Sju kryddor och sju dagar

Jahapp, då var det ny vecka då. Min ångest från igår har lagt sig betydligt efter en förmiddag av effektivt mejlande och en kaffe och bulle från AE. Vissa måndagar behöver man den där bullen. Pär blev sjuk i natt i vad jag antar är samma skit som jag låg med förra veckan och om det finns en sak som nästan är lika jobbig som at själv vara magsjuk är att bo ihop med nån som är magsjuk. Man vill så gärna hjälpa på nåt sätt, men det går ju inte att göra så mycket, det ska ha sin gång. Jag har i alla fall inte sovit så mycket i natt, så om inte komma tillbaka till jobbet-ångesten är tillräcklig anledning för bullfrukost, så är en natt av Florence Nightingale:ande det tycker jag. Fast man inte alls behöver ha en orsak för bullfrukost, obs.

Den här veckan ser relativt normal ut, förutom torsdagen när jag ska besöka både Vasa och Korsholm och prata skrivande och boken. Det ska bli kul! Sen drar ordkonstledarutbildningen jag ska gå igång nu på fredag och jag är med både i egenskap av studerande OCH arrangör, hehe. Men tror det kommer gå hur bra som helst, ska bli väldigt spännande. så slutet av veckan ser lite busy ut, men det är ju lääänge tills dess ännu. Eller?

Jag tänkte faktiskt bjuda på ett recept måndagen till ära, för jag lyckades göra en väldigt god middag igår kväll på saker jag hittade i skafferiet. Det visade sig dessutom vara en ännu godare matlåda idag så hurra!

Linser i kokosmjölk och sju kryddor

En gul lök
Två vitlöksklyftor
En röd paprika
Sju kryddor-kryddblandning
En burk kokosmjölk
Typ två deciliter torkade röda linser
En liten näve jordnötter
Färsk eller frusen koriander
Salt, gurkmeja, socker

Hacka lökarna och paprikan i små bitar. Stek på medelhög värme i olja i och sju kryddor-kryddblandningen tills löken är glansig och mjuk och allt är lite härligt brunt av kryddorna. Häll över kokosmjölken och krydda med lite gurkmeja och ev lite sju kryddor till, för färgen. Bli inte försträckt när det ser ut som världens mest oaptitliga gegga nu. Låt det puttra några minuter och häll sen i linserna och nån deciliter vatten. Rör om lite då och då, men det klarar sig ganska bra för sig själv. Smaka av, sockra och salta lite om du tycker det behövs. Sen kan du med fördel glömma bort det i fem-tio minuter, gör nåt på din telefon eller nåt. Kom sen ihåg den och vänd ner en näve jordnötter och lite koriander också, det gör sig så bra med kokosmjölk. När det har blivit en ganska o-rinnig gryta och linserna är mjuka, men inte kokat sönder - då är den klar! Det borde inte ta speciellt länge. Ät med ris!

Grytan är som sagt godare nästa dag och kan riktigt bra ätas kall också! Har inte testat, men föreställer mig att den skulle göra sig riktigt bra på nåt slags bröd också? Sju kryddor är en kryddblandning från Mellanöstern med bl a kanel och nejlika och för mig och min västerländska mun är det lite speciellt med dom kryddorna i annat än juliga bakverk typ, så det tog liksom några tuggor före jag vande mig. Men det blev jättegott! Jag tänker mig att det säkert skulle vara gott att tärna ner tomat eller kanske addera lite citron för syra, men det går riktigt bra utan också. Både tomat och citron är allergener hemma hos oss, så jag har vant mig av att tänka på dem i mat.

Det var det, nu ska jag springa vidare i veckan!

Det ska så lite till

Hade tänkt låta bloggen vila fram till imorgon, men jag måste smygstarta med nåt, för annars äter ångesten upp mig. Man ska inte ha ångest för att man är sjuk, jag vet det, men det är alltid jättehemskt när jag ska tillbaka till jobbet efter att jag varit sjuk ett par dagar. Har varit hemma torsdag-fredag och det känns som att jag aldrig kommer kunna ta igen allt jag missat.

