Att läsa, Att skriva

Jag läste Marguerite Duras Att skriva nyss. Den är säkert genial, men jag hade huvudet på annat håll. Det mesta strömmade förbi mig utan att överhuvudtaget gör något avtryck, bara några stycken och meningar kom upp till ytan och blev tydliga, som fiskar under en brygga. Den var i alla fall så pass kort att den gav tillfredsställelsen av att lägga till en bok på listan över lästa.

Dessutom vet jag inte om jag håller med Duras när hon skriver om den ensamma författaren och att ensamhet är en nödvändighet. På något plan, kanske, men jag aktar mig noga för att göra några som helst statements som ens antyder att jag tycker att jag själv är unik. Jag är inte unik. Men jag är heller inte Duras, så det var säkert sant för henne.

Generellt är jag ambivalent inför böcker om skrivande. Jag kan inte skaka av mig känslan av att bara är ett sätt att skjuta upp själva skrivandet. Jag är väl kanske aldrig varit tillräckliigt intresserad av filosofi kanske. Ointresserad av det filosofiska, obegåvad inom det praktiska, det är min lott det.

Jag fortsätter köpa dem, fortsätter läsa dem, fortsätter hoppas att en av dem nån dag ska vara byggstenen som får mig att resa mig över medelmåttorna. Kanske låter mig uppleva den där nödvändiga ensamheten, om det nu ska vara så.

Två kilometer

Det är ungefär hur långt jag går på mina lunchpromenader. Det är inte långt, men det är något. Ni måste förstå att jag går väldigt långsamt. Så klart för att jag är ett berg som trippar fram på korta ben, men också för att jag går som ett barn när jag är ute. Pär och jag går aldrig promenader tillsammans, han marscherar fram som att han ska invadera ett grannland och jag kommer efter, dumstirrande med öppen mun och släpande steg. Oftast slutar det med att jag blir sur för att han kan gå fjorton kvarter utan att ens se tillbaka om jag är med längre. Och han blir stressad på att han måste vänta på mig. RIP tanken på romantisk promenad.

Blev därför väldigt glad när jag hörde ett samtal på Clubhouse i fredags, där det pratades lite om att man kanske måste bete sig som ett litet barn på promenad ibland för att vara öppen för de där nya idéerna.. Exemplet var att om ett barn ser ett klistermärke på en lyktstolpe vill barnet oftast stå och peta på klistermärket i tio minuter före man går vidare. Nu vill jag inte skryta, men lite så är jag. Funderar väldigt mycket, sparkar till en sten, blir glad av en bra pinne. Måste dra fingrarna längs med ett galler om tillfälle erbjuds. Så två kilometer är ungefär så långt jag hinner på min lunch.

Kan dock inte säga att jag fick en enda idé idag. Vet inte ens om jag hade en enda tanke. Men det kan ju vara skönt det med.

Pausa och skjuta upp

Idag beslöt jag mig för att inte fortsätta lyssna på Ödeläggaren, jag orkar inte. Den börjar gnaga på mig och la sig som ett lock på min läsglädje. Vet inte om det är för att den är så välskriven eller motsatsen, men jag kan inte skaka av mig ödeläggaren i Ödeläggaren, jag blir matt bara jag tänker på det. Det är kanske meningen.

Jag ger mycket sällan, för att inte säga aldrig upp med en bok. I alla fall inte uttalat, visst lämnas böcker vind för våg men alltid med ett outalat löfte om att jag nog ska plocka upp dem igen när tiden är inne. Tiden har hittills aldrig blivit inne, men hoppet lever vidare. Olga Tokarczuks Jakobsböckerna ligger som en permanent installation på mitt nattduksbord sen över ett år tillbaka. Jag har inte slutat läsa den, jag bara pausar. Jag har inte avslutat Ödeläggaren ännu officiellt heller, men lättnaden i att ens ta beslutet att pausa var enorm.

