Nu blir du snart kär i mig

Jag googlade lite listor igår för att ha något att fylla i idag på bloggen och hittade 36 frågor som gör dig kär. Tydligen ska dessa frågor + svar få folk att bli kära i varann?! Tips till dejten! Så det är med en varningens ord jag publicerar det här: det kan alltså hända att du blir kär i mig efter att ha läst det här?! För att minimera risken OCH för att vissa frågor liksom inte riktigt funkade i bloggformat har jag kortat av listan lite. Men i alla fall - beware! 

Bilden är ett montage. Obviously. 

Bilden är ett montage. Obviously. 

1. Om du fick äta middag med vem som helst i världen – vem skulle du välja? 
En person? Tror det skulle i detta nu bli journalisten och kokboksförfattaren Linnea Wikblad, för jag verkligen tror att vi skulle kunna bli jättegoda vänner och hon verkar så jävla rolig. Hon får gärna stå för maten så slipper jag den prestationsångesten också. Du kan t ex lyssna på hennes medverkan i HanaPees podd Gott folk HÄR. Annars kanske det vore en idé att bjuda ut min kändiscrush Fredrik Wikingsson på dejt, tvinga honom att ställa de här frågorna åt mig och sen leva lyckligt i alla mina dagar i ett slags mormonäktenskap där jag är gift både med Pär och honom?

2. Skulle du vilja vara känd? På vilket sätt? 
Njäe. Skulle jag tacka nej till makten och pengarna som ibland följer med sånt? Knappast. Men har inget behov av att bli igenkänd på gatan. Vilket jag blir ibland (i min lilla småstad obs ingen annanstans). Oftast är folk jättesnälla och vill säga att dom läst min bok och det är ju fint och jag vill verkligen inte klaga på det men jag blir lika obekväm varje gång. Jag vet inte hur jag ska tackla det ALLS!!! Så nej, jag är nog lyckligast utan kändisskap. Men jag dras ju ändå till nåt slags strålkastarljus, det är svårt att förneka.

3. Innan du ringer ett telefonsamtal – övar du på vad du ska säga? Varför? 
Inte ordagrannt, men gärna lite. HATAR att tala i telefon.

4. Hur ser en perfekt dag ut för dig?
Det är höst och det är fredag med hög himmel. Jag vaknar före väckarklockan ringer, jag har luft i cykelhjulen. Jobbar ett par timmar, skriver ett par timmar, handlar nåt gott till middag på vägen hem. Äter kanske tacos och dricker en öl. Ligger och läser på soffan efter maten så länge diskmaskinen går. På kvällen ser vi tv, nåt lagom underhållande ovh kravlöst och jag kanske dricker ett par glas vin. Somnar med vetskapen om jag inte har något alls inplanerat imorgon. 

5. När sjöng du senast för dig själv? Och för någon annan? 
För mig själv: idag. Inför nån annan: idag. Jag sjunger nästan jämt. Senast sjöng jag en version av Nothing compares 2 U på dialekt åt Pär, Nating e int som tu. Han skrattade artigt. 

6. Om du fick leva tills du var 90 år och fick välja att antingen ha fysiken eller psyket hos en 30-åring under dina sista 60 år i livet, vad skulle du välja? 
Psyket, det är det jag lever på.

7. Har du en hemlig känsla över hur du kommer att dö? 
När jag var yngre trodde jag alltid att jag skulle dö i en dramatisk olycka eller av självmord. Tror fortfarande av nån anledning att jag kommer förolyckas, men tror det handlar om att man aldrig kan föreställa sig sjukdomar eller sjukdomsattacker före de kommer. Och att jag alltid tänker ut worst case scenario, ser olycksrisker i allt.

8. Säg tre saker som du och din partner har gemensamt.
Politisk ideologi, en kärlek till det stora i det lilla och att vi alltid hejar på underdogen.

9. Vad är du mest tacksam över i livet?
Att det har blivit så bra. Mitt jobb, mitt hem och min vardag.

FullSizeRender.jpg

10. Om du fick ändra något under din uppväxt – vad skulle det vara? 
Skulle nog försöka vara lite mindre snobbig och nedlåtande. Jag var så otroligt osympatisk som tonåring och barn. 

11. Ta fyra minuter och berätta din livshistoria så detaljerat som möjligt. 
Föddes 1987, växte upp de första i Ytteresse i samma hus som mommo och moffa bodde. Var ett snällt barn har jag hört. Fick två syskon. Lagom till skolan började flyttade vi till Larsmo. Gick i skolan, hade lätt för det mesta, var en besserwisser. Läste massor. När jag började högstadiet skildes mina föräldrar och mamma flyttade till Sverige. Minns ganska lite från den tiden. Ett par år senare flyttade styvmorsan + två styvsyskon in. Blev panda och ”politisk”, vilket mest gick ut på att måla anarkist-A på min bruna manchester-ryggsäck. Fick en lillasyster hos mammas. Gymnasiet var kul men mådde piss. Flyttade hemifrån, ströjobbade ett år, började studera, mådde ännu mer piss, söp mycket. Flyttade utomlands ett år, mådde mer piss, kom hem, fortsatte må piss. Började jobba på AE, flyttade hemifrån igen, lärde mig att det år ok att må piss ibland men lärde mig också att det är ok att inte göra det, började skriva, hittade Pär. 

12. Om du vaknade imorgon och hade fått en förmåga eller kvalitet – vad skulle det vara? 
Skulle ju inte tacka nej till en riktigt fin sångröst. Fast, en osviklig moralisk kompass hade också varit praktiskt. Skulle gärna kunna göra rätt eller i alla fall veta vad som är rätt att göra i svåra situationer. 

13. Om en kristallkula kunde spå sanningen om dig själv, ditt liv, din framtid eller något annat – vad skulle du vilja veta? 
Oj, det vore så lätt att svara inget, för allt i framtiden är ju potentiellt läskigt. Skulle nog inte klara av vetskapen om när någon dör eller så. Men kanske det hade lyft en massa undran och press om man visste om man fick barn eller inte. Jag tror jag är okej med både ett ja eller ett nej på den frågan, men då hade man i alla fall sluppit fundera. 

14. Är det något du har drömt om att göra under en längre tid? Varför har du inte gjort det? 
Jag har länge drömt om att resa till USA och Brasilien men inte fått tummen ur. Ekonomi och bekvämlighet är väl dom faktorerna som spelat in mest att det inte blivit av. 

15. Vad är det största du har uppnått i livet? 
Min jobbsituation just nu och min bok. Är så glad att jag har allt det jag har idag och är så glad att jag fick det först nu. Före nu skulle jag inte ha varit redo #yoda #visdom #universum #klok

16. Vad värdesätter du mest i en vänskap?
En slags avslappning som innebär att man inte behöver ha dåligt samvete för att man inte hörts på en stund eller att man inte alltid orkar. Till det hör också att man kan prata öppet och vara sig själv. Sen tycker jag inte man behöver ha så mycket gemensamt, många av mina närmaste vänner har jag till det yttre sett inte så mycket gemensamt med alls, men det är just där rikedomen ligger också! Tycker om att ha många olika slags vänner kring mig. 