Blev tvungen att ställa in ett par grejer både torsdag och fredag och det jagar mig, det värsta jag vet är att nån blir besviken på mig. Det känns också som att allt börjar halta så fort jag släpper en grej. Har ni den känslan nån gång? Att allt flyter på, så länge jag har stenkoll på allt, men släpper jag kollen med några procentenheter bara så är det som en slags snubbel-effekt, plötsligt faller allt som man försökt hålla upp.

Jag försöker lära mig att det är okej att ha lagom koll, att det är okej att ge 80% istället för 100% är okej, för det är ju verkligen det. Alla säger ju det, det pratas inte om nåt annat, men varför är det så svårt att känna det?

Men den här braiga låten säger jag tack för mig och för idag. Det här var den lilla smygstarten, nu är det en mindre sak att plocka upp imorgon. Vi ses då.

Kiss it, kiss it better baby

Hej! Den dåliga dagen jag hade senast vi hördes av blev inte direkt bättre av att jag senare på eftermiddagen när jag kom hem hade hög feber och vad jag i efterhand bara kan tolka som nån slags… kräksjuka. Inte nödvändigt att gå in på detaljer, men vid ett tillfälle kände jag mig så svag och sjuk att jag inte orkade sätta mig upp i sängen för att ta en febernedsättande tablett.

Jag har fått ställa in allt igår och idag och försökt koncentrera mig på sova. Febertoppen var intensiv men kort och jag vet inte om det blev som nån slags urladdning för kroppen för jag har sovit jättemycket sen dess?!

Jaja, allt det här är egentligen ointressant för nån annan än den av sjukdom drabbade. Idag har jag känt mig nästan back on track och det har jag på klassiskt jag-är-rastlös-men-för-trött-att-göra-nåt-på-riktigt-manér och gjort en ny playlist till mitt nystädade Spotify-bibliotek!

Jag ger er Efterfest på 2, den enda sexiga playlisten du nånsin behöver. Perfekt när alla andra droppat av och du äntligen blivit ensam med hen du flirtat med hela kvällen och ni båda är redo att starta the next big love adventure tillsammans. Varför inte också för er som varit gifta i några år och druckit en extra whiskey framför Skavlan? Eller för all del - för dig som äntligen är ensam hemma och tänker göra det bästa av det *blinksmajl blinksmajl blinksmajl*?

Jag har försökt A) att inte inkludera Let’s get it on pga för självklar och B) inte ta med mer än en låt per artist/band, även om vissa artisters hela livsgärningar (Kylie Minouge, Leonard Cohen) skulle ha passat in.

Musik kan vara en viktig stämningsbyggare men kom ihåg att du kommer aldrig få ligga hur bra musik du än spelar om den du riktat in dig på inte vill? Den här listan kan och ska inte användas för att göra ett nej till ett ja. Ett nej är alltid ett nej, men du kan kommunicera ditt ja högre genom lite varmsamt valda låtar. Den här här listan i bakgrunden och ett smoothly utfört “gäspar och lägger armen runt den andra”-trick och du har nog kommunicerat vad du vill.

Men för den delen - är du hemma hos nån nu ikväll och dom ba mm, ska lägga på lite soft musik och så hör ni den här listan, se då ett stort flytande Ellen-huvud framför er som säger “apapapap det är inte säkert hen vill ligga ändå, hen kanske bara tycker det är skön musik att lyssna på” för let’s face it, man kan lyssna på sexig musik även när man inte känner sig sexig. Till exempel har det visat sig vara precis lagom för när man ligger i schleten pyjamas och repar sig efter nån slags magåkomma som för 500 år antagligen skulle tagit livet av dig.

Nu blev det här en lektion i samtycke, men let’s face it, jag har 95% icke-manliga läsare och det är sällan ni som är problemet ammaright ni vet det här - va snäll, tacka för maten och borsta tänderna. Ni vet - folkvett. Med det folkvettet in mind - gå ut och föröken eder. Till tonerna av Efterfest på 2.

En stor jävla bokmässehaul

Pärs inlägg igår blev så läst och omtyckt att jag/vi funderar på att helt enkelt låta Pär bli en återkommande kolumnist på bloggen - kanske en gång i veckan, kanske mera sällan skulle han få skriva om lite vad han vill under kategorin Pärspektiv (fattar ni? fattar ni?). Han vill inte ha en egen blogg, men behöver få komma till tals ibland. Plus det skulle underlätta för mig om jag fick en dag inläggsledigt. Om ni tycker det här är en bra idé - säg hepp! Annars blir det inget.

