Eat, pray, hushållspapper

Igår kväll när jag stod och torkade diskbänken tänkte jag: tänk att jag är så vuxen nu så att jag alltid har hushållspapper hemma nu.

Har alltid hushållspapper och alltid kaffe hemma. Alltid ost till smörgåsen. Jag har verktyg och vaser om jag får blommor och en hel låda med presentpapper och matchande snören och presentpåsar som jag nån gång fått och som jag nu sparar tills jag kan ge dem vidare. Börjar bensinlampan i bilen lysa rött tankar jag så fort jag kan. Finns alltid nån form av alkohol hemma. Det rinner ur mina ögon om det blåser kallt.

Det enda jag tänker på nu för tiden är ådrande och utveckling. Måste det vara så? Det känns som att man kunde lägga tankeverksamheten på att faktiskt leva istället för att bara tänka på ramarna kring livet. Det är som att äta en paj utan fyllning, bara skalet.

Next scene: jag reser till Toscana och eat pray lovear.
Gud, så jag tröttar ut mig själv.

Det dåliga samvetet

Jag ifrågasätter hela tiden mitt eget känsloliv och vad jag är och känner. Jag har alltid tänkt att jag är en pessimist, en cyniker som alltid lyckas se det svarta stråket i alla pasteller. Det är kanske sant, men jag tror det är lika sant att jag är en optimist. I fler och fler situationer de senaste åren har jag i alla fall upplevt att jag fått ta den rollen - och det inte är så svårt.

Men det är just det, vilket epitet jag än tillskriver mig själv känns det alltid som att motsatsen är precis lika sann. Jag är lika mycket en slarver som ett kontrollfreak. Jag är lika mycket en stabil och trygg människa som jag är neurotisk och nervös. Jag är lika delar introvert och extrovert. Jag är lat och arbetsnarkoman. Jag är nytänkande och konservativ. Jag vill vara rebell lika mycket som jag vill vara duktig flicka.

Sist och slutligen är det kanske inte så nödvändigt att kunna pinpointa vad ens egenskaper är. Alla innehåller väl hela känslohjulet och vad som syns mest är väl dom man blivit tvungen att använda mest på nåt sätt. Man ska väl mest vara glad för att man är flexibel på det där sättet. Om inget annat kan jag skräddarsy mina svar på “beskriv dig själv med tre ord”-frågor för sammanhanget och ändå inte ljuga.

En konstant jag ändå kan räkna med är mitt dåliga samvete. Jag kan inte komma ihåg en situation där jag inte skulle ha haft dåligt samvete eller nån gång där jag helt och hållet kunna slappna av utan att drabbas av nån mer eller mindre sann insikt om vad jag borde.

På nåt plan förstår jag ju att risken för att jag faktiskt skulle vara så mycket sämre än alla andra är ganska liten, men jag kan ändå inte skaka av mig känslan av att jag gör för lite. Eller för mycket. Eller precis lagom mycket men att jag är för beräknande och att jag gör det av fel orsaker. Det är verkligen kring mitt dåliga samvete som min kreativitet är som vassast, hur jag än vrider och vänder på något så kan jag alltid hitta en orsak till varför jag borde ha dåligt samvete.

Det kan ju också ha den effekten är jag rädd att de gånger jag verkligen borde ha dåligt samvete drunknar i mängden. Att jag liksom inte upptäcker de gånger det faktiskt är befogat med det dåliga samvetet och att det kan göra mig tondöv. Och nu får jag dåligt samvete för alla såna gånger där jag inte haft förstånd att ha tillräckligt med dåligt samvete.

Ni fattar.
Det är exhausting.

Det här (och en del annat) är orsak till att jag tror det börjar vara dags för en ny terapirunda så småningom. Jag vet bara inte riktigt vart jag ska gå. Jag vill ju inte heller ta upp resurser i onödan nu när det är så många som dealar med skit och behöver hjälp. Då skulle jag ju kunna få *pa-dum-tss* dåligt samvete. Det är hur som helst en ny erfarenhet att börja fundera på terpai i ett skede där jag inte är deprimerad. Alltid nåt. Känns lite neurotisk New Yorker på nåt sätt - om nu dom finns på riktigt.

