Vi borde utstå den här skiten ihop

Har sovit bort ett migränanfall hela eftermiddagen och känner mig fortfarande lite skakis och inte så vän med skärmljuset, men ville bara tipsa om tre små saker ni kan roa er med under helgen.

♣ Serien The Get Down på Netflix. Har inte sett hela ännu, men gillar man Baz Luhrmann (han bakom Romeo+Julia och Moulin Rouge) och gammal hiphop så lär man gilla detta. Det är sådär trevligt mastodontigt.

♣ Kontot @oskonheter på Insta. Otroligt pricksäkra sm sketcher av tre coola brudar.  Ett annat av mina favoritkonton på Insta är @everyoutfitonsatc som kartlägger alla outfits från Sex and the city och kommenterar dem, ofta väldigt roligt och elakt. Plus att de skapat hastaggen #fuckingcarrie som jag skriver under any day.

♣ Mattias Alkberg spelar och läser dikter på AE i oktober och jag har lyssnat massor på honom sen det blev bokat för att peppa. Denna låt hjälper faktiskt lite när livet känns övermäktigt och det gör det ju ibland:

[embed width=480 height=270 class=left thumbnail=https://i.ytimg.com/vi/VdMXvMXEQbo/hqdefault.jpg?r=75247]http://www.youtube.com/watch?v=VdMXvMXEQbo[/embed]

Så nära DIY jag kommer

Nu ska jag vara ärlig.

Jag gillar inte riktigt DIY.

Jag är inte så förtjust i pyssel.

Min bild av helvetet är en Arbiskurs i scrapbooking.

Det känns nästan förbjudet att säga det här men jag har alltid varit sån. Allt från EOS-tidningens gör-ditt-eget-pennställ-av-en-toarulle till dagens hurtiga Pinterestare. JAG FATTAR DET BARA INTE! Varför orka göra nåt som aldrig blir riktigt som man hade tänkt det ändå?!

Jag skulle gärna göra sånt som andra verkar göra hela tiden. Typ snickra ett egnahemshus på 210 kvadrat av lastpallar och bygga en lampa av en Prismapåse, lite pärlor och en död mås.

Eller skulle jag ens vilja det? Jag vet inte. Tycker pyssel mest är jobbigt och sen måste man städa undan och det ligger glitter över hela golvet och det blir aldrig snyggt ändå. Jag tycker om att rita. Att sticka vantar och sockor. Brodera ibland. Enkla, tvådimensionella saker. Saker som går snabbt och kräver max två, kanske tre ingredienser. Mitt tålamod klarar inte mer än så.

Så med det i bakhuvudet vill jag att ni låter mig vara stolt över två saker jag gjort i veckan. Det tangerar nästan DIY tycker jag.

I söndags var jag som sagt rastlös och målade om en pall. Det som tidigare var en helt vanlig stapelvara från Ikea, är numera min (icke-levande obs, för nu stirrar Kantele fittigt på mig här) favoritsak i hela lägenhet! Blev så glad av att nyansen blev lika fin på pallen  som jag tyckte på färgkartan i affären och inte alls så ful som jag tyckte i burken här hemma sen, att jag lätt hade kunnat svepa över resten av möblemanget med penseln.

Okej, den här saken tangerar inte DIY, inte ens jag kan tycka det. Men är ändå nöjd med att det är så snyggt. Jag fick en glasburk som det varit tomatkross i av en kollega och VIPS hade jag ny nagellacksförvaring. Burken hade ett lock jag i ett svagt ögonblick försötke limma nåt jävla rött sidenband på, men jag tänker inte ens visa resultatet av 45 minuters snabblimmande, för en förskoleklass skulle skratta åt det.

Jag vet, jag vet. Det är inte DIY på nåt sätt, men det var gratis och det var återanvändning så jag är nöjd. Dessutom, som den vane gästen i vårt badrum säkert noterade, har jag lyft in ena balkongbordet (vi har haft två) och gjort badrumsbord av det.

Ja. Det var bara det.

Saker jag ätit i helgen

Hej helgfirare! Här har vi det gött. Har haft en sällsamt stillsam helg med rätt mycket babyhäng och ännu mer tv-tittande. Rätt skönt, för jag har varit förkyld FÖRSTÅSS. Men, jag har ätit en massa gott! Verkligen top notch mat-helg!

Det började på fredag efter jobbet med flottiga pommes i låda, som jag eftersom jag trots allt är en dam, åt i sängen framför Netflix.

