal kedja i helgen. Belv mycket nöjd med resultatet, trots att det inte är direkt det mest nyskapande jag gjort.

Veckans tanke ba: ibland önskar jag att jag kunde förvissa er och mig själv om att allt inte alltid är som det verkar. Att jag och alla jag känner och alla jag nånsin mött har det tungt och jobbigt ibland, oavsett vad man utåtsett förmedlar. Det är ju en sak som folk säger hela tiden och det pratas om allt det där bakom kulisserna, men det är så svårt att tro på när man ändå inte ser det. Och man kan inte kräva att alla ska dela allt, jag vill inte heller dela allt. Men det är tungt och jobbigt ibland.

Veckans Viola:

Vecka 48

Veckans lediga dag: igår. Därför kommer veckans vecka först idag. Jag jobbade hela helgen så jag såg det som högst nödvändigt att va ledig.

Veckans filosof: jag har tänkt mycket på senaste tiden på hur det är så lätt att tänka att allt vi gör, allt vi ser, att allt vi strävar efter är nån slags slutgiltig och fulländad slutform. Som att det går att bli färdig på det sättet. Allt från loggor på företag till min garderob till… öh, jag. Att alla linjer man ser i livet och historien tar slut med mig. Om jag bara hittar det här eller det där plagget så då är min garderob klar. Att jag nångång ska kunna sätta punkt för det evighetsprojekt det är att utvecklas. Att jag nån gång ska komma till den sista bossen i spelet, att det finns ett mål med något. Att historien bara finns till som en utvecklingssträcka för allt det vi är idag.

Att vi varit grodrom, yngel, nån gång (säkert under industrialiseringen) utvecklat ben och att vi nu är en fullväxt groda som hoppar på. Att det inte går att bli mer groda än vad vi är idag. Men så är det ju inte. Vi kanske utvecklas till grodor som kan flyga ännu än dag. Det vet vi inte. Vi är ju bara led i en kedja.

Veckans planer: denna vecka ska jag göra klart mina Kulturfonden-ansökningar. Och så ska jag skriva, delta i en livesändning på Instagram via Schildts & Söderströms på onsdag kväll (kl 19!) och dessutom spela in ett avsnitt Sällskapet imorgon. Och ett avsnitt Viktiga skivor kommer ju också upp i nåt skede av veckan. Fritidsmässigt så har jag börjat sticka på en tröja till Pär så bara mina axlar och min nacke tillåter det ska jag grotta ner mig i det. På söndag så ska vi träffas med bokcirkeln och på lördag ska vi äta risgrynsgröt. Där har ni det.

Veckans tips: har du länge suttit och tänkt att du hjärtans gärna skulle vilja gå en skrivkurs med mig och Jungas Linn? Nu har du chansen - tro det eller ej! En ettårig skrivutbildning drar igång nästa år och du vill inte missa den! Klicka dig in HÄR för att läsa mer. Ska bli så roligt att jobba mer med Linn också, är jättepepp inför detta. Jag säger som en av internets största kingar:

Veckans Viola:

Den ständiga besvikna blicken om jag nån gång råkar umgås med Sylvi.

Pennor, högtalare, tråk och stök

Gud, vilken vecka. Hur jag än planerar, hur jag än försöker så lyckas alltid de här veckorna i november bli ett stim av saker att göra och fixa och ordna. Har jobbat långa dagar och de dagar som inte av sig själva varit långa har jag förlängt dem med diverse nödvändiga sysslor, som att handla mat och byta lakan. Ett slags jobb det också. Och för all del, även mindre nödvändiga sysslor såsom rom- och ingefärsdrinkar, nagellack och studera t-zonen i toalettspegeln har förekommit, men i betydligt mindre mängd än vad jag kanske hade önskat. Och nödvändigt och nödvändigt, kanske det är just det är där icke nödvändiga sakerna som sen är de allra nödvändigaste?

Jag var tillsammans med Amanda och Malin på skolbesök i torsdags, det var kul! Kul att faktiskt få besöka en skola fysiskt, även om det var med visir och i stor gympasal med en klass i gången osv. Vi pratade bland annat om hur man får idéer till böcker. Ett stående tips från vår sida var att ha tråkigt, att våga låta de där tomrummen i intrycken uppstå, så att hjärnan blir tvungen att fylla dem med nåt. Ett bra tips som gäller alla åldrar. Efter ett prat med en klass, dröjde sig en elev kvar och frågade med uppriktig min: när har NI tråkigt då? Jag svarade nåt om att jag tycker det är tråkigt att städa, men jag fortsatte fundera på den frågan.

