Sommarlivet

Nora är här och bor med oss den här veckan och vi har det så skönt. Igår levde vi villaliv och grillade hot dogs och simmade. Julia köpte en gummibåt tidigare på dan eftersom hon lider av alla möjliga nojor (sjöbotten är äcklig, det kan finnas blodiglar, fiskar osv osv osv osv) och inte simmar så gärna. Men med en gummibåt kunde hon ändå delta i vattnet med oss tänkte hon. Vi gjorde ju allt för att blöta ner henne så klart, som att släppa ut luften ur båten till exempel. Mycket, mycket roligt. Jag skrattade så det började smaka blod i munnen.

Idag har jag och Nora legat på stranden och läst. Jag läste (klart) Färjan och Nora läste Sjutton år och skitsnygg. Färjan får fem av fem strandparasoll och Nora hälsar att hittills får hennes bok fyra och ett halvt. Ganska bra statistik.

Jag har lagat mat-middag (inte mackor, inte flingor, utan hemlagad mat) två dagar i rad och radion står på i köket nästan hela tiden. Min hud doftar solkräm och jag myggbett på fötterna. Min bikini känns aldrig riktigt torr. Jag har inte hört en väckarklocka på flera dagar. Det är så u n d e r b a r t med semester. Det är klyshigt I know, men ändå.

Nu flyger fåglarna lågt och himlen har blivit mer och mer domedagsfärgad sen vi kom hem. Men vad gör väl det, vi har rullat kokosbollar och jag har lyckats få Nora hooked på Gilmore Girls. Peace out homies!

13692258 10153910324724107 1794042255 o

Igår tog Nora den här bilden av mig och jag satte ut den på Instagram med texten "det är roligare att bada än att bry sig". Det är typ hela kontentan av min filosofi kring min bikinkropp. Den har i skrivande stund över 200 likes. Fett (höhö) häftigt tycker jag. Ville bara skryta lite.

Mina vänner: Thomas

Vi fortsätter med Skåne-gänget. Vi är visserligen hemma på finsk jord och mark nu, men for some reason verkar det vara svårare att hinna blogga när man är fri och ledig än när man jobbar heltid. Så min styvpappa Thomas blev lite på efterkälken, men här är han. Något av en doldis i sammanhanget, men ännu större orsak därför att presentera honom.

13616330 10154656150134123 1662188559 o2

Bild av mig ↑

Namn: Thomas Nilsson

Ålder: 52

Stjärntecken: Tvilling

Bor: Skåne

Familj: Sambo Mia och dotter Nora

Favoritfärg: Svart

Favoritgrupp: U2

Den bästa låt jag vet:Tougher than the rest med Springsteen

Favoritbok:Jack av Ulf Lundell

Favoritfilm: Bourne filmerna

Favoritdjur: Hund

Favoritmat: Tapas

Favoritdryck: Öl

Det här gör jag när jag inte har fritid: Målar dörrar

På min fritid brukar jag: Umgås med familjen

Jag tycker inte om: Orättvisor, översittare och whiskey

I framtiden vill jag: Att alla nära och kära ska må bra och så vill jag ha ett litet hus på Kreta

Så känner jag Ellen: Hon är min plastdotter

När vi umgås brukar vi: Lyssna på musik och prata och äta

Det bästa med Ellen är: Snäll och omtänksam

Det sämsta med Ellen är: morgonhumöret (chansning, grundar det på att hon har det efter sin mor)

Jag tror Ellen tycker om följande saker hos mej: frisyren och min skivsamling och barskåpet

En hälsning till bloggläsarna: Gå ut och var glad din jävel!

Det jag tycker bäst om med Thomas är att han är pappa till Nora och därför delaktig i att ge mig nåt av det gulligaste i syskonväg jag fått ever. Men han är också bra på att laga mat, har lagom många Thåström-skivor i skivsamlingen och dessutom är han snäll nog att inte låtsas om mina många värre egenskaper än morgonhumöret.

Mina vänner: Nora

Hej hej från en lagom slö semesterfirare! Vi har, efter en runda i både Köpenhamn och i Blekinge, landat i Skåne för ett par dagar. Orkar inte skriva nån längre rapport just nu om vad vi gjort, men vi har det bra. Istället bjuder jag på Mina vänner - the Skåne edition. Och ni som fyllt i denna enkät men ännu inte blivit publicerade - fittigt! Hehehe. Näe, men eftersom det nu råkar vara så aktuellt med Skåne så skjuter jag på era lite. Först ut ur Skånelängan är ingen mindre än min lillasyster Nora, eller Nortti, som vi kallar henne.