14615708_668414390002355_5806621140299521451_o.jpg

17. Vad är ditt finaste minne? 
Oj, så svårt! Vår bröllopsfest får jag fortfarande hjärtsvallningar av när jag tänker på, för det var så fint att ha nästan alla vi tycker om under ett och samma tak. Sen finns det små glimtar som kan tyckas obetydliga men som är fina: när jag var liten och jag och pappa tittade på Batman i pyjamas, när Pär kom och hälsade på andra gången och var så ivrig att komma ut i entréhallen och kramas att han glömde sin kappsäck på rullbandet, sommarkvällar på brorsans trappa när vi och mamma skrattat så tårarna runnit åt olika fis-skämt, när jag och Nikko rev tapeter i min gamla lägenhet, när jag och Eva bestämde oss för att cykla till Nykarleby och Evas cykels kedja hoppade hela tiden och hon blev så arg att hon lyfte upp cykeln på raka armar och kastade den i diket, eftermiddagar på Luddes i gymnasiet, moffa och jag som lekte Vem tar vem? i dörröppningen till deras kök osv osv.

18. Vad är ditt mest hemska minne? 
Ett av mina hemskaste minnen, kanske det hemskaste minns jag inte, för det var en många timmar lång minneslucka en "fest"kväll. Det obehag jag kände efteråt vill jag aldrig mer uppleva. 

19. Om du visste att du inom ett år skulle dö plötsligt – skulle du ändra något i ditt liv nu? Varför? 
Jag skulle nog se till att försöka umgås med alla människor som betyder något för mig jättemycket och kanske försöka få färdigt skrivet något mer, så att jag kunde lämna efter mig nåt. Men annars skulle jag nog fortsätta som vanligt. 

20. Vad betyder vänskap för dig? 
Familj man väljer själv. 

21. Hur nära och varm är din familj? Känner du att din barndom var lyckligare än andras? 
Hur fan skulle jag kunna säga om min barndom var lyckligare eller olyckligare än nån annans?! Jag har ju bara min egen att jämföra med! Men den var lycklig på många sätt och inte så lycklig på andra. Idag har vi nog väldigt nära och varma med varandra, men på det där sättet att vi hellre slåss än kramas. Men jag har ju också i princip två familjer; mammas och pappas och de har nog inget nära eller varmt samröre men det känns okej. 

22. Avsluta den här meningen: "Jag önskar att jag hade någon som kunde dela..."
... alla bögiga kulturreferenser med sen Nikko flyttade till Barcelona. Fast vi gör det ju fortfarande på Messenger MEN I ALLA FALL.

23. När grät du senast?
Jag såg nån sån där "soldier comes home early, surprises his family"-video här om dagen (IGEN!!!) och fällde en tår. Har inget immunförsvar alls när det gäller gråt, gråter om inte varje dag så flera gånger i veckan, ofta av rördhet. Folk vet om det här, därav såna här "roliga" meddelanden från vissa vänner: 

41237176_335092033912952_9056381255959969792_n.jpg

 

24. Vad – om något – är för allvarligt att skämta om? 
Inget, förutsatt att det är rätt tillfälle och tidpunkt och publik. Det är ju skillnad på att sitta med sin bästis och dra smaklösa skämt om jag vet inte vad och att göra det t ex på en blogg.

25. Dela med dig av ett pinsamt ögonblick från ditt liv. 
En gång ramlade jag naken ur en bil. Jag och fyra kompisar hade nakenbadat i en liten pått ute i skogen nattetid i tron om att ingen kommer dit. Vi var sjutton-arton. Vi hade just doppat oss när en bil kommer körande och stannar. En kille stiger ur, märkbart berusad, och sätter sig ner och säger att "om han sitter här tillräckligt länge måste nån av oss stiga upp i alla fall". Vi får panik och i det ögonblicket killen ställer sig upp för att gå till bilen och hämta nåt(?) springer vi upp, rafsar åt oss kläderna och hoppar in i bilen. Jag hoppar in sist i baksätet med kläderna i famnen och chauffören (som jag låter vara namnlös, men du vet vem du är :D) startar bilen och börjar köra före jag riktigt hinner in, vilket gör att jag typ springer med ett ben utanför bilen en bit. När chauffören märker det här nitbromsar hon med den följden att jag ramlar pladask ut ur bilen. Naken. Jag har aldrig förr och aldrig efteråt sett mina vänner skratta så mycket. Jag är bara glad det hände före alla hade videokameror i mobilerna. 

Är du kär än? Inte? Okej men det kan också att ha göra med att man ska titta varandra i ögonen i FYRA MINUTER efter det här. Kan eventuellt posta en video när jag sitter och stirrar in i kameran i fyra minuter om ni vill ta chansen. 

 

Det bidde ingen rock

För ett par år sen kom jag ut som pysselhatare här på bloggen. Jag läste just om det inlägget och nickade och hummade genom hela läsningen. Jepp, precis så här är det. Jepp, pyssel suger. Jag tror att orsaken till att jag blir så frustrerad av klipp-och-klistra är att glappet mellan min vision och min förmåga är för stort. Jag tänker alltid att jag ska göra nåt som får Pinterest att explodera och så har jag varken konstnärligheten eller tålamodet att göra nåt över huvudtaget. Jag börjar stort och mitt i en process brukar första tanken på att ta nån slags genväg infinna sig och det är där det skiter sig oftast. 

Nåväl, med jämna mellanrum glömmer jag liksom lite bort det här att pyssel inte är för mig och så tillåter jag mig själv börja visionera fram olika projekt. För nån vecka sen höststädade jag balkongen och slängde bort bl a mina borttorkade örter och ampeln med penséer (violer? vad är skillnaden?). Strax före jag skulle slänga den senare kom jag på att jag skulle ta tillvara och torka de blommor som fanns kvar. Sagt och gjort. 

Jag plockade en näve ännu levande blommor och tog in dem, till Violas stora förtjusning. Det är kanske lite därför jag blir så arg av pyssel; har ni försökt pyssla med två nyfikna katter närvarande nån gång?

41148398_406655069864186_8613771815111622656_n.jpg

Jag bäddade in dem i lite hushållspapper och satte in dem i en stor bok (Silvana-boken om det är intressant för nån) för att torka. So far, so good. Kände mig redan pysslig och började fantisera om att göra ett eget mobilskal med torkade blommor eller nåt annat som det skulle ooh:as och aah:as över när jag sen presenterar det här. 

41078164_717008925319034_4783180085416951808_n.jpg

En vecka senare såg dom ut så här och jag hade fortfarande inte riktigt kommit på hur jag praktiskt skulle göra ett mobilskal, så istället bestämde jag mig för att den aktuella jubilaren Fammo Strömberg skulle få ett födelsedagskort. Succé tänkte jag! Har jag gjort ett eget kort åt henne sen jag gick ut grundskolan? Tveksamt. Och torkade blommor, ja men vad kan vara mer symboliskt för mötet mellan hennes generation och min? Jag var uppspelt som en hundvalp när jag kom på idén (det vill säga i förrgår). 