Pennor, högtalare, tråk och stök

Gud, vilken vecka. Hur jag än planerar, hur jag än försöker så lyckas alltid de här veckorna i november bli ett stim av saker att göra och fixa och ordna. Har jobbat långa dagar och de dagar som inte av sig själva varit långa har jag förlängt dem med diverse nödvändiga sysslor, som att handla mat och byta lakan. Ett slags jobb det också. Och för all del, även mindre nödvändiga sysslor såsom rom- och ingefärsdrinkar, nagellack och studera t-zonen i toalettspegeln har förekommit, men i betydligt mindre mängd än vad jag kanske hade önskat. Och nödvändigt och nödvändigt, kanske det är just det är där icke nödvändiga sakerna som sen är de allra nödvändigaste?

Jag var tillsammans med Amanda och Malin på skolbesök i torsdags, det var kul! Kul att faktiskt få besöka en skola fysiskt, även om det var med visir och i stor gympasal med en klass i gången osv. Vi pratade bland annat om hur man får idéer till böcker. Ett stående tips från vår sida var att ha tråkigt, att våga låta de där tomrummen i intrycken uppstå, så att hjärnan blir tvungen att fylla dem med nåt. Ett bra tips som gäller alla åldrar. Efter ett prat med en klass, dröjde sig en elev kvar och frågade med uppriktig min: när har NI tråkigt då? Jag svarade nåt om att jag tycker det är tråkigt att städa, men jag fortsatte fundera på den frågan.

Jag har nyligen köpt en sån där liten bluetooth-högtalare till mobilen, tänkt mest att ha på torpet. Den är dessutom vattentät, så den funkar att ha både på stranden och i duschen. Jag tycker också att det är astråkgit att duscha och blev lite hemligt glad över möjligheten att måla över den här duschtråkigheten med en podd eller nån låt att lyssna på. Tills det slog mig hur absurt det är, att kräva yttre underhållning in i varje stund. Som att en dusch inte räcker som syssla. Underligt man känner sig trött och överväldigad.

På väg hem med yet another paket

Högtalaren är bara en av massa grejer jag “klickat hem” senaste tiden. Allt från strumpbyxor till smink till julklappar till julkalendrar har fått svischa iväg ut ur hemsidornas köpkorgar och hem till oss. Visst saknar jag impulskontroll, men det här är ändå nån slags rekord tror jag. Tror dessutom jag om aldrig sade, så tänkte att jag skulle ha nån slags köpstopp under hösten men hahahaaha. Jag vet inte om det handlar om corona, men jag har i alla fall tänkt flera gånger att det är okej att UNNA sig en massa saker nu för att allt är så sorgligt och tråkigt. Jag är ganska säker på att det inte är så det funkar.

Skit samma, det är inte ett speciellt attraktivt beteende, men om inte förr lär den här madnessen ta slut när det blir januari, för då är man ju alltid pank. Man = jag.

Men en helt otvetydigt rolig grej som jag “klickat hem” (måste använda citationstecken, hatar det uttrycket) är årets julkalender! Jag har faktiskt två i år! Jag har ganska långt hållit mig till klassiska och enkla kalendrar tidigare, förutom förra året när vi hade Bonniers litteraturkalender. Men i år har jag förutom Flashback Forevers Böglyftet-kalender köpt en… PENNKALENDER!!! Är orimligt pepp på detta, jag är ju i regel väldigt förtjust i olika kontorsmaterial och sånt.

Pennkalendern är från Penstore och nej, det är inte ett samarbete, inte ens ett gratisbud eller gåva. Hur många läsare och följare ska jag ha före man börjar få sånt? Nu hittar jag inte kalendern på deras hemsida så jag undra om den är slutsåld? Glad att jag hann haffa en i så fall! Pennor känns också på nåt sätt rimligt att ha 24 stycken av, jag har svårt att se ett scenario där jag skulle t ex använda upp 24 krämer.

Jag tror också att - om jag orkar - ska börja julstöka lite ikväll. Jag har dragit skrivkurs digitalt hela helgen och känner mig ganska trött på skärmar, så nåt lite mer taktilt och konkret känns väldigt lockande. Jag brukar vara ganska tidigt med pyntet, men det enda som står framme redan är en girlang av pepparkaksgrisar i cernitlera som jag tryckte ut en kväll när jag behövde göra nåt färgglatt.

