Önskelista

Nu är det officiellt september och min födelsemånad och det betyder att det är fritt fram för eventuella önskelistor. Jag fyller en sån intetsägande ålder som 31 i år men man kan väl önska sig nåt i alla fall? Egentligen är det mest för "content" jag skriver önskelistor, tycker det blir svårare och svårare varje år att pressa fram några slags önskningar. Jag har så mycket av det jag vill ha och det mesta jag behöver redan och det som eventuellt saknas föredrar jag ofta att försöka fynda på loppis. Men, så spirituell har jag inte blivit att att jag inte kan skrapa ihop några fina saker jag gärna skulle ha, bara för att. 

Degskål i keramik t.ex. den här från Knabstrup Keramik
Vill ha en stor, helst fem liters degskål där jag kan ha bleka astrakanäpplen eller nåt annat lagom lantligt som aldrig kommer hända. Vill också så småningom avveckla alla plastskålar och grejs vi har hemma i köket. 

Stringhylla t ex härifrån 
Nu tänker ni kanske, vänta nu lite, köpte inte du en stringhylla för nåt år sen? Jo, det gjorde jag, men nu har jag kommit fram till att vi behöver en till och den här gången en helvit. Och helst en storlek större än den klassiska Pocket-varianten. Den ska hängas upp på tapetväggen i köket och där ska lite kaffekoppar och finglas stå för att på så sätt frigöra mera rum i våra köksskåp. Also I think it would look great. 

Bananlampa, har bl a funnits här på Urban Outfitters
Jag ångrar att jag inte köpte en i Bristol, eftersom jag flera gånger gick förbi en affär med en liknande som den från UO och tänkte att en sån skulle passa mig. Den hade passat in på ett lagom opassande sätt hemma hos oss, det hade den. 

10-gångers-kort till simhallen  
Esther Williams får illustrera min plan om att på riktigt komma igång med simningen igen i höst. En bra start vore ett tiogångerskort till min lokala simhall. Nu när jag också har lite flexiblare arbetstider så borde det ju inte vara omöjligt att få till det.

Badmintonracket, t ex den här 
Och på tal om friskvård, nu när jag och syrran ska börja spela bäddari igen så skulle jag gärna ha min egen racket. Det går hur bra som helst att spela med Julia och Richies set, men nån gång ska man väl ha en egen också. 

Bokstavsring från Chloé, finns t ex här
Ett litet guldigt E eller varför inte ett P hade jag gärna haft på fingret. Är egentligen astrött på ord och bokstäver på allt men är också nykär i ringar så va kan man. 

Sarah Klang-vinyl, finns t ex här
Inga konstigheter egentligen. Det är en av de skivor jag lyssnat absolut mest på i år och tror den skulle göra sig bra på vinylspelaren i vinter när snöstormen viner utanför fönstret och rödvinet värmer i handen. 

Have you heard about this new thing called lagom?

I England sålde dom böcker med titlar som Danish hygge and Swedish lagom - the scandinavian way of living och sånt cräp. Nu när jag tänker efter så kanske det var "swedish fika" och inte lagom, men det är väl i så fall bara en tidsfråga för svenskans mest hatälskade ord att exporteras som begrepp och säljas vid kassorna på M&S. 

I alla fall, jag gillar tanken på det lagom:iga, men jag har svårt att omsätta det i praktiken. Jag är sällan lagom av nåt alls. Ta smink till exempel (och DÄR börjar dagens egentliga inlägg). Jag har i princip två ansiktslooker. Dragshow ELLER statarkärring från 1800-talet med 11 barn och en sönderarbetad höft. Dvs allt eller inget. Jag har varken problem med det ena eller det andra, men så är det bara. Sminkar mig gärna mycket och länge, men prioriterar sällan (aldrig?) det framför att t ex sova länge på mornarna. Har inte heller problem med att gå ut utan smink och min första instinkt är att fnysa åt människor som inte vill göra det men jag kväver fnysningen pga

1. de perioder där jag sminkat mig varje dag på jobbet t ex har jag märkt efter en stund att tröskeln att göra nåt utan smink blir högre. Det är en vanesak helt enkelt. 
2. jag har aldrig haft problem med akne eller nåt sånt, vilket gör att jag sällan känt behov att sminka över något på det sättet. 
3. jag är inte totalt empatilös

I alla fall, i sommar har jag utvecklat en ansiktslook som jag verkligen tangerar lagom. Det beror på att jag fått två nya produkter som jag verkligen tycker om och för att jag sommartid i alla fall får lite lätt gyllenton på mitt annars glåmiga och av dåliga sömnvanor och annars ansvarslösa leverne märkta anlete. Det är en look som ligger ganska nära det killar tror är "osminkat" - if u know what I mean. Nu vet jag inte om jag tycker det är en look att eftersträva MEN KAN EN KVINNA FÅ LEVA LITE och känna sig patriarkalt fräsch ibland?

Så här ser jag alltså ut utan smink. Nyvaken, lite lätt stirrig. En nästan unikt blå nyans under ögonen. Inte ful, men tvivlar på att Joakim Hillson skulle kalla mig vacker, hur ospacklad jag är. MEN DET ÄR SÅ HÄR VERKLIGHETEN SER UT JOAKIM!!!!

Och så här ser jag ut i detta nu, sminkad och grann och sittandes i en arbetskupé på tåget tillsammans med två tonåringar som verkar lagom roade av min och Pärs närvaro. Vi är på väg ner till Helsingfors för en hänga med vänner och gå på musem-helg. Ignorera förresten gärna märkena av mina brillor på näsryggen :-)) Men visst är det det bra lagom-look?!