13639760 576555312523577 1601564391 o

Bild av mig ↑

Namn: Nora Strömberg

Ålder: 14

Stjärntecken: Jungfru

Bor: Klippan

Familj: Mamma, pappa, 2 hundar och 3 halvsyskon

Favoritfärg: Blå

Favoritpopgrupp: The 1975

Den bästa låt jag vet:Up&up med Coldplay

Favoritbok: The perks of being a wallflower av Stephen Chbosky

Favoritfilm:Toy Story

Favoritdjur: Hund

Favoritmat: Vårrullar

Favoritdryck: Iste

Det här gör jag när jag inte har fritid: Går i skolan

Och på min fritid brukar jag: Vara med kompisar, titta på Youtube,

dansa och lyssna på musik

Jag tycker om: Mina kompisar, Coldplay, Troye Sivan och att mysa med mina hundar

Jag tycker inte om: Drama queens, fjärilar och pyttipanna

I framtiden vill jag: Bo i någon stad med mina hundar och kanske jobba på radio.

Så här känner jag Ellen: Vi är halvsyskon

När vi umgås brukar vi: För det mesta bara ta det lungt och prata om olika saker, annars kanske vi går på stan och se nån film eller något sånt

Det bästa med Ellen är: Hennes humor

Det sämsta med henne är: Hennes snarkande

Jag tror Ellen tycker om följande saker hos mig: Min personlighet och mitt hår

En hälsning till bloggläsarna: Skåne 4 life!

Jag gillar allt med denna pingla, men precis som hon säger gillar jag hennes personlighet och hennes hår lite extra mycket. Men att jag snarkar som hon säger(och tydligen alla andra här höll med om?!), det får ni ta med en nypa salt.

Mina vänner: Mamm

Nästa person som frekvent kommer upp här på bloggen är ingen mindre än min mor. Ska påpekas att detta inte är bilden hon själv valde, men jag tyckte den här var bättre sååå ¯\_(ツ)_/¯

13646884 10153900816294107 217594498 o

Bild av mig ↑

Namn: Maria Strömberg

Ålder: 48

Stjärntecken: Skorpion

Bor: Skåne

Familj: Ellen, Julia, Kevin, Nora, sambo Thomas, en senil pudel och liten terrier.

Favoritfärg: för tillfället turkos

Favoritpopgrupp: Skunk Anansie

Den bästa låt jag vet: förutom Skunk Anansies Weak så är det Purple rain med Prince

Favoritbok:Andarnas hus, Isabel Allende

Favoritfilm:Trollkarlen från Oz, gamla kostymfilmer överlag, Berättelsen om Pi

Favoritdjur: Apor framförallt chimpanser

Favoritmat: tyvärr kolhydrater men på restaurang tapas

Favoritdryck: mjölk...

Det här gör jag när jag inte har fritid: Klipper och färgar och stylar hår

På min fritid brukar jag: måla

Jag tycker inte om: folk utan självdistans och ironi, allt för tidiga morgnar, Per Gessle och smaklösa tomater.

I framtiden vill jag: le och måla. Skratta ooch uppleva.

Så känner jag Ellen: Hon är min förstfödda!

När vi umgås brukar vi: prata, tjafsa, gå varann på nerverna (mest jag på Ellens...), skratta mycket, överträffa varann i kiss o bajsskämt

Det bästa med Ellen är: Hon är klok, allmänbildad och djup. Humorn. Humorn är bra. Man kan lätt ha henne i möblerade rum och i alla sällskap. Social skills.

Det sämsta med henne är: Lättirriterad ibland. För ivrig emellanåt, tänker inte längre än näsan... Ibland.

Jag tror Ellen tycker om följande saker hos mej: Tycker om och tycker om... Jag är hennes mor. Hon tycker om äkta mattan i köket hon ska ärva. Tror hon tycker om mej ibland, när vi pratar och connectar.

En hälsning till bloggläsarna: Ni kommer alla inom en snar framtid att ha minst en bok skriven av Ellen i era bokhyllor!

"Skratta och uppleva"... LOL.

