Kranen är på, så att säga

Tio dagar in och det känns fortfarande görbart det här året. När jag sitter och skriver kommer det ner snö utanför fönstret. En ganska strid ström, men ändå rätt rofyllt, som snöfall brukar vara.

Idag har jag varit i gång sen vanlig morgon-tid, alltså inte med en-tre timmars fördröjning som det brukar va, p g a min inre klocka som aldrig är i takt med Det Här Jävla Samhället.

Ibland tror jag att den största orsaken till att jag till slut hittade till författaryrket är detta: möjligheten till såna utsvävningar som att börja dagen vid 9-10. Men, även som författare verkar man ju i det i Det Här Jävla Samhället och ibland går det ett tåg eller startar en lektion tidigare än vad som egentligen är bekvämt och då är det bara att stiga upp.

Men det har ju sina fördelar också. Det faktum att man är klar med sina grejjor och så kollar man på klockan, förväntar sig att visarna ska stå på Bolibompa (klockan 19, då den officiella kvällen börjar) men så är den typ 14??? Plötsligt har man en massa extra tid.

Idag har jag gjort ett kollage, planerat en ordkonstlektion och tre workshops, listat & printat & laminerat 216 olika namn (allt från Räv-Bert och Hyscha-Marie till Sven och Gerd), ätit lunch i goda kollegors sällskap och stelt cirkulerat runt vårt toalett medan en rörmokare ÄNTLIGEN bytte vår kran. Den ärgade sönder för två år sen (cirka) men har ändå hjälpligt fungerat - tills nån som inte bor här har gått på toa och man utan undantag hört ett panikslaget “oj, jag tror jag hade sönder er kran”. Så har man fått förklara och säga, jo det är på gång. Men nu! Nu råder åter ordning uti det Strömbergska-Jonassonska husehållet.

Snön fortsätter falla och på radion spelar P2 nån.. aria, kanske? Jag bad Pär förprogrammera två nya kanaler på vår köksradio inför det nya året, Yle Klassinen och P2. Det är ett led i mitt försök att tillåta mig vara mig själv, vad det än innebär. Goblin mode kanske.

Man känner sig ju 100% som en seriemördare och/eller en Bergman-karaktär när man helt o-ironiskt lyssnar på klassiskt, men vet ni vad? Jeg liker det uansett. Ganska ofta vill jag bara ha ett ljudlandskap som sällskap när jag gör nåt och då är klassiskt trevligt, varför skulle jag låtsas om nåt annat? 2023 är året jag slutar försöka va cool.

Eller ha ett ärende? Vad ville jag med det här blogginlägget? Ingenting, men ibland är kranen påslagen. Sån är jag och det bejakar vi 2023. Puss & kran!

Sista dagen som 34

Jag har varit ganska bra på att ta hand om mig själv senaste veckorna, post-sommar. Verkligen försökt komma ihåg: vad är det som får mig att må bra? Vad är det jag gör när jag inte mår bra? Hur snappar jag out of såna beteenden när jag märker dem? Välja dom där enkla sakerna som inte alltid är dom enkla valen. Hitta nåt fint i allt piss. Vill verkligen inte säga “tänka positivt” men bara kanske inte tänka så negativt.

Jag och Pärry har börjat med en sån här grej för att reda upp när någon av oss har ångest. Då ställer den andra frågan: men är det fakta eller fiktion? Alla tankar kan delas in i fakta eller fiktion. Hatar alla dig? Fiktion. Hatar du alla? Förmodligen även det fiktion. Både fakta och fiktion-tankarna får ju finnas, men bara man håller reda på vad som är vad. Är det här populärpsykologiskt krafs? 100% fakta.

Nedan följer några vykort från veckorna när jag Project Me:at.

I början av månaden slet jag lös hatthyllan och målade vårt lilla hallskrymsle grönt. Tog mig bara fem år att gå från tanke till handling. Klassisk Project Me-grej att göra: genomföra. Tog mig ett dygn (inklusive torktid på mellan lagren) och kostade mig 30€.

Har satsat rätt hårt på att laga bra mat. Bra mat är god mat, enkelt mat, mat med tuggmotstånd. Mat man blir varm av. Mat man orkar mer av. Här nån slags varm bulgursallad.

En fredag var det marknad i den lilla lilla staden där den lilla lilla gumman bodde. Köpte ett knippe nejlikor, gick hem i min trenchcoat med dem på armen. Var beredd att bli stoppad av streetstylefotograf när som helst men det hände inte. Nejlikorna lever dock ännu, två veckor senare. Jävla kämpar!

För att riktigt bloggifiera mitt liv: här är en latte på en uteservering. Den får representera att jag är nöjd över att jag vågat och orkat höra av mig till både nya och gamla vänner. Till exempel Ida, en relativt ny kompis jag drack den här latten med en eftermiddag i Vasa.

Katten Sixten får representera gamla vänner. Han är visserligen ny i gänget, men hans matte Emmi är kanske min äldsta vän. Vi åkte en lördagkväll och hälsade på Sixten med familj.

