Samvetskjolen

Idag hade jag den första av en serie workshops i gymnasiet. Det är alltid spännande när man ska ställa sig inför en ny grupp och kanske speciellt en ny grupp tonåringar, så jag låg länge och tänkte vad jag skulle ha på mig igår kväll. Det brukar va mitt sätt att somna; tänka ut olika outfits till dagen därpå. Man kanske inte slipper nervositeten helt, men det är lite enklare att spela självsäker iaf om man har en outfit man känner sig åtminstone bekväm - och helst lite snygg - i. 

Lyckligtvis var jag lite för tidig till mitt möte med Nina på Projekt Liv igår, så jag gick in till Lindex (som ligger mitt emot Projekt Livs kontor), har inte varit där inne på... Vet inte hur länge sen sist? Nu vill jag inte alls uppmuntra till impulsstyrd rea-shopping, men där på en galge, inklämd mellan en massa strunt hittade jag den. Samvetskjolen. 

Jag tror det är Lotta på Bråkmakargatan som pratar om att hon vill ha sin ”röda samvetsklänning​”, nånstans har jag tagit det ifrån och eftersom min garderob lider brist på äkta sammet kan vi väl fortsätta kalla diverse plagg samvets-den och den. 

För er skull hoppas jag ni läser detta på mobilen så att ni åtminstone slipper se kornigheten i dessa sen eftermiddag i oktober-bilder uppblåsta på stor skärm. JAG ORKAR INTE LÄRA MIG SYSTEMKAMERAN SORRY!!!! 

Polotröjan är en jättegammal sak från H&M (undrar om jag t o m ärvt den av syrran...?), t-shirten en svart t-shirt, eventuellt även den med härstamning H&M och kjolen då, den kostade mig sex euro på Lindex igår.

Känner mig snygg OCH bekväm i den. Plus att alla nyanser av lila och gredelin är så trevligt så här års. Tror jag kommer få stor nytta av min sex euros samvetskjol i vinter.

Och workshopen gick bra! Kanske tack vare kjolen, vem vet. Nu är jag ledig helakvällen och det har jag firat genom att dammsuga och laga makaronilåda. 

Luffarschack och skulptursneakers

Idag har jag en sån där dag där jag tycker att jag är skiiiitsnygg. Det händer ganska sällan, för det är många stjärnor som ska rätt på himlavalvet för att den känslan ska uppstå. Det ska va en bra hårdag, du ska ha sovit tillräckligt, dina favoritkläder för tillfället ska vara rena och hormonkurvan ska peka uppåt, eller neråt eller vart de nu pekar. Och idag! Idag tänkte jag modeblogga.

Så här ser jag ut idag! Lite moderiktigt trulig uppsyn och lite artsy touch med den suddiga kvalitén. Jag har en (ganska ny faktiskt!) klänning med polokrage från Asos, en rutig rock från Asos och good old leggings från Kappahl. Jag samlar mer eller mindre på svarta raka vardagsklänningar och det här nyförvärvet är en favorit för tillfället, mycket tack vare polokragen.

Kappan köpte jag på rea i den varmaste sommarhettan och den är en av orsakerna till att jag längtat till detta nu, när vädret tillåter kappor. Jag kallar den för min författarkappa, för jag känner mig otroligt intellektuell i den och jag invigde den på Bokmässan nu, trots att det egentligen var lite för varmt. Svettades enormt hela helgen, men det kan det va värt. Kappahls leggings är bäst ingen protest, den som säger emot är en idiot. De är föredömligt höga i midjan och påsar sig inte vid knäna trots konstant användning.

Jag har också mina älskade Reeboks på mig idag. Skor är verkligen en sak det lönar sig att satsa på. Skor och ytterplagg - det är ju det man har på sig varje dag. Kan känna mig som värsta mommon ibland med mina “förlåtande” tunikor och “smickrande” sjok, men BOOM! lägger jag på mig mina skulpturala sneakers och jag är plötsligt Kakan Hermansson, jag är plötsligt medveten, jag har plötsligt en stil. Jag är plötsligt en sån som inte bryr mig om att världen i o m den här bilden ser allt damm under min byrå :-)))) Hempositivitet, kallas det visst?

Swag, swag.