Senare på fredagskvällen, efter att jag ätit pommes och sett klart Stranger Things (nåt av det bästa jag sett på senare) bakade jag (!!!!) en kardemummakaka. Den var jättegod när den var varm på fredagskvällen, men den var ännu godare på lördag till morgonkaffet. Torrkaka ftw! 

På lördan gick jag och Pärlan ut och vallade Grim nån timme. Har aldrig insett vilken respekt man får när man skrider fram med en barnvagn. Alla tanter ler snällt och man får en helt annan status - jag skämtar inte! Vi funderade på att köpa vagn och börja gå ut med katterna i den för att kunna åtnjuta den där statusen oftare. Men när folk inser att det är katter vi har i vagnen lär vi ju mista den respekten plus mera så vi får nog helt enkelt gå ut med Grim igen.

Efter det åt vi nåt av det bästa med hösten - smörsteka kantareller på rostat bröd. Så. jävla. gott. Alla LCHF:are bara neeeej, mera kolhydrather!!! Men jag kan berätta - det slutar inte än!

 För nu har vi just ätit söndagsmiddag -pasta! Så klart. Jag gjorde en spenatsås på en höft så där och den blev jättegod! Spenat kan vara så himla äckligt när det är äckligt, men när det är gott är det jättegott.

Jag hackade ner lök och ett par vitlöksklyftor och kastade ner allt i en panna med smör. Sen ner med tinad fryst spenat, typ två påsar. Och sen i med nästan en hel burk Mifú (typ stekbar keso, nåt nytt jag hittade i affären), en kruka hackad basilika och två burkar creme fraiche. Och så kryddade jag med salt och peppar och en rejäl nypa muskot. Ja, tror jag hällde i en skvätt mjölk också, men det tror jag inte gjorde nån skillnad.

Och så rostade jag lite pinjenötter i en torr panna och strödde över med lite basilika och flingsalt. Ät med färsk pasta och tacka mig later. En mycket OK söndagsmiddag.

Nu ska jag måla en pall. Blev så satans rastlös mitt i det gråa vädret och snoret så cyklade iväg och köpte en burk färg. Är inte alls säker på färgen längre, men nåja. Det går väl att måla om igen, nu när jag insett hur enkelt det är att köpa en burk färg.

Och för er Kantele-fans som tycker två bidler av Viola i samma inlägg känns onödigt många - varsågoda! En idolbild av Kantsu.

Mina vänner: Minerva

Fredagen till ära bjuder jag på ännu en Min vän! Det här är en fantastisk följetong om jag får säga det själv, väldigt enkel för mig (kräver cirka noll arbete) och väldigt roligt att läsa vad alla svarar. Dessutom kommer den kunna hålla på rätt länge ännu, har måååånga vänner jag inte presenterat än. Inte för att skryta. Men jag har det. Nu - världens bästa Minerva!En bild av mig ↑

Namn: Minerva Ekrelius

Ålder: 27

Stjärntecken: Vågen

Bor: Jakobstad, Finland

Familj: Flickvän Kaisa och två håriga barn (a k a  hundar)

Favoritfärg: Jag har älskat rosa ända sen jag var liten, men fram tills typ två månader sedan så insåg jag plötsligt att jag har lite tröttnat på den. Tycker om den fortfarande, men inte längre min favorit. Så nu vet jag faktiskt inte.

Favoritpopgrupp: SILVANA IMAM ... inte för att det är pop… eller en grupp… men hon är min absoluta favorit-artist!

Den bästa låt jag vet: Just nu är det Väck Mig När Ni Vaknat av Silvana Imam

Favoritbok:How to Be a Graphic Designer Without Losing Your Soul av Adrian Shaughnessy… Fast om jag ska vara riktigt ärlig så var titeln mer hjälpsam än själva innehållet.

Favoritfilm: Dokumentären The True Cost.

Favoritdjur: Alla, förutom fästingar och vissa människor.

Favoritmat: Veganskt och gluten. Alltså bröd och pasta typ, hehe.

Favoritdryck: Vatten.

Det här gör jag när jag inte har fritid: Pluggar grafisk design, gör sporadiska designuppdrag, jobbar varannan helg som museivärd på Jakobstads museum, och jobbar också sporadiskt i Shaumanhallens garderob.

Och på min fritid brukar jag: Träna Krav Maga, yoga, promenera/springa i skogen, mysa med hundarna, umgås med Kaisa och kompisar, kolla serier, överanalysera och läsa Computer Arts.

Jag tycker om: Måndagar och fredagar.

