Min bästa avslappningsövning

Jag är inte mycket för meditation och mindfulness och sånt krafs. Men även jag, en fullblodscyniker, förstår vikten av att kunna slappna av i vardagen. Hitta andningshål osv osv osv. Därav följer här min bästa avslappningsövning.

Du behöver:

En högpall av den klassiska sorten.

En slev.

En gryta, behöver ej vara fancy gjutjärnsvariant. Vanlig större kastrull går också bra.

2 dl risgryn, 2 dl grädde, 6 dl mjölk, en kanelstång, 2 dl vatten, lite salt och smör.

Just det, du ska koka risgrynsgröt.

Det tar en timme och du kan egentligen inte göra nåt annat än sitta där på din högpall och röra om, för det bränner i botten så fort du tänker på att gå och pissa. Dessutom är det nåt särdeles behagligt med att röra runt i sån sävlig mat som risgrynsgröt. Man blir lugn inombords och hinner tänka många tankar om den kvinnokraft som genomsyrar århundranden som du nu är del av för att du sitter på din högpall, precis som din fammo brukar göra och rör i den där gröten, precis som säkert fammos fammo gjorde. Det är riktigt balsam för själen. Plus att du får god mat på köpet.

Varsågoda, zen på en torsdagskväll.

Så kan vi ju hoppas att din katt inte lägger sig på wifi-lådan (med touchscreen, vilken idiot kom på det?!) i hallen och kopplar bort internet för fyrtionde gången denna vecka och du märker inte det före du ska trycka på publicera och inget funkar för då försvinner allt zen :)))))))))))))

Exklusiv intervju!

Jag har en massa dagböcker från fem års ålder med en massa lite pinsamma, men mest roliga, grejer skrivna i. I min dagbok från när jag var sjutton hittade jag den här låtsasintervjun som jag skrivit under rubriken INTERVJU MED MIG I ELLE. Tänkte jag skulle bjuda på den, bara för att det är riktigt roligt att läsa vad jag tyckte verkade vara som rimliga mål och drömmar i livet. Den är skriven 28 juni 2005.

Vissa tycks ha allt. De finns de som gör en grön av avund över allt de har. Sen finns det de som har allt, men som ändå lyckas kännas som din syster. Ellen Strömberg är en av dem.

Ellen föddes och växte upp i en by 10 mil norr om finska Vasa, Larsmo. Hennes uppväxt präglar ständigt hennes böcker och hennes filmer. "Jag var lycklig i Larsmo, men samtidigt hatade jag allt och alla där. Jag tror alla som växt upp i en småstad eller by har ett hat-kärlekförhållande till orten", har hon tidigare sagt.

När jag möter Ellen på ett litet café ("jag hatar stora glassiga barer") i Gamla stan är det inte en liten småstadstjej som hälsar mig välkommen. Ellen ser snarare ut som en New York-amazon, komplett med Balenciaga-väska och vintage YSL-solglasögon. Håret är slarvigt uppsatt och jeansen smutsiga. Hon skrattar lite när hon tar av sig solglasögonen och ersätter dem med ett par vanliga glasögon med tjocka svarta bågar, "ibland är jag så töntig". I det ögonblicket kan man ana att Ellen bara är 20 ännu, men annars verkar hon mycket äldre.

- Jag hade som mest fem småsyskon så jag blev naturligt den som tog ansvar. Dessutom har jag i perioder haft det rätt tungt, så jag åldrades med det antar jag. Folk tror ofta jag är 30.

Hur då tungt? Som du beskriver i din debutroman Ingenting?

 - Ja... Depressioner och så. Men jag mår bättre nu. Absolut.

Finlandssvenskan klingar när hon pratar och hon är mån om att berätta att hon är från Finland.

- Ja, min mamma bor ju i Skåne, men hon flyttade dit när jag var 13, så jag känner mig inte alls svensk. Fast jag hatar bastu. Och korv, haha!