Till och med mina naglar är nylackade och fixade! Älskar att missmatcha med nagellack, älskar väl kanske att missmatcha överhuvudstaget. Och ja, det är ett ärr från en piercing jag hade i läppen när jag var 17 som ni ser under underläppen. Det är en sån grej som folk alltid kommenterar, lite på samma sätt som “är du vänsterhänt!”. Hade en ring i underläppen i nåt år, tills jag tröttnade. Haft ärret i tretton år nu? Helt klart värt det - obs, ej ironisk. Hellre lite ärr än aldrig vågat pröva mig fram.

Ja, så det var dagens modeblogg det. Som ni märker har jag en del att lära ännu kring poserande, städande och fotografering. Men dagar som denna tycker jag faktiskt jag i alla fall har stil nog att va modebloggare.

Peace out!

Have you heard about this new thing called lagom?

I England sålde dom böcker med titlar som Danish hygge and Swedish lagom - the scandinavian way of living och sånt cräp. Nu när jag tänker efter så kanske det var "swedish fika" och inte lagom, men det är väl i så fall bara en tidsfråga för svenskans mest hatälskade ord att exporteras som begrepp och säljas vid kassorna på M&S. 

I alla fall, jag gillar tanken på det lagom:iga, men jag har svårt att omsätta det i praktiken. Jag är sällan lagom av nåt alls. Ta smink till exempel (och DÄR börjar dagens egentliga inlägg). Jag har i princip två ansiktslooker. Dragshow ELLER statarkärring från 1800-talet med 11 barn och en sönderarbetad höft. Dvs allt eller inget. Jag har varken problem med det ena eller det andra, men så är det bara. Sminkar mig gärna mycket och länge, men prioriterar sällan (aldrig?) det framför att t ex sova länge på mornarna. Har inte heller problem med att gå ut utan smink och min första instinkt är att fnysa åt människor som inte vill göra det men jag kväver fnysningen pga

1. de perioder där jag sminkat mig varje dag på jobbet t ex har jag märkt efter en stund att tröskeln att göra nåt utan smink blir högre. Det är en vanesak helt enkelt. 
2. jag har aldrig haft problem med akne eller nåt sånt, vilket gör att jag sällan känt behov att sminka över något på det sättet. 
3. jag är inte totalt empatilös

I alla fall, i sommar har jag utvecklat en ansiktslook som jag verkligen tangerar lagom. Det beror på att jag fått två nya produkter som jag verkligen tycker om och för att jag sommartid i alla fall får lite lätt gyllenton på mitt annars glåmiga och av dåliga sömnvanor och annars ansvarslösa leverne märkta anlete. Det är en look som ligger ganska nära det killar tror är "osminkat" - if u know what I mean. Nu vet jag inte om jag tycker det är en look att eftersträva MEN KAN EN KVINNA FÅ LEVA LITE och känna sig patriarkalt fräsch ibland?

Så här ser jag alltså ut utan smink. Nyvaken, lite lätt stirrig. En nästan unikt blå nyans under ögonen. Inte ful, men tvivlar på att Joakim Hillson skulle kalla mig vacker, hur ospacklad jag är. MEN DET ÄR SÅ HÄR VERKLIGHETEN SER UT JOAKIM!!!!

Och så här ser jag ut i detta nu, sminkad och grann och sittandes i en arbetskupé på tåget tillsammans med två tonåringar som verkar lagom roade av min och Pärs närvaro. Vi är på väg ner till Helsingfors för en hänga med vänner och gå på musem-helg. Ignorera förresten gärna märkena av mina brillor på näsryggen :-)) Men visst är det det bra lagom-look?!

Mellan dessa två bilder hände i och för sig en frukost, ett tillvaknande och ett ombyte i ljusförhållanden, men det hände också exakt tre produkter. Let me presentera min vardagsarmé av smink:

Längst fram i bild har vi alltså Glossiers Boy brow som jag redan tidigare skrivit om. Mycket bra brynprodukt när man inte vill ha knivskarpa bryn. Jag använder färgen blond. 

En annan ny och väldigt trevlig kompis från Glossier är deras Cloud paint; rouge i krämformat. Jag skulle aldrig annars frivilligt använda kräm-varianten av nästan nåt, min hy är too oily för that shit. MEN Cloud painten lägger sig som den allra tunnaste lilla silkesduk på dina kinder och ger dig precis det där nypt i kinden-rosiga man vill åt. Jag använder nyansen Beam. 