På tal om böcker och tid, Cyklarna kommer ut våren 2022 istället för hösten 2021. Det låter kanske som dåliga nyheter, men det handlar om goda nyheter, så jag sörjer inte. Även om den mentala omställningen for some reason framkallar lite stress. Jag vet inte ens varför, det är ganska vanligt att böcker skjuts på och skjuts fram, men det är bara den här krypande stelheten jag bär på. Jag får ont i nacken av att sova med en annan kudde en vanligt, jag får ont i stressen av att behöva skriva ett nytt datum i kalendern. Men jag klagar inte. Tvärtom, jag jobbar ju på att lära mig leva lite mindre stelt.

Därför tog jag också en lunchpromenad idag. Solen värmde för första gången. Det föll snö ur ett träd som sträckte sina grenar över gångbanan. Rakt på mig. Jag skrattade lite, som en kvinna i en reklam.

Sen gick jag in till kontoret igen och skrev nya datum i kalendern. Masserade nacken lite.

Hatet

Jag bestämde igår att använda mig av alla mina frustrationer och se om jag kan göra det till nån slags bok. Jag har svårt att tänka på annat just nu, så jag kan lika gärna försöka göra något konstruktivt av det. Ignorerade mina andra halvfärdiga projekt, öppnade ett nytt dokument i Scrivener, döpte det till Hatet och började skriva. Det gick bra, skrev 1500 ord utan att ens tänka. Bara lät det komma, allt det där som sjuder i mig som jag vanligtvis inte vill ge utlopp för. Förlade händelseförloppet och känsloströmmen i gymnasiemiljö för att vara på den säkra sidan. Som en förklaring till alla eventuella barnsligheter. Hittade på en antagonist till min huvudperson, en fiktiv galjongsfigur för allt som är piss i livet ibland. Det var jättekul, men jag kommer nog aldrig kunna använda det till något. Huvudpersonen, jaget, framstår allt för osympatisk.

Så oväntat.

Lyxlirarn

Fick mina ögonbryn färgade och formade idag. Efter det gick jag och åt lunch på stan, mycket sallad. En smoothie. Kändes som att jag för några timmar levde det liv jag misstänker folk tror att jag gör alltid. Sanningen är den att det här är första gången på åtta år jag besöker en skönhetssalong, i nåt syfte alls, och smoothies glömmer jag bort att existerar mellan varven. De tillhör ett lyx-lager av livet jag sällan besöker. Ni vet. Skönhetssalonger, smoothies, vita grovstickade filtar, välmående gröna växter, diskreta men effektiva filter på Instagram.

Det har verkligen varit en lyxlirarvecka för mig den här veckan (inte helt utan jobb så klart, en sån vecka existerar inte) men det tänker jag inte be om ursäkt för (eller var det just det jag gjorde i en parentes?). Resten av januari försvann i ett stressigt jobbmoln och luften gick ur mig lite efter att jag hade lämnat in manuset igen i söndags. Men nu känner jag mig lite återhämtad och laddad. Började kanske skriva på nåt nytt igår, jag vet inte. Jinxar inget!!!!!

Quynh skrev igår att jag var en maskin, angående min utgivningstakt. Jag svarade att om man nöjer sig med att vara en medelmåtta så är det inte svårt att ge ut en bok i året. Det var ett onödigt ödmjukt svar, jag nöjer mig inte alls (alltid), men det känns ibland som att jag inte utnyttjar hela min potential. Jag tycker helt ärligt inte att jag har en snabb takt på, jag tycker oftast att jag bara fördriver tiden. Jag vet att det inte är sant, jag har jobbat jättemycket de senaste åren, det vet jag ju. Men ändå. Gör jag faktiskt mitt bästa? Hur vet man vad som är ens bästa? Tänk om det här är mitt bästa? I couldn’t help but wonder osv.

Nu ska jag flytta ner mig från lyxlirarlagret i livet och sänka ner mig till mitt vanliga, ganska dammiga liv och dra lite ordkonst för ett gäng tonåringar före jag tar helg.

Alla rollerna

Gjorde mitt första virtuella skolbesök idag för en etta och två och pratade lite om Maggan. Det var roligt, men jag kände mig ofokuserad. Har en så tydlig roll jag stiger in i när jag pratar om mina böcker inför folk och när de yttre omständigheterna inte finns där och jag bara sitter i mitt vanliga kontor och ser min vanliga utsikt är det svårt att behålla den för mig ganska nödvändiga rollen.