Du är omtyckt i Finland, både av svensk- och finsktalande. I december blev du inbjuden till den årliga finska självständighetsbalen. Hur kändes det?

 - Jag har alltid vetat att jag en gång skulle dit. Det är varje finnes dröm. Det var kul, Tarja Halonen är riktigt mysig. Jag hade en Viktor&Rolf-klänning och Johnny hade en kostym av dem. 

Ja, ditt sällskap det, Johnny Depp, har det pratats mycket om. Hur är det med honom egentligen?

- Bra, vi är själsfränder, trots att han är nästan 25 år äldre. Han är den smartaste och snällaste man jag någonsin träffat. När vi inte är tillsammans gråter jag efter honom varje kväll. Sad but true... Lily Rose, jack och jag kommer väldigt bra överens. Jag ser mig inte som en mamma för dem, mer som en kompis. Vanessa (Paradis, reds. anm.) är en underbar mamma åt dem, de behöver inte mig. men jag älskar dem som mitt eget kött och blod. Och jag... Nej, älskar är för litet ord för Johnny.

Det låter som om du skulle vara väldigt god vän med Vanessa, är du det?

- O ja, no hard feelings.

Men hur träffades du och Johnny?

- Han hade läst mina böcker och tyckt de var bra. Alltså, det var slut mellan Johnny och Vanessa redan innan. I alla fall, han bjöd mig hem till hans på middag eftersom jag var i Frankrike då. Han lagade mat, vi kollade film och sen pratade vi hela natten. Det klickade direkt. Helt sjukt. Min familj och hans familj var först ltie tveksamma på grund av ålderskillnaden, men nu är alla vänner.

Det låter som en saga. Din karriär då?

- Två böcker, två filmer och en teveserie. Plus mina konstutställningar.. Och Suck me Stella, mitt skivbolag. Ingen rast och ingen ro. Men jag trivs.

Hur har du hunnit på två år?

- Mycket arbete. Manusen till filmerna och böckerna var redan färdiga innan så... Klart det har tagit mycket fritid, men nu ska jag ta det lugnt. Koppla av med Johnny. A year off...

Vad har du ännu för mål? Vad finns det mer att vilja?

- Spela tennis. Jag håller på att bli bra. Jag skulle vilja spela lite golf och pröva på bungyjump och sånt. Och utarbeta en matematisk formel, lära mig japanska och portugisiska. Få flera Oscars. Köpa hus i Larsmo. Bli bibliotekarie vore häftigt. Jag har alltid en massa impulsanfall. När jag var 17 spelade jag saxofon. Året därpå började jag med fågelskådning. Ganska töntigt.

Är Johnny med på allt?

- Hehe, han är min vapendragare. Det är han som tar emot mig när jag har bestämt mig att klättra i träd.

Har du många vänner utanför branschen?

- Mmm (här blir Ellen lite allvarlig), det är svårt att hålla kontakt med alla från Larsmo och Jakobstad. Men jag skriver massa brev. Och pratar i telefon, alldeles för mycket. Mina närmaste vänner håller jag kontakten med maniskt. De blir nog rätt trötta på mig. Min äldsta bästa vän, Emmi (VD på Suck me Stella, reds. anm.) har jag åtminstone kvar.

Det ryktas om att du ska designa din egen linje under Gucci group?

- Inget är bestämt, men förhoppningsvis. Jag älskar kläder. Det är rätt underligt, jag är fruktansvärt töntig och lyssnar mest på en massa indiemusik. Trots det läser jag Vouge, Elle och Bon som biblar. Men jag vill inte fastna i ett fack.

Intervjun börjar ta slut och jag håller på att packa ihop när en mörk man dyker upp vid Ellens sida. Herregud, Johnny Depp! Han visakr något i Ellens öra och och kysser henne sen. Ellen presenterar mig och Johnny säger på felfri svenska: "trevligt att träffas". Sen mumlar han något på franska åt Ellen och hon skrattar och ursäktar sig med orden: "Han känner sig obekväm när alla stirrar på honom." Vad hon tycks vara helt omedveten om är att alla stirrar på henne.