Och till slut, mina mascaror. Jag har använt mascara från Lancôme i några år nu och tycker de passar bra till mina små fransfjun. Senast jag köpte köpte jag nån slags presentförpackning som reades ut på mellandagarna och fick små varianter av flera olika sorter, därför har jag små och flera tuber. Jag upplever inte nån större skillnad mellan dem meeen som de flesta mascaror är de som bäst när de just ska torka, så snart får jag nog slå till och köpa ny. 

Den här looken har nog också ett bäst före-datum är jag rädd, i vinter sen när min hy förlarat allt vad glow den nånsin haft, kommer jag nog reträttera tillbaka tlll primers och foundations och concealers igen. 

De här tre produkterna tar i snitt fyra minuter att applicera och tar mig från statarfru från 1800-talet med 11 barn och sönderarbetad höft till... the white girl i publiken på en dragshow. Och det är precis där jag vill va. Lite så där lagom helt enkelt. 

Nu ska jag störa de här ungdomarna mitt emot oss ännu mer genom att ta fram en av våra MEDHAVDA smörgåsar och äta. Hej då! 

Jeansbyxans vara eller icke vara

Hej hej bloggen! Idag hände något oväntat och storartat: jag hade jeans på mig! 

Kolla! Här är jag i jeans på jobbet! Här ser ni kontoret förresten. Jag delar det med två andra, mitt skrivbord är det med blomman på. 

Jag kan inte komma ihåg senast jag har haft jeans på mig, det är inte bara den varma sommaren som utgjort pausen utan också kanske nåt år av en evig tights & klänning-look. Det här är första gången i hela mitt liv som jag har ett jobb som inte kräver en särskild klädsel eller ens funktionell klädsel på det sättet - jag kan basically ha på mig vad jag vill! Inom rimlighetens gränser då, misstänker det skulle börja harklas menande om jag kom in i t ex ringbrynja och bikini.

Jeans har jag visserligen kunnat ha på mig på After Eight också, men eftersom jag har värdesatt funktionalitet OCH bekvämlighet när man går från att servera lunch till att sitta och skriva utan att byta om, så har jeansen i min garderob fallit i glömska. 

För det är ju jävla obekvämt med jeans alltså! Jag KAN inte köra 12 timmars dagar i jeans, speciellt inte när halva dagen är att sitta ihopsäckad framför en dator. Det går bara inte. Det känns som att ha tvångströja på sig. Och när det finns så mycket equally snygga alternativ! Tights och klänning - sällan fel.

Fattar inte Pär och hans likar som går i jeans 24/7. Om jag haft jeans på mig en dag på jobbet så är det  absolut första jag gör när jag kommer hem att ta av mig dem. Men Pär, nä han ligger i soffan och kollar tv i jeans, går promenader i jeans och äter frukost i jeans. Helt ofattbart för mig. Jag har en teori om att det här är ett manligt beteende (om vi nu ska prata om manligt och kvinnligt men), men det här baserar sig bara på studier i min egne nära familj. Är ni såna som kan vistas i jeans längre tider eller är ni team Ellen?

Satt som i givakt i min kontorsstol hela dan och krossade eventuellt nån mjälte när jag hoppade på cykeln i morse pga denna kompromisslösa linning och stadiga tyg. Man kan ju fråga - varför? Är det värt detta självspäkeri? 

Ja, kanske. Ibland i alla fall. För det är ju jävligt snyggt med jeans, det är det.

Igår kväll låg jag och funderade ut vad jag skulle ha på mig nästa dag och mina tankar drogs nästan omedelbart (via en ribbad pennkjol som jag älskar men inte riktigt hittat användningsområde för ännu) till dessa mom jeans jag köpte på Asos rea i somras men inte använt än.  

Kände mig så jävla phresh imorse när jag drog på mig dom och en vit tisha. Kände mig som Dylan i Beverly Hills, vilket vi väl alla kan enas om är en eftersträvansvärd känsla.

