Gå ut min själ och gläd dig

Fick en fråga om allt är okej med mig i kommentarsfältet till förra inlägget, för att jag har en så sorgsen ton i mina inlägg. Blev lite ställd av frågan, det har tagit mig en stund att formulera ett svar. Inte för att jag inte uppskattar att nån frågar, men för att jag inte vet vad det rätta svaret är. Har jag en sorgsen ton? Vad beror det på i så fall?

Ibland tror jag att jag bara är en sån där hund med hängigt ansikte som ser ledsen ut jämt, oavsett sinnesstämning. Jag blir också väldigt vemodig den här tiden på året, alla spirande grönska och pånyttfött liv lägger locket på något för mig. Inte bara för att jag är allergisk, utan för att jag inte kan bestämma mig för om jag ska springa ut i det gröna och nya eller sörja det som nu dör. Jag hör ju nu när jag ställer upp alternativen vilket som låter mer lockande och sympatiskt, men det är kanske också det svårare.

Sen tror jag att jag kanske skriver mer här då jag har en dålig dag eller behov av att processera något. Tycker glädje gör sig dåligt i text, hehe. Det har varit en ganska tuff vår, tänkte skriva turbulent, men det är väl snarare motsatsen till turbulens, ett stiltje som gått till överdrift. En kväll deklarerade jag högt och tydligt till Pär att vi absolut måste flytta. Eller åtminstone resa bort en längre tid. En annan kväll låg jag och googlade utbildningar. Det är det där som jag skrev om i början av året. Jag är redo för en utmaning, ett nytt element i livet. Det känns som att min hjärna bara ligger och skvalpar inne i huvudet, helt oanvänd. Jag skulle vilja chocka den med något, stretcha den, töja den till bristningsgränsen. Balansera på nån slags kant.

Jag är knappast ensam om att känna så här efter ett och ett halvt år av vakuum, men det är nya känslor för mig. Så länge har jag känt mig så i grunden otrygg att jag jobbat skithårt på att skapa lugn och trygghet och stabilitet runt omkring mig. Och nu när jag börjar känna nån slags grund under fötterna, nämen då vill jag plötsligt känna av lite svindel. Så förutsägbart av mig.

Fast i och för sig, i natt har jag sannerligen balanserat på en kant. Viola hade nåt fel i magen (visade det sig senare) och gick och jamade olyckligt hela natten igenom. Det var med en terrorists pricksäkerhet hon ylade till ungefär var tjugonde minut natten igenom, precis när vi hunnit slumra till. Sen jamade hon på tills jag lyckades lugna ner henne lite och så började det om igen. Klockan halv sex steg jag upp, vimmelkantig av sömnbrist och grävde fram en värkmedicin hon fick senast hon var hård i magen. En halvtimme senare sket hon på hallmattan och gick och la sig, nöjd och belåten. Jag ville kasta ner henne från balkongen, det svinet.

Om du som småbarnsförälder känner dig triggered av allt den här historien och vill påpeka något om vad äkta sömnbrist betyder, feel free att hålla det för dig själv. Om det är något jag har i överflöd så är det påminnelser om att jag inte har barn. Som sagt: ett stiltje, ett vakuum. På många plan.

Nåja, jag tror man många gånger gör bäst i att inte känna efter så jävla mycket sist och slutligen. Så nu har jag kommit fram till jag kommer att svara på din omtänksamma och välkomna fråga så här:

Tackar som frågar, men det är ingen fara med mig. Det mårar åpå. Jämna plågor. Helt okej. Tack bra själv, och du?

Även om det inte alla dagar är det mest sanningsenliga svaret så blir faktiskt inget bättre av att svara nåt annat heller. Istället ska jag försöka välja alternativ nummer ett och springa ut i det gröna. Gå ut och gläda mig vid den stora gudens gåvor och så vidare.

Fem älgar

I söndags såg jag fyra eller fem älgar. Jag är inte helt säker på hur många dom var, men det var betydligt fler än jag er på en vanlig dag.

Jag vaknade sent på söndag efter Eurovisionen, vaknade till nyheter om bebisar och positiva livsförändringar. Och där låg jag, bakfull och bedrövlig. Kände mig som den mest usliga människan i världen, i ostånd att lyckas med något. Då är det svårt att vara glad för nån annans skull, men man måste bara försöka tills man är det ändå, för man vill inte vara den människan som inte kan vara det. Kan inte tänka mig ett värre öde.