Här är en jättebra låt förresten. Eller hela skivan är fan nåt av det bästa jag hört på länge. Vet inte hur jag missat den så länge. Har ändå följt Parkman sen hon blogga för många, många år sen. Those were the days, när “alla” hade blogg.

Önskerubrik: Mina och Pärs likheter och olikheter

Under de närmaste veckorna kommer jag harva igenom ett gäng önskerubriker jag fått skickat till mig på Instagram. Jag efterlyste specifikt smala och oväntade sådan och ni levererade! Vill du också vara med och önska rubriker, kommentera på bloggen.

Nej, men vi kör väl igång direkt? Pär är för den oinvigde och nytillkomne läsaren min life bitch, regeringen, the old ball and chain, helt enkelt killen jag är kär i.

Värdegrund
Det här är nåt av det jag uppskattar mest med Pär - jag känner aldrig att jag behöver kompromissa med det som är viktigt för mig. Jag har dejtat andra tidigare som kanske inte uttryckligen tyckt annorlunda än jag, men som jag ändå känt att jag behövt dämpa mina mer “obekväma” åsikter inför. Men Pär kan jag vara hur obekväm jag vill. Vi förstår och delar syn på de stora frågorna, även om vi så klart inte alltid håller med varandra i sakfrågor. Pär är betydligt mer påläst och allmänbildad än vad jag är, kan droppa namn och årtal och sånt lätt. Jag tenderar kanske att vara mer förlåtande gentemot de flesta, på gott och ont, eller så är jag i alla fall bättre på att typ tvivla på mig själv och säga “men å andra sidan..” en gång till.

Intressen
Det vi delar intressemässigt är en slags allmän nyfikenhet inför samma saker, även om vi har lite olika preferenser och prioriteringar. Jag tycker till exempel inte att det är jätteviktigt att se all sport som finns jämt. Pär förstår nog inte varför man måste se om BBCs Pride & Prejudice åtminstone en gång om året. Men jag tror att vi båda förstår mekanismen bakom både de valen. Vi skulle nog fylla en bokhylla med ganska långt samma slags böcker, men vi skulle välja två helt skilda böcker att läsa först. Vi är tillräckligt lika för det ska funka, men tillräckligt olika för att nån slags dynamik ska uppstå och göra det intressant.

Humor
Pär drar visserligen ordvitsar lite oftare än vad jag kanske tycker är helt nödvändigt och jag skrattar mer åt memes än vad Pär gör. Men vi har båda humor och uppskattar humor i våra medmänniskor och det är väl huvudsaken.

Temperament och neuroser
Pär är sävlig och brusar mycket sällan upp. På den tid det tar för honom att bli riktigt förbannad har jag hunnit skratta, gråta, be om förlåtelse, bli förbannad, gråta igen, bli euforisk, planera en detaljerad överraskning för att fira, glömma bort vad jag planerat, bli utbränd, byta karriär och börja föreläsa om hur man hanterar sina känslor. Men när Pär blir arg på riktigt, då tystnar till och med jag. Vi har också ganska olika depressionsprofiler eller vad man ska säga. Vi dealar båda med skit i perioder, men skiten har ganska olika uttryck hos oss.

Mat
Pärs favoritmat är plättar, fil och potatis. Inget fel i det, men jag vill allra helst ha variation, färg och textur på min tallrik tack.

Expertområden
Vi är diametralt olika i vad vi är bra på att hantera och det är sjukt praktiskt. Jag balanserar på gränsen till Lyxfällan i mitt ekonomiska tänk - Pär funderar i en vecka om han ska slå till på det tjugo cent dyrare brödet. Jag är impulsiv och explosiv - Pär är tålamodet själv. Men jag är också lugn och vettig där Pär är orolig och nervös. Jag är en idéspruta, men dålig på att genomföra idéerna. Pär är seg i starten men uthållig. Jag tar hellre alla matkassar på en gång hur tunga de än är, Pär går hellre fler gånger. Jag får panik av att inga samtal till instanser, Pär tycker sånt är kul. Jag är spänd som en bågsträng på flygresor, Pär hinner inte sätta sig ner före han somnar. Jag är pysslig och fixig - Pär ger upp före han börjar med nåt praktiskt alls. Jag har dagar när jag inte stiger upp ur soffan alls och dagar som jag jobbar 12 timmar, springer ett par ärenden, storhandlar och hinner dricka en kaffe med en kompis jag inte sett på länge. Pär delar upp både sitt jobb och sin vila på ett jämnare sätt. Jag är socialt smidig och diplomatisk, Pär kan va lite tvär, men är in till döden lojal. Jag lagar maten, Pär städar undan efter. Jag har lätt att se sammanhang men missar ofta detaljer, Pär är expert på att korrläsa, både text och livet.