Har förstås hängt med kattliven hemma också. Sylvi lite på avstånd som vanligt…

… Viola lite närmare. Alltid nära.

Har förstås jobbat. Kommer ha en sjuhelvetes oktober jobbmässigt men det mesta betalar bra eller är roligt, så det får gå. Varje kontorsdag jag bara hinner gör jag ett collage i min collage-bok. Till vilken nytta? Ingen alls faktiskt och det är ljuvligt. Har snart en full bok. Kunde sitta och klippa och klistra alltid.

Gräsmattan tar sig på bakgården vid torpet. Ser så fram emot nästa sommar. Det känns så bra att göra topet till vårt, till sitt bästa, en liten sak i taget. Nästa sak som sak göras är att dra om elen lite. Inte mycket, men tror det är ett (fungerande, visserligen) hemmabygge som det är.

Kanske det roligaste denna månad: vår önskekör Destiny’s Choir har äntligen kommit igång ordentligt! Vi har bara hunnit ha två körövningar men jag känner det i ryggraden att det kommer bli en livlina nu i höst. Vi har en otrolig körledare som förstår visionen: en kör för alla som inte kan, men gärna vill sjunga. Inga noter, inga avancerade stämmor, men glädjen och balsamet det är att sjunga tillsammans. Mest 90- och 00-tals dängor. Det är som ett gym för själen.

Igår åkte vi med papp på auktion. Har aldrig varit på auktion tidigare, ropade in en låda gamla ullsaxar och vävnålar bara för att ropa in något. Åt en korv och drack en kaffe. Riktigt lagom utflykt.

Hänger gärna med familjen när jag bara hinner. På bild en mycket ung familjemedlem hemma hos en mycket äldre familjemedlem. Alla knappar ska testas, allt som går att peta på ska petas på. Kan man ju känna igen sig ibland, även om man lärt sig stävja några impulser med åren.

Speaking of åren: imorgon fyller jag 35. Det är första gången på nästan tio år jag känner något av en ålderskris. 35 känns som ett stup. Så mycket äldre än 34. Men är det fakta eller fiktion?

Som 35-åring ska jag ta tag i delarna av Project Me som jag ännu inte gjort: jag ska gå på gym igen, jag ska gå ut och dricka typ en öl en torsdag bara för att jag kan, jag ska minnas mina vitaminer och jag ska läsa mer. Jag ska fokusera på det positiva. Jag har kanske inte allt jag hade velat ha som 35, men jag har mycket.

Men först ska jag fira min födelsedag framför drottningens begravning på tv.

Sommaren som gick, hösten som kommer

Sommaren kom och gick. Än är väl något av den kvar, men i min hjärna har jag avslutat den. Dels för att jag gillar hösten och gärna tjuvstartar den, men också för att det känns bäst så. Jag hade förhoppningar om den här sommaren, men få av dem slog in. Så är det kanske alltid och det betyder ju inte nödvändigtvis att det blev sämre eller att man behöver sörja, det blev bara… annorlunda.

Jag har omvärderat en hel del i sommar. Mest kanske kring hur jag tänker på styrka och svaghet. Jag har alltid sett mig själv som en svag människa. Vek. Det är jag kanske också, men i sommar har jag tänkt att det måste finnas nån slags styrka i mig ändå. Kanske alla lager av svaghet och vekhet och feghet och kaos tillsammans blir en slags stabilitet. Som årsringar slingrandes om varandra som blir ett träd till slut.

Jag har liksom väntat mig ett sammanbrott så länge nu att jag tänker att det kanske inte kommer. Man bara mårar på och en dag så har man glömt vad det var man tänkte man skulle bryta samman över. Ska man känna sig tröstad eller uppgiven av det?

Men för att inte drunkna i gnällträsket: sommaren har ju så klart inte varit hundraprocentigt hemsk. Jag har haft jätteroligt också. Och ska man fortsätta på den irriterande optimistiska linjen så måste jag säga att det ofta känns nästan som en lättnad när något hemskt händer. I alla fall om man är van att tänka ut worst case scenarios. Katastrofer kommer ofta med vinddrag och frisk luft, det kan man försöka komma ihåg.

Det värsta är kanske det som aldrig händer. Som hänger över en och vägrar låta en tappa hoppet. Som ger en ett grundackord i moll, som är svårt att överrösta. Men är man en panda at heart så vet man också att dom gladaste sångerna, dom mäktigaste sångerna, inte vore nåt utan lite moll.

Här är lite bilder från kvällar och dagar i dur, för att väga upp:

Har läst ganska mycket. Kirke var en höjdpunkt skulle jag säga.

Vädret har ju inte gjort något för att göra det till en roligare sommar, men några vackra kvällar har vi ju fått i alla fall. Åkte till Oravais på sommarteater för ett par veckor sen med Linnea och Alfred och på vägen hem var det löjligt fint.

Vissa har vilat upp sig ordentligt.