Jag tycker inte om: Likgiltighet.

I framtiden vill jag: Kunna leva på att vara art director som endast jobbar med projekt som delar mina värderingar.

Så här känner jag Ellen: Lärde känna Ellen i projektgruppen för Jeppis Pride, idag är hon en av mina närmsta vänner i jeppis.

När vi umgås brukar vi: Morgonpromenera, prata - ofta virtuellt, hänga, festa.

Det bästa med Ellen är: Att när hon säger någonting, som t.ex. en komplimang eller frågar om hon kan hjälpa på något sätt när jag är sjuk eller så, så vet jag att hon verkligen menar det. Jag känner också att jag kan vara helt mig själv/sockerhög i hennes sällskap.

Det sämsta med henne är: Att hon ibland försover sig till våra morgonpromenader och Fight brukar tycka det är tråkigt då </3

Jag tror Ellen tycker om följande saker hos mig: Jag tror Ellen tycker att jag är genuin och empatisk.

En hälsning till bloggläsarna: Hej coolisar.

Minerva är kanske den mest genuint godhjärtade människa jag vet, jag känner ingen som är så mån om allas väl som hon - samtidigt som hon kan vara stentuff och hon låter sig verkligen inte trampas på. Dessutom är Kaisa och hundarna som en megastor bonus med Minerva, eftersom de är <33333 de med. Minerva, jag och Ronja har en liten, mycket exklusiv klubb och de är verkligen mina go to-människor när det gäller både värdsliga och spirituella (inside grej, you wouldn't understand) saker. 

Pär är ett jävla CP

Pär går mycket runt omkring här i stan, han gillar att promenera. Ganska ofta hör jag av folk att dom har sett honom där och där och då och då, vilket jag gillar, för då känns det som att han håller på att flyta in i stadsbilden. Få ett sammanhang. Älskar sånt, sånt ÄR varför jag bor i en liten stad.

Hur som helst, ganska ofta i samband med en sån kommentar hör jag en dröjande ton hos den som säger det, eller rent av får nån omskrivning av ett faktum "ja, han har ju så kännspak stil att gå". Ja, alltså han haltar. Och spretar lite med vänsterarmen ibland.

Då brukar jag säga "ja, han är ju CP" varav människor antagligar skratta nervöst och tror att jag skämtar, säger emot (vilket är det fånigaste) eller säger "jahaaaaaaaaaaaaa" med väldigt många a:n.

Cp (cerebral pares) är egentligen ett samlingsnamn. Det finns miljard olika varianter och man kan läsa på om man vill här, men för att sammanfatta det megakort: det handlar om att en eller flera muskler inte funkar som dom ska och det på grund av en hjärnskada man fått som foster, vid förlossningen eller som väldigt liten. Cp kan även innebära mentala utvecklingsstörningar, men det är en vanföreställning att cp är lika med utvecklingsstörd och många cp-skador ter sig bara fysiskt.

Pär har inte en sån tung cp-skada eller vad jag ska säga, inte för att det på nåt sätt är viktigt att hans skada inte är så "stor", utan för att det är så det är. De muskler som inte funkar som de ska är dom som går ner i vänstra armen och dom i högra benet. Därav haltandet och spretandet.

Kanske tänker du på svenska komikern Jesper Odelberg när du hör cp? Han sitter ju i rullstol och pratar även annorlunda. Så kan ju också cp se ut.

[embed width=480 height=270 class=left thumbnail=https://i.ytimg.com/vi/tBbet173mXg/hqdefault.jpg?r=59202]http://www.youtube.com/watch?v=tBbet173mXg[/embed]

Andra cp-relaterade grejer Pär har är att hans ögon skelar ibland, han är alltid jättespänd (vilket gör att han är väldigt lättskrämd och kittlig till exempel, alltså så pass att jag undviker att kittla och skrämma honom, två saker jag annars gärna utsätter mina nära och kära för) och så är han urusel på att leta efter saker och är dålig på att orientera sig. Han ser inte alltid det han ser. Vilket också gör att han inte har körkort och nog inte ska ha det heller.

Däremot har han ju kompenserat detta genom att ha, vad han själv (väldigt gärna) kallar för "Sveriges bästa arbetsminne". Han minns allt, alla namn, alla vägar, alla band, allting. Vilket är skitjobbigt när man själv påstår att man till exempel inte sagt en sak man har sagt. Plus att han är jättebra på en massa annat så klart, men det kanske inte kan relateras direkt till hans cp.

