Ett trendigt ord jag snappat upp den senaste tiden är: self-care. Att ta hand om sig själv. Det pratas om ansiktsmasker och egentid och badbomber och yogapass och antiinflammatorisk kost. Allt detta rätt och riktigt, man bestämmer ju själv vad self-care är för en själv och vad man mår bra av.
Jag är ganska svag när det gäller att prioritera mitt eget välmående; träning är till exempel det första som ryker på foten när jag har det stressigt. Det är så lätt att flytta på timmen man egentligen skulle simma till förmån för en timme jobb extra.
Men det är ju just när man har det som stressigast som self-care:n är som viktigast. En sak som jag verkligen försöker att inte kompromissa med (längre) när det kommer till self-care: att ha ett så jämställt förhållande som möjligt.
Som ena parten i ett heterosexuellt förhållande är jag bound att uppleva nån slags skevhet i fördelningen av sysslor och ansvar, det går knappt att komma ifrån, men det betyder inte att man ska sträva efter nåt annat än just det: total jämställdhet.
De här senaste veckorna har varit gah-ha-halna. Jag jobbar jättemycket, det har varit och är bokmässa och bokkalas stup i kvarten och utöver det har jag ett par skrivprojekt som pressar på och en del förfrågningar att ta ställning till. Plus ett aktuellt lägenhetsköp och en del annat. Vad gör jag då för att ta hand om mig själv?
Jo, jag gör mindre.
Till vardags-vardags - när det är lite lugnare än vad det är just nu - har jag och Pär en ganska tydlig och välfungerande uppdelning av det hushålleliga. Pär byter kattsand, tar ut soporna, skurar toan och tvättar kläder. Plus att han är den som springer de flesta ärenden; hämtar ut från posten, köper en mjölkliter till och pantar burkar när det behövs. Jag dammsuger, lagar mat, storhandlar och står för det jag brukar tänka på som ”pynt och plock”. De här små, men ack så viktiga grejerna: torkar en yta här, vattnar en krukväxt där och kommer ihåg födelsedagar där emellan. Vet inte om det är 100% jämställt och uppdelat, men tror vi båda två är ganska nöjda med upplägget.
De här senaste veckorna har jag lyft väldigt få och väldigt svaga fingrar här hemma. Det stör mig så klart, för duktig flicka-delen i hjärnan på mig är välutvecklad. Men när det börjar gnaga så försöker jag tänka: apapapap, nu utöver jag self-care här!
Jag gör vad jag kan och så lämpar jag över det som går på Pär. Han dammsuger köket som hastigast och går och hämtar hämtetofu när jag inte hinner/orkar laga mat. Och resten kan man skita i.
Nu är det ju inte meningen att Pär ska göra allt forever, det kommer nog en tid när jag får dra ett tyngre lass istället. Men, jag tror en viktig del av att leva så nära 50-50 uppdelning man kommer är att våga va bekväm med en 20-80 uppdelning i perioder också, i alla fall som kvinna i ett heteroförhållande.
Total jämställdhet är nämligen inte bara att på en tandemcykel trampa precis lika hårt hela tiden. Det är också att våga lita på att den ena trampar vidare och lite hårdare på tandemcykeln när man själv inte orkar. Att veta att cykeljäveln inte stannar för att man vilar benen en stund.
Det låter kanske som en självklarhet, men för mig har det långt ifrån alltid varit det. Tror det finns få män som skulle ens fundera över att man försummar sin del i förhållandet och hushållet i stressiga tider, men desto fler kvinnor som konstant har dåligt samvete. Och som stretar på, även när man egentligen inte hinner eller orkar.
Men idag är det faktiskt min viktigaste self-carerutin och tips: treat yourself till lite jämställdhet. Det är mer välgörande än vilken antiinflammatorisk smoothie som helst.