Däremot höll den usliga känslan i sig lång in på kvällen, genom och trots en alldeles förträfflig bokcirkelsträff och eftermiddag kring Män kan inte våldtas. Efter bokcirkeln kände jag ett behov att få något gjort, samt att vara lite ensam, så då körde jag iväg till torpet för att hämta ett par jeans som hängde på tork där. Gjorde inte mycket annat där än konstaterade att det hade grönskat rejält sen sist och hämtade jeansen. Sopade upp ännu en mus från fällorna. Det blir sjunde den här säsongen. Vet inte om man bara skulle strunta i fällorna och låta dem roam free där när vi inte är där. Fast det kanske ändå är bra att visa vem som bestämmer. Jag föreställer mig att ryktet går om fällorna bland mössen, små vickande musnosar som viskar i uppspärrade musöron.

På vägen hem igen kände jag för att ta en liten omväg, så då gjorde jag det, en väg som går förbi mest skog och åkrar. Jag satt och väntade på att se en älg och plötsligt stod en älg på en av åkrarna. Den bara stod där. Jag stannade bilen och satt och tittade på den. Det kändes som att den mötte min blick. Så fånigt, men har man fantasier om viskande möss är det kanske inte konstigt att tro att en älg stirrar in i ens själ.

Jag vet inte hur länge vi tittade på varann, nån minut i alla fall, men jag förstörde förstås det hela genom att stiga ur bilen, Hann inte slå igen bildörren före älgen trippade iväg på långa, ljudlösa steg. Jag körde vidare och efter en stund såg jag två bilar stå med lamporna på vid sidan av vägen. Förstod inte varför före jag var jämsides med dem. Där på en annan åker, stod en flock älgar och.. betade? Jag vet inte vad älgar gör. Dom verkade väldigt självsäkra där dom stod i alla fall.

Jag stannade inte, utan körde bara långsamt förbi, så därför är jag inte helt säker på hur många dom var, men dom var åtminstone tre, kanske fyra. Jag har svårt att hitta nån symbolik i det, nån slags parallell mellan usliga jag och de här älgarna, men jag blev i alla fall på betydligt bättre humör av att se dem. Det kanske inte behöver betyda så mycket mer än så.

Ostron, oreokex & sommarlov

Jag var hos naprapaten imorse, eftersom jag är så spänd överallt. Jag är tydligen spänd i skallen mest, men också i nacken och käken. Det gjorde fruktansvärt ont på vissa punkter, men nu i efter hand känner jag mig sådär omtumlad och avslappnad som man bara gör efter en sån behandling. De där värsta huvudvärksveckorna är också över nu.

Den här veckan har jag avslutning med båda ordkonstgrupperna - tur är väl det, för jag tror inte jag skulle kunna hitta på program för en vecka till. Det går alltid jämnt ut den här tiden på året. Orken och påhitten. Jaghar bestämt mig för att bjuda grupperna på både Oreo-kex och Domino-kex som avslutningsfika. Under större delen av vårterminen har nämligen en hätsk debatt stormat i åtminstone en av grupperna där jag å ena sidan tycker att Domino-kex är godare och där barnen å andra sidan tycker att Oreo-kex är mycket, mycket godare. Om jag på nåt sätt lyckas få till ett blindtest med kakorna så vore det det bästa egentligen.

Igår skrev jag under kontraktet med Rabén och Sjögren. Min nästa bok, än så länge kallad Cyklarna, kommer alltså ut på två förlag i höst. Eller den kommer ut som ett samarbete mellan good old Schildts & Söderströms och R & S. Känns som en lyx jag knappt är värdig att få ha två förlag i ryggen, men jag skådar icke given häst i mun. Är bara jätteglad.

På tal om hästar jobbade jag som en sådan förra veckan. Speciellt många fler timmar vet jag inte om det blev, men eftersom jag dels var till Helsingfors en sväng och dels jobbade i Vörå hela helgen kändes den extralång. I Helsingfors var det ett annat liv. Det var 20 grader varmt och människor i alla parker och bubbel och ostron. Nu när jag skriver det låter det ju inte så betungande i och för sig.

Det var förresten verkligen ostron, ordagrannt. Har aldrig ätit ostron förr och trodde inte jag skulle gilla dem, men det gjorde jag. Levlade upp i livet där och då kände jag. Fick också en så välbehövlig dos av samtal och skvaller de två dagar jag var där. Don’t get me wrong, jag sitter ju inte och är tyst här hemma heller, men de flesta av mina kollegor och ganska många av mina vänner bor inte där jag bor och det är ju kännbart. Så är det bara.

