Lyxlirarn

Fick mina ögonbryn färgade och formade idag. Efter det gick jag och åt lunch på stan, mycket sallad. En smoothie. Kändes som att jag för några timmar levde det liv jag misstänker folk tror att jag gör alltid. Sanningen är den att det här är första gången på åtta år jag besöker en skönhetssalong, i nåt syfte alls, och smoothies glömmer jag bort att existerar mellan varven. De tillhör ett lyx-lager av livet jag sällan besöker. Ni vet. Skönhetssalonger, smoothies, vita grovstickade filtar, välmående gröna växter, diskreta men effektiva filter på Instagram.

Det har verkligen varit en lyxlirarvecka för mig den här veckan (inte helt utan jobb så klart, en sån vecka existerar inte) men det tänker jag inte be om ursäkt för (eller var det just det jag gjorde i en parentes?). Resten av januari försvann i ett stressigt jobbmoln och luften gick ur mig lite efter att jag hade lämnat in manuset igen i söndags. Men nu känner jag mig lite återhämtad och laddad. Började kanske skriva på nåt nytt igår, jag vet inte. Jinxar inget!!!!!

Quynh skrev igår att jag var en maskin, angående min utgivningstakt. Jag svarade att om man nöjer sig med att vara en medelmåtta så är det inte svårt att ge ut en bok i året. Det var ett onödigt ödmjukt svar, jag nöjer mig inte alls (alltid), men det känns ibland som att jag inte utnyttjar hela min potential. Jag tycker helt ärligt inte att jag har en snabb takt på, jag tycker oftast att jag bara fördriver tiden. Jag vet att det inte är sant, jag har jobbat jättemycket de senaste åren, det vet jag ju. Men ändå. Gör jag faktiskt mitt bästa? Hur vet man vad som är ens bästa? Tänk om det här är mitt bästa? I couldn’t help but wonder osv.

Nu ska jag flytta ner mig från lyxlirarlagret i livet och sänka ner mig till mitt vanliga, ganska dammiga liv och dra lite ordkonst för ett gäng tonåringar före jag tar helg.

Alla rollerna

Gjorde mitt första virtuella skolbesök idag för en etta och två och pratade lite om Maggan. Det var roligt, men jag kände mig ofokuserad. Har en så tydlig roll jag stiger in i när jag pratar om mina böcker inför folk och när de yttre omständigheterna inte finns där och jag bara sitter i mitt vanliga kontor och ser min vanliga utsikt är det svårt att behålla den för mig ganska nödvändiga rollen.

På lunchen tog jag en kort promenad runt kvarteret, bara för att få lite dagsljus. Solen orkade nästan igenom molnen. Mina skor orkade nästan hålla greppet om udnerlaget. Det är också en roll som är svår att hålla fast; rollen som författaren som förstår sitt eget bästa och agerar efter det.

Allt kan hända

Det är svårt att hålla upp en dagboksrutin märker jag, det blir lätt att jag faller i nån slags content-fälla ändå. Hur ska jag göra det här till innehåll? Är det här värdigt ett blogginlägg? Och så vidare i all evinnerlighet, medan bloggen stor tom och ekar.

Det puttrar på ganska långsamt den här veckan och det passar mig bra. I måndags gjorde jag en loppisrunda i grannstan och det kändes både lite förbjudet och också härligt, härligt. Fyndade bra, en del kläder, vilket jag aldrig förväntar mig pga, well, min storlek. Igår var det en helt vanlig jobbdag, även om den i ärlighetens namn var ganska oproduktiv. Fick i alla fall ihopskruvat min nya kontorsstol.

Idag har jag uträttat ärenden, ätit långlunch och dessutom köpt ett par skor! Har absolut kläd-köpstopp ännu, men jag får ju köpa på loppis. Så när ett par rosa, leopardmönstrade converse dyker upp, oanvända och i min storlek på FB-loppis, ja, vad gör man då?