Kände mig snygg ännu när jag kom hem, nu med en min favorittröja som värmande lager. Jeans ändå - så snyggt. Och jag får ju försöka komma ihåg att det här är ju ändå första gången jag använder just de här jeansen, jag har ett par ingångna i garderoben som är betydligt mer förlåtande. Och även de här ska väl nötas ner och mjukna i sinom tid.

30 sekunder efter att jag tagit den här bilden, sprungit upp för trapporna och stängt dörren bakom mig slet jag av mig brallorna. Nån måtta med snyggheten får det ändå va.

Och nu ska jag iförd min mjuka, jättesköna, inte alls Dylan-i-Beverly-Hills-iga tights laga mat. 

30 år av snabba beslut - en studie i hår

Hej! Idag tänkte jag bjuda med er på en tidsresa, en walk down memory hair line - jag tänkte gå igenom frisyrer jag haft. I alla fall de frisyrer som fastnat på bild genom åren; jag har ju nämligen levt en stor del av mitt liv so far före selfies och kameror i varje telefon. När jag tog studenten fick jag en digital kamera. En liten, klumpig sak värd cirka noll euro idag. Bara som jämförelse liksom. Därav också varierande kvaliteten på bilderna här nedan. 

Men nu börjar vi! 

En gång var jag barn och rockade klassisk barnfrisyr. 

Tjock lugg osv. 

Det här är jag på ettans klassfoto. Av nån anledning tog vi foto på våren det året. Det sammanföll dessutom med en hemsk pollensäsong och det här är resultatet. Fin med rosett i det råttfärgade iaf.

Jag vet inte om det var ett aktivt beslut, men mitt hår fortsatte växa i takt med mig själv. 

Mitt långa och fina hår var liksom min grej, var ganska stolt över det. Jag och en annan på klassen tävlade om vem som hade längst pannlugg. Pannluggen stylade man genom att dra den bakåt med ett diadem och sen puffa fram den lite, så att man fick den åtrådvärda volymen.   

På fyran var det så här långt. Det gick mig ner till röven när det var som längst.

Sen på femman sa jag åt mamma att klippa mig som Jennifer Aniston. Du måste ju börja föna det varje dag om du ska se ut som hon, sa mamma. Jaja, sa jag. Så mamma klippte. Och jag fönade aldrig, mohahaha!

På sexan snaggade jag mig och klippte kort och färgade trendriktigt mörkt underhår, precis som det skulle va 2000. Hittade inga bilder från den tiden (online, orkade inte söka irl) men på sjuan hade det växt ut så här mycket till klassfotot. Snyggt ostylat med sömnrufs i luggen också. 

I samband med att mamm och papp skilde sig på sjuan bestämde jag mig för att bli annorlunda. En fördel med när ens päron ligger i skilsmässa är att ingen har riktigt energi eller tid att övervaka dig. Så börjar de Experimentella Åren. Här är en ganska modest rödaktig nyans.

 Åttan och imagen var allt. Man kunde ju givetvis inte vara blondin och lyssna på Broder Daniel. Luggen började kammas snedare och snedare tills min panna såg ut som en gubbe med hämtehårs flint. 

Här gör diademet comback! Nians kompisfoto och kajalen vässtes tills den brann! Luggen den... Nej, jag vet inte.

Peak panda.

Lagom till gymnasiet lättades looken upp med blonda slingor to the max. Plus tonade brillor MMMMM 2003 du var ett läckert år.

Jag höll nästan på att glömma min mest ikoniska frisyr?! Den millimeterkorta feministluggen anno 2005!!! Såg helt jävla galen ut och vet ni vad? DET ÄR SÅ HÄR JAG SER UT PÅ MITT KÖRKORT HAHAHAHA!!! Bildbevis: 

Luggen, ögonbrynen, glasögonen.... It’s a look. 

Annars var gymnasiet ganska lugna hår-år vill jag minnas, dels för att jag var för deprimerad för att tänka på hår HAHAHAHA. Minns att Jutta klippte mitt hår under ett träd i Skolparken en gång. Obrytt med utstuderat. Så här såg jag ut när jag tog studenten i alla fall. En ganska fin chokladig ton men är osäker om jag skulle försöka mig på den idag. 