Som vanligt har jag inte haft nån matlagningslust på hela sommaren, men ibland har jag ändå svängt ihop goda grejer. Det är lätt att glömma hur välgörande det kan vara att hacka lite salladslök, koka lite nudlar, fräsa lite tofu och duka fram till människor man bryr sig om. Ät nu, ät nu.

Det här är inte ett officiellt tips men ibland hjälper inget annat än att blåsa ut skallen ordentligt, helst i sällskap av goda vänner. Har haft flera pyjamaspartyn på torpet me olika konstellationer människor i sommar. Två dagar i slutet av juli återuppstod Turd Floor. Vi sådde ny gräsmatta åt oss på bakgården, plockade blåbär, spelade kort och drack cirka 70 liter vin. Enligt all logik borde jag må pyton efter en sån behandling, men mådde jättebra.

Vänner, am I right.

Och torpet. Det har skött sig exemplariskt, trots att det fått väldigt lite omsorg i år. Jag hade ju som sagt andra planer, men jaja. Bakgården har vi i alla fall fått lite bukt på, det är skönt.

I bärjan av augusti åkte jag och Malin ner till Köpenhamn för att gå på bröllop, samt insupa kontinental storstadsatmosfär. Vi hade en väldigt fin helg där med bröllopet som kronjuvel förstås. Men också små diamanter som: äta tacos-lunch på Nørrebro, handla dansk poesi och danskt godis och bara se något annat. Ni vet, det där man gör när man reser. På söndag kom Nora över från Skåne för att hänga och vi gick på Glyptoteket bland annat.

Vackert, vackert.

Soundtracket till den här sommaren är lätt att pinpointa: varje gång jag kört nånstans och känt att jag hellre skulle hänga från taknocken i ett glitterrep än faktiskt stiga ur bilen och göra whatever det är jag borde göra då, så har jag blastat två låtar jättehögt. BREAK MY SOUL med Beyonce och KIng med Florence and the machine. Och hittills har det funkat 100% av gångerna. Jag har stigit ur bilen och klarat allt. (det var inga svåra grejer, bara Ellen som är neurotisk, reds. anm.)

Nu orkar jag inte scrolla igenom sommarens foton mer, ni får nöja er så här. Jag hoppas jag ska komma in i bloggandet igen i höst, jag saknar det. Kanske till och med…. BEHÖVER det????

To be continued.

Tre-listan

Tre saker jag har skjutit upp:

1. Att blogga, obviously. Vet inte varför det känns så svårt ibland. Vill ändå inte ge upp helt och hållet. Inte än.

2. Att rensa och ordna upp pappershögen på mitt skrivbord i kontoret.

3. Skriva fakturor. Dumt egentligen, för det är ju den roliga delen av många jobb, hehe.

Tre saker jag längtar efter:

1. Kånka jordsäckar, gräva ner frön och vattna lite. Sitta på lilla trädäcket och hoppas på att solrosorna ska ta sig.

2. Vara lite lagom full med trygga vänner. Kanske sjunga tillsammans.

3. Första doppet för säsongen. Det är väl sommar på torpet jag längtar efter i korta drag. Lol, “sommar på torpet”, det låter som jag är Ernst, aber ich bin nur ich.

Tre saker jag lagt märke till

1. Att jag aldrig är så ful som just den här tiden på året. Blek, glåmig, grå och trött. Men ge mig ett par månader, snart kommer min prime time.

2. Att inomhusluft verkligen är mitt nya kryptonit. Skulle jag få välja skulle alla fönster alltid vara öppna. Ännu en grej på listan över saker vuxna tjatade om som man inte fattade förr men plötsligt hittar sig själv mitt i.

3. Att allt man tagit som sanning och evigt alltid kan ändras, speciellt alla slags insikt om sig själv man anskaffat sig. Hela livet är en jävla aha-upplevelse, om man låter det vara det.

Tre saker som gör mig glad:

1. Mina syskonbarn.

2. Färger och mönster och bra kombinationer av dom två, oavsett format.

3. Bubbel i glaset!

Tre saker jag vill rekommendera:

1. Sandbergs pappershandel i Umeå. Längesen jag blivit så exhalterad - och fått hindra mig så hårt för att inte köpa allt. Jag var alltså till Umeå - UTOMLANDS!!! - för första gången på två år för ett par veckor sen. Sen fick jag corona och kunde inte åka till Stockholm veckan därpå hahaha. Herren ger och herren tar. Men Umeå, Flashback Forever-showen, pappershandeln och loppisarna var bra.

2. Att flytta till ett mindre ställe. Speciellt i oroliga tider som dessa tycker jag det är jätteskönt att bo i en landsände ingen bryr sig om. Det finns en massa andra fördelar också, men jaja. Ni gör som ni vill.

3. Nytutkomna boken Vi ska ju bara cykla förbi av finlandssvenska författaren Ellen Strömberg. I bokhandlar och på bibliotek nu!

Tre saker jag vill göra snart:

1. Läsa en fin recension av bokjäveln, men det kanske är att hoppas på för mycket. Men om det händer kommer jag bli jätteglad!