Jag skulle säga att vi balanserar upp varandras sämre sidor optimalt och funkar skitbra som team. Jag tror att vi båda är fullt medvetna om vad vi gett oss in på och hur den andra funkar. Visst kan man irritera sig på den andra i småsaker, typ städrelaterade grejer och sånt. Men när det uppstår bråk på riktigt så handlar det nästan alltid om nåns egen osäkerhet, komplex och rädslor kring de där sämre sidorna. “Det känns som att du tycker..” osv. Men på det stora hela - ETT FUCKING DREAM TEAM!!!!

Ett skepp kommer lastat med... öh, allt jag tänkt på denna vecka

Idag ska de tillkännage Nobelpriset i litteratur. Jag läser vilt främmande människors gissningar på vem det kan bli som får det i år i mina flöden. Nån fnyser och säger att det väl blir nån förintelseförnekande, me too-anklagad gubbe (igen). Nån säger att nej, de kommer att göra allt för att motbevisa något och välja en rasifierad kvinna. De flesta tror att det blir nån som inte är med i några som helst gissningar. Ett namn man kommer kisa när man hör och säga mm, ja, jo, jag tror jag såg nånting om hen… fast man egentligen googlat vem det är en minut efter att det tillkännagavs. Jag tror ingenting. I efterdyningarna av Jaga vatten googlade jag i smyg om de kontaktar en och om man vet på förhand om eller när man får olika litterära priser. Typ Augustpriset HAHAHAHA alltså detta är så pinsamt att erkänna ens :-DDD. Men Nobelpriset var inte ett sånt pris jag googlade om, så jävla stort var inte mitt huvud riktigt ändå. Det är knappt så jag vågar gissa på vem som ska få Nobelpriset, än mindre drömma om att jag ska få det. Eller, det är inte ens en dröm tbh, jag har inga så högt flygande litterära ambitioner.

Fick googla fluga idag på tal om att googla, efter att ha sett en massa memes om flugor. Grejen var tydligen att en fluga hade satt sig på huvudet på Mike Pence, Trumps vicepresidentkandidat i valet, under en debatt. Folk går ju bananas över det här och hur skeptisk man är till allt möjligt verkar de flesta (motståndare that is) överens om att det ligger stor symbolik i detta. Amerikansk politik är verkligen nåt helt annat.

Coronan nafsar en i hälarna här i Österbotten just nu. Jag inser hur obrydd jag varit om corona fram till nu, när den finns här. I våras var det så abstrakt, ja att det hände nåt ute i världen, ja att kompisar som bor annanstans satt i karantän, men nu. Nu är det plötsligt nåt annat. En reell risk.

Jag tycker inte om hur mycket fokus det är på “marknaden” i rapporteringen kring corona. Jag fattar att det kommer ha/har haft stor inverkan på vissa branscher och folk har blivit utan jobb och permitterade och gått i konkurs. Det är så klart skitjobbigt, men jag kan som inte hindra en liten röst i huvudet som säger… Ja, jag vet inte vad den säger, men jag såg den här tweeten häromdagen och den sammanfattar väl nåt av det:

Det är ju faktiskt inte det att det inte skulle finnas pengar eller resurser, för det finns det, det handlar omfördelning. Och jag menar inte “ta från våra pensionärer och ge åt flyktingar” eller hur det nu brukar låta utan ta från de rika och ge åt de fattiga. Dom som säger att det inte finns pengar är dom som sitter på pengarna. Och som vill få en utsatt grupp vänd mot en annan, som vinner på att pensionärerna och flyktingarna slåss om brödsmulorna.