Jag har den sämsta jävla skitdag jag haft på år och dagar idag. Söndrig telefon, tandläkartid, ont i halsen och en kroppstemp som inte kommer upp till det normala, en IBS-mage som lider av bokmässan, mycket på jobbet, kappa som fastnade i cykelhjulet… Ja ni fattar. ALLT SUGER. Jag bara väntar tills jag avklarat allt idag så jag får lägga mig ner och gråta under täcket. När ni skrivit hepp får ni gärna skriva något riktigt snällt och inställsamt åt mig, jag behöver alla klappar på axeln jag kan få idag.

Tänkte att vi skulle gå igenom det jag fått mest frågor om efter bokmässan (förutom: vilka kändisar har du sett?) nämligen vad jag köpte. Både jag och Pär köpte en hel del, så här är ett info- och bildladdat inlägg.

Det såg ut så här när vi packat upp. Vi åkte dit med nästan tomma väskor och kom tillbaka med två fullpackade ryggsäckar och en kappsäck så tung att jag tror jag spräckte nåt när jag bar upp den för våra trappor sen. Man kan inte släppa lös oss två på en bokmässa, det går inte. Vi skulle inte köpa nåt utöver ett par titlar var vi hade bestämt oss för på förhand meeeen… HEH.

Nåja, här är en ganska osentimental uppräkning av grejs vi köpte:

Ett par lösnummer av Historiskan, en favorittidning och Moa Romanovas Alltid fucka upp. Moa bjöd mig på fest när jag träffade henne för att få den signerad men jag vågade inte gå. Aldrig kommer jag förlåta mig själv för det.

Gun-Britt “Maken” Sundströms Skrivliv kändes som en nödvändighet because, hellooo, jag lever skrivliv? Vigdis Hjorths Arv och miljö har ju varit inneboken nummer ett i sommar och nu läser man den i Elsa Billgrens nystartade bokklubb (en ljuvlig idé för övrigt, skulle jag ha tid och ork för sånt skulle jag stjäla den direkt!). Kan aldrig motstå en it-bok, hehe.

En samling urklipp från lokalpressen under namnet Dagens ris, utgiven av fantastiska Teg Publishing. Ett litet, väldigt sympatiskt förlag med Norrlandsfokus. Brukar oftast va lite intresserad av allt dom ger ut. Och så den lokale sonens nyaste, Där musiken började av Lars Sund. På tal om honom skämdes jag ganska ordentligt efter att stegat fram självsäkert till honom och skakat hand och presenterat mig med bara förnamn. Lite “det är alltså jag som är Ellen”-style. Jag vet inte varför jag tänkte att han skulle veta vem jag är, bara för att jag vet vem han är. Oh well.

En annan it-bok fick följa med, Sheila Hetis Moderskap. Allting växer av Lyra Koli FICK jag faktiskt av Lyra herself, eftersom vi hamnade mitt emot varandra på middagen på lördag.

Det gulligaste på hela mässan (förutom Leif GW Persson) var Novellix lilla litterära smågodis-monter. Man fick plocka i en påse och välja fritt av deras noveller och köpa i lösvikt - 60 kr hektot eller nåt sånt. Dessutom hade de delat in novellerna i sött, surt och salt. Genialt! Jag köpte en helt bunt, de är så bra som gå bort-present om inget annat.

Ett impulsköp och ett måste-köp. Sara Stridsberg älskar jag, så att jag skulle köpa hennes Kärlekens Antarktis var givet. Dave Goulsons Galen i insekter däremot har jag aldrig hört talat om förut, men blev väldigt sugen där och då på att köpa den. Så då gjorde jag det. Jag brukar gilla passionerat och lite lätt filosofiskt skrivna faktaböcker, så hoppas, hoppas.

Jag visste inte ens att Sami Said hade kommit ut med en ny roman, men självklart ville jag ha Människan är den vackraste staden när jag såg den. Har tyckt mycket om hans två tidigare böcker. Tid att städa av Fanny Ambjörnssen kändes som att den träffade alla rätt, städning som politik, städning och feminism, städning och litteratur. Ser mycket fram emot att läsa den.