Har inte haft converse sen gymnasietiden. Sidenote: mina vita converse från högstadiet är legendariska inom vissa kretsar, så här såg dom ut när jag till sist slutade använda dem,

ser inte så farligt ut men på vänster fot var det inte bara en tå som hängde ut och på andra foten hängde hela hälen ut.

Trodde knappt min egen magkänsla när jag redan förra året kände ett visst sug efter Converse igen, efter tio stadiga år i mera klumpiga sneakers varianter. Visst känns det konstigt att gå med platt sula, skrev Nikko efter att jag berättat om kapet. Jo, det gör det. Hela skon rör sig annorlunda. Nu väntar jag bara på vår så jag kan använda conversen, min cowboyboots och så småningom mina Docksta -tofflor. Om Vi Läser skulle fråga mig vad mitt favoritord är här och nu skulle jag svara barmark.

Funderar på att ha Allt kan hända! som motto för i år, det känns som att det kunde va ett sånt år. Titta, mina små grisklövar i converse-skor igen, vem hade trott det.

Teorin

Jag vill lansera en teori här och nu. Det kom till mig efter att jag redigerat klart mitt manus (!!!) och beklagade mig för Peppe om allt känslomässigt en manusredigering rör upp. Okej så här är teorin:

Om du räknar ut medeltalet på

1. Hur dålig du tycker du är vissa dagar

2. Hur bra du tycker du är vissa dagar

Så får du en punkt som ligger ganska nära sanningen om hur du är. Och den sanningen är väl ganska konstant, oberoende på vilken dag det är och vad du just då upplever dig själv som. Världssämst eller världsbäst.

Dessutom behövs båda ytterligheterna, annars är det nåt som inte stämmer eller nåt som inte funkar som det ska. Det här gäller det skruvade men säkert det mesta.

Idag har jag alltså tröskat igenom senaste redigeringsrundan. Ska fira med att vara ledig imorgon.

Tämja drakar

En gång hade jag en bekant jag umgicks med lite pga jobb, det här var för många år sen. Vi brukade dricka morgonkaffe tillsammans om vi hade samma skift. Han var en tydlig alfahanne, vi andra hoppade runt honom som hundvalpar. Han och jag hade en jargong sinsemellan, jag kan vara rapp i käften när jag vill och han uppskattade det. Vi slängde käft helt enkelt och ofta på bekostnad av varandra. Sådär som man gör.

Jag var ung när detta hände och om jag är känslostyrd idag är det inget mot vad jag var då. Jag var säkert inte helt enkel att göras med alla gånger, lets make that clear. I alla fall, en ovanligt dålig dag, jag kanske hade mensvärk, var jag ganska kort i tonen under mrogonkaffet. Jag snäste säkert nåt, som jag brukar. Det var inte många grader mellan den snäsningen och vår vanliga tjafs, men nåt landade fel. Han blev skitsur på mig och gav mig the silent treatment en hel dag. Vi stod alltid och rökte tillsammans, han coh jag och ett par andra, så där som man gör. Den dagen frös han ut mig på varje rökpaus. de andra hundvalparna följde honom, inte lika tydligt, men gruppdynamiken skiftade. Han gjorde mig osäker, jag har aldrig tagit min plats i något gäng eller sammanhang för givet.

Det slutade med att jag bad om ursäkt dagen efteråt för att jag hade låtit min dåliga dag gå ut över honom. Minns att han sa “att alla har ju dåliga dagar, men man behöver ju inte låta det gå ut över andra”. Han hade en poäng, men hans spelat storsinta sätt att ta emot min ursäkt gjorde mig otrygg. “Det är lugnt, det är inte en stor sak, nu är det ur världen för nu har du bett om ursäkt”. Sagt med ett milt leende, som för att poängtera hur djupt jag sårat honom och hur högt han höjde sig över mig när han förlät mig. Inte en stor sak, men ändå tillräcklig för att frysa ut mig en hel dag. Nu visste vi båda vad han kunde göra om jag tillät nån annan dålig dag ta makten. Jag hade fått känna på konsekvenserna om jag steg över linjen igen, linjen han hade dragit upp där det passade honom.

