En pasta, ett mönster och en skön bok

Hej kompisar! Visst känns november som en enda stor dementorattack, all ork och all glädje ba *slurp* ut ur huvudet. Det känns som att allt jag gör these days är att motverka lejdo på olika sätt. Som idag:

Klädde mig som en optisk illusion i beige - min älskade kappa (som passar till ALLT) och en leopardklänning och en leopardscarf. Mönster plus mönster lika med sant. Det är mitt hemliga trick: alltid när man känner sig som tröttast; klä dig som piggast. Eller addera läppstift till en annars trött look. Det lockar bort blickarna från påsar under ögonen och hängande axlar. Nu kanske beige inte känns som en jättepigg färg, men ärligt - skulle ni vilja se den här mönsterkombon i en skrikigare färg? I think not.

Och mina flaxiga Adidas Falcons till det. Beige och rosa tillsammans- inte helt fel. Bra färgkombinationer gör mig alltid glad. 

En annan sak som alltid gör mig glad och jag försökte mig på idag är pasta. Jag kom på igår att det är hundra år sen jag lagat vad jag en gång i tiden reklamförde här på bloggen som ”min bästa pasta”. Så idag fick det bli den te meddag.

Sicken tur att man bloggar och kan gräva fram favoritrecept när man glömt bort dem. Fast den hör gången gjorde jag den med spenat istället för grönkål, för det var det jag hade. Gick hur bra som helst det också.  Tricket är att krydda så mycket att spenaten bara anas. Det blev skitgott.

Fast bäst av alla beprövade metoder mot dementorväder hittills har Den Mysiga Ljudboken varit. Just nu slalomlyssnar jag på Stina Wollter Kring denna kropp (som jag inte hört tillräckligt mycket på för att uttala mig om än) och DEN LJUVA PÄRLAN OCH BÄSTA MEDICINEN MOT ALLT EVER How to eat av Nigella Lawson, inläst av Nigella själv. Det må vara en receptbok, men det är så mycket mer än så. Nigellas matprogram har länge varit mina go to-klipp på Youtube i tider av tröstbehov, om ni inte fattar varför orkar jag inte förklara. Man fattar, eller så fattar man inte. Att höra hennes sensuella röst förtroligt viska nån anekdot om när hennes mamma vispade maränger - det bemästrar de flesta dementorer. 

Så på sätt krigar jag vidare.  

Nej, alltså förlåt, nu använde jag ordet ”kriga” ironiskt på ett sätt som jag och Pär brukar göra sinsemellan men som jag nu insåg inte funkar att göra utan förklaring. Förklaringen är att både jag och Pärry avskyr det här trenduttrycket ”kriga”. Jag ska kriga för dig och vi krigar tillsammans och bla bla bla... Det är så fånigt. Ingen behöver kriga för mig, thank you very much. 

Det om det - imorgon är det fredag! Till och med i detta kaamos tycks fredagar glimra till lite i kalendern. Vad ska ni göra i helgen? Kan ni inte berätta?  

Pärspektiv: Ekenäs

 Äntligen! Idag är det dags för den länge efterlängtade andra delen av Pärs följetong av instick här på bloggen, med det otroligt vitsiga namnet Pärspektiv. Vilket passar alldeles utmärkt, eftersom jag är strängt upptagen med att bl a titta på Sopranos och sätta upp julstjärnor i fönstren. Varsågod, Pär!

En sak jag ganska snart lade märke till efter det att jag flyttat till Finland vårvintern 2016 var den stora hypen runt mors och fars dagar.

Visst finns de här begreppen också i Sverige och för många är det kanske viktigt även där, men jag har aldrig ägnat dem särskilt mycket uppmärksamhet, lika lite har jag eller någon annan, vad jag vet/minns, avsatt skoltid till att göra kort åt föräldrarna inför firandet. Det är en tanke som känns helt främmande för mig.

Kanske är det bra att lägga fokus på att i enlighet med vilket budord i ordningen det nu är hedra modern och fadern, men behövs det verkligen speciella dagar för det? Man ska vara så snäll som som möjligt mot sina föräldrar så mycket och ofta som möjligt, oavsett dag, menar jag. Nu ropar du kanske att det finns väl ingen motsättning mellan det och att ge föräldrarna en egen högtid, och nej, så klart inte, men det viktiga(ste) i relationen förälder-barn är ändå den grå (så passande att fars dag är just i november) vardagen.