Klipp till Åbo! Men där emellan hann jag faktiskt med en permanent också, det är sant :-D Oh Well. Här rökte jag inomhus, hade gärna djupt urringat och håraccessoarer. Det här teatrala flapperbandet med fjädrar och paljetter hade jag köpt på UFF. Gick kanske inte omkring med det till vardags, men ändå. Håret det var hemmafärgsrött.

Lite blondare rufs. Här inleds mina bohemiska år. Marknadssjalar, smycken som klirrade när jag rörde mig och aldrig, aldrig borstat håret.  

Här har jag stulit en blomsterkrans och dekorerat rufset med. Det syns inte här, men hade nån grön och rosa slinga i luggen eftersom jag hade färgat en kompis mohikan och tyckte det var onödigt att slänga färgen som blev över. YOLO.

Sen flyttade jag till Tyskland och bohemstilen blomstrade. Tyckte en bakfull söndag att hemmagjorda dreads var en bra idé så då gjorde vi såna. Dom såg FÖR JÄVLIGA ut.  

När jag kom hem tvingade mamma mig att reda ut skiten. Jag sov med balsam i håret en vecka och kammade hela tiden. Tack och lov var dom inte så noggrannt gjorda så det gick till slut. Blev lite tunnhårigare bara. 

Sen klippte jag lugg igen.  

Och hade jätterött hår och mycket solpuder. 

Hux flux klippte jag kort hår!  

Och färgade det... Well, grått. Här har jag börjat jobba på AE om ni undrar över bilderna.  Minns att håret nästan frasade sönder mellan fingrarna efter den här chockblekningen. 

Så jag blev brunett igen. Och lockade håret stort för AEs 25-årsfest. 

Håret växte (mitt hår växer som ogräs, tack och lov) och det blev först lila en kortkort period, ett par veckor kanske, pga jag och Hillbom tyckte det skulle va kul, sen blev det rött igen.

 Håret växte...

 ... och växte. Bra gardinlugg här ändå!

Blekte det igen. Var superblond!

Klippte lite lugg mellan varven.  

Men hade också längre hår än på länge! Scrunchien var min bästa vän ett par år. 

Så här såg jag ut ungefär när jag och Pärlan börja fri. Snygg ändå.

Och här har vi ganska precis flyttat ihop.

Sen gifte vi oss och då kapade jag håret! För det gör man väl som gift kvinna? Ellör? 

Det var kul i några veckor...

 ...sen såg jag mest ut så här i massa månader. ALL TIME LOW. Och då har jag haft dreads.

Men allt hår växer och i höstas kunde jag äntligen ha det i liten stram tofs. Gick också över till mittbena efter 30 år som sidbenist.

Och härom veckan tog Rosie den här selfien på oss två där ni ser min nuvarande hästsvans in all it’s glory. Mitt hår är långt igen och jag är rätt trött på det. Är sugen på lugg, är sugen på nån ny färg, är sugen på lite allt möjligt. Har ni en favorit av mina gångna frisyrer får ni gärna uttrycka en önskan om favorit i repris. Jag är - som ni säkert förstått vid det här laget - ganska medgörlig när det kommer till min kalufs.

11 saker i min sminkväska*

*= tack Julia för rubrikförslaget

Det här är min sminkväska. Tänkte vi skulle ta en titt i den idag. Själva väskan har mamma köpt i Stockholm på slutet av 80-talet. Den är alltså typ lika gammal som jag. Borde kanske, av hygienskäl om inget annat, köpa ny, men vet ni vad? Kom närmare ska jag viska nåt i örat på er: jag orkar inte. 

Under tiden jag skrev det här inlägget insåg jag att jag sorgligt nog aldrig kommer bli beautyblogger. Man måste ju ha rent smink för det! Mitt smink är alltid halvglittrigt och dammigt av nån ögonskugga som gått sönder eller av smulorna från nån penna jag vässt rakt över väskan. Kalla mig äcklig om jag vill men vem har tid att rengöra smink? Hur som helst. 

I present to you, meine Damen und Herren und Icke-binären: det viktigaste ur min sminkväska:

Minns ni att jag skrev för nån månad sen att jag inte vill leva utan pincett? Well kort därefter tappade jag bort min trotjänare och blev tvungen att köpa ny. Köpte den här roseguldiga Tweezerman. Dyr, ja. Bra, också ja. 

