Ett andetag djupt är livet, det är ett av mina favoritcitat. Det är en svensk poet, Paul Andersson som skrivit det, och jag tycker det är så, tja, sant bara. Vemodigt och påminnande.
Orsaken till att jag tar upp det är för att jag har tänkt gansak mycket på åldrande och livet och döden den senaste tiden. Inte av nån särskild orsak, kanske är det the big 3 0 som spökar, men mest är det bara för att jag insett en bieffekt av mitt åldrande.
Mest är det bara skönt att bli äldre tycker jag. Hittills har det mest känts som att sakta ner till behaglig gåtakt efter att ha sprungit det hårdaste man kan. Visst, lederna stelnar lite, men mest är det bara skönt. Jag vet att det är självgott och nedlåtande att säga att det bar blir bättre, men det är faktiskt så. När jag var yngre, typ i mina mest flammande tonår, var jag ofta rädd för att bli tråkig när jag blev vuxen. Jag tror jag skrev i nån dagbok, eller var det i nån MSN-konversation med nån, att människor verkar sluta brinna när de blir gamla (min defintion av gammal var kanske 18, lol) och att det gjorde mig förbannad. Att folk slutade brinna för saker och dessutom verkade vara liknöjda med att göra så. Lilla fjortis-Ellen, det finns olika sorts eldar. Det finns molotovcocktails och det finns bastuugnar. Jag är nog en bastuugn nu för tiden, och det är väldigt skönt.
Det jag kan sakna från tonåren är det där hudlösa. Jag drabbas mer och mer sällan av en låt på det där sättet jag gjorde förr och jag trycker inte längre en färdigläst bok mot bröstet för att jag inte vet vart jag ska göra av alla känslor den har väckt. Jag säger inte att det aldrig händer, men det är ett faktum att färre och färre kulturupplevelser kryper under skinnet på mig these days. Jag kan älska och hata nåt passionerat, men förr eller senare rinner det av mig som om jag var täckt av teflon. Det är kansek därför folk sällan byter musiksmak efter tonåren. Eller gör folk det kanske, jag har inga som helst belägg för den teorin annat än en vag känsla. Men jag skulle nog inte byta ut den här lugna behagliga gångtakten mot de där musikrusen.
Den bieffekt av mitt åldrande som jag då nämnde i början är att jag plötsligt blivit medveten om hur skört livet är. Jag kan inte sluta tänka på hur tunna tinningar är, hur nära blodådrorna ligger under huden, hur lite det behövs, hur små marginaler av liv vi faktiskt har. Livet är ju för fan inte djupare än ett andetag, precis ett andetag. Fram till för kanske ett halvår sen så har jag alltid sett döden som något stort, men döden är ju liten. Döden är ett felsteg, en halkning, en sekund från att hända nästan hela tiden.
Det jag är intresserad av är, om ni i ungefär samma ålder upplever nåt liknande? Inte så att jag går och tänker på döden konstant, men som att jag inte fattat att hela livet är en rad nära döden-upplevelser på band förrän precis just nu när min kropps förfall har börjat, enligt populär vetenskap. Jag tror ju inte jag är ensam om den här insikten, för jag tror ju inte att det är en slump att det är i den här åldern folk skaffar barn, springer marathon eller börjar hetsskriva på den där romanen så att man ska få färdigt den nån jävla gång. Man förstår plötsligt sin dödlighet och man försöker göra sig lite mer odödlig. Kanske genom tälja fram en kropp som orkar springa 42 kilometer i ett sträck, för om kroppen orkar det så kanske den orkar leva lite, lite längre än vad det var tänkt. Eller att man försöker lämna nåt efter sig, så ska det finnas kvar nåt som vittnar om min existens om hundra år. Ett barn eller en roman.
Vad vill jag ha sagt med allt det här då? Tja, inte så mycket egentligen. Bara att det är en märklig känsla när man faktiskt inser precis hur dödlig man är. Jag skulle inte kalla den för otrygg, snarare lite berusig. Jag har ett annat favoritcitat, jag kommer sällan ihåg exakt hur det lyder eller vem som har sagt det, men nåt i stil med: ett liv är bara en strimma ljus mellan två stora mörker. Det hade kanske varit skönt att tro på nån slags frälsning eller nåt liv efter det här, men det gör jag inte. Jag tror på dom där två mörkrena. Men även i mörker kan man känna silhuetter av nåt man inte ser och det förnekar jag inte. Och kanske jag har fel. Kanske slås det på en sån där byggplatslampa när man går in i det andra mörket, vad vet jag. Vad jag vet är att jag tänker fortsätta låna alla böcker jag vill på bibban, äta så mycket ingefärsstark mat som gommen tål, fortsätta prata skit med vänner, fortsätta ta sånglektioner, fortsätta hetsskriva på romanen, fortsätta skratta åt memes på Insta, fortsätta gå på bio på måndagar, fortsätta göra allt det där jag gillar.
Och nu har jag inte tid med dessa små grunda filosoferingar längre för jag måste se på Vem vet mest med Pär. Det gillar jag också.
Visst trodde ni att jag byggde upp till nåt crescendo här? Tyvärr ass, det här är bara lite lösa tankar. Fittigt.