Så utrustad med papper, sax, kontaktplast och glitter skred jag till verket. Nu skulle födelsedagskortshistoria skrivas! 

40897139_310964256334656_746031361139146752_n.jpg

Vet ni sagan om mästerskräddaren? "Det bidde ingen rock" osv. Lite så var det. Det som som till en början skulle bli ett ståtligt A4s kort med intrikat klippta hål för violerna att kika fram bidde inte det. Jag klippte och klippte och klippte och...

40978521_953520194835800_6552807620409819136_n.jpg

... till slut var det här det enda som fanns kvar. En hjärtformad bit kontaktplast med lite glitter och några blommor instuckna. Ganska långt ifrån min vision. Men ett litet bokmärke fick jag till också av en restbit, "hurra".

40904753_676244229412245_768630186265542656_n.jpg

Och bordet såg ut så här och katterna hade dragit ner pappersbitar på hela golvet, mitt blodtryck var jättehögt och Pär hade (som han har lärt sig är bäst vid liknande tillfällen) stängt dörren till arbetsrummet och höll sig tyst. Jag gav upp och lovade mig själv än en gång att aldrig, ladrig, ALDRIG igen låta mig dras med i nån pysseldröm. 

41239158_226106218254188_6158851839673499648_n.jpg

Till fammos heder ska sägas att hon blev glad och tackade så mycket för kortet, som hon kallade "personligt". Och bokmärket fyllde sin funktion i boken jag hade köpt åt henne. Läste själv Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap för några år sen och påmindes om historiens gullighet och fammo-kompabilitet i somras när jag såg filmen. Bestämde då redan att jag skulle införskaffa boken åt henne till nästa högtidsdag. Även andra kan se det som ett tips, det är en trevlig historia, speciellt i bokformat. 

Jag kanske ska hålla mig till det jag kan - boktips - och skita i det här pysslandet framöver. Tror det är lugnast för alla inblandade parter. 

OBS! Det här är inget fiskande efter "det blev ju visst fint"-kommentarer, spare me those och försäkra mig istället om att jag inte är ensam om att suga på att pyssla. 

 

Tjock träning

Jag har aldrig haft nån form av sport eller träning som hobby. Jag dansade i en street dance-grupp några år som tweenie och det gillade jag visserligen, men det rann ut i sanden. Minns inte ens varför, kanske det var en kompis som slutade, kanske det var nåt annat intresse som tog vid, kanske var det nåt annat. 

Jag hatade skolgympan, för jag var alltid sämst i allt - förutom aerobics och dans. Vilket vi hade nån gång i terminen, plus julfestens polonnäs. Jag hade inget bollsinne, hade för tighta hälsenor som gjorde ont när jag sprang och jag var rädd för nerförsbackar, hopptorn, bollträn och en massa annat som förekommer i skolgympan. Jag har heller ingen som helst tävlinginstinkt. Eller tålamod. Är jag inte bra på nåt så skiter jag hellre i det än försöker lite extra. Varför koncentrera sig på sånt man är dålig på när man kan fokusera på sånt man är bra på, typ att lösa mysterierna i Kitty-böcker före Kitty gjorde det?

Som vanligt var det dom (killarna) som var bra på nåt som satte dagordningen - ville dom spela fyra mål spelade vi fyra mål. Och det ville dom gärna och ofta. Fy fan vad jag hatar fyra mål fortfarande. Att gymnastiken i skolan inte är mer individbaserad och jobbar mer för att uppmuntra folk som jag (som antagligen behöver det mest!) att hitta sin grej gör mig fortfarande förbannad, men det är kanske ett annat inlägg. 

Det konstiga är att jag redan då visste att jag var tjock. Vilket jag verkligen inte var! Jag var inte tunn och smal som dom flickorna som skröt om att dom vägde 19 kilo när dom började ettan men jag var inte tjock. Tanken på en tjock kropp föddes mycket tidigare än den tjocka kroppen. Det var liksom min identitet, tjock och dålig på gympa. Jag visste redan då att min kropp var en kropp som ska tuktas och straffas. Fokus ska alltid vara på estetik, funktion är sekundärt.  

💪💪💪

Den här attityden har följt mig hela livet. Träning eller motion är inte en hobby, det är sällan kul och jag är inte naturligt bra på nåt. Så då fokuserar jag hellre på att läsa böcker. Jag har i olika perioder börjat med olika motionsformer; jag har gått på gym, jag har gått på pass, jag har dansat, jag har joggat och jag har simmat. Alltid med inställningen att jag måste göra det för min kropp ska tuktas och straffas. Jag ska gå ner i vikt. Vilket så klart alltid slutat med att det runnit ut i sanden, för om man ändå har en fri vilja, vem väljer att plåga sig själv? 

Det känns många gånger som att dom (killarna) som var bra på gympa fortfarande sätter dagordningen när det kommer till motion. Jag har samma hemska känsla när jag går in på ett gym som jag hade när det stod gympa på schemat i lågstadiet. Jag är fortfarande rädd för att nån ska bli arg på mig för att jag inte prickar bollen, inte ens med kärring-träet. 

Idag är jag ju onekligen tjock och det gör ju tröskeln ännu högre. Tänk om folk skrattar eller ännu värre - tycker synd om mig? Eller blir så där överdrivet peppande och börjar prata med mig som man pratar med ett barn; "ge inte upp, kom igen, du är jätteduktig!". Man ska ju träna för att man mår bra men man mår ju inte direkt bra av att höra sånt. Varje gång jag tänkt på att kanske gå på nåt pass eller till gymmet har jag vägt för- och de eventuella nackdelarna och nästan jämt har nackdelarna vunnit. 

💪💪💪

Jag brukar säga att man inte behöver älska sin kropp men att man ska äga den. En del av att äga sin kropp är också att erövra offentliga rum. Våga äta bland folk, våga träna bland folk, våga göra helt vanliga saker. Varje gång jag erövrar ett nytt offentligt rum fylls jag av en lättnad och en glädje. Ni vet såna där världskartor som man ska skrapa fram alla länder man besökt? Lite så är det att erövra rum; varje gång jag känner att jag besegrat en rädsla så känns det som att skrapa fram ett nytt land. Och ens egen värld blir lite större. Att rädslorna man har för såna utrymmen ofta är obefogade är ingen vits att säga, rädslor är inte rimliga. Men jag kan ju säga det i alla fall: det är sällan (om inte aldrig) så farligt som man inbillar sig. 

En annan aspekt av att äga sin kropp är att känna sin kropp och vad den kan göra. Det lär man sig genom träning. Det är en styrka att veta hur mycket man orkar och hur allting funkar. Det ger dig kontroll, eller i alla fall nån form av upplevd kontroll. Sen kan du bli sjuk och dö i alla fall, men är inte nån form av upplevd kontroll en grundsten för en fungerande relation. Du kan - och ska inte heller - inte kontrollera exakt hur en kompis beter sig eller lever, men känner du kompisen bra kan du i alla fall gissa dig till det. Din kropp är som en kompis. 