Mellan dessa två bilder hände i och för sig en frukost, ett tillvaknande och ett ombyte i ljusförhållanden, men det hände också exakt tre produkter. Let me presentera min vardagsarmé av smink:

Längst fram i bild har vi alltså Glossiers Boy brow som jag redan tidigare skrivit om. Mycket bra brynprodukt när man inte vill ha knivskarpa bryn. Jag använder färgen blond. 

En annan ny och väldigt trevlig kompis från Glossier är deras Cloud paint; rouge i krämformat. Jag skulle aldrig annars frivilligt använda kräm-varianten av nästan nåt, min hy är too oily för that shit. MEN Cloud painten lägger sig som den allra tunnaste lilla silkesduk på dina kinder och ger dig precis det där nypt i kinden-rosiga man vill åt. Jag använder nyansen Beam. 

Och till slut, mina mascaror. Jag har använt mascara från Lancôme i några år nu och tycker de passar bra till mina små fransfjun. Senast jag köpte köpte jag nån slags presentförpackning som reades ut på mellandagarna och fick små varianter av flera olika sorter, därför har jag små och flera tuber. Jag upplever inte nån större skillnad mellan dem meeen som de flesta mascaror är de som bäst när de just ska torka, så snart får jag nog slå till och köpa ny. 

Den här looken har nog också ett bäst före-datum är jag rädd, i vinter sen när min hy förlarat allt vad glow den nånsin haft, kommer jag nog reträttera tillbaka tlll primers och foundations och concealers igen. 

De här tre produkterna tar i snitt fyra minuter att applicera och tar mig från statarfru från 1800-talet med 11 barn och sönderarbetad höft till... the white girl i publiken på en dragshow. Och det är precis där jag vill va. Lite så där lagom helt enkelt. 

Nu ska jag störa de här ungdomarna mitt emot oss ännu mer genom att ta fram en av våra MEDHAVDA smörgåsar och äta. Hej då! 

Att förlåta sig själv för att man älskar sitt jobb

Mitt nya jobb tillåter mig att själv ganska långt bestämma var och när jobbar och det känns ju som den ultimata lyxen. Jag har ett jättetrevligt kontor att gå till om jag vill och hittills har jag utnyttjat den möjligheten fullt ut, eftersom som ni vet vid det här laget - jag älskar att ett kontor. Dessutom är det skönt att avgränsa jobb och fritid geografiskt så långt det går, speciellt när min sånt jag gillar att göra på min fritid ganska långt är sånt jag gör på mitt jobb. 

Men igår försov jag mig. Eller försov och försov, man kan ju inte riktigt försova sig när man inte har tider att passa. Men jag vaknade i alla fall av Pärs väckarklocka klockan 10 (där har vi också en frilansare och b-människa) istället för min egen klockan 8, vilket verkligen inte vara meningen. Har inga direkta syndabockar att skylla på, men det tog väldigt länge innan jag kom till ro och somnade.  

Hur som helst, istället för att stressa bestämde jag mig för att dricka kaffe och äta frukost i lugn och ro, men framför datorn. Pröva på det här med att jobba hemifrån. Vilket jag gjorde. Och njöt så ohemult av att det nästan känns fel att kalla det jobb. Vilket det ändå var, i allra högsta grad. 

För mig har jobb nämligen alltid varit en konkret, handgriplig syssla, en syssla du kanske blir svettig av, eller i alla fall trött i kroppen av. Det ska va jobbigt att jobba. Jag är uppvuxen med närvårdare, svetsare, frisör och snickare i föräldraskaran. Det är tydliga jobb med tydliga sysslor. Själv har jag sen mitt första sommarjobb som 14-åring haft jobb som städare, kioskbiträde, diskplockare, servitör, barnskötare, caféarbetare. Det är också tydliga jobb med tydliga sysslor. Sysslor som ofta gör en fysiskt trött och ibland svettig. Bra jobb, men tunga jobb. Det har många gånger varit jobbigt as fuck att jobba. 

Det här är också ett tungt jobb på sätt och vis, men på ett annat sätt. Det är så himla mycket att lära sig och så himla mycket att hålla reda på och sist och slutligen himla mycket att göra. Hjärnan går på högvarv hela tiden (kanske därför jag inte riktigt fick sömn kom jag på nu). MEN. Jag har inte kunnat skaka av mig känslan av att jag gör nåt fel, att jag inte jobbar tillräckligt.

Också en jobbvy. 

Ska det liksom vara så här... lätt? Är det meningen att jag ska komma hem och ha energi över och typ orka göra saker eller träffa folk? Gå på zumba mitt i veckan?! (Som jag gjorde idag, nu var det sagt! Det var svettigt, roligt, jobbigt - i den ordningen. Är stolt och peppad att fortsätta och väldigt glad över att jag vågade!). Har jag missuppfattat nåt när jag cyklar både till och från jobbet med lätta tramp? 

Jag insåg igår vad det är. Jag älskar verkligen mitt jobb just nu. Och - det här är svårt att säga men - jag är bra på det. Det är därför det inte känns betungande. 

Bortsett från min senaste arbetsplats After Eight (som jag älskade från första stund så hårt att jag nästan blev ett med stället) så har jag inte gillat mina jobb speciellt mycket. Jag tror faktiskt inte man behöver tycka om sitt jobb för att utföra det och få ut nåt av det, om inget annat en lön, men det är ett faktum att jag åtta timmar om dan vantrivts. Mer eller mindre och inte konstant, men ändå, vantrivts. Och även om jag gillat dem, eller som i AEs fall älskat det, har det inte alltid varit grejer jag varit bra på. Inte på det här sättet i alla fall, när det bara känns så... självklart.