Har tänkt läsa Roxane Gays Hunger hela livet typ, så jag kunde lika gärna köpa den nu som nån annan gång. Mats Strandbergs Slutet var ett måste, så är det bara.

Fabian Göranzons nya grafiska roman, Drömmen om Europa och en liten gratisbok som Arena delade ut. Det är inte en rasistisk bok, obs, men väl en bok om rasism.

En bok om vår tids prestationssamhälle, skriven av en filosof - ja men visst! Såg ett reportage om Jonna Bornemarks Det omätbaras renässans på Kulturnyheterna nån vecka före mässan och gjorde en mental note att den kunde va värd att köpa. Så klart kom jag inte hem utan en ny kokbok heller - Vegansk snabbmat ska jag nu börja laga.

En bok med intervjuer från tidningen Sex och Pärs kompis Alice’ nya bok, Borderline fick också följa med hem.

Böcker om eller av Pärs två stora idoler; Göran Greiders Bergspredikan för socialister och en bok om Skandia-mannen och Olof Palme. Pär SLUKAR allt om Palme-mordet och ibland om kvällarna när vi ligger i sängen kan han plötsligt säga “det stör mig att dom inte vet vem som gjorde det”. jag svara oftast, “kanske vi aldrig får reda på det” och scrollar vidare och Pär suckar djupt.

Fredrik Strages nya samlade krönikor i 242 och nån fotbollsbok som jag gömde undan lite för jag vet inte alls vad det är och jag bryr mig inte, sorry. Strage-boken fick jag signerat och han skrev t o m “snygga tatueringar!" vilket han säkert skriver åt alla med en tatuering, men det kändes ändå kul. Han luktade ganska mycket svett för övrigt, men det kan jag förlåta Sveriges i särklass bästa musikjournalist för. GUD vad jag ville bli krönikör för typ Aftonbladet och gå på konserter och namedroppa en massa och bara vara cool när jag var tonåring, allt pga Strage och i nån mån Andres Lokko och Linda Skugge och dom. När dessutom Per Bjurman stormade scen under en Håkan Hellström-konsert och kysste honom för att han tyckte det var så bra blev det ju ännu mer attraktivt att va musikjournalist - hångla med Håkan på arbetstid? Helt okej.

Och så en stor bunt tidskrifter och tidningar.

Det var det, men jag tycker det räcker till - mer än väl. Är lite gladare nu när jag påmint mig själv om allt gött jag har att läsa där hemma. Men mest är jag faktiskt trött och ledsen. Heut’ ist nicht mein Tag, för att parafrasera Blümchen.

Ordet är ditt, Pär

 Vi kom hem sent igår kväll och jag har drabbats av förkylning och är fortfarande seg efter helgen. Det är en av orsakerna, men inte THE orsak till att jag idag lånar ut bloggen åt min gode vän och make - Pär ”PG” Jonasson. 

Den som följer mig på Instagram kanske redan fattat vad THE orsak är - nämligen att en nästintill nykter men cp-skadad Pär inte blev insläppt på krog i lördags. Jag hade tänkt skriva ett argt blogginlägg, men kom ganska snabbt fram till att det är bättre att Pär själv får komma till tals. Så medan jag smuttar på min Finrexin och ber om ett plötsligt energitillskott så får ni läsa ett inlägg av Pär idag.  

Många gånger tänker jag på mig själv som gråzonshandikappad. Jag klarar en massa saker på egen hand, till exempel att bo, prata, handla, gå på promenad, tänka, umgås med familj och vänner och så vidare. Det finns också gott om saker jag gärna hade kunnat, men inte kan. Vara fotbollsproffs eller spela ett instrument är väl de två främsta exemplen på saker jag aldrig riktigt fått en ärlig chans att gå vidare med. En sak som jag inte heller kan, men som inte besvärar mig lika mycket, är att gå som folk, att ha ett rörelsemönster som lever upp till normen.

Jag har svårt att få ner högra hälen i marken när jag går. Det beror på min cp-skada. Hela min uppväxt hördes begreppet ”kort hälsena”. Senare (heh) förstod jag att senan visst är där, men att cp-skadan gjort att linjen mellan hjärnan och kroppsdelen är liksom lite förstörd. Hur som helst, att gå är inget problem för mig och jag struntar i hög grad i hur det ser ut när jag gör det, men det gör inte alla.