Let's put the mmm in semester

4801 92828694106 7585713 n

Jag midsommar 09, ett hemskt år ur modesynvinkel. Tror inte jag har druckit Jäger sen 2009 heller. 

Nu har jag semester hörni, tänk det!

Har inte riktigt fattat det ännu, känns som att den kom så hastigt på i år. Men nu ska jag bada, sova, skriva, läsa, hänga med våra familjer, gå på loppis, rada om i bokhyllorna, dricka vin, laga mat och lacka naglarna for a living i fyra freakin' veckor! Ska försöka komma ihåg att blogga lite också, men den här närmaste veckan lovar jag ingenting, för imorgon flyger vi till dear old Copenhagen och där ska vi äta koldskål och sjunga karaoke är det tänkt, sen kommer vi vistas runt omkring i södra Sverige.

Katterna är hos brorsans och Laura och lägenheten är så pass städad att jag täcks ha vår blomvakt Isac att vara här. Min väska är nästan färdigpackad och favoritjeansen lappade. Semester 2016 - nu kör vi!

Saknar ni min blogg så följ mig på Instagram, där är jag särdeles aktiv nästan jämt.

Mina vänner: Nikko

Jag skrev ju att jag skulle använda Mina vänner-inläggen när inspirationen tryter och det gör den lite nu. Det känns som det där ögonblicket när man just satt sig i en karusell och de spänt fast en och så ångrar man sig. Lite så känns det just nu. Inte för att jag ångrar mig, men för att det här barn(löshets)inlägget har vuxit sig så stort och det känns inte som att jag längre riktigt hänger med. Jag är så himla glad för alla kommentarer och alla meddelanden och alla som delar på Facebook, men jag blir också lite skygg av det märker jag. Dessutom är det svårt att smidigt gå vidare i bloggen. Därför tänkte jag att jag skickar fram min bästa isbrytare och modigaste vapendragare. I give you... Nikko.

13570207 10153905832494139 1452955750 o

Bild av mig ↑

Namn: Nicklas "Nikko" Mattsson

Ålder: 23

Stjärntecken: Skorpion

Bor: Berlin! Okej, jag bor tillfälligt i Berlin men eftersom jag faktiskt bor här just nu tänker jag skriva det. Annars bor jag i Jakobstad.

Familj: Mig själv och mina växter. Sen har jag ju också en familj i Kokkola med mamma, pappa och bror.

Favoritfärg: Grön, vet inte varför faktiskt.

Favoritpopgrupp: Kent.

Den bästa låt jag vet: Fy vilken jobbig fråga. Så jobbig att jag inte tänker svara.

Favoritbok: Oj nej, den fråga jag nästan alltid undviker och den fråga jag var mest rädd skulle dyka upp i mitt vänförhållande med Ellen. För när den frågan kom skulle också svaret komma, svaret som innebar att hon skulle få reda på sanningen. Att jag inte läser böcker. Jag trodde hon skulle kasta ut mig från lägenheten, svära och eventuellt lägga nån förtrollning över mig. Men mest såg hon apatisk ut, följt av ett ifrågasättande och argt "VA!?" men till sist accepterade hon mig för den jag är, en bokoskuld. Läser inte böcker, aldrig gjort och kommer eventuellt aldrig göra det heller. Hade t.o.m. min mamma att läsa mina böcker i skolan och sedan berätta vad de innehöll så jag kunde skriva de där jävla bokreferaten. Men de säger ju att man måste hitta sin genre och så kanske det är, menjag har då inte hittat min ännu.

Favoritfilm:El Laberinto del Fauno (Pans Labyrint)

Favoritdjur: Hund. Är dock allergisk mot alla pälsdjur så kommer nog tyvärr aldrig skaffa ett djur. Eventuellt nåt hårlöst djur, men de brukar oftast vara någon form av bur-djur. Tycker inte om djur som tvingas leva i bur.

Favoritmat: Pizza eller en välgjord burgare.

Favoritdryck: Dom Pérignon.

Det här gör jag när jag inte har fritid: Utbildar mig till fotograf eller så jobbar jag.

Och på min fritid brukar jag: Hänga med vänner.

Jag tycker om: Beyoncé.

Jag tycker inte om: Ellen, Hitler, Putin eller någon annan person med storhetsvansinne.

I framtiden vill jag: vara kapitalist.