HAHAHAHA! Kan inte sluta skratta åt sista meningen. Tur att man kanske ödmjuknat lite med åren. Också: två böcker, två filmer, en teveserie, ett skivbolag och ett förhållande med Johnny Depp (något jag a l d r i g skulle drömma idag, fy fan) på tre år, ganska bra jobbat. Hoppas ni gillade inblicken i sjuttonåriga jags huvud.

Ett litet skryt

Minns ni när jag skrev på Yle Lassos program om kampsånger? Om gruppen Till Storms, som sjöng socialistiska kampvisor på 70-talet i Jeppis? Jag och Pär såg ju programmet med stor behållning och när det berättades att de gav ut en liten EP på Love Records sa jag i förbifarten att den hade ju varit rolig att ha.

Nu har jag den! Pär, den lilla luven har på eget bevåg ringt en av kvinnorna som intervjuades i programmet och frågat om hon har nån skiva kvar. Hon har i sin tur grävt fram ett exemplar som de möttes om idag och han fick. Och sen gav han den åt mig, som en för tidig julklapp. Vi delar nämligen oförmågan att dra ut på presentgiveri.

Ni fattar att jag vill skryta, va? Inte så mycket på skivan (även om den är bra den med) som på min egen förmåga att välja mina äkta män. Det här är Pär i ett nötskal. Finurlig och handlingskraftig. Och lite romantisk i smyg, för visst är det romantik när nån gör sånt här?

Jag vill

Tacka för alla fina kommentarer och mejl igår och idag. Det värmer verkligen, på riktigt. Tack för att ni är så många som är så förstående och ger mig utrymme att sörja Kantele. Det är inte en självklar sak. Tack också till alla som hört av sig med tips om katter. Vi har nu en plan A, en plan B och en plan C.

Ha en vanlig dag. Jag vill inte vinna nåt, jag vill inte förlora någon, jag vill bara vara. Jag har använt hela mitt känsloregister de senaste dagarna, jag orkar inte mer nu. Jag vill att det ska vara en vanlig lördag, jag vill att det ska regna lite, jag vill scrolla Instagram, jag vill dammsuga, jag vill skriva lite, jag vill laga mat, jag vill bada bastu, jag vill gå och lägga mig tidigt. Jag vill inte ha fler extraordinära omständigheter.

Att megafinnen på min kind ska gå ner. Och att mina ögonlock, tjocka som daggmaskar ska lägga sig och ringarna under ögonen försvinna. Jag vill inte att mitt ansikte ska se ut som en solnedgång i svartvitt längre.

Att ni berättar för mig vad ni vill läsa om. Jag vill att vi fortsätter som vanligt nu här på bloggen, jag skriver och ni läser, men jag behöver lite uppslag.

Bli bättre på att länka till andra och om jag kan, lyfta andra bloggare. Det är väl det enda jag faktiskt tänker förändra i mitt sätt att blogga, nu när jag Årets. Jag skulle nån gång vilja kunna göra för nån annan det Linn Jung gjorde när hon länkade till min blogg allra första gången. Om bloggosfären är ett högstadium är Linn en niondeklassist som utan omsvep och baktankar bjuder in en liten nobody-sjua (jag) att sitta med coola gänget i matsalen. Så vill jag också vara. Men först måste jag kanske bli en niondeklassist vid coola bordet.

Att ni lyssnar på den här låten. Jag skulle vilja att Sarah Klang kom hem till oss och satt vid sängkanten och sjöng tills jag somnade.