2. Rensa min garderob och hitta nån slags mode-glädje igen. Blir så inspirerad av en massa grejer hela tiden, men har lite saknat tiden och orken att göra något konkret av all inspiration. Tänker att lite mer space i garderoben kanske skulle hjälpa.

3. Gå och lägga mig. Är jättetrött men har tandläkartid om en halvtimme. Kommer eventuellt somna mitt i nån tandborrning.

Any day now

Ja, jag hade ju en blogg också. Varje vecka skriver jag upp på to do-listan att blogga ett par gånger, varje vecka låtsas jag inte om att den punkten aldrig blir överstruken. Oh well. Det är inte som att jag har så många tankar atm som förtjänar att präntas ner.

Det är väldigt mycket det där vanliga: sitter i kontoret och gör… Ja, vad gör jag? Ibland går jag härifrån med en känsla av att bara ha suttit och stirrat, ibland blir jag hög på min egen effektivitet. Svarar på mejl från höften, snabbare än Lucky Luke, bockar av grejer utan att blinka. Där emellan sover jag, försöker okra laga mat varje dag, men misslyckas ganska ofta. Tänker att jag ska gå ut på en promenad. Sitter kvar. Stickar lite, klipper lite, dammsugar. Ligger med en bok på magen och tänker att nu, nu ska jag plocka upp den och börja läsa.

Det låter mer deprimerat än vad det är, egentligen har jag bara svårt att komma igång. Förr eller senare så stiger jag upp och går ut på promenad, eller läser ett kapitel. Lagar middag, eller bloggar.

Som nu.
Det är ju aldrig speciellt svårt när man väl har börjat.

Ditt och datt sen senast

🤠

Florence + The Machine släppte ny singel förra veckan och jag tog den direkt som min. Tycker väldigt mycket om det visuella med Florence alltid, det klassiska som alltid känns nytt. Skönt med såna som lyckas stå fast vid sin egen stil och samtidigt vara hörsam för det samtida. Vill absolut springa runt i vampyrmantel i vår.

🤠

På tal om stil, så är jag mycket förtjust i Carla Rockmore på Tiktok. När jag googlade hennes namn nyss för att få något att länka till, fick jag först bara upp träffar om en litauisk therminspelare från 1900-talet och det blev jag på nåt sätt glad för. Hur som helst, det var musikerns namne jag ville prata om nu. Hon är nån slags… jag vet inte, rik människa i alla fall, med en garderob i två våningar. Hon har otroligt öga för silhuetter och detaljer, men det jag tycker mest om med hennes stil att även om den säkert kostar muchos pesetas och hon är liten som en litet fågelskelett så känns det ändå görbart för mig, betydligt fattigare och fetare, med. Inspirerande på riktigt. OBS inget för minimalister.

🤖

Här mitt emellan det posititva dittet måste det ju nämnas: det negativa dattet. Förra veckan började med nån slags (kortvarig) maginfluensa och slutade i europeiskt krig. Den veckan får 2/10 i betyg. Jag kan inte säga så mycket om det som inte redan blivit sagt, men det har inte gått obemärkt förbi här. Så många känslor: oro och ångest, sorg och ilska, rördhet och hopp. Jag skrev så här på Instagram och det är inte så smart att jag tycker det är rimligt att citera sig själv, men det är enklare att klippa in bild än att försöka formulera sig på nytt.

Det är hemskt, hemskt, hemskt. Jag tänker mycket på vad det är och vad det gör med en att följa med ett krig i realtid på sociala medier. Jag ligger vaken om nätterna och tänker på de unga, unga soldaterna jag sett på Tiktok. Ukrainska killar som dansar virala tiktokdanser i full stridsmundering. Jag tänker på den ryska kvinnan som vrålskrikandes fördes bort av polisen när hon protesterat mot kriget. Jag tänker på klippet där Putin, med ett litet leende i mungipan, pressar Naryshkin och avbryter honom konstant. Det där lilla leendet, de iskalla ögonen. Jag önskar aldrig någons död, men jag önskar verkligen någon skulle knäppa Putin. Jag skulle inte lägga mig i.

Och den brutala ynnest att kriget är något jag bara följer med via sociala medier. Jag övernattar inte i en tunnelbana, jag flyr inte, jag är inte mamma syster flickvän kompis till de där unga, unga killarna på Tiktok. Det är outhärdligt att tänka på.

Tillbaka till dittet, dattet maler på, det vet vi alla. Min enda strategi just nu är att komma ihåg dittet.

🤠

I januari läste jag rekordmycket. I februari nästan ingenting. Classic jag att pendla mellan extremerna.

Håller nu på (och har hållt på länge) att läsa The Seven Husbands of Evelyn Hugo, på rekommendation av hela internet. Tycker om den, har läst så mycket poesi och prosalyrik lately att det är ljuvligt att dras med i en göttig historia. Nyckelord för boken är: Old Hollywood, glamour, olycklig kärlek, mysterium.

🤠

Det är redan mars och solen sträcker sig äntligen in genom fönstren. Rutorna med ljus på golven blir större och större och katterna ligger som inramade i dem och kråmar sig. Det är så mycket enklare att vakna när det är så.