Jag har inte sett honom på flera år. Ibland tänker jag på det, att jag ångrar att jag bad om ursäkt. Det är inte många ursäkter jag ångrar, betydligt färre än de gånger jag ångrar att jag inte bad om ursäkt. Men just den gången kompromissade jag för mycket med mig själv.

Jag lyssnar på Christina Herrströms Ödeläggaren för tillfället, på inrådan av Kia och Biffen. Det är så lätt att fråga sig hur man hamnar i en sån situation som Christina i boken gör. Men jag fattar precis. Jag har alltid varit ett lätt byte, alldeles för osäker och alldeles för självsäker på samma gång. En perfekt kombo. Min rökpolare från jobbet var ingen lång eller ens viktig relation. Men jag har en tendens att dra till mig drakar i tron om att jag kan tämja dem. Lugn i tron att jag kan se igenom deras tricks. Även om konsekvenserna aldrig blivit så grava som i Ödeläggaren, så är det samma mekanismer. Det är som när jag läste My Dark Vanessa eller Samtycket. Inte samma story, men samma mekanismer.

Också nu, än idag, lyckas jag hitta mig i situationer och relationer som bara suger. I ordets alla bemärkelser. Ska nog påpeka att Pär inte är en av drakarna. Han är dock bättre på att hantera energitjuvar, bra på att skaka av sig ovidkommande irritationsmoment. Jag kan höra hur han tröttnar på mig när jag ännu en gång går igenom nåt händelseförlopp jag inte kan släppa. “Det är ju faktiskt inte ditt problem”, kan han säga. “släpp det, svara inte, låt det va”.

Alla dessa drakar, omöjliga att tämja.

Ömsa skinn

Ska man ändra på bloggandet kan man lika gärna göra det ordentligt, med ny header och allt och ett komprimerat namn. Headern är gjord av Elin Löf, som också illustrerade Maggan.

Jag hade tänkt på att droppa Blejk, fejt & fab länge, även före hösten, när Maggan (och jag) nagelfors i lite olja sammanhang. Då uttryckte flera röster att de hade väntat sig nåt annat, nåt ”modigare” eller nåt fetare, på grund av min blogg. Det blev på nåt sätt droppen. Jag hade varit så mån om att inte måla in mig i ett hörn på grund av min kropp att jag inte hade sett att jag målat in mig i ett annat.

Jag är fortfarande blejk, fejt och fab. Det är inte det. Det är inte som att jag tänkte börja späka, gömma eller skämmas för min kropp och dess attribut.

Dels är det ett försök att strömlinjeforma nån slags brand om man ska använda det gudsförgätna ordet. Men mest är jag faktiskt trött på rollen som blejk, fejt och fab. Jag är trött på att folk förväntar sig saker av mig. Även om det är ett namn jag gett mig själv hatar jag att folk vill avkräva mig något, vad det än är, på grund av min kropp. Det anstår mig icke att göra mig mindre än vad jag är, och oavsett hur stor min kropp är, är den ändå ett för litet skal för allt det jag vill vara. Just nu vill jag mest bara vara,

din bff Ellen.

Lapskojs

Jag jobbade lördag, så igår hann jag vara vaken i ett par timmar tills jag tills jag insåg att det var söndag och inte lördag. Hade hunnit äta frukost och sätta mig ner med en kaffe i gröna fåtöljen och sticka några varv. Solen hade börjat lysa vid det laget och jag ba: mm, ska nog ta en liten solskenspromenad i vintervädret sen. Det bådade för en bra dag.

Så slog det mig.

Det var inte lördag. Jag hade inte oceaner av ledig tid framför mig. Istället var det söndag och min tid var sorgligt utmätt. I mitt huvud är det nämligen så här: lördag gör man roliga saker, fyller på ett konto, på söndag gör man så lite som möjligt, fyller på ett annat. Inte av religiösa skäl, men för att lördag och söndag har så olika färg i huvudet på mig. Blev så tillplattad av denna insikt att jag aldrig kom mig ut. Det finns ju ingen logik i ett sånt resonemang, men det behövs så lite. Istället flyttade jag mig bara från gröna fåtlöjen till soffan till sängen till gästsängen tillbaka till soffan.