Jag tänker ganska sällan på att Pär är cp nu för tiden. Det är inget som påverkar mig speciellt mycket eller ens vår vardag speciellt mycket. Pär kan göra alltså sånt jag tycker är viktigt och sånt han inte kan, typ köra bil, kan ju jag. Jag har aldrig haft nån dröm om nån händig man eller så, så det gör mig ingenting att det är jag som skruvar ihop Ikea-möblerna eller byter glödlamporna. Och det gör inte Pär nåt heller, den enda som lider av det är väl de rådande könsnormerna.

Däremot har jag ju fått vänja mig med att han ramlar och snubblar ganska ofta och att han nästan alltid har skrubbsår på vänsterknogarna. Eller att han inte kan bära båda våra tekoppar samtidigt. Eller att han letar efter sina glasögon ungefär en gång om dagen, fastän de oftast ligger mitt på köksbordet.

När vi först började prata så tänkte jag att jag tyckte han såg lite liksom sned ut på bilderna jag sett av honom. Men jag sa ju inget. Pär tog upp det ganska snabbt och väldigt odramatiskt och jag sa jahaaaaaaa med så många a:n jag bara kunde. Sen, efter hand, har jag ju frågat allt jag funderat över och även försökt läsa på lite. Och så har jag till sist lärt mig prata om det utan att viska.

För det är ju sist och slutligen, bara cp.
Det är inte farligt.

Här kan du förresten läsa en kolumn Pär skrivit om sin cp.

På tal om ljudböcker...

Hade helt missat det fantastiska att Nextory (som är typ som Netflix, men för ljudböcker) bjuder på en månad gratis prövotid via Michaela och nu vill jag bara tipsa om det utifall nån annan ljudbokssugen människa också missat. Man kunde nästan tro att detta är regisserat, men jag svär, jag är bara trendkänslig, hehe... Nä, det var faktiskt mrs L. Jung som tipsade mig om dealen på Michaelas blogg. Tack!

Nu måste jag rusa iväg och träffa Pärry, vi har biodejt!

(Usch, vad äcklig jag lät där i sista menigen, sorry)

Jag gjorde en grimas och tryckte på play

Jag har aldrig riktigt fastnat för ljudböcker, mest för att jag tycker det går så långsamt och att jag inte riktigt hittat nån rutin i att lyssna. Men nu, efter x antal avsnitt av Mellan raderna, där Karin Jihde väldigt ofta pratar om böcker hon lyssnat på, tänkte jag att jag skulle ge det en chans till.

På Adlibris (där bilden är från) kan man köpa ljudböcker som mp3:or märkte jag igår och det är ju nåt väldigt trevligt med att köpa en bok och kunna ladda ner den bums. Inga långa leveranstider vilket jag och mitt lilla tålamod hatar. Hur som helst, ganska snabbt hittade jag den, i mitt tycke, perfekta ljudboken. Denise Rudberg är en författare jag nästan alltid läser, har läst de flesta av hennes romaner. Hon är sjukt duktig på underhållningslitteratur och jag brukar sträckläsa hennes böcker. Alltså stor risk att jag orkar höra hela boken. Däremot är det inga böcker jag tycker jag behöver ha i bokhyllan efteråt, hur hemskt mot Denise det än låter. Alltså helt okej att bara äga i digitalt format.

Och precis nu, när jag skrev förra stycket, tog Stockholm Queens: Disa slut! Jag har lyssant igenom hela boken på ett dygn! Boken jag köpte och laddade ner heter alltså Stockholm Queens: Disa. Tror faktiskt dom har pratat om den i Mellan raderna också, vilket ger mig en känsla av att vara lite stalkig men whatevz. Det är den första i Rudbergs nya serie, som handlar om ett gäng unga, priviligierade kvinnor i Stockholms innerstad. Mycket namedropping, mycket matprat, mycket gatunamn och ganska... slarvigt skrivet. Denise Rudberg ger ju cirka 300 böcker per år, så det kanske är helt förståeligt att man inte satsar järnet på att till exempel finjustera språket. Och jag vet inte om det var för att jag lyssande och inte läste själv, men vet ni hur många gånger "xx gjorde en grimas" eller "xx grimaserade" under hela boken?! Ungefär 300 det med. Plus att uppläsaren utalade det "grismasch", vilket störde mig enormt mycket, jag skiter i om det är korrekt.

Hur som helst - så trevligt med ljudbok alltså! Plötsligt har jag gjort mat och diskat och dammsugit och vikt in tvätt, utan att ens tänka på det.