Och det är väl det. Jag är van och inlärd med att jobb tar energi mer än vad det ger. Jag är van med att känna mig obekväm och ledsen och trött och sur och liksom smutsig på nåt konstigt sätt efter en jobbdag. Nu kommer jag hem och känner mig mest glad och energifylld. Hur kan något jag älskar att göra så mycket var ett jobb?!

Vad vill jag ha sagt med det här egentligen? Jag vet inte, kanske bara att kompis, det går bra nu. Eller det att jag tror det sist och slutligen är en tillgång att ha den inställning till arbete och den bakgrund som jag har, det har gett mig en arbetsmoral och det har gjort mig effektiv. Det har gjort mig orädd för att hugga i när det behövs och det har gett mig en insikt över hur mycket jobb det ligger bakom något som jag annars kanske skulle ta för givet. Det har lärt mig att även när det suger kan man få något ut av det; en känsla av gemenskap och en känsla av sammanhang. Det har lärt mig att se strukturer.  Och det har varit nödvändigt, hela min karriär (tycker verkligen inte om att prata om "karriär", usch, men ni vet) har varit en lång kedja av tur och vara på rätt plats vid rätt tillfälle. 

Och om inget annat, har det gjort det mig så jävla tacksam. Jag kan inte och vill inte ta nån kredd för att jag är där jag är idag. Jag säger inte att jag inte förtjänar det, jag säger inte att jag inte jobbat hårt, men vi vet alla att det inte alltid räcker. Det har i mångt och mycket varit en kedja av att vara på rätt plats på rätt tillfälle. Jag vet inte vem jag har att tacka, turen eller ödet eller gud, men tacksam är jag. Tacksam för att efter 17 år av andra jobb äntligen ha ett jobb jag älskar och är bra på. Ett drömjobb. 

Och inte bara för att jag kan jobba hemifrån med en kaffekopp och och en katt i famnen då och då. Men jag skulle ljuga om jag sa att det inte hjälper :-))))

Climbing up on Solsbury Hill, I could see the city lights

Okej nu var vi aldrig uppe på Solsbury Hill, men vi körde förbi och det tycker jag räcker för att dra den referensen. Det skadar inte att lyssna på låten heller nu när jag tänker efter, här är den! 

Vi har kommit till sista dagen på vår Englandsresa. Eller egentligen näst sista, men sista dagen reste vi bara, så därifrån har jag inga trevliga reseminnen att berätta. Men näst sista, oj oj vilken dag! 

Eftersom min längtan ut på landet var ganska stor men min längtan efter att själv köra i vänstertrafik var obefintlig hade jag efter lite googlande bokat en chartad busstur åt oss. Bussen lovade pricka av både ett och annat på min "Att se i England"-lista. Vi åkte från Bath halv nio på morgonen i vår lilla minibuss tillsammans med en familj utåtriktade amerikaner, en trevlig norsk mamma + dotter, två töntiga tyskar och ett par välskräddade men reserverade italienare. Och så vi då, som så klart inte hade med oss varken jackor eller paraplyer. 

Vilket inte va så bra eftersom vår först hållplats var Stonehenge a k a ett gäng stenar på en öppen äng. Tack och lov fick vi låna ett paraply av busschauffören, men det var verkligen ett pissregn utan dess like när vi anlände till Stonehenge. Trots paraply (och jacka Pär fick låna) var vi ganska genomblöta och frusna och sura efter två minuter där. Men efter en tekopp och en cheese and onion-pasty i caféet lyfte humöret något. Dessutom slutade det regna just när vi satt och tuggade i oss, så jag kommer alltid tänka tillbaka på den där ost-och-lökpastejen med värme. 

Själva Stongehenge då? Tja, visst är det coolt att inte veta varför eller när eller ens hur, men det är så mycket turistcenter och så lite magi att det är svårt att koppla bort de mängder av busslaster turister som kommer dit. Men visst, visst kittlar det fantasin. 

När vi anlände till nästa stopp på resan var det hur fint väder som helst. Soligt och lite blåsigt - det bästa! Bara nån halvtimme från Stonehenge ligger Avebury, som är en liten by belägen mitt i en sån där likadan cirkel som går runt Stonehenge och där det också finns stenar som... eh, ja står där. Stenarna är dessutom äldre än dom på Stonehenge och kommer från samma ställe och ingen vet riktigt heller vad dom använts till. 

Den här lilla dalen eller stora diket eller vad man vill kalla det är alltså handgrävt nån gång för skvattiljoner år sen. Och det går runt hela byn! Imponerande ändå. 

Stenarna står inte uppradade på samma sätt som på Stonehenge, men däremot står de mitt i en fårhage och man får röra dem och sitta på dem och det är ändå en stor fördel. 

Den här stenen skulle man t ex gärna sätta sig i, den ska göra dig mer fertil osv. Det är ju LOL så klart men onödigt att ta några risker. Den kallas hur som helst Devil's Chair, för den har en utgröpning lagom stor för en röv. Tyvärr ser det ut som att jag står och kissar på bilderna eftersom jag med all makt försökte att inte gå i regnpölen och va cool samtidigt. Vi gick en runda på ängarna och det var så härligt blåsigt och uppfriskande. Plus vackra vyer överallt. Svårt att känna att man inte får nån slags utomkroppslig upplevelse.  Älskade det.

Sen tog vi en cider på lokala puben och kände oss omåttligt engelska bland alla fish and chips and mushy peas-ätande människor. Mushy peas alltså... Don't get me started. 

Sen åkte vi till det jag hade peppat mest på - lilla byn Lacock!