Det går inte, eller är åtminstone svårt, att ha kvalitetstid utan kvantitet. Det gäller alla relationer och inte minst denna. Föräldrar och barn ska ju göra massor tillsammans. Slabba ner/städa, gå och handla, spela fotboll, pyssla, läsa, kanske resa och så vidare. Har man inte den där grunden att stå på finns förmodligen inte lika mycket att fira heller om det väl är dags för det.

Men. Det här skulle inte (bara) bli familjepolitik. En av mina egna föräldrar, min pappa, är död sedan snart tio år. När han levde var han intresserad av lite allt möjligt. Musik (kanske mest Bob Dylan och jazz av olika slag), lägga patiens, läsa (jo, alla de där ”pappaböckerna” om andra världskriget och diverse ledare och tänkare dök upp förr eller senare) och så prenumererade han på en tidning som hette/heter Byggnadskultur. Han gillade att se på hus och hur de var byggda. Visst var han typiskt medelklassig på många sätt? Jo, och snäll och smart också. Gjorde alltid något bra av det han kunde påverka. Till yrket var han datorförsäljare, och innan jag föddes var han på marknadsavdelningen (eller något sådant) på Kockums Jernverk i Kallinge. När jag var liten var det exklusivt att kunna säga att pappa jobbade med datorer. Det är inte riktigt lika speciellt längre. 

En gång för länge sen, kanske i mitten av 00-talet, när jag skulle till Helsingfors i något ärende när jag ännu bodde i Sverige sa pappa ”Ska du inte åka till Ekenäs en dag?”. Han hade läst och hört om den fina trähusstaden, och för egen del var hans erfarenheter av Finland huvudsakligen koncentrerade till olika jobbresor, mer eller mindre spritindränkta. Mamma har berättat att pappa nån gång på en fest i kanske Järvenpää fått så mycket sprit att han snabbt bedömt att han inte skulle klara att dricka upp det och flydde till en balkong för att hälla ut det. När han kom tillbaka uppfattade värdarna det som att han druckit upp och behövde mer, så problematiken återkom snabbt.

Hur som helst, jag åkte aldrig till Ekenäs den där gången, men det blev av senaste helgen i stället. Faktiskt på fars dag. Hans dag i Ekenäs kom aldrig, men det gjorde alltså min till sist. Jag har via vänner med konkret erfarenhet förstått att Ekenäs kanske är lite som till exempel Jeppis på det sättet att det kan vara både idyll och helvete på samma gång. Småstaden kan likaväl vara fond för en stillsam (pensionärs-?)tillvaro som ett fängelse för uttråkad ungdom eller människor som av olika skäl blir socialt kontrollerade till leda (eller ännu värre).

Inget är enkelt (stickspår: allra minst de ”förhållanden” som fattiga många gånger sägs komma ifrån), allt har en massa ansikten, och så vidare. Jeppis är till exempel helt fantastiskt händelserikt för sin storlek, och Ekenäs är helt ljuvligt vackert, kan jag konstatera efter ett och ett halvt dygn där.

Jag följde med Ellen när hon skulle delta i Ekenäs bokkalas. Det sägs kanske alltför ofta om städer att de är fina och lever upp på sommaren, men i fallet Ekenäs verkar det faktiskt stämma. Med det sagt vill jag gärna skjuta fram sommarstäderna övriga årstider. Det finns något väldigt tilldragande med den övergivenhet som präglar tomma, blöta kvarter vid havet i november. Särskilt om de är så snygga som i Ekenäs. Jag traskade runt i stan på lördagen och det kändes som en sagovärld. Mitt i allt detta bodde vi på Motell Marine, där tiden tycktes ha stannat nån gång på 70- eller 80-talet. Kallt och dragigt, lampknappar som höll på att lossna och sängöverkast med stora revor i. Billigt och helt funktionellt, samt en om inte härlig så i alla fall kontrast till den omgivning som var så pittoresk att man kunde spy. Är det här något som stadens turistbyrå blir överlycklig av att läsa? Jag vet inte, men jag vet att det är väldigt fint i Ekenäs, så åk gärna dit.

Saker jag ser fram emot just nu

Så här i mitten av november som vi är nu blir mitt behov av målbilder större och större. November känns som ett everlasting marathonlopp utan saftstationer och jag känner redan nu hur bröstvårtorna börjar blöda och skorna skava och magen mullra olycksbådande. Jag vet att alla inte bajsar på sig när de springer marathon, men det är bara en av många orsaker varför jag inte ger mig i den verkliga marathon-businessen - risken att det skulle hända.