💪💪💪

Min förra depression gjorde att jag kände att jag inte längre ägde min kropp, jag kände inte ens min kropp. Då hade jag inte heller upprätthållit nån motionsform alls, jag hade inte gjort nåt alls på ett par år. Jag tror ju att jag skulle ha blivit deprimerad i alla fall, men det påskyndade och förvärrade det, det tror jag absolut. 

Förra hösten flyttade syrran hit efter många år i Vasa. För att undvika att vårt umgänge bara skulle kretsa kring godis och skvaller bestämde via oss för att börja spela badminton en gång i veckan. Syrran hade redan provat på det ett par gånger med sin sambo och tyckte det kunde va lämpligt. Som vanligt trodde jag att det skulle hålla i sig max nån vecka, men vi fortsatte spela en gång i veckan hela vintern och hela våren ut. Jag tror det var det att vi aldrig gick in med inställningen: nu ska vi gå ner i vikt, nu ska vi straffas och tuktas. Vi gjorde det bara för att göra nåt kul. Och det var kul! 

Sen kom sommaren och då tog vi en oplanerad paus. Man kan inte förväntas stå i en tennishall som är svettig och kvav redan vintertid när det är 32 grader ute. Men vi badade varje kväll hela juli. Aldrig att vi skulle simmat nån längd eller så, men är man i vattne och har plasktävling och kullerbyttetävling och stå på händerna-tävling i en timme eller två tycker jag faktiskt det räknas som motion det med. Men nu har vi fortsatt!

💪💪💪

Jag visste redan i somras att jag måste få nån ordentlig rutin på min motion när jag skulle gå från ett jobb som ändå var ganska fysiskt (försök själv servera 200 lunchgäster på två timmar) till ett mestadels stillasittande jobb. Det är så när man är 30, man kan tyvärr inte ta en o-ond rygg eller en o-stel höft för givet. 

Och nu har jag börjat. Zumba, badminton, simning. En gång i veckan vardera. Det känns som en bra blandning och det känns som nåt som faktiskt kan funka. Det hjälper förstås att jag har flexibla arbetstider och kan gå på förmiddagspass - det är alltid mycket tyngre att göra nåt efter jobbet. Jag är ännu sugen på att prova ridning och yoga, men det vågar jag inte riktigt ännu. Men nån gång kanske? Det är rum kvar att erövra, länder kvar att skrapa på kartan. Men jag är glad för det jag redan vågat.

Badminton är enkelt, där har man sin egen plan och ibland är den planen ett eget rum och man behöver inte bry sig om nån annan. Simning känner jag inte heller ångest inför, jag vet att många skräms av omklädningsrummen och duscharna, men jag har alltid upplevt det som avslappnade frizoner där man verkligen ser olika slags kroppar. Det är befriande på ett nästan 70-taligt sätt kan jag tycka. Här vaggar hängpattarna och bristningarna och ärren och gäddhängen och valkarna och lårskaven sida vid sida och ingen bryr sig. Zumban var värst, det kändes som en helt ny kontinent, men fan om det inte gick bra det också! Tipsar gärna om Studio Z här i stan, avslappnat och välkomnande och inte alls farligt. 

Jag har bara börjat men jag tror verkligen på det här. Mest för att jag för första gången går dit av rätt orsak. Fokus är på funktion, inte estetik. 

Jag ska vinna nåt, inte förlora nåt annat.

Ganska misslyckad shopping

Vi var ju på kompishäng- och museumshelg i Helsingfors i helgen. Sist och slutligen besökte vi bara Kiasma (köerna på Amos Rex?!) men hängde desto mer med kompisar. Hann träffa nästan alla jag vill träffa, bl a Daniela

Det brukar ju höra till en viss mängd shopping när man när på cityweekends. Eller ja, jag vet inte om nån faktiskt har shopping som intresse längre, det känns ju otroligt förlegat att köpa saker för att köpa saker. Men med det sagt, jag brukar tycka det är lite mysigt att gå runt i affärer och kolla på saker och eventuellt köpa nåt då. Den här mysiga känslan infann sig tyvärr aldrig den här gången. Istället blev jag bara trött och irriterad och svettig av vår lilla tur på stan. Men jag fick hemsläpat en del grejer i alla fall. Vill ni se?

40773062_233238500698602_8179767925356363776_n.jpg

En tunika från Monki, en ballongvisp, en julienneskärare, Peter Sandströms Mamma november och Jonas Hassen Khemiris Pappaklausulen.  Fast Sandström fick jag av förlaget så det räknas kanske inte. 

Och vet ni vad? Av allt detta är jag egentligen bara glad över böckerna och julienneskäraren. 

Tunikan är visserligen fin men jag köpte den mest för att jag nästan känner ett måste att köpa nåt på Monki när jag är där, eftersom det är min favoritaffär och den inte finns här. Jag är inte säker på att skogsgrönt är min grej men här sitter vi nu. DET ÄR JU SJUKT! Snälla säg att jag inte är ensam om att ha ett märkligt shoppingbeteende mellan varven. Och varför är det så svårt att erkänna att man inte riktigt är nöjd med nåt köp? Inte ens för mig själv har jag riktigt formulerat tanken på att det här var ett ganska ogenomtänkt köp före nu. 

Och ballongvispen, well. Det var ett planerat köp, redan dagen före vi åkte bestämde jag mig för att jag skulle köpa en ballongvisp och en julienneskärare, för vi har inga. Så jag gick in till stan med tanken: jag ska köpa en ballongvisp och en julienneskärare. Sagt och gjort. Va jätteglad tills jag kom hem och inser att vi visst har en ballongvisp och att det var en krullvisp vi behövde!!!! Jag hade kommit ihåg fel! Nu är nog inte en krullvisp livsavgörande att ha, men det är inte två jävla ballongvispar heller. Men en julienneskärare hade vi alla fall inte, så jag kan ju glädjas åt att jag kom ihåg rätt där i alla fall och inte kom hem med en osthyvel till. 

Och böckerna kan jag också va glad åt. Det är få författare jag köper inbundet så snabbt som möjligt, men Khemiri är en av dem. Och Peter är ju Peter, så jag kan nog med ganska stort lugn säga att här ser ni två bra böcker, även om jag inte läst nån av dem än. 

Jaja, konsumera medvetet kids och gör inte som jag. 

Nu ska jag göra ett födelsedagskort åt fammo och sen klä på mig badmintonkläderna. Det är säsongspremiär 🏸🏸🏸 Ska visualisera en ballongvisp varje gång jag smashar en serve.