Funderar starkt på att ta nån trevlig deckare eller så härnäst. För det blir en härnäst gång, absolut. Jag tänkte jag skulle försöka begränsa mitt ljudboksintag till såna böcker som jag inte är så språkligt intresserad av, eller där drivet och storyn är det man är ute efter. Och så fortsätter jag läsläsa såna böcker där man måste se och känna och stryka under meningarna.

Äntligen nyhtökaura!

Glad måndag på er hörni. Så jävla glad. Jag har haft en ganska classic trött måndag idag, men nu ikväll svängde välmående-kurvan till uppåtstigande, tack vare att jag äntligen fick prova på nyhtökaura, pulled havre! Det har varit på min to eat-lista länge, men alltid varit slut i hyllorna när jag varit och handlat. Men i helgen hittade jag det och idag åt vi!

Jag gjorde tortillas, tänkte att det var enklast när man inte känner till hur en grej funkar. Pär är ju allergisk mot en del, bland annat tomat, så våra tortillas ser kanske lite o-röda ut. Men goda var de!

Pulled havre visade sig vara riktigt gott, ett trevlgit tuggmotstånd som påminner lite om tonfisk på burk, men det kräver sin kryddning. Jag använde en gul lök, två vitlöksklyftor, massa paprika, lite chili flakes och en skvätt rökarom. Rökaromen var det som gjorde susen, fick riktigt BBQ-feelis. Föreställer mig att det är så här pulled pork smakar. Rökarom på flaska brukar kunna finnas i välsorterade mataffärer, min har jag köpt i Umeå i och för sig, men det borde inte vara nån omöjlighet att hitta här i landet.

Havren äts gärna med lagom mycket tillbehör, t ex en lagom vitlöksstark guacemole.Vi åt oss halvt fördärvade och sitter nu framför teven och orkar knappt tävla i Vem vet mest.

Och så klart, på grund av KAJ, satt vi båda två och nynnade på Taco hej! under hela måltiden.

En helg till då igen

Hej allihopa, jag satte mig ner med målet att författa ett blogginlägg med lite innehåll och kanske lite humoristisk twist som tar avstamp i en redogörelse för vad jag gjort de senaste tre dagarna, men åååååh. Jag känner mig plötsligt jättejättetrött. Jag har haft en sådär skön migränig mensvärk hela helgen, kanske det är det? Så nu blir det en snabb recap så jag kan lägga mig ner och se på filmer från kategorin "För åldrarna 11-12" på Netflix.

Fredagkväll var vi på släktkalas för mina två kusinbarn. Det var ganska stojigt, ett två- och fyraårskalas blir ju lätt det. Bilden ovanför sammanfattar ganska bra feelisen, hehe. Jag och det fyraåriga födelsedagsbarnet satt en bra stund under hennes skrivbord och utbytte erfarenheter om hur jobbigt det kan vara att vara storasyster. Speciellt om ens lillebror äter ens Lego, men annars också.

Efter en heldag hos fammos på lördag (hon fyllde också år, let me hear a grattis!) bestämde vi oss för att åka ut till Fäboda på kvällen för att spana efter norrsken. Vi klädde på oss som om vi skulle fira jul på Saltkråkan, d vs mössa och stickatröja. Pär är så söt i sin bandymössa <33333

Det var inte bara jag och Pär som åkte, Moa var också med. Vi såg knappt nåt norrsken alls, men lite åska vid horisonten. Och det är nåt mycket trevligt med att sitta på en strand i kolmörker en septembernatt och lyssna på havet.

Björn och Beppe var också med. Beppe hade med kaffe och te i termosar (pluspoäng) och Björn gjorde upp en eld (pluspoäng). Runt den satt vi sen och grillade gummiaktiga sojakorvar och pratade om eremitkräftor, scientologi, utomjordingar och grottsystem.

Sen tog jag en metal bild på Beppe. Så släckte vi elden och körde hem till tonerna av Radio Novas nattmusik.

Idag har jag gästat Lisen och Sofies skrivarlya. Denna bild av Lisen berättar ungefär om feelisen för oss alla. Skrev sist och slutligen nästan ingenting, men det var trevligt ändå.

[embed width=480 height=270 class=left thumbnail=https://i.ytimg.com/vi/HszfdNS0JSc/hqdefault.jpg?r=86683]http://www.youtube.com/watch?v=HszfdNS0JSc[/embed]

Och nu i eftermiddag var vi på bio och såg Florence Foster Jenkins. Meryl Streep är ju alltid skitbra, Hugh Grant var överraskande bra och (den sanna) storyn är väldigt tragisk, komisk och hjärtevärmande på samma gång. En lagom mysig film att se en söndagkväll. Kan absolut rekommendera den.