Så här känner jag Ellen: Hade egentligen träffat Ellen x antal gånger redan på AE när jag gick Kulturmontörsutbildningen där, men då var hon bara "den där bakom kassan". Det var först fler år efter då jag flyttade till turdfloor då vi började hänga med varandra. Var faktiskt lite rädd för Ellen i början, jag tänkte alltis på henne som en cool, kaxig kvinna med stark personlighet. Vilket visserligen är sant, meeeen efter en stund märkte jag att hon är en lika stor fjant som jag.

När vi umgås brukar vi: Bitcha och så brukar vi väl eventuellt kedjeröka där mellan varven.

Det bästa med Ellen är: Att hon är snäll, givmild och rättvis. Oftast.

Det sämsta med henne är: Ellens humörsvängningar. Och det där som Pär har börjat gilla: "vart är du påväg? vart ska du gå?". Allt det här när man bara ska typ hämta ett glas vatten eller sträcker sig efter tv-kontrollen.

Jag tror Ellen tycker om följande saker hos mig: Hatar att söka bra saker inom mig själv, hello dåligt självförtroende. Men typ min humor och att jag är snäll, ibland tror jag att hon tycker att jag är för snäll.

En hälsning till bloggläsarna: Berlin är nice och ja, det är verkligen synd att ni inte får ta del av det. Suckerz!

Ja, jag tycker han är för snäll ibland, men det bästa med honom är att han är som en blandning av att ha en extra bullabakande mommo och en ivrig liten lillebror. Klok och nyfiken på samma gång. Dessutom håller han mig alltid uppdaterad med vad som är coolt och han dansar bra. Men jag tror hans favoritfilm är Mean Girls, vad han än säger.

Men herreguuud

Vilken respons! Vilken fin gemenskap! Vilket stöd! Aldrig trodde jag att det skulle bli så här. Jag vill tillägga några saker, som jag även svarat i kommentarsfältet, men ändå. För tydlighetens skull.

• Min mening var aldrig att starta nåt slags drev mot den här gynekologen. Tyngdvikten ligger inte i att hen gjorde fel, utan min egen längtan och oro och mina tankar kring det. Hen gjorde ju så klart fel och sånt borde inte få hända, men jag har ingen lust att driva häxjakt. Inte för att jag är så satans godhjärtad och nobel, utan för att jag tycker det är riktigt obehagligt med personangrepp, oavsett orsaken. Det blir så satans hätsk stämning så snabbt. 

• Min mening var aldrig heller att på nåt sätt skuldbelägga människor med barn. Jag fattar att ni är glada för dem och jag fattar att ni vill prata om dem och jag tycker ni ska göra det också. Jag gillar dessutom era barn, i alla fall om jag gillar er. Okända barn, eeeeh, not so much. Jag önskar att det här med att ha barn och inte ha barn inte hade varit sån vattenskiljare, eller att det hade varit så polariserat. Att vi kunde prata om det utan att alltid ta det så personligt eller tro att vi vet bättre än den andra. Från båda hållen liksom.

• Jag är också fullt övertygad om att man kan leva ett fullgott och likvärdigt liv utan barn. i wish jag kände det så också och inte bara visste det. Det är inte nån slags feministisk backlash jag är ute efter. Jag vet också att den biologiska klocka som tickar i mig och många andra till stor del drivs på social normer och förväntningar. Vilket är sjukt ofc. Men jag vill ju ändå ha barn. Jag kommer inte ifrån det. Och tro mig, jag har försökt.

• Och så ett litet, nej ett megastort tack till alla som hört av sig. Med peppande historier, med tacksamhet, med liknade eller helt andra erfarenheter. Jag läser allt och begrundar allt och tar allt till mig. Tack tack tack.

• Konstaterade krasst igår åt Pär att om jag går ner en massa i vikt eller blir gravid så är min karriär som bloggare slut 4-ever och min trovärdighet körs i botten, hehe. Nå nej, men jag kommer inte göra det här kommer inte bli nån "vår resa"-blogg, jag kommer inte skriva speciellt mycket mer om barn. För tillfället i alla fall.

image5

• Och till sist - in yo face Linn Jung! Första (och antagligen sista) gången jag går om dig på Bloggtoppen, hehehehe.