Dagarna mörkna minut för minut

detalj ur Grayson Perrys The Vanity of Small Differences

detalj ur Grayson Perrys The Vanity of Small Differences

Aaah, september, äntligen är du här! Min kärlek till den här månaden är gränslös på ett nästan barnsligt sätt. Det finns liksom INGET med september som jag inte köper - rakt av. Eller jo, jag önskar att jag tyckte svamp var godare än vad jag gör. Men annars! Sällan ser ju september ut som det gör i huvudet på mig - sällan är ju bara en kavalkad av blåa himlar och röda löv och frasiga boksidor och rykande tekoppar och lyktor i kvällsmörkret men skulle ändå vilja påstå att september är en relativt pålitlig månad.

Ni vet alla pumpkin spice latte-memes? Tjejen det skämtas om - that's me. Skäms inte ens. I september fyller jag år också och det är en av de bästa sakerna med att bli äldre: de minskande kraven på att man ska tycka om saker som festivaler och backpackande är kul. JA jag tror att alla ska ha en period när man tycker att det är ok, t o m eftersträvansvärt att bo i

A) ett vandrarhem som nån bongrökande australiensare driver och/eller
B) ett nerpissat tält på en lerig åker

och du kan lika gärna ha din sån period när du är 20 för då tar du, din kropp och din omgivning minst skada av det och dessutom är den vedervärdig den här nyliberala trenden med ansvarsfulla ungdomar som äter brunch konstant - NI HINNER VA VUXNA SEN!!! - men med det sagt så är min egen vandrarhemsperiod nu över och det är ändå väldigt, väldigt skönt.  Är numera totalt bekväm i att va bekväm. En bra bok, ett glas vin, krypa upp i olika slags sittmöbler, gå och lägga sig tidigt mmmmmmm.

Det blev väldigt många, väldigt långa meningar just, ber om ursäkt för det. Jag blir bara lite upp i varv när jag pratar om september. Egentligen skulle jag skriva om veckan som kommer. 

Fast veckan som kommer är faktiskt ovanligt o-uppbokad, i min kalender är bara två födelsedagar och en Arbiskurs-start inskrivet. Än så länge. Är jättenervös och jättepepp på kursstarten, jag hoppas bara jag kan göra det så roligt för deltagarna som jag har tyckt olika skrivkurser varit. 

Jag ska också på riktigt riktigt börja skriva på mitt manus igen den här veckan. Tänkte försöka lägga en timme på det varje morgon eller eftermiddag i alla fall. Träffade Anna, min redaktör i fredags och fick en välbehövlig injektion av självförtroende. Så nu jävlar! Ska börja redan idag.

Och så ska jag fortsätta min nya friskvårdsrutin. Malin är borta den här onsdagen och jag vet inte om jag är redo att gå ensam på zumba ännu, så det kanske blir simning istället. Och så måste jag och syrran få bokat in en badmintontimme den här veckan, annars kommer det aldrig bli av. 

Men det jag ser fram emot mest den här veckan? Jo, månadens bokcirkelsbok är en personlig favorit som jag inte läst på flera år; Förnuft och känsla. Började läsa den igår på tåget hem, och ska definitivt fortsätta i veckan. Kanske med ett glas vin, definitivt uppkrupen i nån slags sittmöbel. 

tumblr_palp7zHDez1vwiyoqo1_500.gif

PS Detta blogginlägg av Underbara Clara är det bästa jag läst på länge. Det var exakt det här jag villa ha sagt när jag för nåt år sen skrev ett inlägg om att man borde sluta shame:a folk som handlar på H&M (och fick ganska mycket kritik). Läs det!

Önskelista

Nu är det officiellt september och min födelsemånad och det betyder att det är fritt fram för eventuella önskelistor. Jag fyller en sån intetsägande ålder som 31 i år men man kan väl önska sig nåt i alla fall? Egentligen är det mest för "content" jag skriver önskelistor, tycker det blir svårare och svårare varje år att pressa fram några slags önskningar. Jag har så mycket av det jag vill ha och det mesta jag behöver redan och det som eventuellt saknas föredrar jag ofta att försöka fynda på loppis. Men, så spirituell har jag inte blivit att att jag inte kan skrapa ihop några fina saker jag gärna skulle ha, bara för att. 

1045-dejfad-5L-01.jpg

 

Degskål i keramik t.ex. den här från Knabstrup Keramik
Vill ha en stor, helst fem liters degskål där jag kan ha bleka astrakanäpplen eller nåt annat lagom lantligt som aldrig kommer hända. Vill också så småningom avveckla alla plastskålar och grejs vi har hemma i köket. 

1String_iso.jpg


Stringhylla t ex härifrån 
Nu tänker ni kanske, vänta nu lite, köpte inte du en stringhylla för nåt år sen? Jo, det gjorde jag, men nu har jag kommit fram till att vi behöver en till och den här gången en helvit. Och helst en storlek större än den klassiska Pocket-varianten. Den ska hängas upp på tapetväggen i köket och där ska lite kaffekoppar och finglas stå för att på så sätt frigöra mera rum i våra köksskåp. Also I think it would look great. 

42639583_072_b.jpeg


Bananlampa, har bl a funnits här på Urban Outfitters
Jag ångrar att jag inte köpte en i Bristol, eftersom jag flera gånger gick förbi en affär med en liknande som den från UO och tänkte att en sån skulle passa mig. Den hade passat in på ett lagom opassande sätt hemma hos oss, det hade den. 

esther_williams_0.jpg

10-gångers-kort till simhallen  
Esther Williams får illustrera min plan om att på riktigt komma igång med simningen igen i höst. En bra start vore ett tiogångerskort till min lokala simhall. Nu när jag också har lite flexiblare arbetstider så borde det ju inte vara omöjligt att få till det.

887768455910_001_a2cace11bdc0488a8854f222f7a98486.jpg

 

Badmintonracket, t ex den här 
Och på tal om friskvård, nu när jag och syrran ska börja spela bäddari igen så skulle jag gärna ha min egen racket. Det går hur bra som helst att spela med Julia och Richies set, men nån gång ska man väl ha en egen också. 

1075555_in_xl.jpg

Bokstavsring från Chloé, finns t ex här
Ett litet guldigt E eller varför inte ett P hade jag gärna haft på fingret. Är egentligen astrött på ord och bokstäver på allt men är också nykär i ringar så va kan man. 

sarahklangmilkyway.jpg

Sarah Klang-vinyl, finns t ex här
Inga konstigheter egentligen. Det är en av de skivor jag lyssnat absolut mest på i år och tror den skulle göra sig bra på vinylspelaren i vinter när snöstormen viner utanför fönstret och rödvinet värmer i handen. 

 

Have you heard about this new thing called lagom?

I England sålde dom böcker med titlar som Danish hygge and Swedish lagom - the scandinavian way of living och sånt cräp. Nu när jag tänker efter så kanske det var "swedish fika" och inte lagom, men det är väl i så fall bara en tidsfråga för svenskans mest hatälskade ord att exporteras som begrepp och säljas vid kassorna på M&S. 

