Svarta fåret

Jag är alltid ute efter kontraster när jag klär mig, men det behöver inte alltid vara kontraster mellan färg och mönster. Vissa dagar räcker det bra med en matt svart och en silkig svart. 

Som idag. Matt och katthårigt (lycka till med att va fashion i ett katthushåll) och plisserat och silkigt.  

Tröjan är en av mina varmaste och den har fått hänga med i ett par dagar här nu. En helt vanlig collegetröja är det, inga konstigheter. 

Kjolen är ett favoritplagg för tillfället, den var med i mitt senaste (och sista före köpstoppet!) paket från Asos. Den faller väldigt snyggt och är enkel att dressa upp eller ner, beroende på tillfälle. Jag tänker söka flera kjolar i samma snitt på loppis under våren, jag tycker det är väldigt fin stil att ha plisserad kjol med enkel, gärna lite bylsig överdel. Den här är också exemplariskt hög i midjan och min favoritlängd, dvs mitt på smalbenet. Den har visserligen ganska höga slitsar på båda sidorna, men med tights under gör det ju inget.

När jag blir rik ska jag anställa en fotograf som får ta bilder åt mig, men för närvarande får ni leva med mobilselfies där jag rättar till håret, det är tydligen en favoritpose.  

En helsvart outfit bärs bäst tillsammans med skor och parfym med attityd. Idag har jag & other stories Haute Goth och mina älskade silversneakers.

Det var allt från modeverkstaden idag, nu måste jag fortsätta rensa. Vi har kommit till avdelningen ”böcker” i vårt konmari:ande. Oh lord.

Vikten av applåder när man dammsuger

Av nån anledning fick jag impulsen att börja det här blogginlägget och därmed blogg-veckan med raderna Goder afton, goder afton, både herre och fru, men så tänkte jag på vad Linnea skrev om att bloggare idag låter som 90-tals brevväns-annonser och jag har väl sällan känt mig så träffad pga har 100% av gångerna jag börjar ett blogginlägg impulser om att ropa till med riktigt prutthurtigt och ja, vart vill jag komma med det här? Att Linnea för eviga tider FÖRSTÖRT bloggandet för mig? Att instinkten att börja klämkäckt is strong in this one? Jag vet inte, ska vi bara börja?

OBS Linnea har INTE förstört bloggandet för mig och jag tycker jättemycket om henne OBS. Det var ett utfall av humorformen ironi OBS.

Den här veckan känns lite som lugnet före stormen, på lördag drar Runebergsveckan igång och håller på hela nästa vecka. Jag har visserligen en lika full to do-list som de flesta andra veckor, men det känns ändå helt görbart. Som de flesta veckor känns nu för tiden. Jag har faktiskt tänkt på det ganska mycket på senaste tiden, varför känner jag min inte mera stressad?

Så här ser min arbetssituation ut för tillfället: jag jobbar 75% med ordkonsten, sitter i arbetsgruppen för Runebergsveckan, drar Arbis-kurs en kväll i veckan, skriver roman nummer två och frilansar en del genom att skriva kortare texter till olika arbetsgivare och göra författarbesök och uppträdanden. Dessutom försöker jag blogga typ fem inlägg per vecka.

Ganska mycket ändå.

Jag har aldrig känt mig tillräcklig eller duktig, tvärtom har jag varit bombsäker på att jag är ovanligt lat, oansvarig och slarvig människa. Det är till viss del sant och till viss del har det berott på saker som depression och sånt. Men det har ju också ganska långt varit en vanföreställning pga dåligt självförtroende och -känsla. Inte unikt, I know. Men jag säger det för att jag tror att en stor del av min stress har härstammat från det. För ett par år sen, när min arbetssituation såg helt annorlunda ut och jag hade betydligt mindre att göra satt jag i perioder och grät varje dag och hulkade fram åt Pär att det känns som att jag håller på att drunkna och att jag aldrig kommer ikapp, hur jag än försöker.