Deras grej är att inget ändrats på 200 år. De yngsta husen är från typ 1700-talet och de äldsta från 1200-talet. Man ba okej, 1200-talet, thatzz cool, finns det nåt överhuvudtaget bevarat från 1200-talet i Finland?! Byn har av naturliga orsaker agerat inspelningsplats för bl a Downton Abbey, BBCs Pride and Predjudice och Harry Potter. 

Det här är t ex Godrics Hollow-huset! 

Där utanför träffade jag resans enda katt och fick världens hemlängtan. 

Hela byn var verkligen anglofil-porr. Gick mest och mös över att sånt här finns på riktigt. Familjen Talbot som typ ägde hela byn fram till andra världskriget valde att ge alla ägor till National Trust och idag är alla hus hyreshus som folk från trakten har företräde till, så byn har inte heller gentrifierats till tusen, som det annars ofta blir i pittoreska miljöer som det här. 

Folk sålde grönsaker och sylt och sånt utanför sina dörrar vilket så klart va cute af. 

Det var verkligen så sjukt fint överallt, men det störde mig att de inte gjort byn bilfri. Den är liksom inte så stor att inte invånarna kunde parkera lite utanför och ändå ha bekväma gångavstånd överallt. Det stör ju bilden lite när man står och oooh:ar och aaah:ar över hus från 1200-talt och så kör en Fiat förbi. Men, vi talar ju ändå om landet som tycker parkettgolv i toan är rimligt, så man kan kanske inte kräva så mycket. 

Vi åkte vidare. Så här såg det ut utanför fönstret nästan jämt. Om man bortser från att bilden är tagen ur ett bussfönster så kunde man tro att det är en jävla Windows XP-bakgrund man ser på. Så otroligt vackert allting bara, som österbottning är ju kuperade landskap på det här sättet det mest exotiska som finns typ. 

Det sista stoppet för dan var Castle Comb, framröstad till Englands vackraste by. Vilket man så klart förstår, beläget mitt i en dalsänka med bokskogen nästan som ett tak över sig och med såna här hus längs hela gatan - som utgör i princip hela byn, det är inte speciellt stort. 

En fin kyrka hade dom. 

Och en stuga med mitt namn på sig! Tanten som är med i vänstra hörnet råkade komma ut just när jag stod och fotade och när jag sa "Sorry, but my name is Ellen" sken hon upp och sa "Well Ellen, welcome to your cottage!". Ba aaaaaaw <333 Sen fick jag höra av Pär att guiden hade sagt att stugorna här kostar flera miljoner pund så den drömmen gick i kras ganska kvickt.

Men tänk att ha en liten skrivstuga här! Hade verkligen inte varit dumt. Vackert så det tar andan ur en men typ inga affärer eller nåt att distrahera en med. Plus skakigt wi-fi. Försökte faktiskt fråga av guiden om det fanns några artist residences i Lacock man kunde söka, men tror inte han fattade vad jag menade. Men om nån på Kulturfonden läser det här tycker jag ni kunde undersöka saken! 

Och sen åkte vi hem till Bath och Bristol! Trötta och glada. Och det var den resan. Nästa dag tog i National Express till Heathrow och sen flyget hem. 

Jag har egentligen typ 2000 bilder till på kamerarullen på mobilen, men man får akta sig för att bli Den Där som visar dia-bilder ingen orkar se från semestern. Dessutom tycker jag det är lite jobbigt att redogöra för resor på det här sättet. Har ni frågor får ni gärna ställa dem, men jag lägger sällan/aldrig namn eller pris på minnet så LYCKA TILL :-)))))

Avsked till augusti

Gud, så dramatisk och romantisk rubrik, tyvärr lever inte inlägget upp till det, sry. 

Måndag igen då. Är fortfarande glad över att gå till mitt jobb, men måste erkänna att jag inte riktigt hade samma fjung i stegen imorse, jag är fortfarande trött efter helgen. Det är inte så bara att fest som 30-åring. 

Jag har på min jacka nu när jag åker iväg hemifrån. Och nya avsnitt av mina favoritpoddar i hörlurarna. Det känns som att livet har börjat på riktigt igen, sommaren är ju bara en låtsasgrej, en parentes där tiden står stilla och inget händer. 

Vad jag vill ha sagt är väl att det är höst och det är trevligt. 

Ska vi gå igenom veckan då? Yes, det gör vi. Jag vet inte om det här är en bra grej, att ha nån slags introduktion inför varje vecka, men ni får väl säga till om ni tycker det suger. Den här veckan blir det världens bästa månad också - september. Min födelsemånad dessutom, jag blir 31 i september. 

Måndag, idag ska jag äta lunch med syrran och äta middag med ett gäng Arbis-lärare. Utöver det ska jag jobba. Och gå och lägga mig tidigt. Jag och Pär har faktiskt en utmaning på gång som börjar den här veckan; ingen smartphone efter klockan 22. Det här ska leda till att vi ska läsa massa böcker är det tänkt. Det kanske inte låter speciellt drastiskt, men för oss är det nog det. Vi ligger och scrollar sida vid sida flera timmar varje kväll, samtidigt som bokhögarna på våra nattduksbord växer sig högre och högre. 

Tisdag har jag ett möte på After Eight - kul! 

Onsdag är jag lite nervös för, för på onsdag ska jag på zumba! Jag har inte varit på nåt pass sen mitt favoritgym stängde för typ fem år sen, så jag tycker en viss nervositet bara är rimlig. Men det ska också bli kul - och nödvändigt pga nu sitter jag ju faktiskt framför en dator hela dagarna. Det är ju inte riktigt hållbart i längden. Så nu har jag och Malin bestämt oss för att börja friskvårda tillsammans, hehe. Författare mot för tidigt förfall. 