Skulle ta en action-bild härom dagen på AE, men så här blev resultatet. LOL. Det blev ändå en ganska talande bild.

Nu har ju jag aldrig sprungit ett marathon, men jag gissar att det det börjar kännas lättare när man börjar skymta mållinjen och allt som hägrar efter den. Så här är nu de målbilder jag springer emot;

Try Poetry 2018
Okej, you got me - det här är lite lagom smygande reklam för ett event jag är ledare för. Men tro mig, jag skulle inte försöka prångla på er nåt jag inte trodde skulle bli skitbra.

Try Poetry är en årligt återkommande kurshelg i skrivande som arrangeras av Svenska Österbottens litteraturförening. Varje år vill man liksom skapa ett möte mellan poesi och nån annan konstform - i år fotografi. Nu låter det här kanske megaflummigt men ta det av nån som deltagit: det är inte alls så flummigt, det handlar bara om den där härliga symbiosen olika konstformer faktiskt kan leva i. Kreativitet föder kreativitet och då spelar det ingen roll vilket uttryck kreativiteten din tar. Så oavsett om du bara är intresserad av foto eller bara av att skriva - kom med i alla fall, man kan själv välja lite vad man pysslar med!

Det är inte alls dyrt - är du under 25 kostar det 30€ och är du över 25 och inte medlem i SÖL kostar det visserligen 60€. MEN då är mitt bästa hustla-tips att bli medlem i SÖL, som kostar 30€ och sen bara betala medlemsvgiften för kursen som är 15€. Således sparar du 15€ du kan köpa godis för. I priset ingår dessutom mat och boende!!!

Jag är en ganska dedikerad och rolig skrivkursledare HEHEHE och Martin som är med-dragare av helgen är världens mest sympatiska typ och Malakta (där kursen hålls i år) har ganska hög wow-faktor som ställe. Det finns alltså inga orsaker att inte unna sig själv en go’ jävla lägerhelg! Okej, slut på reklam.

Jul, jul, strålande jul
Mest den där granen då, hehe. Jag tänker mig hur en massa barn ska sitta och titta på den med tindrande ögon - men jag är osäker på varifrån de här många barnen ska komma ifrån. Jag har också helt valt att bortse från det faktum att katterna antagligen kommer se julgranen som en mycket välkommen ny leksak och förstöra både den och mina nerver på nåt dygn eller så.

Jag ser också fram emot att få spela min loppisfyndade Tommy Körberg-julskiva på repeat, på skålar med nötter och konfekt, på paketpapper och Karl-Bertil Jonsson på tv, på färg och ljus och värme. På gemenskap och rödvin. Och på alla dofter; kanel, nejlika, apelsin, tejp, mandelbullar, janssons och förhoppningsvis minusgrader. Och speaking of…

Minusgrader
Jag ser fram emot den dag jag kommer ner på morgonen och det ryker ur munnen när jag andas. Vill också kunna börja använda den fina mössa jag fick av min svägerska i födelsedagspresent.

First Aid Kit
Jag och syrran med våra respektive har köpt biljetter till First Aid Kits konsert i Helsingfors i januari. Vet inte när senast - om nånsin - det har hänt att jag gått på arenakonsert, men nu så! Vi köpte biljetterna redan för nån månad sen när vi kände att vi måste GÖRA NÅT. Älskar First Aid Kit och har lyssnat massor på deras senaste skivor, så hurra hurra!

Bebisar i bekantskapskretsen
Att vara “runt 30” innebär att an alltid har åtminstone en gravid kompis. Just nu har vi flera havande nära vänner och jag är så pepp på att få träffa alla nya nytillskott i umgänget. Det är nåt speciellt när folk man tycker mycket om förökar sig. Det är som att hitta två leksaker i cornflakes-paketet eller nåt. Plötsligt är det dubbelt så kul. Okej, asdålig liknelse, men ni fattar.

Runebergsveckan 2019
Okej, jag avslutar med lite reklam också SO SUE ME. Sitter med och planerar Jakobstads egen lilla litteraturvecka detta år och jag ser fram emot så många av de programpunkter vi fått ihop - och tro mig när jag säger att ni kommer få höra mer om dem sen - men en av dom sakerna jag ser mest fram emot är så klart att jag ska samtaaaala som det heter med ingen mindre än Sandra Beijer på scen. Vi ska prata om bloggande, bokskrivande och livet, typ. Jag är också ganska nervös för det här, för tänk om vi inte alls klickar och Sandra tycker att jag är världens tråkigaste? Plats, tid och hur ni ska göra för att inte missa detta historiska möte mellan bloggande giganter (LOLOLOLOL) kommer så småningom med det här händer alltså i februari. Men visst kan ni börja peppa redan?