Jag har nyligen köpt en sån där liten bluetooth-högtalare till mobilen, tänkt mest att ha på torpet. Den är dessutom vattentät, så den funkar att ha både på stranden och i duschen. Jag tycker också att det är astråkgit att duscha och blev lite hemligt glad över möjligheten att måla över den här duschtråkigheten med en podd eller nån låt att lyssna på. Tills det slog mig hur absurt det är, att kräva yttre underhållning in i varje stund. Som att en dusch inte räcker som syssla. Underligt man känner sig trött och överväldigad.

På väg hem med yet another paket

Högtalaren är bara en av massa grejer jag “klickat hem” senaste tiden. Allt från strumpbyxor till smink till julklappar till julkalendrar har fått svischa iväg ut ur hemsidornas köpkorgar och hem till oss. Visst saknar jag impulskontroll, men det här är ändå nån slags rekord tror jag. Tror dessutom jag om aldrig sade, så tänkte att jag skulle ha nån slags köpstopp under hösten men hahahaaha. Jag vet inte om det handlar om corona, men jag har i alla fall tänkt flera gånger att det är okej att UNNA sig en massa saker nu för att allt är så sorgligt och tråkigt. Jag är ganska säker på att det inte är så det funkar.

Skit samma, det är inte ett speciellt attraktivt beteende, men om inte förr lär den här madnessen ta slut när det blir januari, för då är man ju alltid pank. Man = jag.

Men en helt otvetydigt rolig grej som jag “klickat hem” (måste använda citationstecken, hatar det uttrycket) är årets julkalender! Jag har faktiskt två i år! Jag har ganska långt hållit mig till klassiska och enkla kalendrar tidigare, förutom förra året när vi hade Bonniers litteraturkalender. Men i år har jag förutom Flashback Forevers Böglyftet-kalender köpt en… PENNKALENDER!!! Är orimligt pepp på detta, jag är ju i regel väldigt förtjust i olika kontorsmaterial och sånt.

Pennkalendern är från Penstore och nej, det är inte ett samarbete, inte ens ett gratisbud eller gåva. Hur många läsare och följare ska jag ha före man börjar få sånt? Nu hittar jag inte kalendern på deras hemsida så jag undra om den är slutsåld? Glad att jag hann haffa en i så fall! Pennor känns också på nåt sätt rimligt att ha 24 stycken av, jag har svårt att se ett scenario där jag skulle t ex använda upp 24 krämer.

Jag tror också att - om jag orkar - ska börja julstöka lite ikväll. Jag har dragit skrivkurs digitalt hela helgen och känner mig ganska trött på skärmar, så nåt lite mer taktilt och konkret känns väldigt lockande. Jag brukar vara ganska tidigt med pyntet, men det enda som står framme redan är en girlang av pepparkaksgrisar i cernitlera som jag tryckte ut en kväll när jag behövde göra nåt färgglatt.

Här är en jättebra låt förresten. Eller hela skivan är fan nåt av det bästa jag hört på länge. Vet inte hur jag missat den så länge. Har ändå följt Parkman sen hon blogga för många, många år sen. Those were the days, när “alla” hade blogg.

Vecka 47

Veckans vecka: är full med jobb. Har både skolbesök, digitalt författarsamtal, digitala skrivkurser, två miljarder möten och det vanliga skrivet jag skulle vilja hinna med. Dessutom ser det ut som att nån väldigt våldsamt skulle ha letat efter något men inte hittat det och sen struntat i att lägga tillbaka allt på sin plats igen. Allt ligger huller om buller och jag vet inte när eller hur jag ska orka ta itu med det. Får väl muta mig själv med att jag får julpynta lite om jag städar.

Veckans det sitter i: vi hade liten julfest med Måndagsklubben - eller jag, Emmi och Emma - var de enda som kunde - på torpet i helgen. Har nog inte haft så roligt på hela hösten som vi hade i lördags. Vi grät, skrattade, dansade, sjöng och drack en jävla massa vin. 06:23 hade jag skrivit åt Pär att jag går och lägger mig. Kan säga att igår blev en ganska seg dag. Idag mår jag fysiskt bättre, men om jag fick en önskan så skulle det vara alkolås till instastories. Fy röven så pinsam jag kan va.

Veckans tv: The Crown säsong fyra. HERREGUD SÅ BRA DET ÄR!!!!!!

Veckans Viola:

FAQ: Hur känns det?