Såg nästan en hel säsong Sveriges Mästerkock. “Ni har 60 minuter på er att göra en varmrätt som speglar er”, “det ska vara du på en tallrik”. Jag undrar vad jag skulle göra i en sån utmaning. Kanske en seg skopa lapskojs. En sån man försöker avvärja i skolmatskön med orden “bara lite”. Serveras med råkost, knäckebröd och ett glas mjölk.

Fikusen

Januari är så lång. Den har pågått så länge redan och det är inte ens halvvägs ännu.

Vår stora fikus har börjat tappa blad. Då och då lossnar ett fortfarande grönt, men helt torrt blad med ett lite prasslande ljud. Katterna har vant sig, så de rusar inte fram när det händer längre, men deras pupiller vidgas in absurdum ändå. De stirrar en stund men beslutar nästan alltid att det inte är värt att undersöka närmare.

Varje gång jag går förbi fikusen har den tappat ännu ett blad. Jag tycker den ser tröttare och tröttare ut men vill inte riktigt ge upp med den ännu. Jag undrar om den tänker detsamma om mig.

Bara gör't

Jag har jättemycket att göra idag. Jag har jättemycket att göra hela veckan. Därför låg jag upp till tre och läste ut en bok inatt. Därför sitter jag nu och leker. Doodlar lite på ett papper, ångrar mitt nagellack, scrollar instagram. Jag är oförbätterlig.

Så många gånger jag drömt om nån receptbelagd medicin eller drog som skulle ge mig fokus såna här gånger. Bara så jag skulle få det gjort. Kan amerikanska collegestudenter ta adderall kan väl jag. Men med min historik av att vara dålig på att hantera saker så tror jag inte det är läge att slänga in piller i mixen.

Nej, det bästa är väl tyvärr bara att göra som Dan Wieden sa.

Skapa något eget

Såg Tove idag. Underbart normalt att vara på bio. Filmen var - med risk för att bli hängd på finlandssvenska torget - så där. Inte dålig, men inte den upplevelse jag förberett mig på. Men, det väckte ändå något i mig, en slags rastlöshet. Jag ville frysa scenerna ur Toves lägenhet och ateljé och springa in i dem. Ljuset och tygerna, de små tunna glasen med sprit (vad är det för sprit, det ser så gott ut) , att hugga ved mitt i rummet.

Den fick mig också att sucka lite över mitt eget, så stadgade liv. Jag älskar mitt liv, det är precis som jag vill ha det, men jag kan inte låta bli att känna mig bedövande tråkig. Prudentlig nästan. Jag kan knappt komma ihåg när jag senast gjort ett dåligt beslut. Gått på efterfest, pratat för högt, gått i fel riktning, skippat tandborstningen. Skapa något eget, något nytt och få folk att reagera.

Häromdagen pekade ett barn på mig och sa till sin mamma “titta, den där tanten är jättetjock”. Det kändes som att hela caféet tystnade. Jag var kejsaren och ett barn hade avslöjat det alla tänkt men inte vågat säga: jag var var naken. Barnet upprepade sin upptäckt och pekade på mig igen, mer ihärdigt, när mamman låtsades inte höra. Jag försökte le och utstråla nån slags “det är okej, jag kan inte reagera på det, jag ska inte lära den här fyraåringen att det finns en värdeladdning i ordet tjock”. Mamman mötte inte min blick. Hon var smal, nästan mager.

Det är på sätt och vis skönt att aldrig ens haft en chans att tävla om samma priser, samma pojkar, samma roller. Det är en befrielse att ge upp redan före man börjat. Lägga energin på annat. Men jag kan inte ljuga; det hade varit en lika stor, större, befrielse om det som fick folk att reagera var något annat än min kropp. Att skapa något eget, något nytt.