En del i mitt sociala liv som vuxen har varit att festa till det med vänner och alkohol. Ibland vill jag då också gå på krogen och måste då passera gate keepers i form av ordningsvakter. Vid en krogs dörr brukar deras främsta uppgift vara att neka tillträde åt den som redan blivit för full och inte skulle vara betjänt av mer alkohol inne på krogen. Flera gånger har jag nekats inträde eftersom jag enligt ordningsvakter varit för full när jag i själva verket varit antingen helt nykter eller haft högst en-två öl / en ensiffrig mängd centiliter sprit i kroppen.

Jag minns en gång i Örebro, jag tror det var på Pitcher´s, då jag och några före detta kolleger förfestat och käkat i hemmiljö och tänkte ta kvällen vidare på lokal. Alla välkomnades, men jag var ”för full”, vilket jag helt enkelt inte var. Som vuxen kan man ta två 33-centiliters öl utan att ragla fram, särskilt om man ätit bra på förhand. Det slutade med att hela sällskapet på sex-sju personer, efter tröstlösta ifrågasättanden av vakternas bedömning, lämnade stället i dörren och gick vidare.

I lördags hände det igen. Min fru befann sig under bokmässans lördagskväll på Park Lane i Göteborg och jag tänkte ansluta till henne och hennes vänner.

Jag hade tidigare på kvällen träffat andra vänner och, jo, det ska sägas, druckit lite sprit, men knappast i några såna mängder att det ställde till problem för vare sig mig själv eller andra.

Vakten jag mötte i dörren till Park Lane frågade direkt hur mycket jag druckit. Jag sa sanningsenligt att jag tagit en sexa whiskey några timmar tidigare under kvällen varpå vakten svarade jag verkade ”ganska berusad faktiskt” och att han tyvärr inte kunde släppa in mig därför. Nu låter jag kanske gnällig, men det är en så märklig känsla att på allvar anklagas för att vara för full av en myndighetsperson vars jobb (bland annat) går ut på att bedöma berusningsgraden hos människor när man inte är det. Jag blev lite chockad och lämnade stället för att från gatan utanför ringa till min fru. När jag stod med telefonen i handen tog vakten kontakt igen och sa ”du klarar nog en till” och så var jag ändå välkommen. Jag visste i stunden inte om jag i hans ögon nyktrade till väldigt snabbt eller om hans ändrade uppfattning hade någon annan grund, men väl hemma senare på natten växte tanken om funkofobi sig allt starkare för att beskriva det jag upplevt i krogköer upprepade gånger.

Det är normavvikelsen som spelar roll. När de ser den, utan att ha ord för den, tar de till standard-lösningen ”för full”. Vi är många handikappade som hamnar i kläm på grund av funkofobi eller ren okunskap om man så vill. Ett handikapp kan ta sig uttryck på olika sätt och därför måste ordningsvakternas kunskaper om det förbättras. I deras, och många andras, suddiga blick är vi många som befinner oss i en gråzon mellan, säg, rullstolsburna och människor helt utan funktionsvariation. Lek med tanken att jag hade behövt en käpp eller kryckor för att ta mig fram. Jag tror knappast att vakten dragit samma slutsats och avfärdat mig som ”för full” då, även om det, precis som mitt avvikande rörelsemönster, också berott på en CP-skada.

Jag har ingen aning om huruvida det finns en branschorganisation för ordningsvakter eller inte, men om det gör det borde den centralt arbeta för att nyansera yrkeskårens bild av den allmänhet den betjänar. Den är mer mångfacetterad än flera i branschen verkar tro.

PS: Väl i kassan till Park Lane fick jag veta att det kostade 150 kronor att gå in och eftersom jag fått veta att min fru med flera ändå strax var på väg därifrån valde jag att inte gå in, men det är en annan historia.

Ett första hej från andra sidan

Det är precis lika underbart och precis lika koasigt och jobbigt som folk säger. Det blinkar och låter och susar från alla möjliga håll, du går på ett mässgolv som vilket som helst, där mötte du Agnes Lidbeck, där sitter Jan Guillou, där står nån du inte vet vem är och pratar på en scen. Små specialförlag och organisationer; katolska kyrkan, fladdermusfantaster och erotiska målarböcker delar utrymme med jättar; Bonniers, Natur och Kultur, Nordstedts.  