Nästa Arbiskurs-tillfälle
Okej, en liten bonus. Kom just hem från kvällens kurstillfälle och det är en så fantastisk grupp jag får leda. Alltså verkligen! Blir så glad av få göra det här. Ser redan fram emot nästa veckas torsdag när jag får höra mera av vad de skriver. Jag vet jag låter nyfrälst och löjlig när jag pratar om skrivande ibland men va ska man göra när man älskar det man gör?

Världens bästa self-care tips!

Ett trendigt ord jag snappat upp den senaste tiden är: self-care. Att ta hand om sig själv. Det pratas om ansiktsmasker och egentid och badbomber och yogapass och antiinflammatorisk kost. Allt detta rätt och riktigt, man bestämmer ju själv vad self-care är för en själv och vad man mår bra av. 

Jag är ganska svag när det gäller att prioritera mitt eget välmående; träning är till exempel det första som ryker på foten när jag har det stressigt. Det är så lätt att flytta på timmen man egentligen skulle simma till förmån för en timme jobb extra. 

Men det är ju just när man har det som stressigast som self-care:n är som viktigast. En sak som jag verkligen försöker att inte kompromissa med (längre) när det kommer till self-care: att ha ett så jämställt förhållande som möjligt.

Som ena parten i ett heterosexuellt förhållande är jag bound att uppleva nån slags skevhet i fördelningen av sysslor och ansvar, det går knappt att komma ifrån, men det betyder inte att man ska sträva efter nåt annat än just det: total jämställdhet.

De här senaste veckorna har varit gah-ha-halna. Jag jobbar jättemycket, det har varit och är bokmässa och bokkalas stup i kvarten och utöver det har jag ett par skrivprojekt som pressar på och en del förfrågningar att ta ställning till. Plus ett aktuellt lägenhetsköp och en del annat. Vad gör jag då för att ta hand om mig själv?

Jo, jag gör mindre.

Till vardags-vardags - när det är lite lugnare än vad det är just nu -  har jag och Pär en ganska tydlig och välfungerande uppdelning av det hushålleliga. Pär byter kattsand, tar ut soporna, skurar toan och tvättar kläder. Plus att han är den som springer de flesta ärenden; hämtar ut från posten, köper en mjölkliter till och pantar burkar när det behövs. Jag dammsuger, lagar mat, storhandlar och står för det jag brukar tänka på som ”pynt och plock”. De här små, men ack så viktiga grejerna: torkar en yta här, vattnar en krukväxt där och kommer ihåg födelsedagar där emellan. Vet inte om det är 100% jämställt och uppdelat, men tror vi båda två är ganska nöjda med upplägget. 

De här senaste veckorna har jag lyft väldigt få och väldigt svaga fingrar här hemma. Det stör mig så klart, för duktig flicka-delen i hjärnan på mig är välutvecklad. Men när det börjar gnaga så försöker jag tänka: apapapap, nu utöver jag self-care här!

Jag gör vad jag kan och så lämpar jag över det som går på Pär. Han dammsuger köket som hastigast och går och hämtar hämtetofu när jag inte hinner/orkar laga mat. Och resten kan man skita i.

Nu är det ju inte meningen att Pär ska göra allt forever, det kommer nog en tid när jag får dra ett tyngre lass istället. Men, jag tror en viktig del av att leva så nära 50-50 uppdelning man kommer är att våga va bekväm med en 20-80 uppdelning i perioder också, i alla fall som kvinna i ett heteroförhållande.

Total jämställdhet är nämligen inte bara att på en tandemcykel trampa precis lika hårt hela tiden. Det är också att våga lita på att den ena trampar vidare och lite hårdare på tandemcykeln när man själv inte orkar. Att veta att cykeljäveln inte stannar för att man vilar benen en stund.

Det låter kanske som en självklarhet, men för mig har det långt ifrån alltid varit det. Tror det finns få män som skulle ens fundera över att man försummar sin del i förhållandet och hushållet i stressiga tider, men desto fler kvinnor som konstant har dåligt samvete. Och som stretar på, även när man egentligen inte hinner eller orkar.

Men idag är det faktiskt min viktigaste self-carerutin och tips: treat yourself till lite jämställdhet. Det är mer välgörande än vilken antiinflammatorisk smoothie som helst.