Men corona ja. Det tröttsammaste med corona är inte att den finns, utan människors attityder kring den. Det är så uppdelat, så polariserat. Kulturen hatar på krogarna, krogarna hatar på varandra, Funland hatar på Sverige, Sverige hatar på oss, människor med mask hatar på människor utan mask och tvärtom. Jag blir så trött. Jag tyckte det var så fint hur människor gick samman i våras och verkligen poängterade vikten av gemenskap och allt det 70-talet tyckte om, men nu har det som urartat i nån jävla pajkastning och fingerpekning och ingen vill erkänna sin egen del i något förlopp alls. Jag vet inte hur många uppdateringar i stil med “hur dum får man va?!” och nån länk till nån artikel om nån privatperson som åkt tåg med corona. Som om det inte kunde vara oss allihopa egentligen. Mig själv inkluderad. Även om jag också oroas av nivån av ansvarslöshet så är det här liksom ny mark för oss alla. Det är svårt att navigera, vi är bara människor, vi är sällan bara förnuftsdrivna.

Tur att jag är så ädel då och kan rädda upp det här. Jag har ju inte alls skickat ett argt meddelande senast igår till en kompis och ropat om hur trött jag är på alla idioter och att de förtjänar att få corona :))))))

Nä, hörni, det ska bli intressant att se vem som får Nobelpriset.

Ett hej från nuet

Har ingen egentlig poäng att komma fram till eller tanke jag vill framföra i det här inlägget. Jag drivs mer av en vilja att kommunicera med er än något annat. Kanske är det det faktum att jag fortfarande är ensam hemma som gör mig lite sällskapssjuk. Sylvi är också sällskapssjuk, sover på Pärs plats i sängen och kryper upp mot mig då och då, något som nästan aldrig händer när Pär är hemma.

Jag har verkligen gått all in för att inte fall ner i något ångestträsk den här gången när Pär är borta, jag har en tendens att reagera negativt så att säga på att nån yttre omständighet ändrar. Jag mår jättebra av regler och begränsningar och saker att förhålla mig till, saker att hänga upp dagen på. Som frilansare som sällan har någon som väntar på mig nånstans eller rutiner som inte går att rucka är det en variabel för mycket att ta bort min sambo. Inte för att Pär är nån slags förmyndare, men han är min någon att förhålla mig till, någon som reagerar om jag inte stiger upp osv. Jag känner mig alldeles vimmelkantig av att vara ensam. Som att inga regler gäller längre.

Och då gör jag verkligen allt för att hålla rutinerna. Stiger upp, går och lägger mig, sover i och för sig väldigt dåligt men, dammsuger, tvättar, pantar flaskor, bär ner söndriga hushållsapparater i källaren där de får stå tills jag kommer mig iväg till återvinningsstationen. Har på radion, har på tvn. Skriver, jobbar, träffar vänner. Borstar tänderna, tvättar händerna, rollar katthår av alla textiler, allt det jag inte orkar när jag är deprimerad. Ändå känns det så… ihåligt.

Tänk om jag hade vetat att det skulle kännas så här att vara ensam hemma en vecka det där första året vi bodde ihop och vi knappt gjorde annat än att bråka och jag ständigt tvivlade på att eviga singeln och ensamboende jag skulle kunna vänja mig med en annan människa så nära inpå. Man får ta det som ett kvitto på att man kan ändras. Och det är ju tur, även om det känns lite fånigt att vara så främmande inför något som bara för ett par år sen var vardag.

Det är faktiskt nästan på pricken fyra år sen Pär flyttade hit nu. Det känns som ett annat liv, så mycket hade inte hänt då ännu. Vi flyttade in i en trea i grannhuset till var vi bor nu. Den kändes jättestor då, men nu med 25 kvm mer känns också den märkligt liten.Hur fick vi plats med allt? Fast vi kanske inte hade så mycket.

Jag hade flyttat in en månad tidigare i den lägenheten och jag hade ingenting i flera veckor. Jag gav bort eller sålde mycket av såna möbler som jag visste Pär skulle ha med sig eller som vi köpte. Till exempel hade jag ingen soffa förrän Ikea-leverensen kom med nya soffa och fem bokhyllor. Jag hade också lyckats slarva bort ett ben till min säng under flytten och fick lägga madrassen direkt på golvet. På den 120 centimeter breda madrassen sov vi båda två i sex veckor. Vi åkte och köpte säng samma dag Pär flyttade hit, men det tog sex veckor att få den. Det låter kanske romantiskt och visst var vi kanske höga på nån slags nyförälskelse då än, men i verkligheten sov en av oss på soffan (som hade hunnit komma då!) de flesta nätter. Två vuxna kroppar på en 120 cm madrass är inte bekvämt i längden.