När vi har noppat klart brynen går vi över till grunden. En primer som inte är så bra och en under ögat-concealer som är helt okej, båda från Lumene.  

Jag har aldrig tyckt om eller använt foundation, men jag har nyligen börjat använda den här. Blev desperat när solen försvann för i år och köpte cirka tio olika produkter med ”glow” i titeln. Den här funkar som en foundation men är så lätt och skön och o-kakig att jag inte märker att jag har den på. Täcker det mesta och ger faktiskt ett glow. Älskar den. 

Den bästa brynprodukten jag nånsin prövat. Mitt bästa smink överhuvudtaget, brynen är det viktigaste för mig. Anastasia Beverly Hills Dip Pomade i färgen Taupe.  

Ett litet sketet countouringkit jag köpte från Primark för 2£. Ändå haft ganska bra användning av de mörkare skuggorna. 

Svinbra solpuder och rouge från LilyLolo. Så sjukt mycket pigment i dem och håller i en halv evighet. 

Ett litet highlighter-stick från elf. Hatade det först, älskar det nu. Vet inte vad som har ändrat. Perfekt på kindbenen och lätt att bara smeta på. 

En flytande eyeliner från Maybelline. Sminksaker som inte är värda att lägga mycket pengar på: flytande eyeliner. Har provat många olika pga använder eyeliner ofta och gärna, även svindyra märken - inte bättre än H&Ms. 

Mascara däremot är jag lite mer kinkig med. Senaste åren har jag varit Lancôme trogen. Köpte nyligen ny och då tog jag en presentförpackning med lite prover i också, tänkte kolla om nån är bättre. För tidigt att uttala mig om nån av de här ännu, men ​deras Grandiose är en av de bästa mascaror jag provat.

En av de få ögonskuggor jag har och använder, en röd från H&M. Ögonskuggor är inget jag lägger pengar på, använder det för sällan. 

Och till sist: nåt jag gärna lägger pengar på: läppstift. När jag plockade upp alla de här märkte jag att jag saknar flera nyanser som jag med säkerhet vet att jag haft, t ex alla mina Kylie-Jenner-made-me-do-it nyanser av buse som jag köpte förra året - var är dom? Oh well. Älskar läppstift, söker alltid efter de perfekta nyanserna. Tyvärr är det aslänge sen jag använt läppstift nu, för typ två-tre år sen använde jag läppstift JÄMT. Blev lite sugen på att börja på nytt bär jag satt och gosade med dem nu.

Det var det! Ses imorgon! 

But first - let’s take a selfie

Det här bilden är tagen för sju år sen, den dök upp på min Timehop här om dagen. Det låter inte så länge - Sju år så där, det är väl ingenting. Men herregud så mycket som har hänt.  

Jag minns våndan av att ta bilder av mig själv, eller se bilder av mig själv överhuvudtaget. Jag var helt säker på att jag var en ful människa som inte gör sig på bild. Alltså säker på det sättet som man är på att gräset är grönt och himlen är blå. Det var bara så det var.

Blir nästan arg på att jag inte hade vett att uppskatta min felfria hy, mitt hår som ser otroligt glansigt och friskt ut och min stora, karaktärsfulla näsa. Det här är ju inte en bra bild på det sättet; posen och icke-skärpan skvallrar om att det här tagen före selfiens definitiva intåg. Men jag är ju ganska göllig på bilden.

Jag har upprepade gånger nämnt selfiens betydelse för mitt självförtroende. Tack vare selfien har jag inte bara lärt mig vad mina vinklar är och vilka miner som funkar för att jag ska se normalbegåvad ut på bild (ett stort leende är inte en av dem). Men förutom att jag lärt mig hur jag fota mig själv för att bli så pleasing om möjligt för the male gaze, så har jag också vant mig vid mitt utseende. Jag har sett mitt ansikte ut alla möjliga vinklar; smickrande och osmickrande. Jag har fotat mig själv när jag varit glad, ledsen, arg, full, sjuk, kär, sminkad och osminkad. Jag har lärt mig att det är så jag ser ut och jag har omfamnat det, även de gånger när jag tycker  bilden blev bajs. Blir du ful på en selfie står dig tusende åter. 