🤠

Jag vet inte om det är en krisreaktion eller bara en utveckling av ett personlighetsdrag som legat i träda men min nya obession är: Att klippa ut bilder ur tidningar………

Det hela började med att jag fick ett s k ephemera surprise pack av Ronja i julklapp. Dvs ett kuvert utklipp, biljetter, notblad, spelkort osv osv. Ephemera, eller accidenstryck som det lol:igt nog heter på svenska, är något som säljs rätt mycket på Etsy till människor som typ håller på med scrapbooking eller junk journaling. Jag gör varkendera (än) men blev eld och lågor över julklappen. Speciellt kul var det att utklippen och papperslapparna var från Frankrike, så inget var egentligen speciellt betydelsebärande för mig, vilket öppnar upp för… Ja, jag vet inte. Men utklipp och papper är sånt jag använder mycket i undervisning, men jag tycker också det är otroligt… terapeutiskt att klippa och klistra. Jag vill ändå inte säga att jag är FÖR scrapbooking, det kommer oftast med en slags spetsprydd estetik där som jag inte känner mig hemma i, men ja, klippa och klistra är KUL.

Hur som helst insåg jag förra veckan: *DeT hÄr KaN JaG jU GöRa SjÄLv*

Cut to: jag har förslitningsskador i klippmuskeln. Jag har ett försvarligt lager tidningar och trycksaker som jag köpt av oklara anledningar på loppis eller ja, vissa har jag ju också prenumererat på och plötsligt hade alla dessa samlingar (inte alla, vissa vill jag ju så klart inte klippa i) ett syfte, en högre mening. Nu har jag en hel burk full med bilder. Jag har lekt med tanken på att börja sälja ephemera själv på Etsy och således en gång för alla säkra min finansiella framtid, men jag har inte orkat sätta mig in i det. Istället bidar jag min tid och tänker att förr eller senare så kommer jag eller någon annan bli väldigt glad över allt detta material.

Jag vet att många av er bara ser skräp, men the girls who get it get it, the girls who don’t, don’t!

Jobbveckan

Copypasteade direkt denna lista från Elsas blogg, orka hitta på eget innehåll.

God morgon, hur är måndagskänslan?

Ja, morgon och morgon, det har ju hunnit bli eftermiddag. Men måndagskänslan är väl intakt ändå. Igår gjorde jag ingenting, förutom att sitta i soffan framför tv:n och det gjorde alltså att jag inte alls var trött när det var läggdags vilket gjorde att jag var jättetrött imorse. Så det är väl en helt vanlig måndag. Men jag har urringning, rosa kofta och ärtiga naglar, så känner mig ganska piffig ändå.

Vad ska du jobba med i veckan?

Jag ska deklararera tillsammans med min företagshandledare (eller vad titeln nu är) på onsdag, så jag behöver samla ihop och sammanställa alla fakturor och kvitton från förra året. Så det är väl det som står ut i veckans kalender. Annars är det det vanliga: fila på lite ordkonstuppgifter, mejla lite angående olika evenemang och förstås: skriva. Det låter så lite, men det är många olika tankeprocesser som ska hållas igång.

Vad ser du fram emot mest?

Faktiskt så är jag in en ganska ljuvlig del av av en skrivprocess med ett projekt - en roman tror jag - som jag vill skriva lite på. Jag ser fram emot, längtar i alla fall till, nån slags fokus på det.

Ska du gå på någon aw eller träffa någon kompis efter jobbet?

Inte vad jag vet, men jag har inte stängt några dörrar än. Däremot sitter jag och pomodoro-jobbar på distans med Ronja idag, sånt tycker jag är trevligt.

Vad har du jobbat med genom åren?

Extraknäckte som städare genom högstadiet och gymnasiet. Jobbade på kiosk och i bar efter studenten. Jobbade på ett par olika restauranger åren jag bodde i Åbo. Har också hunnit leda olika barngrupper sommartid (simskola, idrottsskola), tagit hand om hästar, jobbat på ett tyskt dagis, som au-pair och slutligen åtta år på Musikcafe After Eight. Där jag till vardags serverade lunch och gjorde latte, men också planerade och ordnade evenemang, städade, tog hand om hostelgäster och handledde ungdomar. Efter att jag äntligen vågade satsa på skrivandet och till en början ta tjänstledigt från AE, för att sen säga upp mig så var jag projektkoordinator för ett ordkonstprojekt, ordkonstlärare och numera mest författare, tack vare stipendier. Vid sidan av det har jag bloggat, poddat och suttit i lite olika arbetsgrupper. Har haft en massa jobb, aldrig välbetalda, men oftast roliga. Skulle dock inte rekommendera au-pairandet till någon nånsin.

Vilka jobb är du mest stolt över?