Mina vänner: Pär

Idag på väg hem från jobbet, strax före åskvädret drog in, drabbades jag av en icke-åskblixt. En riktig snilleblixt. Jag har gått och funderat här hur jag ska

A) hitta på saker att skriva hit till lelle bloggen alla gånger

B) hur jag ska ge en sån rättvis och ärlig bild av mig själv som möjligt åt er läsare

C) hur jag ska bevisa för världen hur bra bekantskapskrets jag har

Så slog det mig! Jag startar en Mina vänner-kategori! Så enkelt egentligen. På så sätt får mina vänner och min familj en chans att presentera sig själv, eftersom de säkerligen figurerar här ibland. Jag får "gratis" inlägg att krydda med när inspirationen tryter OCH jag får återuppliva nåt av det bästa med lågstadiet, Mina vänner-boken. Jag hoppas ni tycker det är en okej idé, annars kan ni ju bara skita i att läsa de här inläggen? Ni får också mer än gärna låna idén till eder egen blogg, jag älskar att läsa om random människor, People of Österbotten är ju superkul här på Sevvis till exempel.

I alla fall. Först ut bland mina vänner är ingen mindre än min äkta make och "bättre" hälft Pär. Inte för att han skulle vara först och bäst, utan för att han är för snäll för att säga nej när jag får mina snilleblixtar och kräver omedelbar respons.

Säg hej till min vän Pär!

13563536 10208655346194170 163837668 n

Bild av mig ↑

Namn: Pär Jonasson

Ålder: Drygt 33. Lite mer än LP.

Stjärntecken: Skorpion

Bor: Jakobstad

Familj: Ellen, Viola, Kantele, Sara och Håkan, mamma Karin, Mormor

Om jag finns på internet finns jag här: Mest de vanliga ställena nu som Facebook och Instagram (@fotogener).

Favoritfärg: Svartrödblå

Favoritpopgrupp: The Smiths

Den bästa låt jag vet:I don´t wanna - The Bear Quartet

Favoritbok:Åshöjdens BK av Max Lundgren. Visst finns det bättre, men väljer denna på grund av att jag var i en, eh, formativ ålder då jag läste.

Favoritfilm:Sven Klangs kvintett

Favoritdjur: Katt

Favoritmat: Fil

Favoritdryck: Whiskey

Det här gör jag när jag inte har fritid: Är journalist på olika vis. Det vill säga skriver, pratar, läser.

Och på min fritid brukar jag: Skriva, prata, läsa. Och se på fotboll.

Jag tycker om: Solidaritet

Jag tycker inte om: Låten Du är min man av Helene Sjöholm och Benny Anderssons orkester. Trodde det var en skämtlåt första gången jag hörde den. Sen förstod jag att den var etta på Svensktoppen och hade varit det i cirka två år.

I framtiden vill jag: Väldigt mycket. En sak är att bada, en annan att folk ska få det bättre. Och att fenomenet kollektivtrafik ska nå Österbotten.

Så här känner jag Ellen: Vi chattade, sen gifte vi oss.

När vi umgås brukar vi: Se på saker, läsa högt, åka bil, städa, fundera, bråka, bli sams etc

Det bästa med Ellen är: Att hon är klok. Sen frågar hon jämt vart jag ska och vad jag gör. Först gillade jag det inte, men nu uppskattar jag att hon undrar.

Det sämsta med henne är: Att hon v i l l lite väl mycket. Nej. Skojade bara. Det här är ju ingen anställningsintervju. Men ibland är hon så snabb och ivrig att hon inte upptäcker saker. Dessutom saknar hon humor.

Jag tror Ellen tycker om följande saker hos mig: Egentligen oklart, men jag tror hon gillar mina böcker.

En hälsning till bloggläsarna: Det är jag som är den som enligt denna blogg bråkar en hel del och städar ganska dåligt. Jag har erbjudits möjligheten att ge min syn på saken i ett gästinlägg, men kan säga redan nu att ja, det är svårt att flytta ihop och nästan omöjligt, kanske till och med oönskvärt, att flyta ihop. Det är väl det som är grejen, att försöka bevara sig själv och samtidigt liksom växa tillsammans. Men den utmaningen tar jag gladeligen, oavsett hur jag framstår i bloggosfären.

Jag gillar honom för att han är så torr och söt, för att han förstår precis vad jag menar nästan jämt, för att han ger mig lagom med motstånd och bara lite för hans böcker. Däremot har han ett mytomaniskt drag jag inte riktigt gillar. Det här med att jag inte skulle ha humor är ren och skär lögn. Red.anm.