Nu för tiden tycker jag faktiskt att jag har ett väldigt grund-lugn och att jag dessutom ganska ofta tycker att jag är duktig. Jag kan inte komma ihåg senast jag skulle ha gråtit av stress senast. Jag har ju så klart ångestsvackor ibland, men de är inte drunkningsrelaterade längre. Förutom rent fysiska serotonin-nivåer så har jag har funderat ganska mycket på vad som egentligen förändrats, för i grund och botten är jag fortfarande samma människa. Jag har hittat två grejer!

Först och främst har jag och Pär den senaste tiden börjat ta det som vana att varje kväll eller eftermiddag säga åt varandra “oj, vad duktig du har varit idag” eller till och med själva konstatera “idag har jag nog varit duktig!”. Och samtidigt kanske göra en kort re-cap av vad man åstadkommit under dagen. Ibland är det ju faktiskt inte så mycket, men oftast blir man förvånad över hur många saker som blivit gjort, utan att man tänkt på det. Vissa dagar är ju förutsättningarna såna att man är duktig om man ens tar sig ur sängen.

Jag har också en to do-lista för varje vecka i min kalender som jag fyller på under veckans gång med allt som ska göras, både på jobbet och där hemma. Jag skriver upp ALLT på den, även små obetydliga saker, bara för att få the satisfaction av att stryka över den punkten när det är gjort. Ibland skriver jag upp saker jag redan gjort, bara för att kunna visa mig själv allt som jag gör.

En gång sa en person till mig “det är som att du skulle förvänta dig en applåd varje gång du dammsuger”. Förutom att det inte var speciellt snällt sagt, så förstår jag inte riktigt problemet i det? Tänk vad kul om vi skulle få en applåd varje gång vi gör en syssla. Så mycket trevligare det vore då.

Det gäller att påminna sig själv om allt det man gör, oavsett vad det är. Det har jag blivit mycket bättre på.

Det var grej nummer ett. Grej nummer två är:

För ungefär ett år sen fyllde jag i en lista som Malin hade gjort och svarade så här på en fråga:

Klipp till: idag. Det jag då såg som en utopisk perfekt dag är numera ganska långt vardag för mig. Det är inte enkelt och inte roligt och verkligen inte problemfritt alla gånger - men det är ändå precis så som jag vill ha det.

Jag svarade också så här på en annan fråga:

Klipp till: idag igen.

Jag har äntligen hittat nånting jag inte bara trivs med, men faktiskt är riktigt bra på. Känner fortfarande inte igen mig själv vissa gånger. Det här självförtroendet har liksom sipprat ut i andra områden i livet också. Det är mycket enklare att leva med sånt man inte är så bra på när man väl identifierat vad det är man är bra på.

Mina tips kan väl kokas ner till dessa två punkter:

1. Hitta det du är bra på - oavsett vad det är så är det i nån mån värdefullt - och gör det så mycket som möjligt.

2. Kräv applåder när du dammsuger. Och om ingen annan applåderar - gör det själv.

Det här skulle egentligen bli en genomgång av min vecka, men istället blev det nån slags självhjälpsmanual utan några som helst nya grejer att komma med, suck. Nåja, min vecka ser ändå ganska vanlig ut så ni missar inget.

Ett par dagar i Helsingfors

Jag har hängt i Helsingfors sen i onsdags kväll, tänkte vi skulle se hur det såg ut. 

Åkte från ett snötäckt Bennäs i onsdags. Tycker ändå det är kul med ordentlig vinter.

Vi bodde på Hotel Finn, som var ok. Litet, ingen frukost men trevlig personal och städat och fräscht. Och fint dekorerat trapphus. 

Jag gjorde mig ordning med nonchalant tryck på bröstet.

Och gick till Luckans kväll om kropp, kroppsaktivism och identitet som de ordnade på G18, för där skulle jag delta i en panel. Men först spelade Unga Scenkompaniet sin nya pjäs Alla får vara med. Gå och se den och ta med en tonårig kompis! Den spelas t ex på After Eight i Jeppis 13:e februari! 