Torsdag åker jag och Pär ner till Helsingfors för en casual helg utan allt för många måsten, vi vill mest träffa alla våra vänner där och hänga med dom. Och så ska jag träffa min redaktör på fredag och prata om t ex hur jävla svårt det är att skriva bok nummer två. Och så stannar vi där fram till söndag och sen är den här veckan slut. 

Men före det ska jag så klart blogga lite då och då. Så klart 

Shake it like a polaroid picture

Ni kanske vill höra om min venetzianska afton? Ja men visst, varsågoda:

Nämen vad är det här? Cigaretter? Det var ju inte bra. 

Jo, det var faktiskt bra! För det visade sig igår kväll att mina tagna polaroidbilder passade perfekt in i ett tomt cigarettpaket. Nu säger jag inte att man ska röka cigaretterna själv, men man kan med fördel snappa åt sig ett tomt paket eller två om man ser ett. Utfall att man vill ha ett ställe att förvara sina polaroidbilder. 

Vilket jag gärna vill eftersom jag har en ny polaroidkamera! Har velat ha en sen Spice Girls släppte sin polaroidkamera , via mina panda-år då polaroiden var the shit och nu - ÄNTLIGEN - för ett par veckor sen klickade jag hem en från Adlibris. Inte en Spice Girls-version tyvärr, men en trevligt päronglassig variant. Jag har snusat kring dom en bra stund men inte riktigt känt mig unnig enough före jag fick ett presentkort från AE när jag slutade som täckte en del av priset och hux flux kändes det mycket lättare. 

I går bestämde jag min för att inviga min nya leksak. Eftersom filmen är så pass dyr som den är till polaroidkameror (1€ per bild typ) tog jag bara med mig filmen jag hade i kameran, alltså sju bilder. Spöket här på bilden hade kombinerad avskeds- och ventzianskfest och här är hur det såg ut genom polaroidlinsen. 

Pär va så klart med. Och Beppe!

Jag har inte riktigt lärt mig alla finesser, eller ens några, ännu och det är ganska svårt att ta en snygg bild mörka augustikvällar. Men jag tycker ändå de är charmiga. Här försökte jag ta en bild av hela gänget. Nikko hade dukat upp utomhus i ett tält åt oss med mycket lyktor. Precis som det ska va. Rent estetiskt är nog venetziansk min absoluta favorithögtid. Det är liksom den bästa tiden på året med lite värme kvar, men mörkret som lagt sig. For u non-ostrobothnian readers: venetziansk eller villaavslutning som det också heter firas sista helgen i augusti som ett avsked till sommaren, traditionsenligt med fyrverkerier, lyktor och fashionabla lager-på-lager-looks med stickasockor i sandaler osv eftersom man absolut ska sitta utomhus men det egentligen är lite för kallt. Lite samma princip som kräftskivor skulle jag väl tro. 

När Moa, Jennifer, Mikki och Val kom hade de med sig party-hattar åt hela gänget och därför ser vi ut som små tomtar på alla bilder. Andra saker folk hade med sig va bl a japanska värmepatches som man skulle klistra på insidan av kläderna. Såg ut som om en tepåse och en våtservett skulle fått barn och funkade oväntat bra. 

Och Mikki hade med sig Lobin! Kvällens gulligaste gäst. 

Förutom lyktor och raketer hade vi en lägereld och det var kanske det bästa! Vi satt runt den större delen av kvällen och lekte sanning eller konsekvens och sjöng. Det låter kanske lite konfirmationsläger men det va jättekul! Kanske hjälptes av vinflaskorna och shotglasen som skickades runt också. Bäst va ganska Beppe som fick som utmaning att "äta ett valfritt löv" och Pär som skulle ladda upp en film på sin instastory (om ni skyndar er kanske ni hinner se den!). 

Det var meningen vi skulle sova där, men när möjligheten att åka hem dök upp var vi ganska snabba att hugga den. Jag tycker alltid det är asjobbigt att sova över nån annanstans än hemma, även om det är hos nån som man är så bekväm med som Nikko och hans föräldrar. 

Vi kom hem halv sex (HALV SEX) och jag hann knappt få av mig jackan (som luktade av elden = bra doft) innan jag somnade. Idag har jag varit så. himla. trött. Men det får det va värt! 

Nu behöver jag kanske så småningom köpa ett fotoalbum. Ett riktigt fotoalbum, tänk det. Det har jag inte haft på snart 20 år. 

Kulturkonsumenten vecka 34

Hej alla människor! Shit vad den här veckan har gått fort! Kanske är det nya jobbet som gjort att den bara svischat förbi. Det går bra tror jag förresten, tackar som frågar! Jag har väldigt mycket flikar upp på webbläsaren hela tiden och det beskriver väl det ganska bra. Känns som att jag har ganska många flikar upp i huvudet också. Mitt skrivbord ser redan trevligt inbott ut; här samsas handkrämer med bananer, böcker och post-itlappar. 

I alla fall, tänkte köra en good old kulturkonsument idag, även om ni inte tycks direkt brinna för det här upplägget, hehe. Men JAG gillar det och det här inte public service tyvärr. 

Den senaste tiden har jag

LÄST

Det här var månadens bokcirkelbok och oj, vilken bok. Jag vet inte hur jag ens ska berätta om den här boken och göra den rättvisa. För att vara ärlig ska jag säga att åsikterna om den i bokcirkeln gick ganska mycket i sär, några av oss gillade den och andra var väldigt mycket mer tveksamma till den. 