Kanske det faktum att jag faktiskt jobbar med det jag gör idag. Det är klart jag har en hudfärg och ett medborgarskap som underlättar, och tur och timing alltid spelar in, men jag har varken utbildning, kapital, efternamn eller något sånt som öppnar dörrar. Eller vad fan vet jag hur andra resonerar och vad de tyckt sig nödgade att ge mig, men det känns i alla fall bra att veta att jag jobbat hårt. Numera börjar jag ha en slags liten erfarenhet som i sig är en trygghet, men jag tar väldigt lite för givet. Det här är inte en historia om Den Amerikanska Drömmen, jag är fullt medveten om att det också är ett privilegium att kunna jobba hårt mot något som jag gjort.

Vad ville du bli när du var liten?

Förutom författare så har jag i perioder velat bli bibliotekarie, arkeolog, obducent, privatdetektiv, Disney-illustratör, nyhetsuppläsare. I alla fall är det det som står i alla Mina Vänner-böcker.

Vad drömmer du om för jobb i framtiden?

Jag ska nog gå nån arkeologi-kurs ännu i livet, det är verkligen en dröm! Jag har också långsiktiga planer på att kanske ta närvårdarexamen eller nåt liknande. Tycker det skulle vara skönt att ha det i ryggsäcken och det behövs alltid folk inom t ex hemtjänsten. Men om jag bara får fortsätta vara författare så ska jag inte klaga. Jag skulle vilja testa jobba med text på flera olika sätt också: skriva dramatik, översätta, vara lektör.

Vilken är din jobbpersonlighet?

Jag har lång startsträcka för att påbörja vad jag än gör, men när jag väl gör så gör jag snabbt och mycket, men kanske inte så noggrannt alltid. Jobbar helst ensam. Eller, tycker om att ha människor omkring mig, men de ska helst inte ha nån insyn i vad jag gör. Blir stressad av grupparbeten, för det känns så ineffektivt. Jag är väldigt bra på att vara kreativ och brainstorma, sämre på att komma ihåg att svara på mejl i tid. Tycker alltid jag jobbar för lite, mäter mitt värde lite för mycket i prestationer, vill gärna vara del av något större och dra mitt strå till alla jävla stackar jag ser. Bränner därför ut sisådär en gång i året.

Bananer, bröd & böcker

Det är måndag och jag har ganska nyss installerat mig i kontoret för veckan. Jag började dagen med att borsta trappen ren från helgens snöfall och dammsuga lite. Två härligt konkreta uppgifter som skänker nån slags stadga till tillvaron. Något man gör har nån skillnad, det finns ett före och ett efter. Vad deprimerad jag låter nu hehe, det är inte meningen, känner mig faktiskt närmare ett stabilt normalläge än på länge. Menar mest bara att det är trevligt att borsta snö från en trappa.

Jag känner mig faktiskt ganska harmonisk just nu, kanske för att jag har en lugn, men inte för lugn helg bakom mig. Vill ni se vad jag gjort? Lite av det i alla fall.

Fredag eftermiddag köpte jag med mig bullar och drack fredagskaffe med syrran + barn. Ruben var upptagen med att jobba med data, men han hälsar så mycket.

Därefter gjorde jag fish & chips till middag. Eller ja, jag hällde frusna pommes och lite fiskpinnar på en plåt och skjutsade in i ugn. Men the mushy peas!!! Det lagade jag sannerligen själv. Plus nån dill-chili-yoghurt. Det blev gott.

Vi såg På Spåret förstås, tog varsitt resemål på tian. Skryt skryt.

Kännas det annars inte väldigt mycket… svenskt millennieskiftesindie över den här säsongen? Sahara Hotnights, Kristian Luuk, Patrik Arve, Rebecka Törnqvist osv osv. Förväntar mig nästan att Papi Raul ska hoppa upp ur nån låda.

Efter På spåret lämnade jag kvar i soffan framför tv:n. Stickade, åt resten av riskakorna och såg flera avsnitt av Harlots (finns på Yle Arenan). När Pär undrade vad det är jag egentlgien kollar på började jag skratta: “det handlar om två rivaliserande horhus i London på 1760-talet”. “Så klart”, svarade han. Det är kanske inte så välskrivet alla gånger, men det är ett smutsigt kostymdrama.

Lördag förmiddag pratade jag med Eleonora i telefon ån timme. Hon skickade bild av skogen hon gick i. På eftermiddagen åkte jag och Pär och hälsade på fammo, men jag glömde telefonen där hemma så det finns inga bildbevis. Ni får bara föreställa er.

På kvällen tog jag mina Posca-pennor och min ljudbok och DeSiGnAdE en väska. Väskan köpte jag för 1€ på loppis för nån vecka sen just för det här ändåmålet, så det är inte en jättestor förlust om jag säger att jag inte blev så nöjd.

Men det är så där när man gör saker på frihand. Jag skulle inte säga jag är missnöjd heller, men blev det en väska jag kommer använda? Tveksamt. Jag klär mig mer minimalistiskt än vad mitt keativa uttryck är eller vad jag ska säga. Använder ganska sällan campy accessoarer på det här sättet. Eller? Jaja, det var kul att hålla på.