I alla fall, jag gillar tanken på det lagom:iga, men jag har svårt att omsätta det i praktiken. Jag är sällan lagom av nåt alls. Ta smink till exempel (och DÄR börjar dagens egentliga inlägg). Jag har i princip två ansiktslooker. Dragshow ELLER statarkärring från 1800-talet med 11 barn och en sönderarbetad höft. Dvs allt eller inget. Jag har varken problem med det ena eller det andra, men så är det bara. Sminkar mig gärna mycket och länge, men prioriterar sällan (aldrig?) det framför att t ex sova länge på mornarna. Har inte heller problem med att gå ut utan smink och min första instinkt är att fnysa åt människor som inte vill göra det men jag kväver fnysningen pga

1. de perioder där jag sminkat mig varje dag på jobbet t ex har jag märkt efter en stund att tröskeln att göra nåt utan smink blir högre. Det är en vanesak helt enkelt. 
2. jag har aldrig haft problem med akne eller nåt sånt, vilket gör att jag sällan känt behov att sminka över något på det sättet. 
3. jag är inte totalt empatilös

I alla fall, i sommar har jag utvecklat en ansiktslook som jag verkligen tangerar lagom. Det beror på att jag fått två nya produkter som jag verkligen tycker om och för att jag sommartid i alla fall får lite lätt gyllenton på mitt annars glåmiga och av dåliga sömnvanor och annars ansvarslösa leverne märkta anlete. Det är en look som ligger ganska nära det killar tror är "osminkat" - if u know what I mean. Nu vet jag inte om jag tycker det är en look att eftersträva MEN KAN EN KVINNA FÅ LEVA LITE och känna sig patriarkalt fräsch ibland?

40347614_254408305218653_8757121919188205568_n.jpg

Så här ser jag alltså ut utan smink. Nyvaken, lite lätt stirrig. En nästan unikt blå nyans under ögonen. Inte ful, men tvivlar på att Joakim Hillson skulle kalla mig vacker, hur ospacklad jag är. MEN DET ÄR SÅ HÄR VERKLIGHETEN SER UT JOAKIM!!!!

40467148_883575235164581_3983902867953025024_n.jpg

Och så här ser jag ut i detta nu, sminkad och grann och sittandes i en arbetskupé på tåget tillsammans med två tonåringar som verkar lagom roade av min och Pärs närvaro. Vi är på väg ner till Helsingfors för en hänga med vänner och gå på musem-helg. Ignorera förresten gärna märkena av mina brillor på näsryggen :-)) Men visst är det det bra lagom-look?!

Mellan dessa två bilder hände i och för sig en frukost, ett tillvaknande och ett ombyte i ljusförhållanden, men det hände också exakt tre produkter. Let me presentera min vardagsarmé av smink:

40355691_320530675392357_93622208219316224_n.jpg

Längst fram i bild har vi alltså Glossiers Boy brow som jag redan tidigare skrivit om. Mycket bra brynprodukt när man inte vill ha knivskarpa bryn. Jag använder färgen blond. 

En annan ny och väldigt trevlig kompis från Glossier är deras Cloud paint; rouge i krämformat. Jag skulle aldrig annars frivilligt använda kräm-varianten av nästan nåt, min hy är too oily för that shit. MEN Cloud painten lägger sig som den allra tunnaste lilla silkesduk på dina kinder och ger dig precis det där nypt i kinden-rosiga man vill åt. Jag använder nyansen Beam

Och till slut, mina mascaror. Jag har använt mascara från Lancôme i några år nu och tycker de passar bra till mina små fransfjun. Senast jag köpte köpte jag nån slags presentförpackning som reades ut på mellandagarna och fick små varianter av flera olika sorter, därför har jag små och flera tuber. Jag upplever inte nån större skillnad mellan dem meeen som de flesta mascaror är de som bäst när de just ska torka, så snart får jag nog slå till och köpa ny. 

Den här looken har nog också ett bäst före-datum är jag rädd, i vinter sen när min hy förlarat allt vad glow den nånsin haft, kommer jag nog reträttera tillbaka tlll primers och foundations och concealers igen. 

De här tre produkterna tar i snitt fyra minuter att applicera och tar mig från statarfru från 1800-talet med 11 barn och sönderarbetad höft till... the white girl i publiken på en dragshow. Och det är precis där jag vill va. Lite så där lagom helt enkelt. 

Nu ska jag störa de här ungdomarna mitt emot oss ännu mer genom att ta fram en av våra MEDHAVDA smörgåsar och äta. Hej då! 

 

Att förlåta sig själv för att man älskar sitt jobb

Mitt nya jobb tillåter mig att själv ganska långt bestämma var och när jobbar och det känns ju som den ultimata lyxen. Jag har ett jättetrevligt kontor att gå till om jag vill och hittills har jag utnyttjat den möjligheten fullt ut, eftersom som ni vet vid det här laget - jag älskar att ett kontor. Dessutom är det skönt att avgränsa jobb och fritid geografiskt så långt det går, speciellt när min sånt jag gillar att göra på min fritid ganska långt är sånt jag gör på mitt jobb. 

Men igår försov jag mig. Eller försov och försov, man kan ju inte riktigt försova sig när man inte har tider att passa. Men jag vaknade i alla fall av Pärs väckarklocka klockan 10 (där har vi också en frilansare och b-människa) istället för min egen klockan 8, vilket verkligen inte vara meningen. Har inga direkta syndabockar att skylla på, men det tog väldigt länge innan jag kom till ro och somnade.  

Hur som helst, istället för att stressa bestämde jag mig för att dricka kaffe och äta frukost i lugn och ro, men framför datorn. Pröva på det här med att jobba hemifrån. Vilket jag gjorde. Och njöt så ohemult av att det nästan känns fel att kalla det jobb. Vilket det ändå var, i allra högsta grad. 

För mig har jobb nämligen alltid varit en konkret, handgriplig syssla, en syssla du kanske blir svettig av, eller i alla fall trött i kroppen av. Det ska va jobbigt att jobba. Jag är uppvuxen med närvårdare, svetsare, frisör och snickare i föräldraskaran. Det är tydliga jobb med tydliga sysslor. Själv har jag sen mitt första sommarjobb som 14-åring haft jobb som städare, kioskbiträde, diskplockare, servitör, barnskötare, caféarbetare. Det är också tydliga jobb med tydliga sysslor. Sysslor som ofta gör en fysiskt trött och ibland svettig. Bra jobb, men tunga jobb. Det har många gånger varit jobbigt as fuck att jobba. 

Det här är också ett tungt jobb på sätt och vis, men på ett annat sätt. Det är så himla mycket att lära sig och så himla mycket att hålla reda på och sist och slutligen himla mycket att göra. Hjärnan går på högvarv hela tiden (kanske därför jag inte riktigt fick sömn kom jag på nu). MEN. Jag har inte kunnat skaka av mig känslan av att jag gör nåt fel, att jag inte jobbar tillräckligt.

Också en jobbvy. 

Också en jobbvy. 