En videoblogg med ganska lite röst och ganska mycket katt

[embed width=480 height=270 class=left thumbnail=https://i.ytimg.com/vi/R5JDiOLSdDA/hqdefault.jpg?r=16073]http://www.youtube.com/watch?v=R5JDiOLSdDA[/embed]

Gjorde en snabb, ogenomtänkt och hes videoblogg. Den handlar inte om så mycket, men jag har ju hört att videon är framtidens format. Och så får ni se Kantele in action, lite bevis på att hon fortfarande lever.

Saker man vill ha och saker jag vet

Det finns mycket här i världen jag vill ha. Men om det är en sak jag hört sen barnsben så är det just precis "man kan int få allt här i världen".

Det finns saker som man skulle vilja ha, men som man är okej med om man inte får. Jag kommer till exempel knappast att få alla de där små stugorna och husen jag öronmärkt här i nejden som eventuella köp när jag blir miljonär på mina böcker. För jag kommer ju knappast bli miljonär på mina böcker heller. Jag tror inte jag kommer få de där hästarna och korna och hönsen. Jag får nog inte förlängd semester med full lön från jobbet i år heller. Och det är helt okej. Alltså på riktigt okej.

Och så finns det saker som man så väldigt gärna vill ha att det blir svårt att föreställa sig nån framtid utan dem. Saker som ibland kan tyckas verka nödvändiga för ens hela lycka och välmående. Saker som man så gärna vill ha att det blir svårt att prata om det. Saker som inte alls är säkert man kan få. Saker man inte kan önska fram, hur mycket man än skulle vilja.

Saker som barn.

 

Det här är ett sånt här inlägg som fått gro en tid, för det är så satans svårt att erkänna att man vill ha nåt som kanske inte ligger inom ditt räckhåll. Dessutom är det allt det här hyssjandet och pyssjandet när det kommer till kvinnor och graviditeter och barnafåande och ickebarnafåandet. Som att det är liiite fult att prata om det? Förutom om man så klart redan har barn, då kan man ju gärna berätta allt.

Jag har ju inte barn (förutom två feta katter), men jag tänkte jag kanske ändå vill skriva lite om det. Kanske just för att man inte riktigt får och det inte riktigt är rumsrent, men också för att jag, när jag nån enstaka gång, pratat med nån om vän och fattat att hen också upplever samma sak, eller nåt liknande, känt en sån enorm lättnad. Jag minns värmen när en vän erkände hur ofta hen är inne på Familjeliv och läser trådarna om hur tidigt man kan känna av en graviditet. Jag vet precis vad det där är, jag vet precis hur det känns.

Men mest vill jag kanske skriva för att det är något riktigt unket kring hur vi pratar om graviditeter och att få barn.

 

Förra hösten hände det mycket. I samma veva som jag blev officiellt ihop med Pär och för första gången i livet hade nån som jag ville och som också ville dela livet med mig helhjärtat, hade jag också en cysta på äggstocken som sprack och gjorde skitont och ledde till en massa läkarbesök och gynekologundersökningar. Ni kanske minns? Jag var sjukskriven i två veckor, men jag skrev inte så mycket om det, för jag visste inte hur man skriver om sånt.

Jag fick höra att jag nog aldrig kommer kunna få barn utan hjälp och det kan bli svårt även med hjälp. Det här fick jag btw höra av en gynekolog som utan omsvep skrev ett par ord på en post-it åt mig och sa att jag kan googla när jag kommer hem?! True story.

Jag blev ju så klart asledsen och andra veckan jag var sjukskriven gick åt att bara ligga och gråta. Stirra in i väggen och prata med kompisar och prata med Pär. Grymt romantiskt sätt att starta ett förhållande på också, hehe. En flickvän som ligger och dregelgråter över sitt underliv. Vi var ju, och är ju fortfarande inte ska sägas, i nån situation där vi planerar att försöka få barn. Vi hade ju inte och har fortfarande inte varit ihop i ett år ens. Det är alltså inte därför vi gift oss. Obs obs.