Två dygn i pyjamas

Hej! Klockan är alldeles strax ny vecka och jag ska ha workshop för en klass ettor imorgon på morgon - vilket jag för nån timme sen insåg var redan imorgon och inte på tisdag som jag trodde - så jag ska strax släcka lampan.  

Jag har enorm ångest eftersom jag gjort INGENTING den här helgen. Alltså verkligen ingenting. Igår kväll började jag i desperation skriva ett kapitel i min text, bara för att känna att jag levde. Hjälpte inte.

Skulle egentligen bada badtunna och dricka vin med Måndagsklubben igår kväll och idag skulle bokcirkeln egentligen sammanträda. Men efter en otroligt intensiv vecka (kan hända sen var helt normal egentligen men kändes intensiv pga förkylningen) med kraftig förkylning med tillhörande ledvärk (hej ålderdomen!) bestämde jag mig för att hoppa över badtunnan och bokcirkeln blev hur som helst flyttad så jag har bara legat här hemma. Legat ja, jag har knappt varit uppe i sittande ställning på två dygn. Det är inte ens bara något jag säger, utan det är helt sant. Bara idag har jag tagit TRE tupplurar. 

Det enda förnuftiga jag gjort under helgen är att jag börjat se på Sopranos. Bara 20 år senare men bättre sent än aldrig, right? Har bara sett en handfull avsnitt ännu, men det är ju skitbra. Alltså verkligen skitbra. Precis som alla sagt. Och det känns så matnyttigt, som att få en tallrik fammos mat efter en vecka på smågodis och läsk. Kan liksom inte sluta tänka på Tony Soprano heller, är jag lite latent attraherad av honom? Eller är det bara karisma? Idk, idk, tror jag väljer att inte öppna den Pandora-boxen.

De flesta har väl sett Sopranos redan, men om du likt jag tänkt på det som en gubbserie - lägg ner attityden nu och treat yourself till ett avsnitt. Fins på HBO.

En annan sak jag börjat med är att lyssna på Death in Ice Valley, en true crime-podd om ett norskt cold case. På 70-talet hittades en död kvinna i en vandringsled i Bergen, ett område som givetvis kallas Death valley. Hon är ihjälbränd och nån har ansträngt sig för att dölja hennes identitet. Ingen vet än idag vem hon är. Det här är som ett jäkla Kinderägg för true crime-fans, det fullkomligt kryllar av mystiska detaljer. Finns där poddar finns.

Nu är det officiellt ny vecka och jag har i alla fall levererat två bra tips, så nu ska nog jag sova. Igen. Det sjuka är att trots tre tupplurar idag kommer jag nog inte ha några problem att somna igen. Och kanske det är sömn precis det jag behövde, mår mycket bättre idag än vad jag gjorde i fredags kväll. Sömn alltså, så märklig företeelse.

Förresten, jag har dragit en vinnare i En liten bok-lotteriet och Heidi vann! Jag kontaktar dig per mejl!  

30 saker att göra för att mjuka upp november

1. Byt ut din kaffe mot en chai latte.  

2. Lämna en snäll kommentar på nåns insta. En kompis, nån du ser upp till, nån skulle vilja lära känna - alla blir glada av en snäll kommentar. 

3. Ligg skavfötters med nån du gillar i en soffa. 

4. Signa upp för den där gratis månaden på nån streamingtjänst. Sätt påminnelse i kalendern att avsluta före det börjar kosta.

5. Bjud över en kompis och be hen ta med sina favoritnagellack. Låna nån ny färg och erbjud din kompis nåt ur din samling.

6. Gå till biblioteket. Låna hem allt du blir sugen på. 

7. Umgås med ett barn.  

8. Ta hand om något du gillar - klipp klorna på katten, stoppa sockorna fammo stickat åt dig, lappa favoritjeansen, torka damm ur bokhyllan.

9. Sitt på en parkbänk precis så länge att du blir kall om kinderna, men inte får urinvägsinfektion.

10.  Ät en riktigt gräddig pasta.

11. Lyssna på en podcast och teckna.  

12. Läs dina gamla dagböcker. 

13. Gör eller köp den första julklappen. Lägg ner mycket tid på paketeringen.  

14. Tillsätt en tesked kanel eller två i kaffefiltret nästa gång du brygger kaffe.

15. Samla alla dina bästa memes på ett privat insta-konto och ge din bästis lösenordet till kontot i lilla jul-present.

16. Fråga om du får hälsa på nästa gulliga hund du möter på gatan.  

17. Tänd ett ljus. 

18. Möblera om eller bara flytta plats på prydnadssakerna i hyllan. 

19. Be en kompis du litar på att klippa ditt hår. Now is the time att prova luggen du funderat på! 

20. Se på första säsongerna av Gilmore Girls.

22. Skriv en lista på 30 saker du gillar med din kompis. Göm listan på ett ställe hen kommer hitta den.  

23. Ät gröt till frukost. 