Ska det liksom vara så här... lätt? Är det meningen att jag ska komma hem och ha energi över och typ orka göra saker eller träffa folk? Gå på zumba mitt i veckan?! (Som jag gjorde idag, nu var det sagt! Det var svettigt, roligt, jobbigt - i den ordningen. Är stolt och peppad att fortsätta och väldigt glad över att jag vågade!). Har jag missuppfattat nåt när jag cyklar både till och från jobbet med lätta tramp? 

Jag insåg igår vad det är. Jag älskar verkligen mitt jobb just nu. Och - det här är svårt att säga men - jag är bra på det. Det är därför det inte känns betungande. 

Bortsett från min senaste arbetsplats After Eight (som jag älskade från första stund så hårt att jag nästan blev ett med stället) så har jag inte gillat mina jobb speciellt mycket. Jag tror faktiskt inte man behöver tycka om sitt jobb för att utföra det och få ut nåt av det, om inget annat en lön, men det är ett faktum att jag åtta timmar om dan vantrivts. Mer eller mindre och inte konstant, men ändå, vantrivts. Och även om jag gillat dem, eller som i AEs fall älskat det, har det inte alltid varit grejer jag varit bra på. Inte på det här sättet i alla fall, när det bara känns så... självklart.

Och det är väl det. Jag är van och inlärd med att jobb tar energi mer än vad det ger. Jag är van med att känna mig obekväm och ledsen och trött och sur och liksom smutsig på nåt konstigt sätt efter en jobbdag. Nu kommer jag hem och känner mig mest glad och energifylld. Hur kan något jag älskar att göra så mycket var ett jobb?!

Vad vill jag ha sagt med det här egentligen? Jag vet inte, kanske bara att kompis, det går bra nu. Eller det att jag tror det sist och slutligen är en tillgång att ha den inställning till arbete och den bakgrund som jag har, det har gett mig en arbetsmoral och det har gjort mig effektiv. Det har gjort mig orädd för att hugga i när det behövs och det har gett mig en insikt över hur mycket jobb det ligger bakom något som jag annars kanske skulle ta för givet. Det har lärt mig att även när det suger kan man få något ut av det; en känsla av gemenskap och en känsla av sammanhang. Det har lärt mig att se strukturer.  Och det har varit nödvändigt, hela min karriär (tycker verkligen inte om att prata om "karriär", usch, men ni vet) har varit en lång kedja av tur och vara på rätt plats vid rätt tillfälle. 

Och om inget annat, har det gjort det mig så jävla tacksam. Jag kan inte och vill inte ta nån kredd för att jag är där jag är idag. Jag säger inte att jag inte förtjänar det, jag säger inte att jag inte jobbat hårt, men vi vet alla att det inte alltid räcker. Det har i mångt och mycket varit en kedja av att vara på rätt plats på rätt tillfälle. Jag vet inte vem jag har att tacka, turen eller ödet eller gud, men tacksam är jag. Tacksam för att efter 17 år av andra jobb äntligen ha ett jobb jag älskar och är bra på. Ett drömjobb. 

Och inte bara för att jag kan jobba hemifrån med en kaffekopp och och en katt i famnen då och då. Men jag skulle ljuga om jag sa att det inte hjälper :-))))

 

 

Climbing up on Solsbury Hill, I could see the city lights

Okej nu var vi aldrig uppe på Solsbury Hill, men vi körde förbi och det tycker jag räcker för att dra den referensen. Det skadar inte att lyssna på låten heller nu när jag tänker efter, här är den! 

Vi har kommit till sista dagen på vår Englandsresa. Eller egentligen näst sista, men sista dagen reste vi bara, så därifrån har jag inga trevliga reseminnen att berätta. Men näst sista, oj oj vilken dag! 

39468116_1846784138741375_7392758349965557760_n.jpg

Eftersom min längtan ut på landet var ganska stor men min längtan efter att själv köra i vänstertrafik var obefintlig hade jag efter lite googlande bokat en chartad busstur åt oss. Bussen lovade pricka av både ett och annat på min "Att se i England"-lista. Vi åkte från Bath halv nio på morgonen i vår lilla minibuss tillsammans med en familj utåtriktade amerikaner, en trevlig norsk mamma + dotter, två töntiga tyskar och ett par välskräddade men reserverade italienare. Och så vi då, som så klart inte hade med oss varken jackor eller paraplyer. 

39408988_455958481566792_7214158805045608448_n.jpg

Vilket inte va så bra eftersom vår först hållplats var Stonehenge a k a ett gäng stenar på en öppen äng. Tack och lov fick vi låna ett paraply av busschauffören, men det var verkligen ett pissregn utan dess like när vi anlände till Stonehenge. Trots paraply (och jacka Pär fick låna) var vi ganska genomblöta och frusna och sura efter två minuter där. Men efter en tekopp och en cheese and onion-pasty i caféet lyfte humöret något. Dessutom slutade det regna just när vi satt och tuggade i oss, så jag kommer alltid tänka tillbaka på den där ost-och-lökpastejen med värme. 

40313224_724863277848788_2826475654889865216_n.jpg

Själva Stongehenge då? Tja, visst är det coolt att inte veta varför eller när eller ens hur, men det är så mycket turistcenter och så lite magi att det är svårt att koppla bort de mängder av busslaster turister som kommer dit. Men visst, visst kittlar det fantasin. 

39346931_659018277812719_4232613686646145024_n.jpg

När vi anlände till nästa stopp på resan var det hur fint väder som helst. Soligt och lite blåsigt - det bästa! Bara nån halvtimme från Stonehenge ligger Avebury, som är en liten by belägen mitt i en sån där likadan cirkel som går runt Stonehenge och där det också finns stenar som... eh, ja står där. Stenarna är dessutom äldre än dom på Stonehenge och kommer från samma ställe och ingen vet riktigt heller vad dom använts till. 

Den här lilla dalen eller stora diket eller vad man vill kalla det är alltså handgrävt nån gång för skvattiljoner år sen. Och det går runt hela byn! Imponerande ändå. 

40202721_291143361674582_5267378669550043136_n.jpg

Stenarna står inte uppradade på samma sätt som på Stonehenge, men däremot står de mitt i en fårhage och man får röra dem och sitta på dem och det är ändå en stor fördel. 

39293452_231220120874565_6826435580201533440_n.jpg

Den här stenen skulle man t ex gärna sätta sig i, den ska göra dig mer fertil osv. Det är ju LOL så klart men onödigt att ta några risker. Den kallas hur som helst Devil's Chair, för den har en utgröpning lagom stor för en röv. Tyvärr ser det ut som att jag står och kissar på bilderna eftersom jag med all makt försökte att inte gå i regnpölen och va cool samtidigt. Vi gick en runda på ängarna och det var så härligt blåsigt och uppfriskande. Plus vackra vyer överallt. Svårt att känna att man inte får nån slags utomkroppslig upplevelse.  Älskade det.

Sen tog vi en cider på lokala puben och kände oss omåttligt engelska bland alla fish and chips and mushy peas-ätande människor. Mushy peas alltså... Don't get me started. 