Lincoln in the bardo är baserad på en sann historia; Abraham Lincoln och hans son Willie som dog som 11-åring. Det sägs att Lincoln blev nedbruten av sorg och nattetid besökte Willies grav upprepade gånger. George Saunders tar avstamp i det, men skriver en helt egen historia kring det skeendet. Berättelsen drivs framåt av massa olika röster, dels citat hämtade ur historiska dokument om det verkliga skeendet, dels röster av själar Willie Lincoln möter i bardo - som alltså är en buddhistisk term för vad vi kanske skulle kalla för limbo, stället mellan himmel och helvete där rastlösa själar som inte vill släppa taget om jordelivet kommer. Rösterna pratar i mun på varann och säger emot varandra och avbryter och är alla är måna om att få sin historia berättad samtidigt som de berättar vad som händer med Willie och Abraham. 

Jag kan inte förklara på ett bättre sätt hur boken är skriven och det tog en bra stund före jag fick grepp om berättartekniken, men efter att den polletten föll ner så älskade jag boken. Den är lättläst och rolig och vemodig och poetisk, Saunders får till och med de historiska citaten att flyta på som poesi. Det är dessutom längesen jag läst något som känts så eget och nytt - ordet "gränslös" kom upp flertal gånger under diskussionen kring Lincoln in the bardo och det är nog ett bra ord. Boken får en också att tänka på hur man lever sitt liv och vad som egentligen betyder nåt. Jag skulle säga boken var en 5/5:a. Läs den! Finns bl a här. 

SETT

Jag började kolla Love Island UK under min tid i UK och jag älskade det pga så klart älskade jag det. Nu har ju också en svensk säsong startat och Pär har på eget initiativ börjat kolla det med mig och det gör mig så glaaad! Jag tycker om såna där vardagliga traditioner, att vi sitter i soffan och kollar nåt tillsammans varje kväll. 

Love Island är för den oinvigde snarlikt med Paradise Hotel, där snygga och unga singlar låses in i ett lyxigt hus utan några tidsfördriv eller nån input från omvärlden, vilket så klart är bäddat för dramatik. Alla är vältränade och liksom, polerade och putsade och det spelas alltid in på tillräckligt varm ort för att uppmuntra deltagarna att gå klädda i badkläder så ofta som möjligt. 

Dom ska bilda par, stå emot frestelser som oftast utgörs av att "ett bombnedslag" kommer in i villan och raggar på endera parten. Skillnaden mellan PH och Love Island är att Love Island sänds med bara nån dags fördröjning vilket gör att tittarna kan  vara med och påverka genom att rösta på sina favoriter, rösta ut folk osv osv. 

So far känns svenska säsongen ganska sval jämfört med brittiska versionen, men det har potential. Svenska säsongen och tredje säsongen av brittiska finns på svenska Cmore. 

LYSSNAT PÅ

Mest Nicki Minajs nya skiva Queen, som jag tycker är riktigt bra. Finns här på Spotify. Tycker Nicki är ganska fantastisk som rappare och så får ni säga vad ni vill. Har nynnat Ganja Burns hela, hela veckan. Vi klipper in den låten, va? Jo, jag tror det. 

Trevlig helg! 

En bro och ett bad

Turen har kommit till tisdagen och onsdagen förra veckan, när vi ännu var på resa och levde livet along Englands greenest hills. 

Jag hade önskat mig att inte göra nåt alls på tisdagen, i alla fall inte på förmiddagen. Och så blev det! Låg bara och läste och såg på tv i vår lilla etta fram till att det var dags att åka på vår resas andra fotbollsmatch på kvällen. Jag läste förresten den här godbiten, som jag ska blogga mer om senare i veckan.

Vi bestämde att ta vägen över Clifton Suspension Bridge på väg till arenan och tur va väl det! En hängbro låter kanske inte så mycket för världen, men är man en sucker för vackra utsikter och lite lagom skräckinjagande promenader så är det ett väl värt utflyktsmål. 

Det kostar att köra över den, men vi gick ju och det är gratis. Den är ju inte alls speciellt lång, nu är jag noll ögonmått så kan liksom inte ens uppskatta hur många meter, men det tog typ tre minuter att gå över den.

Det svängde lite under fötterna när man gick vilket gjorde det till ganska nerviga tre minuter. 

Utsikten var ganska sjuk. 

Bron går alltså över en flod (är det Avon?) men det var ebb i floden när vi var där. Det här med tidvatten är ju fasligt fachinerande kan jag tycka. Då såg det ju mest ut som ett lerigt fält, men skulle vi ha kommit en annan tid på dygnet skulle väl flodrännan sett ut som en äkta flod. Spännande. 

Skrek "det var ju det här jag var ute efter!!!!" när jag såg allt det lummiga gröna sträcka ut sig. Hade så många målbilder om engelska landskap när vi åkte och det här var första gången vi inte hängde i direkt stadsmiljö. Eller det är ju fortfarande i Bristol, men ändå. 

Pär ser nonchalant ut men han var nog lika imponerad och tagen han med. 

Sen köpte vi ett hus! Nej, det gjorde vi så klart inte, men därom kring bron så fanns det väldigt många fina (och antagligen svindyra) hus jag inte hade tackat nej till. 

Det var väldigt idylliskt och anglofiliskt allting. 

Bra selfiebakgrunder erbjöd kvarteret också, vilket jag så klart utnyttjade. Ignorera hålet i sömmen på min krage, hehe. Det här med att älska sönder plagg, det är jag expert på. 