Ljudboken var för övrigt Rooneys Vackra värld, var är du? och jag… Fattar nog inte riktigt hypen kring Rooney. Eller, jo, på sätt och vis kan jag göra det. Jag gillade breven och monologerna i dem kring kändiskultur och skrivande och samhällsfördärv. Men det är något i Rooneys författarskap som gör mig… Ointresserad. Det är för friktionsfritt, jag är för uppenbart precis i målgruppen. Det utmanar mig inte på något sätt. Det är till och med för välskrivet för att jag ska kunna provoceras av det. För svalt.

Innan jag gick och la mig på lördag fick jag för mig att sätta en bröddeg. Ett tre ingrediens-idiot-grytbröd men ändå. Mer än jag bakat på nåt år. Sen låg jag och läste böcker till mycket sent så söndagsfrukosten blev söndagsbrunch. Men Pär, den lycklige jäveln, fick vakna till detta bord.

Han blev också i och för sig tvungen att vakna till ett batteri av: tänk att jag bakat bröd! visst var det gott? är det godaste bröd du ätit? tänk att det är jag som bakat det här!

Det jag läste på lördagsnatten var bland annat den här, Gränsen av Elise Karlsson. Tyckte hemskt mycket om den, den var rolig! Och sorglig. ska genast läsa mer av Karlsson.

Efter att vi suttit i varsin soffa och jäst på allt bröd vi åt sa jag att jag tyckte vi skulle åka ut till Fäboda, bara för att se hur det är. Folk hade ju nämligen pratat om den här stormen hela helgen och hittills kändes det mest som ett anti-klimax.

Inte ens ut vid havet kändes det som äkta storm, mest som ett vanligt snöfall. Man ska kanske inte önska sig oväder, men det är något med den här nya slags mediehanteringen av oväder som bygger upp en spänning - som sen inte infrias!!!! Om en storm får ett namn redan före den händer så förväntar jag ju mig att det ska skallra lite i fönsterrutorna i alla fall.

Vi fick i alla fall luftat oss lite. Sen åkte vi hem och åt fryspizza. Jag hade ju redan bakat bröd den dagen, man kan ju inte laga något två gånger på en dag?!?!?

Sen hände inte mycket mer den dan. Jag såg några avsnitt Harlots till och stängde in fötterna i fotmasker + sockor.

Pleasure, pizza & popmusik

Hej hej hallå dagboken, då var det måndag igen. Helgen var lugn (som alltid nu för tiden) och det var skönt, jag är så jäkla spänd och får migrän så lätt just nu att avslappning är key tror jag. Har också bokat tid till naprapat igen, tror det är ungefär ett år sen sist så det är väl dags. Jaja, gud vad tråkigt, här är saker jag gjort i helgen, utan inbördes ordning:

Efter att jag tagit TVÅ resmål på 10 i På Spåret - skryt skryt - såg jag och Pär Pleasure, en svensk film som kom för några år sen men aldrig varit på bio här i alla fall. Är nog ganska glad att jag inte såg den på bio, blev otroligt illa berörd av vissa scener. Handlar om en ung svensk tjej som åker till LA för att bli porrstjärna. Den var bra, men ett par scener var så explicita och våldsamma att jag blev tvungen att titta bort, tror det skulle ha varit jobbigt att se på större skärm.

Sofia Kappel som spelar huvudrollen gör det otroligt bra och det är ett så intressant historia, speciellt idag när OnlyFans ses (eller i alla fall försöker ses?) som ett jobb som vilket annat. Jag tycker inte film behöver vara sedelärande på det sättet och det är nog inte Pleasure heller, men jag tycker det är kanske det intressantaste som finns: korrelationen mellan sex och makt.

Helgens läsning (det lilla jag faktiskt läst) har varit den här: Matias Faldbakkens Vi är fem. Den är rolig och känns fräsch. Ville verkligen inte använda ordet skröna, men det är just vad det är det: en skröna.

Så här börjar den. Sen fortsätter den att handla om Tormods familj och Tormod, som efter att han byggt klart huset och garaget och allt det andra till sin otacksamma familj, börjar experimentera med lera. Leran börjar jäsa och bubbla och så småningom händer det en massa… Ja, jag vet inte allt vad som kommer hända, för jag har bara läst ungefär halva än. Men jag tycker hemskt mycket om den redan.

I lördags behövde jag och Emmi en utflykt, hur liten än som helst, så vi åkte till Kauhava och gick på loppis. Köpte det är här ljuvliga lapptäcket för 12€, vilket jag tyckte var mer än rimligt för ett sjuhelvetes jobb. Jag lever ju i tron om att jag en dag plötsligt ska transformeras till en människa som har tålamod att göra ett eget lappis, men tills dess njuter jag av andras.

Igår kom papp och styvmorsan till oss. Vi beställde pizza och skvallrade. Ganska bra söndagssysselsättning. Resten av dagen gick jag runt och sjöng på den här konstant, utan nån anledning alls:

Ibland blir det ju bara så. Det var hela söndagen i ett bloggskal.