40224806_701522833541628_7736901782902669312_n.jpg

Sen åkte vi till det jag hade peppat mest på - lilla byn Lacock!

39397732_511805122594189_5341589601276395520_n.jpg

Deras grej är att inget ändrats på 200 år. De yngsta husen är från typ 1700-talet och de äldsta från 1200-talet. Man ba okej, 1200-talet, thatzz cool, finns det nåt överhuvudtaget bevarat från 1200-talet i Finland?! Byn har av naturliga orsaker agerat inspelningsplats för bl a Downton Abbey, BBCs Pride and Predjudice och Harry Potter

39400774_1335615383236668_2877998881436598272_n.jpg

Det här är t ex Godrics Hollow-huset! 

40211530_2155762874747302_6334784012334137344_n.jpg

Där utanför träffade jag resans enda katt och fick världens hemlängtan. 

39454516_899008026950151_2739731110945619968_n.jpg

Hela byn var verkligen anglofil-porr. Gick mest och mös över att sånt här finns på riktigt. Familjen Talbot som typ ägde hela byn fram till andra världskriget valde att ge alla ägor till National Trust och idag är alla hus hyreshus som folk från trakten har företräde till, så byn har inte heller gentrifierats till tusen, som det annars ofta blir i pittoreska miljöer som det här. 

39344516_1776605102434648_5573434448470343680_n.jpg

Folk sålde grönsaker och sylt och sånt utanför sina dörrar vilket så klart va cute af. 

Det var verkligen så sjukt fint överallt, men det störde mig att de inte gjort byn bilfri. Den är liksom inte så stor att inte invånarna kunde parkera lite utanför och ändå ha bekväma gångavstånd överallt. Det stör ju bilden lite när man står och oooh:ar och aaah:ar över hus från 1200-talt och så kör en Fiat förbi. Men, vi talar ju ändå om landet som tycker parkettgolv i toan är rimligt, så man kan kanske inte kräva så mycket. 

39338700_280886882706222_6356137275469856768_n.jpg

Vi åkte vidare. Så här såg det ut utanför fönstret nästan jämt. Om man bortser från att bilden är tagen ur ett bussfönster så kunde man tro att det är en jävla Windows XP-bakgrund man ser på. Så otroligt vackert allting bara, som österbottning är ju kuperade landskap på det här sättet det mest exotiska som finns typ. 

39467809_1088772211293822_7377290789753192448_n.jpg

Det sista stoppet för dan var Castle Comb, framröstad till Englands vackraste by. Vilket man så klart förstår, beläget mitt i en dalsänka med bokskogen nästan som ett tak över sig och med såna här hus längs hela gatan - som utgör i princip hela byn, det är inte speciellt stort. 

39406673_1044829555676577_3364050572159221760_n.jpg

En fin kyrka hade dom. 

39442525_266514717505644_7750004065970421760_n.jpg

Och en stuga med mitt namn på sig! Tanten som är med i vänstra hörnet råkade komma ut just när jag stod och fotade och när jag sa "Sorry, but my name is Ellen" sken hon upp och sa "Well Ellen, welcome to your cottage!". Ba aaaaaaw <333 Sen fick jag höra av Pär att guiden hade sagt att stugorna här kostar flera miljoner pund så den drömmen gick i kras ganska kvickt.

Men tänk att ha en liten skrivstuga här! Hade verkligen inte varit dumt. Vackert så det tar andan ur en men typ inga affärer eller nåt att distrahera en med. Plus skakigt wi-fi. Försökte faktiskt fråga av guiden om det fanns några artist residences i Lacock man kunde söka, men tror inte han fattade vad jag menade. Men om nån på Kulturfonden läser det här tycker jag ni kunde undersöka saken! 

39442232_221614355181632_3680575655986069504_n.jpg

Och sen åkte vi hem till Bath och Bristol! Trötta och glada. Och det var den resan. Nästa dag tog i National Express till Heathrow och sen flyget hem. 

Jag har egentligen typ 2000 bilder till på kamerarullen på mobilen, men man får akta sig för att bli Den Där som visar dia-bilder ingen orkar se från semestern. Dessutom tycker jag det är lite jobbigt att redogöra för resor på det här sättet. Har ni frågor får ni gärna ställa dem, men jag lägger sällan/aldrig namn eller pris på minnet så LYCKA TILL :-)))))

Avsked till augusti

Gud, så dramatisk och romantisk rubrik, tyvärr lever inte inlägget upp till det, sry. 

Måndag igen då. Är fortfarande glad över att gå till mitt jobb, men måste erkänna att jag inte riktigt hade samma fjung i stegen imorse, jag är fortfarande trött efter helgen. Det är inte så bara att fest som 30-åring. 

40257917_220042102194992_5637019686940966912_n.jpg

Jag har på min jacka nu när jag åker iväg hemifrån. Och nya avsnitt av mina favoritpoddar i hörlurarna. Det känns som att livet har börjat på riktigt igen, sommaren är ju bara en låtsasgrej, en parentes där tiden står stilla och inget händer. 

Vad jag vill ha sagt är väl att det är höst och det är trevligt. 

Ska vi gå igenom veckan då? Yes, det gör vi. Jag vet inte om det här är en bra grej, att ha nån slags introduktion inför varje vecka, men ni får väl säga till om ni tycker det suger. Den här veckan blir det världens bästa månad också - september. Min födelsemånad dessutom, jag blir 31 i september. 

Måndag, idag ska jag äta lunch med syrran och äta middag med ett gäng Arbis-lärare. Utöver det ska jag jobba. Och gå och lägga mig tidigt. Jag och Pär har faktiskt en utmaning på gång som börjar den här veckan; ingen smartphone efter klockan 22. Det här ska leda till att vi ska läsa massa böcker är det tänkt. Det kanske inte låter speciellt drastiskt, men för oss är det nog det. Vi ligger och scrollar sida vid sida flera timmar varje kväll, samtidigt som bokhögarna på våra nattduksbord växer sig högre och högre. 

Tisdag har jag ett möte på After Eight - kul! 

Onsdag är jag lite nervös för, för på onsdag ska jag på zumba! Jag har inte varit på nåt pass sen mitt favoritgym stängde för typ fem år sen, så jag tycker en viss nervositet bara är rimlig. Men det ska också bli kul - och nödvändigt pga nu sitter jag ju faktiskt framför en dator hela dagarna. Det är ju inte riktigt hållbart i längden. Så nu har jag och Malin bestämt oss för att börja friskvårda tillsammans, hehe. Författare mot för tidigt förfall. 

Torsdag åker jag och Pär ner till Helsingfors för en casual helg utan allt för många måsten, vi vill mest träffa alla våra vänner där och hänga med dom. Och så ska jag träffa min redaktör på fredag och prata om t ex hur jävla svårt det är att skriva bok nummer två. Och så stannar vi där fram till söndag och sen är den här veckan slut. 

Men före det ska jag så klart blogga lite då och då. Så klart