[embed width=480 height=270 class=left thumbnail=https://i.ytimg.com/vi/N_LbW40EtJk/hqdefault.jpg?r=94363]http://www.youtube.com/watch?v=N_LbW40EtJk[/embed]

Det värsta av allt

Jag hade tänkt skriva om vad som händer när man vinner Årets blogg. Jag vet att ni är många som undrar. Men jag kan inte just nu.

Jag måste lyfta upp en resebur i översta skåpet och stänga dörren. Den ska inte öppnas på länge nu. Jag måste städa bort en av matkopparna i köket. Jag måste stryka bort korta små hårstrån från våra kuddar. Jag måste krama Viola extra hårt och länge, tills hon river sig loss. 

Idag blev vi tvungna att ta farväl av Kantele. Det kom plötsligt, men inte oväntat. Hon har varit trött och orolig länge och jag har haft det i bakhuvudet, att det inte är nåt liv för en katt det här. Hon har varit gammal en tid nu redan. Jag har vetat det, men inte velat ta i det. Jag är så oerhört tacksam att jag hade Pär med mig att hjälpa mig ta det beslut jag visste vi måste ta.

När beslutet väl var taget gick det snabbt. Jag har gråtit mer eller mindre konstant i två timmar nu. När jag inte gråtit har jag tröstat Pär som har gråtit. Min hy är torr och min hals gör ont och jag är trött. De senaste dagarna har varit en sån känslokarusell att sorgen nästan känns skön att sjunka in i. Mitt i allt det svarta finns det ett penseldrag av lättnad som bara bevisar att vi gjorde rätt. Kantele har mest velat sova de senaste veckorna. Nu får hon sova så länge hon vill.

Det är bara det att det är så tomt här hemma utan henne. Imorse fanns hon, nu finns hon inte längre. Mammas lilla bebisen. 

Det här kanske låter okänsligt att ta upp i samma inlägg, men verkligheten är sällan känslig. Vi behöver en ny kompis åt Viola. Hon har aldrig varit ensamkatt förr och jag vill att hon ska få sällskap så fort som möjligt. Vet du om nån lämplig rumsren innekatt, helst en hona? Unge eller äldre spelar ingen roll. Hör av dig.

Ett tacktal

Jaha, då var man Årets blogg då.

Jag trodde inte jag skulle vinna, jag vet att alla säger det, men jag trodde inte det. Jag trodde liksom inte att ni skulle vilja att jag vann.

När jag började blogga gick jag i högstadiet. I högstadiet var jag inte speciellt cool. Långt ifrån mobbad, men ofta lite på sidan om, för jag passade inte in i de grupperingar som fanns. Jag var inte sportig, jag var inte snäll, jag var inte kristen, jag var inte bra på musik, jag var inte nån plugghäst, jag var inte snygg med välkammat hår. Jag var ganska tjock och ganska högljudd och kom ibland för sent till skolan för att jag stått och tuperat håret till rätt punkvolym. 

Ibland tänker jag att finlandsvenska bloggosfären är lite som ett högstadium. Folk är (förhoppnnigsvis) lite mognare, men det är som en liten sluten värld med egna grupperingar, egna regler och egna hierarkier. Precis som ett högstadium kan det som bubblar inuti det verka ytligt och banalt för nån som inte står mitt i det. Sånt får man ju ofta höra. Men det som berör människor, oavsett vad det är och om det är i ett högstadium eller i en bloggosfär är aldrig ytligt eller tramsigt.

Även i den här bubblan upplever jag ganska ofta ett slags utanförskap. Det är inget som tynger mig, men det är där. Jag är inte sportig, jag är inte snäll, jag är inte mamma, jag är inte bra på foto, jag är inte nån fashionista och jag är inte snygg med välkammat hår. Jag är ganska tjock och ganska högljudd och ibland skriver jag inte inlägg för att jag hellre gör ingenting.