Efter lite kartläsande kom vi fram till arenan. Vi såg alltså Bristol City spela den här gången och dom spelar i nån division högre än Rovers, som vi såg tidigare. Tyvärr var det inte alls lika trevligt den här gången. För stor arena och bara sittplatser och inget riktigt engagemang från publikens sida. Plus att jag nog aldrig suttit så obekvämt i 90 minuter. Enda som var roligt var ett barn som satt bakom mig som uppredade gånger ropade "Come on, Bristol Cityyyy" och uttalade city på det här klassiskt engelska sättet genom att liksom svälja t:et, vet inte hur jag ska skriva det fonetiskt. Gullo va hon i alla fall och det har liksom blivit en grej hemma hos oss nu, åtminstone en gång om dan ropar nån "Come on Bristol Cityyy" och sväljer t:et i city. 

Dagen efter tog vi tåget till grannstaden Bath. Det första vi gjorde var att söka upp Jane Austen Centre som jag hade peppat på i ett halvår typ. 

Tyvärr får jag väl säga att det blev lite av en besvikelse. Tydligen så är jag ju inte ensam om att gilla Jane Austen?!?! Och muséet är ganska litet och trångt och inrett i ett 1700-talshus så det är liksom inte så inbjudande miljö för stora skaror turister. Utställningen är ganska liten och guiderna kändes trötta (vilket man iofs förstår) och det var alldeles för mycket text i utställningen. Man har ju inte direkt ro att stå och fördjupa sig i hur ekonomin såg ut under Austens tid när det står en busslast tyskar bakom en och trycker sig fram. Giftshop:en var i all fall ganska kul och jag plockade på mig lite presenter och en bok åt mig själv. 

Här är en random turist som pose:ar med vaxdockan av Jane Austen. Det är i alla fall som man tror hon såg ut. Det finns nämligen knappt några verifierade porträtt av henne. Austen alltså, inte turisten. Jag orkade inte köa för att ställa mig bredvid henne, så jag tog bara foto av nån annan i stället. 

Men jag prövade i alla fall skriva med fjäderpenna. Det var ungefär så svårt och så lätt som man tror att det ska vara. 

Herregud vad sned bild, men nu orkar jag inte räta upp den mer. Så här ser stora delar av Bath ut förresten. Inte exakt så här, för det här är ju en kyrka, men hela stadscentrumet är byggt i samma gulvita sten. Det är en väldigt fin stad, men det kändes ibland som att man gick i kulisser, det var svårt att fatta att man ens var utomhus vissa gånger. Vi bodde på hotell en natt här och vårt hotell låg typ precis bakom den här kyrkan. 

Väldigt fint är det ju.

Vi slappade på hotellet nån timme, gick och åt thailändskt och sen gick vi till de romerska baden. Jag blev kär direkt! 

Bath ligger där det ligger eftersom Englands enda varma naturliga källa finns där. Under romartiden när i alla fall södra delen av England tillhörde romarriket byggdes ett tempel och ett badhus här. Idag finns en hel del kvar, men t ex de här statyerna är från 1700-talet. Eller 1800, nu minns jag inte. Det är i alla fall skiiiitfint. 

Det är ju en turistattraktion utan dess like, men vi kom dit runt en åtta-tiden på kvällen och då var det ganska lugnt och skönt här. Det står på deras hemsida att man ska försöka komma före 10 på morgonen eller efter 17 på eftermiddagen om man besöker i augusti på grund av den massiva turisttillströmningen. 

Det är ett ganska stort museum och man får räkna med åtminstone en timme om man vill se alla utgrävningar och alla rum. Men det är väldigt bra upplagt och lagom av alla moment tyckte jag. Man kände verkligen historiens vingslag, men så är ju jag också den sentimentala typen. Men oavsett läggning så rekommenderar jag verkligen ett besök i Bath och i de romerska baden.

Vad jag har i påsen undrar ni? Well...

Tadaa! Om det finns två saker jag gillar så är det 1) kitsch och 2) kungligheter. Jag har velat ha en sån här vinkande drottning ända sen jag bodde i Åbo och gick förbi ett fönster varje dag som hade en likadan som stod och vinkade jämt. Den har alltså en liten solcell i handväskan, lagom stor för att högra handen ska röra på sig lite.  Jag bestämde att jag skulle köpa en nu under resan, men hittade ingen före i souvenirshoppen i Bath. Totalt onödig, totalt ljuvlig. Nu står hon på min kitschhylla tillsammans med andra livsnödvändigheter som den vinkande katten, tre-fyra spargrisar, lite Kinderäggsleksaker och lite annat smått och gott. 

Det var Bath och bron det, nu är det bara vår busstur genom the Cotswalds kvar och så har ni hört om hela resan. Thank Gooooood, jag tycker det är så jobbigt att skriva såna här reportage, kommer ändå aldrig ihåg några namn på platser eller nåt. 

Jeansbyxans vara eller icke vara

Hej hej bloggen! Idag hände något oväntat och storartat: jag hade jeans på mig! 

Kolla! Här är jag i jeans på jobbet! Här ser ni kontoret förresten. Jag delar det med två andra, mitt skrivbord är det med blomman på. 

Jag kan inte komma ihåg senast jag har haft jeans på mig, det är inte bara den varma sommaren som utgjort pausen utan också kanske nåt år av en evig tights & klänning-look. Det här är första gången i hela mitt liv som jag har ett jobb som inte kräver en särskild klädsel eller ens funktionell klädsel på det sättet - jag kan basically ha på mig vad jag vill! Inom rimlighetens gränser då, misstänker det skulle börja harklas menande om jag kom in i t ex ringbrynja och bikini.

Jeans har jag visserligen kunnat ha på mig på After Eight också, men eftersom jag har värdesatt funktionalitet OCH bekvämlighet när man går från att servera lunch till att sitta och skriva utan att byta om, så har jeansen i min garderob fallit i glömska. 