24. Lyssna på den här spellistan!

25.  Gå en promenad sent på kvällen och kika in i folks fönster.

26. Städa ur alla gamla väskor och jackfickor och glädjs åt läppstiften, tändarna och mynten som du hittar!

27. Måla om en liten möbel. En pall eller stol är ett ypperligt första målarobjekt. Köp en liten burk färg i en nyans du blir glad av (be om hjälp av nån som jobbar med sånt) och tillåt dig själv att känna dig duktig.

28. Spela in en musikvideo med din kompis där ni dansar och mimar till nån bra låt.

29. Lyssna på när Tove Jansson läser Vem ska trösta knyttet? på Yle.

30. Och om inget annat hjälper - köp en lägenhet! Det gjorde vi idag och det känns fantastiskt! Berättar mera en annan dag.

En monstervecka

Jag var på Helsingfors bokmässa i helgen. Jag pratade på scen, kramade bekanta, skakade hand med nya bekanta och försökte hänga med i vimlet på dagarna och drack rödvin och vitt vin och eventuellt nån GT om nätterna. Kom hem igår kväll, mör som en oxfilé. Det är så roligt, men det är också så tröttsamt. Det är så extrema miljöer, man går in i nån slags undantagsmode som är svår att förklara för nån som inte är där.

Har suttit i olika möten hela dagen och sitter ännu och förbereder inför ett möte imorgon. Däremellan har jag hängt med min kompis Grim; vi har sett på Bamse, köpt en ficklampa som var jätterolig och läst Rassel prassel puss som jag köpte på bokmässan. Bäst var så klart dammsugardikten. Men mest har “vi” stått i soffan och pekat och ropat.

Imorgon drar också en vecka av besök i gymnasieklasser igång och jag känner mig inte så förbereedd som jag skulle önska, men det får gå som det går. Den här veckan kommer jag jobba jättemycket, så vi får se hur mycket jag hinner blogga, men nåt ska vi väl få till.

Ser jag fram emot nåt den här veckan? Jo, helgen. På lördag ska jag bada badtunna med Måndagsklubben och på söndag har vi bokcirkelsträff. Och så får jag sova <3333

Det ska jag förresten försöka göra nu också.

Häxor, läxor och inte så dödliga lektioner

Snabbt, det är bara timmar av veckan kvar - men vi hinner ännu gå igenom den.

Måndag och jag var lite seg efter att Pär blivit sjuk natten till måndag. Jag gjorde en playlist, igen. Kanske den bästa jag nånsin gjort. Här hittar ni den!

Tisdag eftermiddag jobbade jag med Moa på Robbans. Testade porträtt-funktionen på min nya mobil.

Onsdag morgon och jag var nyvaken. Första gången ordentligt utsövd den här veckan.

Onsdag eftermiddag jobbade jag hemifrån pga inbokad grej här hemma. Det händer spännande saker just nu - återkommer till det!

Torsdag låg jag längs riksåttan som ett sketet streck hela dan. Körde Jeppis-Vasa-Jeppis-sträckan två gånger, hade två författarsamtal, gjorde två intervjuer, fixade och trixade inför en fortbildning och öööh. ja, det kanske inte var så mycket mer, men det räckte till.

Fredag och jag satt på ordkonstledarutbildning (puh!) hela dagen. Det är så roligt att vår verksamhet äntligen kommit igång, jag är full av inspiration efter helgen!

Lördag och utbildningen fortsatte. Ibland har jag svårt att förstå att jag får jobba med det jag tycker om allra mest.

Lördag kväll och vi drack drinkar och såg gamla barnprogram på Youtube.

Söndag eftermiddag och jag har legat i soffan, druckit kallnat morgonkaffe (my favourite) och läst ett hemligt manus jag fått den stora äran att läsa. Mycket trevligt.

Och ute har det varit höst hela veckan.

En helt vanlig måndag

Hade tänkt göra ett foto i timmen-inlägg men det blev mest ett foto när jag kommer ihåg det. Men så här såg min måndag ut, as always sett genom min trogna mobilkamera.