Ett mantra som jag också regelbundet återkommer till är ”folk har ju sett mig i verkligheten”. Oavsett hur ful eller hur snygg jag är på en bild så ser jag ju ut som jag gör irl, det kommer man ju inte ifrån. Och så är looks faktiskt inte allt, hur slitet det än låter.

Här är en selfie från skrivande stund. Smutsigt hår, glåmigt bakfyllefejs, inget filter och sneda brillor. Jag är samma människa som på förra bilden, men massor har ändrat. Jag är lite fetare, lite äldre, lite mindre glow i skinnet men väldigt mycket gladare och nöjdare. 

En bukett midsommarmän

Behöver du (som gillar män) lite inspiration till midsommardrömmarna? Plocka sju sorters blommor får du göra själv, men här är några jag alltid drömmer om, oavsett årstid. Du får gärna låna dem. Det här är väl också ett försök att svara på frågan "säg en kändis du tycker är snygg".

Adrien Brody

Stor näsa, melankoliskt utseende - mmm.

Bill Skarsgård

Gillar även A. Skarsgård men Bill har nåt speciellt. Tror det är de insjunkna ögonen <3

Zlatan

Alla som pratat längre än två minuter med mig vet att jag älskar Zlatan.

Asap Rocky

Såg nu när jag googlade honom att han är fucking ett år yngre än mig. Trodde han var äldre. Men jaja, snygg är han.

Fares Fares

Ja, vad kan jag säga? Jag gillar män med stora näsor.

Schmidt i New girl

Vet inte vad han heter egentligen men who cares? Tycker han är såååå charmig och han är enda orsaken jag orkar se New girl överhuvudtaget.

Simon J Berger

Stor näsa, trötta ögon, ni börjar förstå kanske vad jag gillar.

Aziz Ansari

Kunde lika gärna nämna Andy, eller Ron eller varför inte Ben från Parks & Rec, men det är nåt med douches med hjärta som Tom Haverford på TV. Samma sak med Schmidt inser jag nu!OMG psykoanalys-material right there.

Leo DiCaprio

Helst i ungt Titanic-format, men tycker ändå han har åldrats med en vis charm. Trots allt kommer han alltid vara Jack Dawson först och främst i mina ögon. Herregud så den filmen FORMAT mig.

Andre 3000

Det är alltid enklare att tycka nån är snygg när man gillar det dom gör. Outkast är ett av mina favoritband genom tiderna plus att mmm, the fashion sense in this one.

D'angelo

Baserar hela D'angelos varande på denna lista på How does it feel-videon. En (manlig, straight) bekant till mig har kallat den musikvideon till ett "sexuellt uppvaknande för mig". Ja, se videon själv så fattar ni.

Jeff Goldblum

Skulle riskera livet på Jurassic Park med Jeff a-n-y d-a-y.

Ja, det här var dom jag tänker på på rak arm när jag hör nån prata om snygga manliga kändisar. Jag tycker det med åren har blivit svårare att säga nån man tycker är snyggsnygg på det där sättet. Inte för att jag skulle tycka folk är mindre snygga idag än för 10-15 år sen, eller... kanske det är just det jag gör? Eller så är jag bara mindre intresserad av "kändisar" idag än då när jag var ung. Det spelar inte längre så stor roll om nån eller snygg eller inte hur som helst. Men det är ju ändå lite kul att flukta lite. Men den jag faktiskt fluktar mest över these days är jag redan gift med, så honom behåller jag för mig själv. Plus att han inte är kändis (än!!!) så han kvalificierar sig ändå inte in på listan.

Hoppas ni får en skön midsommar, även om ni inte drömmer om nån överhuvudtaget.

New face who dis

Jag hade ett litet experiment på gång på bloggen den här veckan, nåt i stil med hur mycket orkar jag blogga på en vecka? Hur mycket innehåll kan jag få till? Det gick riktigt bra, med två inlägg om dagen. Fram till nu i helgen när jag egentligen skulle ha mycket mer tid att blogga men så såg hela The Handmaid's Tale istället. HERREGUD VAD BRA. Det är utan tvekan det bästa jag sett på tv på riktigt länge. Det har ju så klart att göra med timingen, värdsläget idag och så, men shit, alltså. Det är faktiskt en serie ni måste se.