För det är ju jävla obekvämt med jeans alltså! Jag KAN inte köra 12 timmars dagar i jeans, speciellt inte när halva dagen är att sitta ihopsäckad framför en dator. Det går bara inte. Det känns som att ha tvångströja på sig. Och när det finns så mycket equally snygga alternativ! Tights och klänning - sällan fel.

Fattar inte Pär och hans likar som går i jeans 24/7. Om jag haft jeans på mig en dag på jobbet så är det  absolut första jag gör när jag kommer hem att ta av mig dem. Men Pär, nä han ligger i soffan och kollar tv i jeans, går promenader i jeans och äter frukost i jeans. Helt ofattbart för mig. Jag har en teori om att det här är ett manligt beteende (om vi nu ska prata om manligt och kvinnligt men), men det här baserar sig bara på studier i min egne nära familj. Är ni såna som kan vistas i jeans längre tider eller är ni team Ellen?

Satt som i givakt i min kontorsstol hela dan och krossade eventuellt nån mjälte när jag hoppade på cykeln i morse pga denna kompromisslösa linning och stadiga tyg. Man kan ju fråga - varför? Är det värt detta självspäkeri? 

Ja, kanske. Ibland i alla fall. För det är ju jävligt snyggt med jeans, det är det.

Igår kväll låg jag och funderade ut vad jag skulle ha på mig nästa dag och mina tankar drogs nästan omedelbart (via en ribbad pennkjol som jag älskar men inte riktigt hittat användningsområde för ännu) till dessa mom jeans jag köpte på Asos rea i somras men inte använt än.  

Kände mig så jävla phresh imorse när jag drog på mig dom och en vit tisha. Kände mig som Dylan i Beverly Hills, vilket vi väl alla kan enas om är en eftersträvansvärd känsla.

Kände mig snygg ännu när jag kom hem, nu med en min favorittröja som värmande lager. Jeans ändå - så snyggt. Och jag får ju försöka komma ihåg att det här är ju ändå första gången jag använder just de här jeansen, jag har ett par ingångna i garderoben som är betydligt mer förlåtande. Och även de här ska väl nötas ner och mjukna i sinom tid.

30 sekunder efter att jag tagit den här bilden, sprungit upp för trapporna och stängt dörren bakom mig slet jag av mig brallorna. Nån måtta med snyggheten får det ändå va.

Och nu ska jag iförd min mjuka, jättesköna, inte alls Dylan-i-Beverly-Hills-iga tights laga mat. 

Första höstveckan

Det är sällan jag känner att jag har så mycket att blogga om att jag inte vet var jag ska börja, men nu är det lite så. Har massor kvar att visa från England, men det kommer, i sinom tid.

Ikväll åkte vi och badade med inställningen ”det här blir nog årets sista dopp” och det är ju lite sorgligt. Men det blev nog det sista, är fortfarande så kall att det värker lite. Lite sorgligt att säga hejdå till potten vi badat i nästan varenda dag hela juli och ännu in i augusti, men så där är det. Efter regn kommer solsken och efter sommar kommer det nästan alltid en höst. Och hösten är trots allt min bästa tid, mår alltid som en prins september, oktober, tja ända fram till jul skulle jag säga. 

Idag var också min första officiella dag på nya kontoret. Väldigt spännande, njuter till 100% av att skriva in möten i kalendern, svara på mejl och försöka få nån slags överblick över det hela. Det är ett ganska flummigt jobb jag har, jag är van att snabbt se konkreta resultat av konkreta sysslor, men so far so good.

Jag ska också försöka strukturera upp den här bloggjäveln nu i höst. En ny header är på gång och jag ska försöka få nån rutin i inläggen. Vill inte lova nåt, men lite regelbundenhet kanske?  

Så, eftersom det är måndag kanske det passar med lite genomgång av vad denna vecka ska innehålla? Den präglas nog mest av att försöka komma in i mitt nya jobb.  

Måndag - idag - jobb och bad och väldigt god ihopslängd middag. Nån slags nudelwok fast utan wokpanna. Använder nån wokpanna på riktigt eller är det bara jag som använder en och samma stekpanna till allt?

Och JA!! Sandy B skrev om min bok i sin blogg! Äkta lifegoal tbh. Konstigt att tänka att man ens existerar i hennes värld, jag har ju läst hennes blogg i säkert 10 år. 

Tisdag har vi bokcirkelsträff! Finns det ett höstigare ord än ”bokcirkel”? Ser fram emot att diskutera Lincoln in the bardo som har varit denna månads bok. Sen ska jag och Daniel ha telefonmöte också CAUSE WE’RE GROWN UP LIKE THAT och planera en kul grej i höst!

Onsdag tänkte jag försöka börja skriva bok igen. Har inte skrivit ett skönlitterärt ord sen i juni nån gång :-))))))  

Torsdag ska vi träffas med Måndagsklubben och jag ska få träffa Emmis nya labradoodle-valp! Alla dagar som innehåller valpar är bra dagar. Dessutom fyller syrran Nora 16! Tänk den som fick va det igen.

Fredag har jag ett roligt möte och på kvällen tror jag att jag ska dricka ett glas rödvin framför tv:n. Tror rödvin kan vara gott nu igen?  

Lördag är det venetziansk och Nikko har avskedsfest. Den grisen ska flytta till Barcelona!!!! Men va kan man. Dessutom har ju jag och Pär i och med den här Englandsresan blivit globetrotters, så snart åker vi nog och hälsar på. 

Och så är den veckan slut och det är ännu lite mer höst. Blommorna på vår gård har bleknat och det är mörkt om nätterna igen.

Nu börjar det bästa.