Mitt utanförskap var och är lika självvalt som påtvingat. Jag gjorde verkligen allt för att stå på sidan. Gör kanske än idag. Hellre aldrig ansöka om medlemskap än att ansöka och riskera bli nekad det. Rädslan att bli nekad tillträde har alltid varit min följeslagare. Jag har struntat i en massa saker på grund av det, tyvärr. Intalat mig själv att jag är missförstådd och inte fattat att människor i många fall gärna hade försökt förstå, men aldrig fått nån chans. Istället har jag gjort en grej av att alltid gå åt motsatt håll. Det har varit en överlevnadsstrategi.

När jag började gå åt motsatt håll nån gång där i högstadiet och vände ryggen åt alla för att jag var så rädd de skulle vända ryggen mot mig, trodde jag aldrig att jag skulle vända tillbaka. Det gjorde jag inte heller. Men går du tillräckligt långt så kommer du komma tillbaka till utgångspunkten. Jag är inte samma människa som jag var när jag startade. Jag är klokare och öppnare och mjukare. Men jag är fortfarande lika rädd.

Och där stod ni. Alla ni jag trodde inte ville ha med mig.

Ni nominerade mig.

Ni röstade på mig.

Ni applåderade och jublade när jag vann.

Ni bevisade hur fel jag hade.

Jag är glad jag gått åt motsatt håll. Annars hade jag nog aldrig varit här idag. Jag hoppas vi aldrig glömmer hur viktig gemenskap är, oavsett sammanhang. Jag hoppas att alla som är ute och vandrar på egen hand nån gång får känna det jag kände igår. 25% förvirring, 25% förvåning och 50% revansch.

Tack.

MVH Ellen 29 & Ellen 14

Livestreama Galan

För alla er som är intresserade av vad the fuzz is about och speciellt dig mamma, som säkert kommer höra av dig (igen) och fråga om man kan se det här spektaklet nånstans. Här är svaret! 

[embed width=480 height=270 class=left thumbnail=https://i.ytimg.com/vi/tnZoA2PkO7Q/hqdefault.jpg?r=13133]http://www.youtube.com/watch?v=tnZoA2PkO7Q&feature=youtu.be[/embed]

Ser ni en haltande boll i bakgrunden nånstans så är det antagligen jag. Annars försöker jag posta lite Instagram stories under dagen och kvällen. Jag heter din.bff.ellen om du inte redan följer Svenskfinlands fejtaste konto. 

Nu kör vi! 
Eller inte nu, men om en och en halv timme, två drinkar och några cigg, då, då jävlar kör vi!

Galalistan!

Hur känner du dig inför Galan 2016?
Känner mig helt ärligt sagt lite småangstig inför imorgon. Jag har inte mått så bra de senaste veckorna, jag sover dåligt och min fot gör ont och jag har lite mycket annat på gång. Så jag har inte hunnit/orkat peppa så mycket. Sen är jag ju lite obekväm inför konceptet "gala" över huvud taget och skulle inte Nikko och Lina följa med är jag ganska säker på jag skulle stanna hem. Men det blir säkert kul när jag väl är där, det brukar bli så.

Vem kommer du att gå på Galan med?
Ja, Nikko och Lina då, mina vapendragare. Vi ska förfesta hos min syster Julia som bor i Vasa, men hon ska vidare på julfest sen.

Har du din galaoutfit under kontroll?
Njäe. Har en klänning jag fått låna av Julli Bulli men jag vet inte om jag ska ha den eller inte, är inte så glad för klänning. Men svart lär det bli. Ska prova ut nåt ikväll.

Vilka tre saker kommer du garanterat att ha med i din väska?
Cigg, telefon och plånbok. The usual.

Har du övat på dina poser till röda mattan?
Får panik av den här frågan, har inte insett att man behöver poser till röda mattan :O. Gillar inte att bli fotad på det sättet. Positiva Pia här hej. Jag är helt tydligt den mest otacksamma galagästen nånsin, hehe. Nä, men jag brukar bli bäst på foto när jag inte försöker så mycket.