På lunchen tog jag en kort promenad runt kvarteret, bara för att få lite dagsljus. Solen orkade nästan igenom molnen. Mina skor orkade nästan hålla greppet om udnerlaget. Det är också en roll som är svår att hålla fast; rollen som författaren som förstår sitt eget bästa och agerar efter det.

Teorin

Jag vill lansera en teori här och nu. Det kom till mig efter att jag redigerat klart mitt manus (!!!) och beklagade mig för Peppe om allt känslomässigt en manusredigering rör upp. Okej så här är teorin:

Om du räknar ut medeltalet på

1. Hur dålig du tycker du är vissa dagar

2. Hur bra du tycker du är vissa dagar

Så får du en punkt som ligger ganska nära sanningen om hur du är. Och den sanningen är väl ganska konstant, oberoende på vilken dag det är och vad du just då upplever dig själv som. Världssämst eller världsbäst.

Dessutom behövs båda ytterligheterna, annars är det nåt som inte stämmer eller nåt som inte funkar som det ska. Det här gäller det skruvade men säkert det mesta.

Idag har jag alltså tröskat igenom senaste redigeringsrundan. Ska fira med att vara ledig imorgon.

Kära dagbok, nu börjar vi

Mitt enda nyårslöfte för i år är att börja skriva dagbok igen. Jag tycker det är roligt med nyårslöften och ofta känner jag mig ganska inspirerad av att ge löften, snarare än pressad. Men jag kom inte på nåt i år, annat än att skriva dagbok då. Det saknar jag.

För bästa effekt borde väl dagboken skrivas för hand, men när man nu har ett forum redan som dessutom är sorgligt negligerat, varför inte använda sig av det? Det ena utesluter ju inte det andra, jag vet redan nu det kommer finnas saker jag inte kommer vara redo att dela med någon när dom händer.

Det är morgon, jag har inte druckit kaffe ännu, och ute är det blått, blått, blått. Jag knackade just på fönsterrutan lite lätt för att liksom hälsa på en kattgestalt jag såg på andra sidan. Den sprang i väg, snabbare och med större hopp än vad jag sett en katt göra. Jag önskar jag kunde tro det var ett annat djur, att jag såg något vilt, men den hade helt klart ett halsband på sig.

Vi firade in nyåret i Monäs, är så glad att ha det här stället. Mitt Balmoral kallade jag det när jag stolt som en tupp förevisade det åt vänner i mellandagarna. Det är så enkelt, att åka hit räcker som aktivitet på festliga tillfällen, samtidigt som jag känner mig vardagligt rotad här på ett sätt jag sällan gör hemma. Måste vara marknivån.

Gårkvällen var lugn, men fin. Drack vin och vek ut mig på instastories, blev uppriktigt förvånad när det visade sig att jag inte hade druckit halva flaskan ens. Brände ett tomtebloss vid tolvslaget, men tyst, för att inte locka till oss grannarna som festade på andra sidan träden. Jag har blivit så rädd.

Jag ger inga löften, men jag har ju förhoppningar. Det mesta handlar om att saker så få fortsätta, men jag är också sugen på en ny bana i spelet. I min ålder är det inte svårt att lista ut vad en sån bana kunde vara, jag har för dålig fantasi för att överraska. Men det handlar inte bara om att det hade varit kul med ett barn, jag är också ganska redo att levla upp på jobbet. Sträva efter något, är det så fel? Eller ska jag kanske fortsätta småputtra fram, ge ut en bok i året, få “ett blandat mottagande”? Medelmåtta, bliv vid din läst.

Fast, jag kan inte skaka av mig känslan av att det finns mera och att jag kunde få det, lika väl som nån annan. Jag tror jag vill ha en utmaning? Ge mig en utmaning.

När jag var liten hade vi ett Lejonkungen-dataspel med ett dussin banor. Skrev man in ett fusk i menyraden kunde man fritt välja bana. Jag har glömt vad fusket var.

FAQ: Hur känns det?

Maggan året runt har funnits ute i två månader nu. Jag har aldrig, inte ens när jag debuterade, upplevt en sån känslokarusell som jag gjort de här två månaderna. Jag var ganska oförberedd på det för att säga som det är, jag hade nog tänkt att Maggan skulle flyga under radarn. Dels för att barnlitteratur sällan får samma mediala utrymme och dels för att… Ja, för att det tänker man väl alltid.