Vaknar. Trots att jag vaknar sent, först efter nio, är jag dödstrött. det är en grej jag försökt sluta ha dåligt samvete för, att min dygnsrytm är mer av typen B. Jag är hellre upp längre och sover längre än vad som anses riktigt dygdigt.

Äter standardfrukosten till vardags - ostmackor och d-vitamin. Det är nu man ska börja ta dem för att ha nån nytta av dem sen i vinter - kom ihåg!

Kommer mig till slut i väg till jobbet. Det här är mitt skrivbord, på en bra dag heh. När jag fick två skärmar sa jag att visst, jag kan ha två skärmar, men jag kommer knappast få användning av dem båda. Nu använder jag så klart båda hela tiden. Det är väldigt praktiskt ska ni veta. Jag har också nyligen gått och blivit med arbetstelefon vilket känns helt galet vuxet och viktigt.

Sen jobbar jag ett par timmar. Här ser ni Robin, den ena av mina två kontorsgrannar. Den uppmärksamme märker också nu hur jag använder båda skärmarna - en för Facebook och en för nåt popupfönster, lol. Lovar att jag gör annat också.

Dags för lunch! Idag nudlar med både ägg och keso. Lite lyxigare så där. Två satsumas till efterrätt till och med!

Efter lunch jobbade jag lite till, sen gick jag ut på stan för ett par jobbrelaterade ärenden.

Hämta ut paket och köpa kontorsmaterial, t ex.

Sen drack jag en kaffe och jobbade ännu lite till. Favoritmuggen har fått flytta med till kontoret.

Vid fem gick jag hem. Då var det redan ganska mörkt och tyst i vår korridor. Här är affischer för två jätteroliga event jag tycker ni ska gå på. Mer om dem senare i ett annat inlägg.

Cyklade hem i kall, kall blåst. Så här såg jag ut förresten igår. Hörlurar - Urban Ears, tröja - Puma x Asos Curve, byxor - H&M, skor - Reebok, jacka - Lindex. Jag skrev mest det där för att få känna mig som en äkta bloggare, tror aldrig nån nånsin har frågat mig om var mina kläder kommer ifrån. Kändes lite kul måste jag säga.

Pär hade önskat sig plättar till mat så då blev det plättar till mat. Inser nu att det blev en väldigt grönsaksfattig dag igår, men tror ni mig om jag säger att vi faktiskt äter ganska mycket grönsaker i vanliga fall? Mvh vegetarianerna.

Efter maten spisade jag lite jazz. Nä nej, men jag satte på en skiva (James Blake den här gången) och gjorde lite sånt där småpyssel…

… vattna blommor…

… kolla på utsikten…

… och hänga med katterna. Ni ser ju Violas vilda entusiasm.

Sen satt jag mig ner och jobbade en stund. YES jag tänker på det som jobb när jag sätter mig och läser böcker inför bokmässan, för 1) det är ju faktiskt det 2) det påminner mig om vilken jävla dröm jag lever i och 3) det hjälper mig att faktiskt göra det och inte fastna i evighetsscrollande.

Viola höll mig sällskap. Det här är vår gemensamma favoritplats. Jag i vår läsfåtölj och Viola i famnen på mig i läsfåtöljen.

Sen skrev jag 1000 ord. Jag har bestämt att kapitel är ungefär tusen ord. Jag försöker skriva ett kapitel varje gång jag sätter mig ner. Jag försöker också inte skriva mer än så i gången. Man måste hushålla med ångan. Jag hade givetvis inte Ronald McDonald på skärmen, men det här är känsligt ännu. Man ska inte släppa in för mycket ljus i mörkrummet har jag hört. Tids nog. OM DET BLIR NÅT DET VET JAG INTE DET KANSKE INTE BLIR NÅT ALLS NI KANSKE ALDRIG MER FÅR LÄSA NÅT AV MIG MAN VET INTE JAG HAR INTE LOVAT NÅT!!!

Sen gjorde jag ansiktsmask (shoutout till alla halvblinda jävlar som måste använda glasögon även de femton minuter man sitter med ansiktmask)…

… och tog bort nagellack. Det är väl inte väldigt viktigt att berätta om, men det här nagellacksborttagningsmedlet som jag köpte på Boots när vi var i Bristol pga stort behov har visat sig vara jättebra?! Tror jag tog det billigaste bara för att jag behövde något, men det är drygt och effektivt och luktar inte ens illa? Tips för den som har vägarna förbi the UK. Annars köper jag alltid på Lidl, deras är billigast och lätt bäst, det lärde mig Ronja nån gång.