Är det någon du inte mött personligen som du ser fram emot att träffa på Galan?
Mina Sevendays-kollegor som jag inte träffat. Inte lyckats komma mig iväg på nåt Sevvan-event ännu, så det ska bli kul att se er i verkligheten.

Vilken kategori i prisutdelningen är du mest taggad inför?
Min egen så klart, Årets blogg.

Vilken programpunkt kommer bli den roligaste?
När jag vinner Årets blogg. Lol, nej, jag vet inte. Ser fram emot när galan är över och efterfesten drar igång, stämningen brukar alltid vara som bäst och alla spänningar har släppt då. Tycker även modeshowen ska bli spännande.

Efterfesten hålls vid Bank. Vilken låt vill du absolut dansa loss till?
Dansar helst till Destinys Child, Spice Girls, MJ eller Die Antwoord. Men Whenever, whereever med Shakira är ju skitbra! NEJ STOPPA PRESSARNA HALLÅ We found Love med bad girl Riri så klaaaaaart.

Om du skulle summera bloggåret 2016 med en mening, hur skulle den meningen lyda?
Omtumlande roligt men lite upphypeat ibland.

Upgrade U

Jag skrev ju igår att jag gärna hade kunnat bjuda på bättre bilder på las bloggas men att jag är för ointresserad för att använda annat än min lille iphone. Men hah, som vanligt så gör jag precis motsatsen av vad jag just sagt. Det visade sig att Pärry har en systemkamera och "den får du ju använda hur mycket du vill". Älskar att vara gift!!!

I eftermiddags när jag kom hem försökte jag mig på det här med systemkamera nu då. Nu ska bloggen uppgraderas till en class A blogg! Jag tog mest bilder av det jag såg från min plats i soffan. Efter min första dag tillbaka på jobbet kan jag krasst konstatera - nej, min fot är inte bra nu heller. Har ungefär lika ont i inflammationen som jag hade för en vecka sen just nu. Hur som helst.

Kom hem till att mina tre små grisar låg och snarkade ikapp. Två på soffan och en i katt-trädet. Här har i och för sig Pär vaknat eftersom jag tvingade honom att beundra vår nya wc-roskis. Jag fick ett psykbryt förra veckan på vår fula offentlig sektor-gröna äckelroskis i toan och idag köpte jag första bästa knallrosa papperskorg jag hittade. 2,95 euro fattigare, ett nytt liv rikare. Ska visa nån gång.

Här är vår matplats. Vet nån om man borde typ plantera om en kaktus som står så här snett? Eller ska jag bara försöka stödja upp den, t ex med hjälp av matpinnen som av nån anledning är nedstucken där?

Vet inte vad som hände här, men den här bilden är faktiskt tagen idag och inte nån gång på sjuttiotalet.

På tal om sjuttiotalet, vi förflyttade oss till sängen efter att jag hade tagit about 10 000 suddiga "interiörbilder" och såg på YLE Lasso avsnittet om kampsånger. Det handlade bland annat om sjuttiotalsgruppen och kampsångarna Till Storms. Från Jeppis! Det här var helt nytt för mig, hade aldrig hört om dem, men shit vad fint alltså. Plus lite Beyonce (som står bakom min rubrik ofc). Och Dylan blablabla. Tycker ni ska ge avsnittet 28 minuter av ert liv, jag blev i alla fall lite gladare. Finns HÄR.

"Interiörbild". Speciellt ciggpaketet och internetlådan på hallgolvet är inspirerande tycker jag. Det jag helt oironiskt älskar med vår lägenhet är dock glasdörrarna till vardagsrummet. Om jag visste hur man gör och jag hade nån slags garanti på att jag inte förstör dem skulle jag försöka skrapa målet av dem och ta fram träet. Men riktigt så Ernstig är jag inte. Så oroa dig inte, hyresvärden :))))

Fick nyaste numret av Vi läser i posten idag, så det ska jag lägga mig och bläddra i nu. Vattenflaskan är bara en vattenflaska jag försöker ha i kylskåpet jämt eftersom jag tydligen inte dricker vatten om det inte är på flaska och kylskåpskallt.