Maggan året runt har funnits ute i två månader nu. Jag har aldrig, inte ens när jag debuterade, upplevt en sån känslokarusell som jag gjort de här två månaderna. Jag var ganska oförberedd på det för att säga som det är, jag hade nog tänkt att Maggan skulle flyga under radarn. Dels för att barnlitteratur sällan får samma mediala utrymme och dels för att… Ja, för att det tänker man väl alltid.

Men som vi alla vet vid det här laget så har det blåst rätt friskt kring Maggan. Och även om diskussionen till stora delar egentligen handlat om barnlitteratur generellt så har Maggan fått vara galjonsfigur för både det ena och det andra. Det är viktiga diskussioner som förts och jag vill inte göra nåt annat än att välkomna dem, men det har varit ganska obehagligt att stå i mitten av det utan att känna att jag kan delta. Jag kan egentligen inte varken försvara mig själv eller Maggan mer än vad jag redan gjort., men jag hoppas folk - du! - läser henne före de dömer ut henne.

Samtidigt, “diskussionen” som förs har säkert gått 99% av alla jag känner förbi. Den har förts av en liten skara i en liten minoritet i ett litet land i en pandemidrabbad värld. Det är knappt en fluglort på diskussionskartan i storleksordning. Det är det jag i alla fall intalar mig när det känns too much. Det har upptagit så mycket av min tankeverksamhet de senaste veckorna att jag tappar proportionerna. Som sagt; en känslokarusell.

Därför blir det extra roligt när man får nåt slags positivt omdöme om boken också. Som den här veckan till exempel när vi blev nominerade till Runeberg Junior!!! Typ ett av finaste prisen man kan få för en barnbok i Finland! GALET!!! . Jag har varken förhoppningar eller ambitioner att vinna, det här känns alldeles tillräckligt (även om jag så klart gärna tar emot whatever pris folk vill ge mig hehe) som en vinst. Extra fint att Peppe och Karin Erlandsson också är nominerade, det tripplar chansen att jag ska bli riktigt glad när vinnaren tillkännages.

Så för att svara på frågan jag fått en miljard gånger:

Det känns jävligt bra just nu.

Önskerubrik: Hur det kom sig att jag blev privatdetektiv

Under de närmaste veckorna kommer jag harva igenom ett gäng önskerubriker jag fått skickat till mig på Instagram. Jag efterlyste specifikt smala och oväntade sådan och ni levererade! Vill du också vara med och önska rubriker, kommentera på bloggen.

Jag suckade och lutade mig tillbaka på min pinnstol. När ryggen nådde stolsryggen tänkte jag åter igen för mig själv: jag måste köpa en ordentlig skrivbordsstol. Jag lovade mig själv att jag skulle ta tag i det nästa vecka. Och den här gången skulle jag göra det på riktigt.

Jag tittade ut över fabriksbyggnaden som tornade upp sig mitt emot den låga enkla byggnad där jag och ett gäng andra hyrde kontor. Det lös i ett av fönstren och jag kunde se konturerna av två personer i ett av kontorsrummen högst upp. Det kändes nästan som att jag hade en egen relation till alla som jobbade där efter flera år mitt emot dem. Jag visste inte vad nån av dem hette eller hur de såg ut i närbild, men jag kände igen dem från deras konturer i sina fönster. De här två som stod och pratade nu såg inte bekanta ut, men det kunde vara jag som bara var trött också.

Mitt eget rum var lika mörkt som novemberkvällen, jag hade som vanligt glömt tända taklampan när det gått från eftermiddag till kväll. Min Gustaf-klocka tickade sig ohjälpligt närmare sjuan. I samma takt tickade markören i mitt ännu alldeles för tomma dokument. Jag slog igen datorn, hårdare än nödvändigt och det sista blå ljuset som lyst upp mitt lill arbetsrum försvann. Jag satt kvar på pinnstolen och funderade.

Jag älskade fortfarande mitt jobb som författare, men mitt senaste skrivprojekt hade inte blivit som jag ville. Jag hade svårt att komma igång och jag hittade inte den där nerven som annars kommit så naturligt för mig i alla mina andra böcker. Tanken var att jag skulle skriva en slags mordhistoria. Jag rodnade i mörkret när jag kom ihåg hur jag hade tänkt att det måste vara enkelt, att det skulle skriva sig själv nästan. Nu satt jag, flera månader senare och själva mordet hade inte ens hänt. Jag kanske skulle bli tvungen att ge upp helt enkelt och skriva något annat. Problemet var bara att jag inte visste vad annat jag skulle skriva.