Så en bra helg, men allt det här har överskuggats av mina "kvinnliga problem". Nu ska jag krypa ner under täcket och in i berget av kuddar vi har i vår säng och bara göra ingenting. Tack och hej babysar, vi ses nästa vecka!

Ett riktigt bra år

Idag har jag och Pär varit ihop i exakt ett år. Vi matchade på Tinder för kanske ett och ett halvt år sen, men vi har varit officiellt ihop i exakt ett år. Det är inte speciellt länge egentligen, men för mig är det aaaaslänge. Har liksom aldrig haft ett ordentligt förhållande förr, inte nåt som man båda två är inställda på att nu ska vi bli gamla tillsammans. Dessutom har vi under det här året hunnit flytta tillsammans och gifta oss, så HEH, det känns mycket längre.

Vi blev ihop ett par veckor efter att Pär hade hälsat på här första gången. Då han äntligen kom hit hade vi pratat varje, varje dag i nästan sex månader. När vi började skriva på Tinder så visade jag hans meddelanden åt Nikko och sa typ "vem fan skriver så här långt på fucking Tinder?!". Först blev jag lite irriterad på att han skrev så jävla långa utläggningar, men jag svarade ju ändå.

Vi skulle egentligen träffats redan i Köpenhamn när jag var där, men jag backade ut kvällen före, för jag hade ingen lust att gå och släpa på nån tomte från Blekinge när jag skulle festa. Tänk om det blir awkward liksom. Men jag fortsatte skriva med honom när jag kommit hem. Jag vet faktiskt inte riktigt varför, kanske tristess. Men sen blev det nåt annat. Vi skrev oavbrutet, från morgon till kväll i flera månader. Varje kväll skrev vi "puss och godnatt" och varje kväll blev jag lika glad när han skrev det. Annars pratade vi mest om politik och musik och våra jobb, det var aldrig speciellt romantiskt på det sättet.

Men jag var ju absolut kär i honom innan vi ens hade träffats, men eftersom jag aldrig fick nåt gensvar när jag "diskret" försökte luska ut om han var kär tillbaka så låtsades jag inte om det. Försökte vara så där "åh, coolt, en kompis från Sverige som kommer hit och hälsar på, no biggie". Men när vi då träffades på riktigt så var det ganska uppenbart att det var no return typ.

Han var här i några dagar och sista kvällen när vi satt och drack te i mitt kök sa jag mellan två klunkar att "jag tror jag håller på att bli kär i dig" och nu tänker ni åååh, gulligt vad svarade han då?

Jo, INGENTING.

Han satt tyst i typ trettio sekunder och sen mumlade han nåt i stil med att det var ju fint och att han tyckte nog om mig. Att jag inte fuck off där och då alltså.

Sen åkte han hem och jag grät som ett svin en hel dag för jag trodde att det var slut nu. Men vi fortsatte skriva och några dagar senare skrev han att jo, han var nog kär i mig också. Nu senare har han berättat att han blev så överrumplad där i köket, för han hade inte trott jag var kär i honom alls. Man ba okej överrumplade snubben tack för det jobbigaste ögonblicket i mitt liv typ. Ibland om jag vill att han ska göra nåt, till exemple massera mina fötter, så påminner jag honom om hur grym han var mot mig där i köket, hehe.

Och så blev vi ihop då. På lunchrasten på jobbet den sista augusti förra året så bestämde vi på Messenger, att okej, vi är ihop nu. Och så har vi varit det sen dess.

Och jag är så kär i honom ännu. Vi grälar ganska ofta och grälar fult ibland också, vi tänker väldigt olika om vissa saker och har väldigt olika temperament och jag förstår inte att det ens kan sändas så jävla mycket sport man "måste" se. Jag tycker också det är skitsvårt att vara i ett förhållande, för det finns så många normer och hur man än försöker ducka dem så finns de där och det är jättesvårt att veta om man vill en sak för att man vill eller för att man förväntas vilja det.

Men jag känner i benmärgen att vi är bra team. Och han gör mig så mycket... Här tänkte jag skriva lyckligare eller bättre människa, men fan vet om det är sant. Men han gör ju nåt med mig. Han gör mig så mycket mer.

Jag är så mycket saker jag inte visste jag var och jag är dom för att jag är med Pär. Förhoppningsvis i cirka tusen år till!