Jag är trött på ett sätt jag sällan varit, jag är utpumpad men hjärnan går på högvarv. När jag blundar och försöker stänga av ser jag folk komma emot mig, folk sitta och titta på mig och folk som pratar i ett evigt sorl. Vi hade vigt eftermiddagen och kvällen åt att gå på stan, jag har knappt varit utomhus i helgen, men det gick inte. Mina skoskav och min nära-till-tårarna-trötthet förbjuder det. Pär är älskvärd som alltid och hämtar mat och säger att jag inte behöver stiga upp. 

Jag är tacksam att jag får va med och speciellt tacksam över alla människor jag träffat och som nästan alla välkomnat mig nästan med en axelryckning, som om det skulle vara självklart att jag ska vara här, att det är självklart att jag hör hemma här. Jag känner mig både hälsosamt påmind om min egen litenhet i den här branschen och världen men också lite trevligt självförtroendeboostad.  

Ska berätta mer efterhand, men nu ska jag försöka packa ner alla böcker jag köpt.

Sen ska jag sova.

Världens bästa författare

Det enda som är läskigare än de där djupa dalarna i skrivandet när man tvivlar på exakt allt och med tårar dallrande i ögonfransarna mejlar redaktörn och frågar om det är nån vits ens, är de här ögonblicken när jag är helt säker på att det här, det här är tammefan det bästa som nånsin skrivits!!!

Jag är just nu inne i en sån period där jag är fylld av tilltro och självförtroende. Jag är liksom världens bästa författare. Skrivandet går precis som det ska, det föder sig själv, jag behöver inte göra nåt alls. Och det är så bra och så unikt och så otroligt och folk kommer älska det och förundras över hur nån kan ha en så intrikat hjärna som jag som har skrivit den här delikata texten. Jag kommer få priser och bli översatt och bli jätterik, jag är helt hundra på att det här blir en modern klassiker. Folk kommer gråta av hänförelse.

Jag överdriver inte en cent, jag är verkligen så uppfylld av mitt eget skriveri för tillfället.

”För tillfället”, ja. Det är så klart roligt när det känns så här ibland, för oftast är det ju tandagnisslan och hjärteblod. Men det är också som sagt var skitläskigt. Är det så här det är att va fullblodsnarcissist? Det är ju inte speciellt sympatiskt att gå runt och älska allt en gör på det här sättet. Tänk om man fastnar? 

Men det allra läskigaste är fallhöjden. Det är som dom där sekunderna berg-och-dal-banevagnen står högst upp och  svajar. Snart, snart går det neråt igen. Och med fart.

Men just nu, om det nu bara är idag, är jag världens bästa författare.

Nerför backen, över torget, åh, jag älskar, älskar den här stan

För något år sen gav jag er (lol, låter så högtidligt men) en playlist med 30 låtar som hette Peed sulo. Den trogna BFF:aren kommer säkert ihåg det med fröjd.

Den var designad för att precis möta ditt behov av lagom up tempo-iga, (inte nödvändigtvis glada men) låtar på väg hem från jobbet. Den där känslan när man susar genom stan på sin cykel en lite kall höstdag och det känns som att man har en glad hemlighet, den känslan ville jag åt. Jag tänker ofta, lagd åt både det romantiska och narcissistiska hållet, att jag går eller cyklar i en film, precis den där scenen när protagonisten i historien (i det här fallet jag) sagt ifrån på ett bitigt sätt eller på nåt sätt fått ett bra break through. Den innehöll t ex såna här godingar:

HÄR hittar ni den.

Jag skulle inte säga att alla mina playlist på Spotify är genomtänkta direkt, men just den här har visat sig vara mycket bra ihopplockad. Om jag får säga det själv. Det visade sig att jag själv hade mycket nytta av just den här typen av låtar som ger hemvägen en filmisk touch. Jag har lyssnat på Peed sulo till leda. Men nu har jag fixat det problemet, Peed sulo har fått ett litet syskon;

Peed sulo 2! 30 låtar TILL perfekta för allt det där orginal-Peed sulo var bra för. Den innehåller, förutom låten inläggets rubrik är hämtat från, t ex lite sånt här:

Ni hittar den HÄR.