I samma stund som jag skulle svara på Pärs senaste sms med frågan om när jag skulle komma hem såg jag något i det upplysta fönstret. Det såg ut som att de två personerna grälade högljutt. Jag kunde förstås inte höra dem, men jag såg att den ena knuffade till den andra i axeln så att den vacklade till. Instinktivt vände jag ner mobilen skärm mot bordet så att jag inte skulle bli avslöjad av ljuset från den. Grälet tycktes eskalera och mitt hjärta började bulta. Jag hade alltid varit en nyfiken person som älskade att få inblickar i andra människors vardagsliv. Det var kanske ett gift par som grälade. Eller så hade de båda en affär bakom ryggen på sina partners. Eller så var det två kompisar som grälade på skoj. Det sista var förmodligen det som låg närmast sanningen.

Jag skulle just stiga upp när jag hörde en hög smäll. Som att någon tappat något tungt, men med en snärt. Jag satte mig igen och stirrade mot fabrikskomplexet. I det upplysta fönstret syntes nu bara en person. Personen höll något i sin högra hand. Jag kisade, men förstod inte vad det var. Sen såg jag dom. De röda fläckarna som var nya på fönstren. Som att nån sprättat tjock, röd färg på fönstret.

Det var blod.
Det var ett skott jag hade hört.
Personen som stod kvar höll i en pistol.

Som järnklossar föll pusselbitarna på plats i mitt huvud. Mina händer kramade bordskanten så hårt att fingrarna börjat verka, men jag satt som fastfrusen. För ett ögonblick tyckte jag att mina ögon mötte personen som stod kvar i fönstret, även om jag inte kunde urskilja några ansiktsdrag. Sen försvann personen, lampan släcktes och allt såg ut som vanligt. Jag började just tänka att jag kanske inbillat mig allt, när dörren på marknivå flög upp och en mörk gestalt blev synlig. Gestalten gick med stressade steg över gården. En millisekund såg den åt mitt håll och jag kunde urskilja en röd hårtofs under den uppdragna huvan. En tanke, för flyktig och snabb för att fånga, flög genom mitt huvud. Sen försvann personen om hörnet och ur mitt synfält.

Jag vet inte hur länge jag satt kvar och stirrade. Hade jag just sett vad jag sett? Var det mina egna fantasier som spelade mig ett spratt. Jag hade alltid varit mörkrädd och paranoid och föreställt mig scenarion som det här flera gånger. Mitt hjärta dudndrade i mina öron när jag till slut insåg att jag borde ringa efter någon.

Jag förklarade för den lugna rösten på nödcentralen vad jag sett och upprepade flera gånger att jag inte var säker på om det var nåt, men rösten sa att de skulle skicka en polispatrull och kontrollera saken. De bad mig vänta där jag var. Jag orkade inte förklara att jag ändå tycktes ha glömt bort hur man använder sina ben.

Jag såg polisbilen rulla in på gården, två poliser stiga ur och med en ficklampa lysa över fabriksväggen. När ljuskäglan nådde kontorsfönstret med de röda fläckarna stannade den tvärt. Jag såg polisen med ficklampan säga något åt den andra, som drog vapen.

“Är du fortfarande i ditt kontor?” Jag hajade till när rösten i telefonen frågade. Jag hade glömt att de hade bett mig stanna kvar på linjen. Jag svarade att jag var kvar och rösten sa att de skulle skicka flera poliser inom kort. En polis skulle komma till huset där jag hyrde kontor och fråga mig några frågor och eskortera mig hem om jag ville.

Jag såg en ambulans och flera polisbilar köra in på gården före jag hörde en knackning på ytterdörren till huset. Jag plockade snabbt ihop mina saker och gick för att öppna. Några steg från dörren stod två blåklädda poliser och såg bistra ut. Ett iskallt duggregn hade börjat falla, dropparna såg mer ut som pilar under gatlyktan. Jag vek upp kragen på min trenchcoat och slog armarna runt mig. Det var inte bara regnet som kylde ner mig.

Det var vetskapen om att jag hade ramlat in i en alldeles för verklig mordhistoria.