Men som vi alla vet vid det här laget så har det blåst rätt friskt kring Maggan. Och även om diskussionen till stora delar egentligen handlat om barnlitteratur generellt så har Maggan fått vara galjonsfigur för både det ena och det andra. Det är viktiga diskussioner som förts och jag vill inte göra nåt annat än att välkomna dem, men det har varit ganska obehagligt att stå i mitten av det utan att känna att jag kan delta. Jag kan egentligen inte varken försvara mig själv eller Maggan mer än vad jag redan gjort., men jag hoppas folk - du! - läser henne före de dömer ut henne.

Samtidigt, “diskussionen” som förs har säkert gått 99% av alla jag känner förbi. Den har förts av en liten skara i en liten minoritet i ett litet land i en pandemidrabbad värld. Det är knappt en fluglort på diskussionskartan i storleksordning. Det är det jag i alla fall intalar mig när det känns too much. Det har upptagit så mycket av min tankeverksamhet de senaste veckorna att jag tappar proportionerna. Som sagt; en känslokarusell.

Därför blir det extra roligt när man får nåt slags positivt omdöme om boken också. Som den här veckan till exempel när vi blev nominerade till Runeberg Junior!!! Typ ett av finaste prisen man kan få för en barnbok i Finland! GALET!!! . Jag har varken förhoppningar eller ambitioner att vinna, det här känns alldeles tillräckligt (även om jag så klart gärna tar emot whatever pris folk vill ge mig hehe) som en vinst. Extra fint att Peppe och Karin Erlandsson också är nominerade, det tripplar chansen att jag ska bli riktigt glad när vinnaren tillkännages.

Så för att svara på frågan jag fått en miljard gånger:

Det känns jävligt bra just nu.

Önskerubrik: Hur det kom sig att jag blev privatdetektiv

Under de närmaste veckorna kommer jag harva igenom ett gäng önskerubriker jag fått skickat till mig på Instagram. Jag efterlyste specifikt smala och oväntade sådan och ni levererade! Vill du också vara med och önska rubriker, kommentera på bloggen.

Jag suckade och lutade mig tillbaka på min pinnstol. När ryggen nådde stolsryggen tänkte jag åter igen för mig själv: jag måste köpa en ordentlig skrivbordsstol. Jag lovade mig själv att jag skulle ta tag i det nästa vecka. Och den här gången skulle jag göra det på riktigt.

Jag tittade ut över fabriksbyggnaden som tornade upp sig mitt emot den låga enkla byggnad där jag och ett gäng andra hyrde kontor. Det lös i ett av fönstren och jag kunde se konturerna av två personer i ett av kontorsrummen högst upp. Det kändes nästan som att jag hade en egen relation till alla som jobbade där efter flera år mitt emot dem. Jag visste inte vad nån av dem hette eller hur de såg ut i närbild, men jag kände igen dem från deras konturer i sina fönster. De här två som stod och pratade nu såg inte bekanta ut, men det kunde vara jag som bara var trött också.

Mitt eget rum var lika mörkt som novemberkvällen, jag hade som vanligt glömt tända taklampan när det gått från eftermiddag till kväll. Min Gustaf-klocka tickade sig ohjälpligt närmare sjuan. I samma takt tickade markören i mitt ännu alldeles för tomma dokument. Jag slog igen datorn, hårdare än nödvändigt och det sista blå ljuset som lyst upp mitt lill arbetsrum försvann. Jag satt kvar på pinnstolen och funderade.

Jag älskade fortfarande mitt jobb som författare, men mitt senaste skrivprojekt hade inte blivit som jag ville. Jag hade svårt att komma igång och jag hittade inte den där nerven som annars kommit så naturligt för mig i alla mina andra böcker. Tanken var att jag skulle skriva en slags mordhistoria. Jag rodnade i mörkret när jag kom ihåg hur jag hade tänkt att det måste vara enkelt, att det skulle skriva sig själv nästan. Nu satt jag, flera månader senare och själva mordet hade inte ens hänt. Jag kanske skulle bli tvungen att ge upp helt enkelt och skriva något annat. Problemet var bara att jag inte visste vad annat jag skulle skriva.