Jag hoppas ni gillar den! Jag har dessutom städat upp min Spotify-kanal lite och gjort sånt ni inte behöver, t ex listor som heter “hör på det här” och innehåller tre låtar från april 2014 (har en miljon såna), hemliga så nu borde ni bara se de lite mer genomtänkta och bättre paketerade listorna. Ni hittar t ex en jättebra lista med tryckare där, vår bröllopslista och ett musikaliskt tvärsnitt över min högstadietid.

Med jämna mellanrum tänkte jag försöka göra små listor åt er, det är nämligen en liten hobby jag har. Ni får ju gärna hojta till om ni tycker det är en bra idé. Eller om ni tycker det är världens värsta idé och att jag och min musiksmak borde gå och gömma oss. Vi kommer inte att göra det ändå, men.

En helt vanlig måndag

Hade tänkt göra ett foto i timmen-inlägg men det blev mest ett foto när jag kommer ihåg det. Men så här såg min måndag ut, as always sett genom min trogna mobilkamera.

Vaknar. Trots att jag vaknar sent, först efter nio, är jag dödstrött. det är en grej jag försökt sluta ha dåligt samvete för, att min dygnsrytm är mer av typen B. Jag är hellre upp längre och sover längre än vad som anses riktigt dygdigt.

Äter standardfrukosten till vardags - ostmackor och d-vitamin. Det är nu man ska börja ta dem för att ha nån nytta av dem sen i vinter - kom ihåg!

Kommer mig till slut i väg till jobbet. Det här är mitt skrivbord, på en bra dag heh. När jag fick två skärmar sa jag att visst, jag kan ha två skärmar, men jag kommer knappast få användning av dem båda. Nu använder jag så klart båda hela tiden. Det är väldigt praktiskt ska ni veta. Jag har också nyligen gått och blivit med arbetstelefon vilket känns helt galet vuxet och viktigt.

Sen jobbar jag ett par timmar. Här ser ni Robin, den ena av mina två kontorsgrannar. Den uppmärksamme märker också nu hur jag använder båda skärmarna - en för Facebook och en för nåt popupfönster, lol. Lovar att jag gör annat också.

Dags för lunch! Idag nudlar med både ägg och keso. Lite lyxigare så där. Två satsumas till efterrätt till och med!

Efter lunch jobbade jag lite till, sen gick jag ut på stan för ett par jobbrelaterade ärenden.

Hämta ut paket och köpa kontorsmaterial, t ex.

Sen drack jag en kaffe och jobbade ännu lite till. Favoritmuggen har fått flytta med till kontoret.

Vid fem gick jag hem. Då var det redan ganska mörkt och tyst i vår korridor. Här är affischer för två jätteroliga event jag tycker ni ska gå på. Mer om dem senare i ett annat inlägg.

Cyklade hem i kall, kall blåst. Så här såg jag ut förresten igår. Hörlurar - Urban Ears, tröja - Puma x Asos Curve, byxor - H&M, skor - Reebok, jacka - Lindex. Jag skrev mest det där för att få känna mig som en äkta bloggare, tror aldrig nån nånsin har frågat mig om var mina kläder kommer ifrån. Kändes lite kul måste jag säga.

Pär hade önskat sig plättar till mat så då blev det plättar till mat. Inser nu att det blev en väldigt grönsaksfattig dag igår, men tror ni mig om jag säger att vi faktiskt äter ganska mycket grönsaker i vanliga fall? Mvh vegetarianerna.

Efter maten spisade jag lite jazz. Nä nej, men jag satte på en skiva (James Blake den här gången) och gjorde lite sånt där småpyssel…

… vattna blommor…

… kolla på utsikten…

… och hänga med katterna. Ni ser ju Violas vilda entusiasm.

Sen satt jag mig ner och jobbade en stund. YES jag tänker på det som jobb när jag sätter mig och läser böcker inför bokmässan, för 1) det är ju faktiskt det 2) det påminner mig om vilken jävla dröm jag lever i och 3) det hjälper mig att faktiskt göra det och inte fastna i evighetsscrollande.

Viola höll mig sällskap. Det här är vår gemensamma favoritplats. Jag i vår läsfåtölj och Viola i famnen på mig i läsfåtöljen.