Det där sista sängbenet hittade jag sen i mitt skåp på After Eight nät jag städade ur det inför vad som började som min tjänstledighet och fortsatte med att jag sa upp mig sen. Det är också en stund sen nu redan, Fast det också känns som att jag är väldigt nybliven författare på heltid. Men det är ett år sen jag sa upp mig nu i mars.

Tiden bara går och går och ändå är jag inte för gammal för att använda mina nyfyndade swag-örhängen. Tänk det.

Att ge det tionde i kreativitet

Jag deltog i ett superfint litteratur&konst-fanzine för en tid sen! Det heter Siin och har hittills kommit ut i ett nummer. Alexandra hade fixat ihop hela zinet och det blev skitfint! Det fanns att haffa på en poesi-kväll vi ordnade på After Eight för ett par veckor sen men eftersom det var extremly limiter edition tänkte jag posta mitt bidrag här, ett par veckor senare.

Grejen är att jag är about to påbörja mitt gyllene år, mitt arbetsstipendieår nu i januari och inför det har jag tänkt så himla mycket. Det här är kanske det enda stipendieår jag nånsin kommer få, det vet vi inte, och jag vill verkligen få ut så mycket som möjligt av detta år. Inte som att jag ska skriva så många böcker som möjligt på ett år, men att jag verkligen ska ge mig tiden att typ utvecklas, fördjupa mig, frodas i mitt skrivande liv.

Jag kommer så klart jobba järnet (don’t u worry Kulturfonden om du läser detta) pga det gör jag jämt och jag vill snart ge ut en till bok och en till och en till, men jag tänker också ta tillvara på detta år på andra sätt. Jag ska engagera mig mer i föreningar och skrivargemenskaper (har en vision om ett starkt Skrivarösterbotten, hehe), läsa jättemycket, kanske skriva nåt som kräver research men framför allt - pröva på nya saker! Våga va ”bara” kreativ och inte alltid tänka att allt skapande nödvändigtvis måste gynna nån slags produkt eller ens ha en ambition. Låter så jävla tidningen Amelia men: jag vill hitta glädjen igen! Och inte bara glädjen - punken kanske? Kampen? Spretigheten? Kaoset?

Det är nåt sånt jag är ute efter. Jag tjuvstartade i Siin genom att förklara det mer ingående och göra två grejer jag vanligtvis inte gör; skriva haikus och rita serier.

Septemberlistan

Jag snodde den här listan av Kugge - vars otroligt fina essä om singelskap och kärlek ni förstås har läst? Visst? - och tänkte fylla i den för why not egentligen. Jag har inte bestämt om det ska bli nån månatlig tradition eller bara en one time-grej jag gör nu inför min favoritmånad september.

Första tanken under månadens första morgon:
Första september var i söndags och då tänkte jag nog: ”Varför i helvete arbetar dom på en söndag?”. Vi har byggkarlar som bygger nya balkonger åt oss i vårt hus och jag vaknade i söndags - som många andra dagar den senaste tiden - av klassiska ljudkombon borr + betong. Jag fattar att det måste göras nån gång och att de arbetare som är hos oss har en begränsad tid och att det på det stora hela inte är deras fel och blablabla ni fattar - men måste jag vakna tidigt på en söndag för det?! Har ni nånsin hört om det tredje budordet? Some of you have never gått i skola i Larsmo and it shows, så att säga. Sen åt jag långfrukost framför Out of Africa och då var allt förlåtet. Hälsade till och med GLATT på byggarna när jag gick ut senare.

Den här boken ska jag läsa:
Ska läsa Strömsöborna av Rosanna Fellman, Hit men inte längre av Maria Maunsbach och Körsbär i snön av Sanna Tahvanainen inför bokmässan. Resten borde jag ha läst ut redan om jag inte glömt nån. Ser fram emot dem alla tre, det är ju knappast ett jättejobbigt moment av mitt arbete det här med att läsa bra böcker.