Sen var det inte så mycket mer med den dagen. Jag kröp till sängs med de här två och Pär (som nog deltagit i den senare delen av min dag, men som bara inte synts till här). Nöjesläste lite och somnade sen, säkert ganska mycket senare än många av er. Min dygnsrytm är som sagt inte så dygdig, men den duger.

Kan det inte alltid vara september?

Försöker inrätta mig i det lagomiga, försöker godkänna två rostmackor med ost och paprika som en fullgod frukost för nån som har svårt att få i sig frukost alls till vardags och på helgerna går all in med gröt och avokado och ägg. Försöker se det bra i att jag steg upp nio i alla fall och inte elva. Tuggar slött, drar ut på tiden. Jag packade simhallsväskan redan igår kväll, glad över att jag kom ihåg att packa två handdukar den här gången, en för håret och en för kroppen. Jag väljer alltid de snyggaste handdukarna till simhallen, de som är urtvättade och fläckade av vad jag hoppas är hårfärg kan man använda hemma där ingen ser en.

Redan när jag går ner för trapporna känns det bättre och jag känner mig ung, frisk, energisk! när jag slänger simhallsväskan i korgen och låser upp cykeln. Skulle egentligen vilja ta en selfie, men hejdar mig. Cyklar den korta biten till simhallen och går in, betalar och går in i omklädningsrummet. Räknar snabbt antalet nyckelband som hänger kvar i skåpen. Ganska många kvar, bra, det betyder att det förhoppningsvis inte är så många i bassängen. Byter om och igen tänker jag “gud vad jag är duktig!”. Går naken i duschen, ler vagt åt andra nakna människor, väldigt noga med att inte göra något som kan verka märkligt eller skumt eller som att jag ens är medveten om att andra är nakna men det är ju det enda man tänker på “här står jag naken, med andra nakna främlingar”.

Småspringer ner till bassängen. Tycker så om ljuden och lukterna i simhallen, kloret och klirret av nyckelbanden runt folks anklar och ekot av barnrop och olika plask. Det står gäng med pensionärer i varje bana så jag dyker in till “snabba simmare”-banan och har konstant dåligt samvete i en timme för jag är inte snabb. Jag glider av och an och har ganska bra tempo på, men är fortfarande långsammare än flera andra. I banan bredvid mig börjar vattengymnastiken igen, högtalarna spelar Nordman och Modern Talking. Det stör mig egentligen inte alls, men när en klass åtta-åringar (kanske) springer in simmar jag mina sista 200 meter snabbt som attan.

Blir alltid stenhungrig av att simma så köper tonfisksallad, yoghurt och knäckebröd på affären. Sitter i kontoret och äter och jobbar ganska bra, får mycket gjort. Känner mig duktig, en känsla jag ständigt strävar efter men sällan uppnår. Det ligger liksom i duktighetens anatomi att vara otillgänglig. Men idag känner jag mig ganska duktig.

Kommer hem och äter hämtetofu, pratar med Pär och hinner vila mig en halvtimme. Grönsakerna är krispiga och solen lyser in genom fönstret och katterna kurrar. Sen måste jag cykla till gymnasiet för att hålla i min kurs, men det känns inte som ett måste, det känns som ett privilegium. Det här högt, högt till himlen. Luften doftar kall jord och som vanligt när det är så bestämmer jag mig för att vara mer utomhus. Jag ska bli en sån som är utomhus mer.

Det är andra gången jag håller i Arbiskursen och det är ännu roligare än första gången. Så bra grupp, så bra och blandad. Folk skriver fantastiska små historier på de tio och sju och fem minutrarna jag ger dem. Skrivövningarna flyter ut i diskussioner om ångest och kärlek och en hel massa annat. Det är precis som det ska va på skrivkurs - det ska handla till åtminstone till hälften om annat. En och en halv timme räcker ingenstans och sen är det dags att cykla hem. Köper bröd och mjölk och smör i lilla affären, höstkvällen kniper i kinderna sista biten hem.

Fönstrena i vårt hus lyser ut i den blåa kvällen som små adventskalenderluckor. Grannen har till och med lyktor tända på balkongen. Tycker så om att komma hem, tycker så om att cykla på nästan folktomma gator blå kvällar. Tycker så om september. Kan det inte vara september jämt.

Vi ser på tv tillsammans, det spelar inte så stor roll vad det är vi ser, vi behöver bara nåt att samla oss runt. Katterna ligger i sina stolar som små fjällrävar, nosarna instuckna under svans och päls.  Vi äter rostbröd och dricker te.