I samma stund som jag skulle svara på Pärs senaste sms med frågan om när jag skulle komma hem såg jag något i det upplysta fönstret. Det såg ut som att de två personerna grälade högljutt. Jag kunde förstås inte höra dem, men jag såg att den ena knuffade till den andra i axeln så att den vacklade till. Instinktivt vände jag ner mobilen skärm mot bordet så att jag inte skulle bli avslöjad av ljuset från den. Grälet tycktes eskalera och mitt hjärta började bulta. Jag hade alltid varit en nyfiken person som älskade att få inblickar i andra människors vardagsliv. Det var kanske ett gift par som grälade. Eller så hade de båda en affär bakom ryggen på sina partners. Eller så var det två kompisar som grälade på skoj. Det sista var förmodligen det som låg närmast sanningen.

Jag skulle just stiga upp när jag hörde en hög smäll. Som att någon tappat något tungt, men med en snärt. Jag satte mig igen och stirrade mot fabrikskomplexet. I det upplysta fönstret syntes nu bara en person. Personen höll något i sin högra hand. Jag kisade, men förstod inte vad det var. Sen såg jag dom. De röda fläckarna som var nya på fönstren. Som att nån sprättat tjock, röd färg på fönstret.

Det var blod.
Det var ett skott jag hade hört.
Personen som stod kvar höll i en pistol.

Som järnklossar föll pusselbitarna på plats i mitt huvud. Mina händer kramade bordskanten så hårt att fingrarna börjat verka, men jag satt som fastfrusen. För ett ögonblick tyckte jag att mina ögon mötte personen som stod kvar i fönstret, även om jag inte kunde urskilja några ansiktsdrag. Sen försvann personen, lampan släcktes och allt såg ut som vanligt. Jag började just tänka att jag kanske inbillat mig allt, när dörren på marknivå flög upp och en mörk gestalt blev synlig. Gestalten gick med stressade steg över gården. En millisekund såg den åt mitt håll och jag kunde urskilja en röd hårtofs under den uppdragna huvan. En tanke, för flyktig och snabb för att fånga, flög genom mitt huvud. Sen försvann personen om hörnet och ur mitt synfält.

Jag vet inte hur länge jag satt kvar och stirrade. Hade jag just sett vad jag sett? Var det mina egna fantasier som spelade mig ett spratt. Jag hade alltid varit mörkrädd och paranoid och föreställt mig scenarion som det här flera gånger. Mitt hjärta dudndrade i mina öron när jag till slut insåg att jag borde ringa efter någon.

Jag förklarade för den lugna rösten på nödcentralen vad jag sett och upprepade flera gånger att jag inte var säker på om det var nåt, men rösten sa att de skulle skicka en polispatrull och kontrollera saken. De bad mig vänta där jag var. Jag orkade inte förklara att jag ändå tycktes ha glömt bort hur man använder sina ben.

Jag såg polisbilen rulla in på gården, två poliser stiga ur och med en ficklampa lysa över fabriksväggen. När ljuskäglan nådde kontorsfönstret med de röda fläckarna stannade den tvärt. Jag såg polisen med ficklampan säga något åt den andra, som drog vapen.

“Är du fortfarande i ditt kontor?” Jag hajade till när rösten i telefonen frågade. Jag hade glömt att de hade bett mig stanna kvar på linjen. Jag svarade att jag var kvar och rösten sa att de skulle skicka flera poliser inom kort. En polis skulle komma till huset där jag hyrde kontor och fråga mig några frågor och eskortera mig hem om jag ville.

Jag såg en ambulans och flera polisbilar köra in på gården före jag hörde en knackning på ytterdörren till huset. Jag plockade snabbt ihop mina saker och gick för att öppna. Några steg från dörren stod två blåklädda poliser och såg bistra ut. Ett iskallt duggregn hade börjat falla, dropparna såg mer ut som pilar under gatlyktan. Jag vek upp kragen på min trenchcoat och slog armarna runt mig. Det var inte bara regnet som kylde ner mig.

Det var vetskapen om att jag hade ramlat in i en alldeles för verklig mordhistoria.