Inatt drömde jag att jag skulle testa olika tantparfymer och att jag inte tyckte dom luktade nåt - det visade sig att jag hade tappat luktsinnet och fått corona. I samma dröm hann jag också gå vilse i en simhall och hitta en bekant som guidade mig genom de mörka, hemliga gångarna under vad som nu hade blivit hans hans bar. Till slut blev gångarna en stor trätrappa och vi var plötsligt på vinden till stället. Lagom där hittade jag äntligen mitt läger för natten. Det visade sig att jag skulle dela rum med Machine Gun Kelly och en annan bekant från gymnasietiden, men det gjorde ingenting för sängen var bekväm.

Imorse kvittrade fåglar när jag kom ut. Det blåste på ett vårigt sätt.
Det är ju bara januari.

Livet en lördag

Det är januari, det är nygamla restriktioner och det är liksom inte så spännande. Det här gjorde jag idag, till exempel.

Vi sov länge, som alltid. Lagom till lunch packade jag min lilla korg <333 med mackor och mjölk till kaffet och så körde vi mot torpet. Vägarna var isiga och solen sken. Bra vinterdag.

Huset stod kvar, trots att vi inte varit där på evigheter. Dels har vi inte riktigt hunnit men sen har elen varit så jävla snordyr senaste tiden att vi faktiskt inte varit där på grund av det också. Ett litet hus med fönster så otäta att det fladdrar i gardinerna och som värms upp med good old el-element… Ni fattar. Vi fick räkningen för två senaste månaderna just och den var ändå dyrare än vad den nånsin varit trots att vi inte använt nån annan el än den grundvärme vi har på.

Men huset stod kvar och var precis lika hemtrevligt som vanligt, med musskit i hörnen och harspår i snön.

Vi skulle göra “snöarbete”. Egentligen borde vi ha skottat upp lite gångar redan i mellandagarna när snön föll, men nu blev det inte så. Nu har det snöat och snöat och däremellan töat och sen fryst på igen, så vi fick klättra över ett litet Mount Everest som rasat av farstutaket för att ens komma in. Vi hackade bort lite av berget, skottade upp lite gångar och sket i drivan utanför uthusdörren som omöjliggjorde en del av min plan att plocka fram sparkstöttingen. Istället fick Pär föreviga min färgkombo. Vantarna har mamm stickat, halsduken har jag stickat och jackan har väl nån underbetald stackare i en hemsk fabrik sytt.

Sen gick i in för det vi egentligen kom dit för: mackorna!!!! Det andra är ju bara en förevändning för att lite svettig och lite kall sätta sig med en kopp kaffe och en macka (stekt ägg på Hönö-kaka). Det är nog det godaste som finns.

I sovrummet kunde man lätt tro det är sommar. Säg hej till mina stråhattar 👋

Fast tittar man ut genom fönstret kommer man snabbt ihåg att så icke är fallet.

Eftersom vi inte vred upp värmen så blev det snabbt ganska kyligt, så när kaffet var urdrucket och vi sopat upp musskiten och dubbelkollat att allt var avstängt sa vi hejdå. Jag längtar så till varmare tider och längre vistelser och att alla tulpanlökar jag satt i höstas ska spricka upp. Sitta på terassen ljumma sommarkvällar, dricka vin och röka cigg och höra fåglarna flyga förbi.

När vi kom hem hade Pär nån slags skidåkning han vill se på tv så jag städade det sista ur min garderob som jag änt-eh-ligen ordnade upp igår. Sen fick jag syn på den här ljusstaken som jag köpt för 1€ på loppis nån gång och kom ihåg mina nya Posca-pennor.

Ett poddavsnitt senare såg den ut så här.

Det är en en kamp att inte rita på allt med pennorna, för det går ju att rita på allt och jag kunde lätt se hur det skulle gå överstyr för mig, men just den här lilla ändringen blev bara bra. Den hukade Quasimodo-gestalten ni ser i fönstret är jag, tyvärr. Jag insåg ikväll när jag såg min egen spegelbild i ögonvrån att jag omedvetet anammat min egen faffas klädstil här hemma. Träningsbyxor högt uppdragna upp och t-shirt instoppad. Saknas bara en högt sittande mössa som liksom balanserar på skallen snarare än att faktiskt fylla nån värmande funktion.

Och nu är det kväll och vi har inga planer alls. Jag ska kanske läsa klart den här som jag började på i veckan. Eller tvinga Pär att spela nåt spel med mig. Eller se nån film och sticka nåt. Eller ligga och spela mobilspel in till småtimmarna :-)))) Oavsett kan vi väl komma överens om att detta är inte den festligaste tiden i livet eller på året. Har pratat med flera kompisar senaste veckan och alla säger vi samma sak: det är tungt nu. Jag tror inte min lördag skulle se väldigt mycket annorlunda ut om det inte var för The PanDemi Moore, det har ändå varit den trevligaste dagen den här veckan skulle jag säga. Men det hade väl i alla fall varit mer av ett val än vad som känns som ett ensamt alternativ.

Hur tacklar ni det?