Sen skrev jag 1000 ord. Jag har bestämt att kapitel är ungefär tusen ord. Jag försöker skriva ett kapitel varje gång jag sätter mig ner. Jag försöker också inte skriva mer än så i gången. Man måste hushålla med ångan. Jag hade givetvis inte Ronald McDonald på skärmen, men det här är känsligt ännu. Man ska inte släppa in för mycket ljus i mörkrummet har jag hört. Tids nog. OM DET BLIR NÅT DET VET JAG INTE DET KANSKE INTE BLIR NÅT ALLS NI KANSKE ALDRIG MER FÅR LÄSA NÅT AV MIG MAN VET INTE JAG HAR INTE LOVAT NÅT!!!

Sen gjorde jag ansiktsmask (shoutout till alla halvblinda jävlar som måste använda glasögon även de femton minuter man sitter med ansiktmask)…

… och tog bort nagellack. Det är väl inte väldigt viktigt att berätta om, men det här nagellacksborttagningsmedlet som jag köpte på Boots när vi var i Bristol pga stort behov har visat sig vara jättebra?! Tror jag tog det billigaste bara för att jag behövde något, men det är drygt och effektivt och luktar inte ens illa? Tips för den som har vägarna förbi the UK. Annars köper jag alltid på Lidl, deras är billigast och lätt bäst, det lärde mig Ronja nån gång.

Sen var det inte så mycket mer med den dagen. Jag kröp till sängs med de här två och Pär (som nog deltagit i den senare delen av min dag, men som bara inte synts till här). Nöjesläste lite och somnade sen, säkert ganska mycket senare än många av er. Min dygnsrytm är som sagt inte så dygdig, men den duger.

Måndag i mässveckan

Tjena alla monsterdiggare! Här är jag med denna veckas prognos. Blåsigt, växlande molnighet och bokmässa! Det är väl det stora som händer denna vecka.

Förra veckan var jag ganska låg och den där malande ångesten ligger kvar. Jag vet att ni är klokare än så, men utifall att nån får för sig att fråga varför så kan jag förekomma dem och svara därför. Det finns ingen yttre orsak alls, jag har det i själva verket riktigt bra. Men det är så där ibland.

Jag vet att det minst konstruktiva jag kan göra i den här situationen är att börja strunta i saker p g a ångesten, hur lockande det än är. Man måste mata det som man vill ska växa. Att låta ångest styra över schemat matar ångesten, alltså växer den. Så jag mårar åpå, precis som led av österbottningar före mig gjort. Vet inte om det är den bästa strategin, men det är den enda jag har. Det går ju liksom inte att inhibera livet ändå.

Jag upplever inte heller ångest som nåt man nödvändigtvis måste träna bort eller få att försvinna med all makt utan nåt man kan och i nån mån måste lära sig leva med. Men lite snällare mot sig själv får man och ska man va när det behövs. Inte boka kalendern full med sociala grejer, låta lediga kvällarna vara lediga, se om favoriter istället för erövra nya serier, tillåta saker att vara bara okej. Det är lite som att ha tandvärk det här med ångest. Det går att fortsätta som vanligt, men allt är lite mindre roligt och ibland måste man helt enkelt ta hänsyn till värken. Tills det går om och saker blir normal-roligt igen.

Tids nog går allt om.

Actual footage of me i helgen

Och ångest eller inte så är det är ju faktiskt väldigt roligt med bokmässa! Tänk att få åka dit i egenskap av författare - det hade jag nog inte vågat hoppats på bara för nåt år sen. Fast ibland tror jag att jag alltid liksom vetat att det skulle bli så här. Oavsett vilka drömyrken och framtider jag målat upp i mina vänner-böcker och skoluppsatser, så har nån liten kärna i mig alltid på nåt sätt vetat att det inte finns så många alternativ. Att skriva är det enda jag duger till och även med det är det ju knappt vissa dar.

Jaja, det känns redan bättre; bara det att jag tagit mig till kontoret idag och fått lite smått uträttat har återupprättat min tilltro till mig själv. Det är ju löjligt att man ska vara så gammaldags att man ska mäta sitt eget värde i prestation och uträttade ärenden, men det är ju onekligen lite praktiskt också. På så sätt blir det ju i alla fall nåt presterat och uträttat.

Det här inlägget blev ju i och för sig bara en massa strunt, men man kan ju inte prestera hela tiden :-))))