Vecka 46

Jag bär helsvart idag, det är längesen det hände
Min skjorta är lång och i bomull
100% bomull
och helsvart är den också, sa jag det redan?
Helsvarta byxor har jag också
Skjortan har en smakfull liten glipa som funkar som urringning
Jag tycker om den, det känns som att den håller ihop mig
Jag ser på det stora hela ut som en vuxen kvinna med nån slags karriär
Jag är på det stora hela en vuxen kvinna
med nån slags karriär

Jag önskar jag hade haft på mig det här när vi senast sågs
Istället för kläder som hängde på mig,
med ögonfransar som hängde på mig,
med hår som hängde på mig
med händer som hängde på mig
med mungipor som hängde på mig
med en väska som höll på att ramla av min alldeles för sluttande axel

Det är längesen jag slutade skriva i kod, riktat till en någon
och jag tänker inte börja nu heller
Men jag råkade se dig, bli påmind av dig, en person jag kanske känner
en person jag kanske inte vill ha en facebook-relation med
Har du tänkt på det?
Nej, förlåt, så enkelt är det ju förstås inte
Du gick förbi mitt fönster, du skymtade på en bild, du dök upp
Jag stötte ihop med dig helt enkelt

Det var ju liksom ingen jordbävning
ingenting på richterskalan
Jag fortsatte med mitt ganska snabbt efteråt,
utan att min bana kring solen ruckades speciellt mycket
Vi bara råkade gå förbi varandra
Eller så var det kanske bara jag som gick förbi dig

Oavsett hur det hände så var du där en kort sekund
Jag stirrade på dig och tänkte på hur lite du hade förändrats
Att jag fortfarande kände igen dig
Du visste ju inte att jag tittade på dig just då
Risken att du ska ha tänkt på just mig i samma sekund jag råkade se dig
är väl 0,00001 kanske
Jag tror inte du tänker på mig speciellt ofta alls
Tro det eller ej, men jag tänker inte på dig speciellt ofta heller
Nästan aldrig faktiskt

Men nu tänkte jag på dig och jag tänkte
att jag hade hoppats du kunde se mig nu
helsvart klädd, 100% bomull, ihophålld
naturmaterial faktiskt!!!!

Men om jag kände igen dig
Så kanske det betyder att du skulle känt igen mig
Och det var kanske mer den tanken jag stötte ihop med mer än dig
Att hur många veckor jag än räknar ner eller upp här
Hur många naturmaterial jag än klär mig i
Så skulle du ändå känna igen mig och tänka
på hur lite jag förändrats

Det är en hård tanke att stöta ihop med
En måndag i november

Länkfest, länkfest hela dan

Här är ett gäng grejer på internet jag tycker att du för gott i att klicka dig vidare till. Det mesta handlar om mig :-)))))

🎙 Podden Sällskapet generellt och kanske extra speciellt avsnitten jag är med i, hehe. Jag och min internet-bff och soulmate Biffen var med för en vecka sen, lyssna på det HÄR! Jag har också skrivit en kolumn på mitt ämne, den hittar du HÄR.

🎙 Och nyaste ungen i podd-familjen: min och Pärs egen podd!!!! Det här är en tanke som grott hos oss ganska länge, och om nån riktigt trogen bloggläsare minns startade vi nåt poddliknande för flera år sen, som dog ut efter ett avsnitt. Men nu! Nu finns podden Viktiga Skivor äntligen och jag hoppas ni gillar den! Vi har i alla fall väldigt roligt när vi gör den och jag har lärt mig klippa och fixa och Nikko har gjort intro till oss och ja, det känns som att det kanske blir lite mer långlivat den här gången. Vi ska jobba lite på ljudet ännu och så där, men ja. Lyssna gärna! Hittills finns den på Spotify och acast, får se hur vi gör i framtiden.

📺 Har kanske glömt nämna det, men Maggan gjorde tv-debut i SVTs Gokväll för nån vecka sen. Älskar Johanna som boktipsar, så blev väldigt glad över att just hon lyfte upp Maggan. Jag vet inte om det är Johannas förtjänst, men några dagar senare sålde första upplagan slut och en andra upplaga gick i tryck. Så otroligt roligt! HÄR kan man se avsnittet!

📝 Vill du gå en kort skrivkurs med mig? Gör det! Jag och universalgeniet Heidi von Wright drar en encore av vår kurs på Malakta förra året - men digital i år förstås. Förra årets kurshelg var en verklig höjdpunkt på hela jävla året tbh, så jag hoppas det blir lika bra i år, även om vi inte kan va på Malakta. Läs mer om den och anmäl er HÄR!

✊🏻 Och till sist, blev otroligt berörd av Julia Sjöbackas text om att jobba inom äldrevården. Den vann första pris i skrivtävlingen Text! här nyligen. Läs och begrunda den, kom ihåg den när det närmar sig val.