Jag minns att Eleonora kom med en bukett tulpaner åt mig och de var så fina, men lite vissna och jag grät ännu mer, för det var så jag kände mig, som en vissen blomma ingen har nån glädje av. Det var en ganska oväntad reaktion också, eftersom jag rent logiskt inte förknippar en fungerande livmoder med duglighet. Men det är en sjukt svår att få höra. Som en käftsmäll, speciellt när man får det levererat på en jävla post-it utan desto mer sympatier.

Efter mitt gynekologbesök i höstas och vad jag då trodde var nån slags dom, började jag gråta varje gång jag hörde om nån som var gravid eller nån som skulle få barn. Hur glad jag än var för dem så kändes det som ett hån. Det kanske låter egocentrerat och det kanske det är, men det är så sjukt sorgsen känsla när nån annan får ha något som din kropp skriker efter. Jag visste inte hur biologiska klockor känns, men nu gör jag det. Det känns som ett tomrum strax under hjärtat och en fantomvikt, ungefär lika tungt som ett barnhuvud, i armvecket.

And let me tell you, i min ålder så hör man typ inget annat än att folk skaffar barn. Allt skvaller handlar om det! Det blir många gråtattacker på ett ett par månader bara. När brorsan avslöjade att de skulle få barn bröt jag ihop fullständigt, trots att det är topp fem goda nyheter jag fått i hela livet. Jag blev också orimligt arg när jag hörde om typ tonåringar som blivit gravida oplanerat och inte ens hade ett jobb. Hur djupt orättvist verkar inte det, när det sitter en ansvarstagande ungefär trettio-åring med fast jobb och stadigt förhållande som skulle förtjäna den där bebisen mycket mer. Så går tankarna när man sitter där mitt i det och man inte kan fly nånstans.

Nej, just det. Du kan inte fly någonstans. Alla frågar om barn, alla undrar hur ni tänker kring det, alla fäller kommentarer om att ni är nästa BLINK BLINK BLINK och jag vill på riktigt be om ursäkt om jag nånsin gjort detsamma för jag vet nu hur jobbigt det är.

För nån månad sen hade jag igen en cysta som sprack och den här gången bokade jag tid till en ny gynekolog, en gynekolog jag bara hört gott om. Förra veckan var jag där och jag har också bara gott att säga. Jag fick svar på en massa frågor, kompetent hjälp och nån som verkligen lyssnade på mig. Fick hormoner utskrivna för att underlätta med allt. Fick dessutom det glädjande beskedet att det inte alls är omöjligt, vilket jag trott i ett halvår. Så jag behöver kanske inte gråta varje gång jag hör om vänners graviditeter längre. Men ändå, det sitter taggar kvar i hjärtat.

Jag vet hur ansträngande det där leendet med den där undflyende kommentaren man ger som svar är. "Nåå, vi får skåda". "Nåå, man vejt alder". "Nåå, den som lever får se".
Jag vet vad det kräver för att sitta och försöka stänga öronen för när ens bekanta med barn pratar om hur värdelöst livet var innan de fick barn.
Låtsas som det regnar varje gång man hör om hur underbart allt är nu och hur de inte saknar nåt alls från före barnet/barnen.
Skratta med när de skämtar om hur jobbiga barnen är.
Svälja din åsikt i diskussioner för att man inget vet för man inte har de där jävla barnen.
Ständigt, ständigt bli påmind om att barn är något vilken idiot av människokön som helst kan avla fram. Vilken idiot som helst, men aldrig, aldrig du.

Jag vet hur storsint man måste vara för att orka intressera sig för andras barn och för att intala sig själv att det inte är nån annans fel att du inte har nåt.

Jag vet inte när eller om vi kommer försöka. Jag vet inte om jag klarar det om det inte funkar. Jag vet inte hur jag kommer prata om det när eller om det sker. Jag vet inte om jag hade skrivit det här inlägget om jag inte fått lite hopp tillbaka förra veckan.

Jag vill också påpeka att jag inte heller vet är hur jobbigt det är när man försöker på riktigt. När man aktivt jobbar på att bli gravid men det inte riktigt vill sig. Eller hur det känns när man faktiskt inte vill ha barn men får höra att man nog säkert kommer ändra sig eller ångra sig så många gånger att man till slut ifrågasätter sig själv. Jag vet inte heller hur mycket man faktiskt vill prata om sitt barn sen när man har ett och hur det känns. Eller hur det känns när någon tar sig rätten att kommentera din gravida kropp.

Det enda jag vet är att det är nåt unket över hur vi pratar om graviditeter och barn.