De här sex bilderna är de enda av kanske ..80? som blev till nåt. Så uppgraderingen kan dröja lite ännu, heh. Men jag ska försöka behärska det här, lite i alla fall, så ni slipper se  b a r a  korniga telefonbilder. Och jag vet precis vad du tänker just nu Nikko - och JA, du ska få lära mig lite. För jag vet att du innerst inne vill :)))))

Mina vänner: Lina

Tja tja bloggen! Idag tänkte jag bjuda på en vän igen. Den här vännen vann nämligen fribiljetter till Galan, så hon kommer vara mitt sällskap tillsammans med Nikko. Otroligt roligt och passande eftersom vi tre är THE party squad. Nä, okej, jag har inte "squads", men vi tre festar bra ihop. Känns tusen gånger bättre att gå på Galan nu när jag vet hon och Nikko kommer vara med. Här är hon, min egen syster - Mandel!

bild av mig ↑

Namn: Lina Stenman

Ålder: Fyller 22 nu i november!!

Stjärntecken: Skorpion

Bor: I en lägenhet i Jeppis

Familj: Mami, Storebror Jim, styvsyskon Ellen, Julia, Kevin och styvpapp Caj.

På internet finns jag här: Facebook eller Linastenmann på Instagram och Snapchat.

Det här gör jag när jag inte har fritid: Jag jobbar på Mirka.

Och på min fritid brukar jag: Göra det jag känner för, beror på vem man umgås med.

Jag tycker om: Tatueringar, positiva människor och surt godis!

Jag tycker inte om: Katter, krapula och när folk har olika pars strumpor på sig. He stör ejns öga.

I framtiden vill jag: Ha kommit fram till vad jag ska göra med mitt liv. Vara lycklig och frisk.

Favoritfärg: Svart!!!

Favoritpopgrupp: Ööh, vet inte, lyssnar inte så aktivt på pop.

Den bästa låt jag vet: Jag hatar favoritblabla-frågor för jag är sämst att svara på dem.

Favoritbok: Hmm, jag läser typ aldrig men En gangsters testamente är den senaste boken jag läste och den var bra.

Favoritfilm:8mile är typ enda jag orkar kolla om och om igen.

Favoritdjur: Har inget men nu just sku jag vila ha en pudú.

Favoritmat: Broikku!!! Plus rökt lax/sik och asiatisk mat.

Favoritdryck: Leijona, haha! Nää, iskallt vatten eller Red Bull.

Så här känner jag Ellen: Hon e min äldsta halvsyrra.

När vi umgås brukar vi: Snacka skit, äta och röka. Liivi.

Det bästa med Ellen är: Att man kan alltid vända sig till henne och att vi kan tala om precis allt.

Det sämsta med henne är: Att hon är trög, det dröjer alltid innan vi kommer iväg.

Jag tror Ellen tycker om följande saker hos mig: För vi har samma musiksmak i bilen så vi kan dansa och sjunga med till gangstarap tillsammans. Eller så att jag alltid är med på att äta nagoo. Nää, jag vet int, Ellen va äre?

En hälsning till bloggläsarna: Hejhej LNs läsare!

Ja, Lina, va äre som är bäst med dig? Hehe. Nä okej, förutom att vi alltid har jävligt roligt när vi festar tillsammans så är Lina, eller Mandel som familjen kallar henne, väldigt omtänksam och snäll. Hon hjälper alltid till och ställer alltid upp. Och rolig, herregud vad jag har skrattat med henne!  Sen är hon otroligt fördomsfri och öppensinnad och påminner mig ständigt om att det finns andra sätt att se på saker.