Men med det sagt, det var med en lättnadens suck jag beträdde de folktomma gatorna i Jeppis igen. Älskar den där stimulansen, men älskar ännu mer att dra mig tillbaka hit upp. Som ett litet folkskyggt.. eh, ostron. Och de nya matupplevelserna är långt ifrån begränsade till huvudstadsområdet. I söndags, på väg hem från sista kursdagen den här sidan sommaren i Vörå svängde jag in och köpte en mjukglass på en parkering jämte riksåttan. Har sett den där mjukglassbilen stå där i flera år och alltid fånigt tidigt på våren och alltid tänkt: vem svänger in här och köper en glass? Jag! Jag gör det tydligen. Det fanns tre smaker att välja på: päron, vanilj eller päron-vanilj. Jag tog en päron-vanilj.

Det smakade sommarlov.

Ut, ut på savannen

Just another manic monday, wish it was sunday osv osv. Är trött så det svider i kroppen, kom inte till ro före tvåtiden i natt. Klockan ringde en timme tidigare än vanligt för att jag skulle hinna via affären och köpa min vanliga lunchsallad före dagens tre (digitala) skolbesök. Hann inte ändå, vilket kanske inte kände helt oväntat. Är fånigt långsam på morgonen, speciellt om jag drar mig lite för något, t ex är lite nervös för att skolbesök. Nu har jag i alla fall ätit klart och skolbesökt klart och resten av arbetsveckan kan öppna sig som en savann framför mig. Hoppla, hoppla iväg som en liten gnu.

Har ett panelsamtal, en poddinspelning och en kurshelg att se fram emot. Plus det oerhörda: en tågresa till och från och övernattning i Helsingfors. Vågar man erkänna sånt? Nu gör jag det hur som helst. Ska alltså både podda och panela i Helsingfors och för två år sen hade det varit en ganska vanlig vecka, en utflykt som snarare framkallade suckar och stress. Nu är jag visserligen stressad också, men en mer positiv laddad sådan. Jag ser till och med fram emot att sova på hotell, något jag oftast tycker är ett nödvändigt ont. Det behövs inte många arbetsresor för att tappa smaken för hotellfrukosten och man behöver inte ha suttit med sin laptop på många hotellsängar före man förstår att det inte finns nåt ensammare än just det scenariot. Tågresorna hann jag inte tröttna på, vet inte om jag nånsin kommer göra det, jag älskar att åka tåg. Men hotellnätterna, dom har jag inte saknat.

Ändå längtar jag nu. Mest kanske jag längtar till tåget. Har bokat ensamplats i första klass för ultimat upplevelse. Jobbar adlrig så bra och tänker aldrig så bra som på tåget.

Väl framme ska jag inte göra mycket, förutom att jobba. Har inte tid att träffa speciellt mycket vänner, inte råd (eller ens behov) av att shoppa, inte riktigt lust att utmana ödet mer än nödvändigt. Skulle älska att gå och se nån utställning men vet ärligt talat inte ens vad som finns eller är öppet these days. Nåja, en promenad bland andra fasader än de vardagliga, redan det kan vara input nog.

En annan slags input, som är en ny sort för mig, är trädgårdsarbete. Ägnade mig åt sådant i helgen. Var ute från tidig förmiddag till kväll på lördag. Råfsade, sågade, grävde, bar, släpade och svor. Det var underbart, är öm i musklerna än idag. Trots allt det jag och vi gjorde, är det bara en bråkdel. Gården ser fortfarande ut som en rishög. Mycket input kvar alltså.

Men nu - resten av veckan.

Krämpor, krämpor

Jag har haft en sprängande huvudvärk i ett par dagar. Det är en bekant slags huvudvärk, den gör mig inte speciellt orolig, men den ligger ju ändå där och jävlas. Det är ljuset och mina alltigenom spända axlar och nacke som gör det. Kanske lite pollen också, jag vet inte vad som är vad i den här krävande och avslöjande årstiden. Tog en tablett i förmiddags, skulle helst ta en till men måste väl vänta. Dricker bubbelvatten istället för kaffe, trycker fingrarna hårt hårt på olika punkter jag inbillar mig är knutpunkter i skallen för värken. Ibland lättar det verkligen, i nån sekund är det som att blodet hittar tillbaka till en bana att rusa i, att mina fingrar trycker upp en dörr som stängts.

Det gör mig så trött allt detta också, värken och ljuset och pollenet. Jag ska jobba till klockan halv nio ikväll, sista timmarna med textsamtal och sånt som kräver mitt fokus. Jag bävar lite, men har ingen lust att skjuta upp det heller. Men sen, sen ska jag sova. Oj, vad jag ska sova.