In other news så har jag gjort en liten, välbehövlig make-over i helgen. Eller make-over och make-over, jag fick mina nya glasögon och syrran klippte och färgade mig.

Om ni ignorerar min dammiga tröja så tycker jag att jag numera ha rett mycket mer vuxet utseende. Page är inte riktigt min grej, men jag har för första gången sen jag bestämde mig för att spara ut mitt korta hår, ett hår som funkar att ha även nersläppt. Det är så skönt!!!

Mina nya glasögon älskar jag däremot hämingslöst. Efter att ha överanvänt linser i nåt år, gått och kisat med för svaga och repiga glasögon och annars bara inte gillar mina gamla bågar har jag äntligen ett par glasögon som jag inte känner mig fulare och blindare i. Snarare tvärtom, tycker de skänker mitt mjuka och karaktärslösa ansikte skärpa samtidigt som de bara finns där, utan att göra för mycket väsen av sig.

Så här ser jag ut precis just nu. Sitter och ser på olika youtube-klipp i stil med "15 details only hardcore Harry Potter-fans hae noticed". Tog en extralång dusch med ansiktsmask och och serum eftersom jag känd mig lite slö idag efter gårkvällen. Inte för att den va speciellt vild, men för att det inte behövs mer än ett par, tre cider för att jag med min nya vuxna, mogna image ska känna mig lite trött dagen efter.

PS Den här veckan ska jag berätta en rolig grej. Jag sa ju att 2017 blir mitt år :---)

Boyfriend jeans

 Ville bara påpeka det absurda i termen boyfriend jeans. De understa jeansen är mina egna "boyfriend" modell från Lindex. De översta är min riktiga boyfriends jeans.

  Så här ser äkta boyfriend jeans it på mig. Just sayin Lindex, these hips don't lie. 

Speaking of, jag var ju med på radio idag, på Myteriet (finns eventuellt på Arenan, har inte kollat pga klarar inte av att höra mig själv) och pratade om att vara tjock och glad. Och inte på ett sånt där fryntligt Augustus Glupsk-sätt utan på ett existensberättigat jag-är-inte-bara-min-kropp-sätt. 

Det är en sån komplex fråga det här med kropp och ideal och självkärlek. Det borde inte vara en fråga överhuvudtaget MEN nu är det ju det. Jag har aldrig sett mig sig själv som en aktivist, även om det är en fråga jag brinner för. Min kamp för min kropp har alltid varit högst personlig. En slags överlevnadsstrategi if you will.

Jag har bestämt att jag inte tänker be om ursäkt för min kropp längre, jag tänker inte gömma den längre, jag tänker inte skämmas för eller hata den längre. Jag har hatat min kropp så otroligt mycket, jag har späkt och misshandlat den och gått ner i vikt och inte blivit lyckligare och gått upp i vikt och inte blivit olyckligare. Jag har lagt ner så himla mycket tid på att hitta fel i mig själv. 

Men alltså. Det finns så sjuuukt mycket annat roligare att koncentrera sig på här i livet. Just nu t ex läser kag en biografi om Elisabeth I. Jag har inte tid att lägga ner energi på att hata mig själv för att jag är tjock. 

Tjock är inte lika med ful eller fel eller slampig eller lat eller dum eller ohälsosam. Tjock går inte automatiskt hand i hand med en massa andra egenskaper. Tjock är, precis som smal eller muskulös eller whatever, en slags legobit du kan pussla ihop med vilken annan egenskap du vill. OCH DU BESTÄMMER SJÄLV. Jag t ex, tycker jag är tjock och vacker och rolig och smart och snäll när det behövs och elak när det behövs.  

Och är det inte konstigt, att enbart den inställningen, räknas som aktivism? 

PS Känn dig inte dålig om du fortfarande inte gillar din kropp. Det är helt okej att vara onöjd liksom, det är inte underligt som världen ser ut. Jag är onöjd åtminstone en dag i veckan. Det är synd att det är så men du är inte svag på nåt sätt. Jag lovar. Det går dock att börja gilla sig själv lite mer, det lovar jag också.

Det är också okej att aktivt jobba för att se annorlunda ut, så klart. Känner man att man vill prioritera den tiden det krävs så är det också okej. Förvänta dig bara inte att alla andra vill prioritera likadant.