Annars har jag cirka två miljoner titlar på listan, men vet inte om jag hinner med nån av dem i september. Men jag vet att jag kommer kasta mig över Liv Strömquists nya. KASTA.

Jag ska jobba med:
Att skriva och läsa. Precis som alltid. Men kanske också prata lite mer om skrivandet och läsandet än vanligt pga bokmässa och ett och annat publikt framträdande utöver det.

Jag ska skriva:
Jag vet faktiskt inte. Jag har en början på en essäsamling, en början på en roman, en början på en mellanåldersbok, två bilderboksmanus och eventuellt en till roman som trängs i skallen på mig just nu, men jag vet inte riktigt vad jag vill skriva.

Grejen är att jag hade tänkt att jag kanske inte skulle börja med nåt nytt nu i höst, för jag har varit så stressad och mest känt ångest inför allt skrivande. Det har varit så intensivt också det här senaste året att jag tror jag måste ta ett steg tillbaka och leva i nåt annat en stund och få lite perspektiv. Och nästa år, då ska jag ju “bara” skriva och då vill jag inte känna så här.

Men jag vet också att det vore bra att ha något annat att koncentrera sig på nu när Klådan ska komma ut och att jag knappast kommer kunna hålla mig ändå, men jag vill verkligen inte stressa fram något utan försöka hitta nån lust i det.

Maträtt jag vill testa:
Är djävulskt sugen på potatismos. Men det har jag ju sannerligen “testat” förr och jag antar att man borde vilja testa något nytt. Kanske jag borde försöka mig på att göra egen, riktigt bra ramen nån dag? Det hade varit gott.

Jag har mest lagt tid på detta som nu äntligen förverkligas:
Romanen Klåda av Ellen Strömberg kommer ut i september 2019. Det är inte många veckor kvar nu. Hoppas, hoppas, hoppas ni vill läsa den.

En målsättning som är möjlig att nå:
Världsherravälde.

Men om det mot förmodan skulle misslyckas så skulle gärna ha rensat ut alla köksskåp vid månadens slut. Jag har stora behov av ordning och reda den här tiden på året. Det näst-största stressmomentet för min del där hemma just nu är köksskåpen. Det största är Skåpet Vi Inte Pratar Om, formely known as städskrubben. Jag kan inte ens tänka på det utan att få medel till svår ångest, men jag tror inte jag är beredd att ta itu med det ännu.

Jag är mest kluven till:
Ibland tänker jag att det inte går att göra allt det här jag vill göra och gör, att man inte kan kombinera det här med att jobba med barn och läs- och skrivfrämjande och ordkonst och samtidigt skriva ångestfyllda vuxenromaner och samtidigt blogga och samtidigt vilja göra annat. Men så tänker jag att det går ändå, att jag gör ju det och jag tror jag gör det bra. Så svaret är väl att jag mest är kluven till mig själv och alla kvinnor som jag spelat, men aldrig gjort det bra. LOL okej det där sista var ett Eva Dahlgren-citat, men ni fattar vad jag menar.

Det här ger mig energi just nu:
Ordning och reda. Vattengympan och skogen. Helgfrukostarna. Regnstormarna. Den där stunden på kvällen framför tv:n när jag och Pär sammanstrålar och ser på nåt lagom utmanande (vi har börjat kolla på Filip & Fredriks talkshow Alla mot alla och det är precis lagom nivå) och dricker te och äter kvällsmacka och pratar och virkar och scrollar och gosar med katterna och ute blir det mörkt.

Det här ser jag mest fram emot:
Jag ska se Sarah Klang 21:a september i Vasa! Älskar Sarah Klang, tycker vi borde bli vänner, men jag vill ju inte vara en stalker heller så måste hitta på nåt sätt att närma mig henne på ett icke-creepyt sätt. Sen är det ju en livsvisdom jag tänkt dela med mig av i nåt skede här: alla människor man lär känna gör en besviken. Inte för att de på nåt sätt skulle vara liksom, dåliga eller så, men ingen - och verkligen INGEN - lever upp till den bild du hade. Och det är meningen att vara trösterikt, inte negativt. Så kanske jag ska låta Sarah K vara den där glansbilden jag har henne som nu och inte bli besviken.