Gud, vad jag gnäller förresten. Det är den här dagboksformen som gör det. Borde kanske gå tillbaka till en lite mer glättig och lättsinnig blogg igen. Eller bara skärpa mig, livet och vardagen är så mycket mer än huvudvärk och jobb också.

Här är några bra saker som motvikt:

Härom dagen stod jag och Pär på baksidan av vårt torp, på den del av tomten vi inte riktigt lärt känna ännu, för den har varit så överväxt och sen så översnöad under vår tid där. Men det är en stor tomt vi har, full med potential. Potential, ris och nässlor. Men det gjorde mig glad, att gå där och fundera ut allt man kunde, kanske till och med borde, göra. Ett fenomenalt klätterträd har vi i alla fall och under det borde det åtminstone stå nån liten bänk eller stol. Plats för både potatis- och grönsaksland. Och nån gång, längre fram i en annan ekonomisk framtid; en stor terass, stor nog för dans. Tänker mig kulörta lampor och lågmält glammande en sen augustikväll.

Även i stan bjuder våren på stunder av guld. Vi låg på sängen, på vårt pissdyra, men 100% värda överkast en eftermiddag förra veckan och scrollade och pratade och läste, vad vi nu gjorde. Sovrumsfönstret stod öppet och utanför hördes måsarna. Det var en slags luft jag inte känt på länge.

Övertramp

Tänker inte be om ursäkt för att det ekar tomt här mellan varven, ursäkter av det slaget ingår inte i min nya bloggfilosofi. Inget meta, bara skriva.

Men det har ju ekat tomt, utan att jag riktigt fattat. Jag hade en ganska intensiv vecka, jobbmässigt förra veckan, men jag insåg det inte ens före den var slut. Först igår, när jag hade min lediga dag efter att ha dragit kurs hela helgen, insåg jag hur trött jag var. Jag hade länge planerat att ha min lediga dag just igår och under dne dagen ta tag i det som kallas för hushållet. Städa min garderob stod högt på listan, men också gå en ordentlig runda med dammsugaren och dammtrasan i resten av råttboet.

Jag gjorde det, men det gick trögt och krävde många, långa pauser. Du verkar så ledsen, sa Pär när vi gick och la oss. Jag var inte speciellt ledsen, bara trött. Ångestnivån stiger så snabbt och okontrollerat vid minsta lilla övertramp på orken. Så där i efterhand borde jag ha varit ledig, utan planer. Eller vara ledig två dagar, en för städning och en för bara ren och skär latning. Men sådär är det, idag går det inte längre att skjuta upp den här arbetsveckan. Och nu är det i alla fall städat.

To do:

Jag skriver en att-göra-lista varje vecka i min kalender. Varje vecka står där “upplägg prickarna & rutorna”. Det är mina ordkonstgrupper. Varje vecka står där “röra på mig” så och så många gånger, “läsa” så och så många böcker, skriva så och så många tusen ord. “Dammsuga, skura och torka ytor”. Jag vill inte skriva storstäda, för om jag bara gör en eller två av de komponenterna då så kan jag inte stryka över nåt. Allt spjälkas upp. För varje tusen ord jag skriver eller bok jag läser så stryker jag över en siffra.

Jag gör aldrig allt det här och antalet tusen ord eller böcker varierar beroende på i vilken fas jag är. Just nu är målet 1500 ord, inte mer. Jag försöker hålla ribban lågt, så att jag ska sporra mig själv. Det funkar så där. Ofta skriver jag till saker jag redan gjort eller som är inget trubbel alls, typ, hämta ut ett roligt paket, hälsa på någon, sammankalla bokcirkeln. Så att jag kan göra det, nåt kul, och ändå få the satsifaction av att stryka över en uppgift.

Vid sidan av min veckobaserade att-göra-lista, skriver jag upp alla möten och alla tider. Att gå på ett möte är aldrig en sak att skriva på att göra listan, förutsatt att jag inte ska förbereda något inför mötet. Då kan det till exempel stå “kursbeskrivning till mötet in”.

Det funkar ganska bra för mig, det är en bra morot det här med att få stryka över något. Men eftersom jag aldrig lyckats stryka över allt finns det alltid något jag borde göra. Igår kväll satt jag på balkongen och läste, sen blev det för vägdammigt och kallt så jag flyttade in till soffan. Där fortsatte jag läsa. Sen satte jag upp maskor för mitt nya stickprojekt och lyssnade på ljudbok. Jag städade inte min garderob, jag rörde inte på mig, jag torkade inga ytor. Jag fick i alla fall läst kalrt en bok och nästan lyssnat klart en annan, men det betyder liksom inte lika mycket.

Jag har inte bestämt mig om det är en bra sak, att det skänker en dimension av lyx och dekadens till ganska vanliga göromål och rimlig fritid eller om jag saboterar för mig själv och matar det dåliga samvetet. det jag vet är att jag nu i alla fall kan stryka över en siffra i raden: “skriva dagbok”.

Let's make some lunch for my kids

Jag har blivit besatt av att se på när amerikanska mammor packar lunchlådor åt sina barn. Det är en egen genre på Tiktok och lunchlådorna är inte en smörgås i plast och en trip, det är avancerade bentolådor, med små tandpetare med gulliga figurer på att sticka i fruktbitarna och utstansade hjärtan i sjögräs som utgår mönster på risbollar.

Jag vet inte varför det är så skönt att titta på, det är något med omsorgen så klart men mest är det nog något med det begränsade och det uttänkta. Det är skönt att se att fem vindruvor passar i ett av de små facken, inte sex och inte fyra, utan fem vindruvor blir perfekt. Det är skönt att allt är uttänkt så det inte kladdar eller spiller. Aldrig sett en missfärgad låda heller, inga lock som blivit sneda, inget sånt - så klart.

Det är ju lätt att bli sugen på hela upplägget. Lunchlådor, tänk att som barn få en låda med sig varje dag och vid varje lunchrast bli överraskad och också bara få sånt man gillar. Inga leverbiffar, ingen minestronesoppa med svälld spaghetti, ingen blek köttsås. Mammor som inte jobbar, vars uppgift är att vara perfekta, ta hand om sin man och sina barn perfekt. Tydliga roller, tydliga gränser, fem vindruvor.

Jag tänker på scenen i The Marvellous Mrs Maisel där hon väntar på att mannen ska somna, går och tvättar bort sminket och smörjer in sig, rullar upp håret i papiljotter, ställer persiennen så att solen ska lysa henne i ögonen och väcka henne, så att hon ska hinna stiga upp igen, sminka om sig och krypa ner bredvid sin man lagom till att hans väckarklocka ringer.

Det är lätt att bli sugen, lätt att glömma baksidan av det. Barnen som inte får fina lunchlådor, barnen som inte får lunchlådor alls. Mammorna som är understimulerade och slutarbetade. Pappor som aldrig är hemma. På Tiktok slipper man se baksidorna, så jag scrollar vidare .Och njuter.

Nomadland

Vi körde till grannstaden i lördags och såg Nomadland på bio. Älskar Frances McDormand, nåt med hennes ansikte som är så oursäktande. Det var en fin lördagsaktivitet. Det var en fin film. Förvånansvärt ovåldsam och mjuk, det var en sorglig och ödmjuk och därför väldigt tilldragande bild av USA som målades upp. Ville absolut åka dit nu, känna på redwood-träden, se beiga och gula och grå berg, köpa en hatt och träffa artiga människor.

Istället gick vi genom ett kvälls-Kokkola under en blå och iskall sky. Strosade utstuderat långsamt, småpratandes om filmen och våren. Stannade och såg på bostadsannonserna i ett skyltfönster, funderade på hur det hade varit om vi bott där. Satte oss i bilen och körde hem, förbi tallar och leråkrar.

Cykla

Jag gjorde det! Jag tog cykeln till jobbet idag! Det tog mig bara ett halvår av planerande och lata ursäkter, men idag, då small det. Så mycket smäll var det nog inte, men en lång rad knirkande och knarrande. Det var långt ifrån nån futuristisk och strömlinjeformad människa-maskin-människa-dröm, tonsatt av Kraftwerk. Jag vet inte vem av oss som är mest tungtrampad, jag eller cykeln, men många knop gör vi inte.

När jag var liten såg jag ibland en tant som cyklade längs med vår byaväg (eller såg jag? har jag lånat bilden från tv och planterat bland mina egna minnen, jag blir osäker nu). En riktig matrona, bastant och bred och långsam, en naturkraft på gnisslig sadel. Med rak rygg, handväskan dinglandes på styret och håret i stram knut gled hon fram, hennes breda fötter och vader trampade värdigt förbi en utan att hon gav en nån blick. Ett kvinnoideal, så gott som något.

I mina bästa cykelstunder tänker jag att det är så jag kanske ser ut på min Crescent. Men oftast är jag detta: ett pustande, frustande, snorigt och rödbrusigt barn, sen till skolan och med ryggsäckens dragkedja halvöppen.

Det värsta är att jag ska cykla hem ännu också.