Och vardagens intåg på riktigt. Jag älskar ett inrutat, lågmält liv mer än nästan allt på hela jorden.

Att bygga ett blogginlägg

Det här är min senaste selfie.

Det är knappt en godtagbar selfie dessa dagar när alla är . fucking proffsfotografer med kamerastativ och objektiv. Detta är en smutsig spegel med en spricka i, bilden är grynig och även om det är tänkt som en outfit-bild så kan man inte riktigt skönja vad jag har på mig. Låt mig förklara vad det är: det är en tröja från Kappahl, den är många år gammal, det är en av de få tröjor jag har kvar av alla svarta t-shirts och tröjor och tunikor jag har köpt de senaste tio åren som arbetskläder på AE. De flesta har använts slut, blivit håliga, urtvättade och illasittande. Den här har av nån anledning klarat sig rätt bra, trots att den varken var dyrare eller nåt alls.

Sen är det ett par svarta byxor med nån slags paperbag-midja som jag beställde från Ellos inför höstens bokmässor. Jag skulle vijla ha en outfit som sa typ: “hej, jag är proffsig och intellektuell - men ändå avslappnad och kul”. Jag har också beställd en tigermönstrad kavaj - SÅN ÄR JAG. Den har inte kommit ännu, men jag hoppas att den ska sänka sig över mina axlar likt en sköld som på nåt sätt ger mig axelbredden och coolheten jag vill ha. Den och de här svarta byxorna (som jag sy upp några centimeter) - om den outfiten ser ut som jag tänker mig att den ska göra så kommer jag vara jättesnygg.

Men det blir ju sällan riktigt så, så jag håller förhoppningarna klädsamt låga.

Det är inte ofta nu för tiden du ser mig i helsvart klädsel förresten, men idag blev det så. Jag har visserligen färgglada sneakers på mig, men det räknas ju inte riktigt. Jag kände bara för att smälta in lite idag. Känner mig inte på topp och då kan man ju A) klä sig ur det och tillsätta energi genom en poppig kulör eller

B) bara embrace att detta - i motsats till vad diverse andliga bitar vill få en att tro - inte är dagen och gömma sig. Jag valde B idag.

Det är svårt att komma in i bloggtakten igen efter att inte ha bloggat så mycket på en stund. Jag vet som inte vad jag ska göra, jag känner mig lite som nån som vaknat upp från en tioårig koma och ska lära sig prata igen. Det känns verkligen som att jag glömt bort tänket. I typ femton år har jag regelbundet tänkt “det här skulle jag kunna blogga om”, men den senaste månaden har jag inte tänkt den tanken alls. Och nu är det som jag skulle ha tappat det.

Men jag är inte speciellt orolig och det tror jag inte ni behöver vara heller - jag har alltid återhämtat mig snabbt från allt. Så snabbt att jag ibland tänkt att det måste va nåt fel på mig, vet ni dom där tankarna; är jag totalt empatilös? Ska det inte kännas mer? Borde jag sörja mer? Varför berörs jag inte? Kanske jag är psykopat?

Men jag är inte psykopat, för jag är varken charmig eller speciellt ambitiös.
Phew.

Imorgon åker vi på snabbvisit till Hälsingland pga 40-årsfest. Igår var vi på 3-årskalas. Sånt är livet nu. 40-årsfest, barnkalas, dop och deklarationer. Kan det vara så att alla generationer vuxna känt sig lika bluffiga som vi gör? Som att man lajvar ett vuxenliv.

NEJ ALLTSÅ NU är tankeverksamheten verkligen på noll, att jag vågar komma dragandes här med de mest o-originella spaningarna ever - “det är konstigt att vara vuxen” NO SHIT SHERLOCK grattis här är Guldspaden. Det är nog bäst det här blogginlägget får ta slut här och nu. *mimar dragkedja över munnen*

*vinkar hej då och på återseende*

Äntligen!

Det tog en vecka extra, men här är vi i videoformat med svar på era frågor.

Som ni säkert förstått har jag växlat ner till semesterrtakt, men vi hörs när vi hörs! På instagram är jag dock aktiv som vanligt, kika in sär om du är nyfiken.