Det var ganska mycket folk i publiken, bland annat de här två kompisarna ❤️

Pär var på bandymatch så länge jag var på G18, men före han gick hade han lämnat hamburgare och havre-oboj åt mig på hotellrummet, eftersom jag inte hann äta nåt före. Sällan har väl en kall hamppis smakat godare. Den åt jag och kände verkligen hur jag tog ansvar för min kropp och gav den vad den förtjänade. Har hört att det är viktigt. 

Tog sovmorgon och gjorde mig sen i ordning för lunch med Förläggarn. Ville ha läppstift så då blev det läppstift, men det visade sig vara en miss eftersom det är i princip omöjligt att äta ramen med läppstift utan att förlora all slags värdighet.

Vi hade en väldigt trevlig lunch och pratade många spännande saker mellan nudelslurpandet. Om allt går vägen kommer det väl en bok i höst.  

Helsingfors var kallt som satan men kärleksfullt ändå. 

Jag satte mig på Ekbergs och jobbade lite. Axel, som jag träffade kvällen innan hade nämnt att han suttit och skrivit på Ekbergs just innan och jag kände att det vill jag också försöka mig på! Ekbergs är alltså ett mycket anrikt och finlandssvenskt konditori, mycket golfanekdoter och Burberry-mönster vid borden runt omkring mig. Jag åt årets första Runebergare, den var precis som dom ska va. 

Jag satt där nån timme och sen kom Pär dit, han hade varit på promenad. Vi beställde in varsin rykande laxsoppa, åt upp och begav oss ut i knivvassa kölden igen.

Och gick till Oodi! Nyöppnat, hyllat stadsbibliotek? Yes, please! Och jag kan bara stämma in i hyllningskören; så otroligt fint och inbjudande och öppet för alla.

Skönt med ett allmänt, gemensamt rum mitt i stan vars syfte inte är kommers. Det var så fint och se hur folk använde hela huset. Och alla slags människor! 

Jag har hört mutter om att det är för lite böcker för att kalla sig bibliotek och det är kanske inte jättemycket böcker on display, men jag vet inte - gör det nåt? Ett bibliotek för mig är först och främst ett demokratins verktyg och böcker är kanske inte längre de ouppnåeliga statussymbolerna som de en gång var? Jag tyckte stället fullkomligt osade kunskap, kreativitet och öppenhet. 

Plus för gula detaljer i rulltrapporna!

Som ni läser mellan raderna var jag ganska lyrisk. 

Sen hann vi bara snabbtsnabbt in på vårt hotell och så gick vi syrran och Richie till mötes.

Här är vi allihopa! Vi skulle ju på konsert!  

Om jag ska ge dig några tips i livet så är det: 1. klä dig varmt när du ska på konsert i en ishall 2. Se Sarah Klang omedelbart live pga hon kommer att explodera vilken minut som helst och bara spela för drottningar och kungar och du kommer inte ha råd att gå på hennes spelningar längre.  

Det är ju helt omöjligt att ta bra bilder på konserter, men både First Aid Kit och Sarah Klang var helt galet bra! First Aid Kit är så vansinnigt proffsiga och coola och ändå varma på scen och ger liksom allt och Sarah bara glider in på scen och öppnar mun och så stannar tiden. Jag brukar bli uttråkad på konserter men blev inte det den här gången. Verkligen 10+. 

Men stelfrusen och trött var jag när vi kom till hotellet igen. Duschade hett och somnade sen som ett barn.

Nämen den här sjalen har ni aldrig sett förr va? Min kashmir-halsduk - kanske det bästa köpet 2018. Varm, luftig, fin. 

Hur som helst, då var det plötsligt fredag och idag och då gjorde vi inte så mycket. Sov länge, packade ihop, köpte kaffe, gick till tåget.  

Varenda gång jag ser de ryska tågen tänker jag att man verkligen borde åka dem nån gång. Tack mina två kurser i ryska i gymnasiet som lärde mig så mycket att jag fattar att det står ”restaurang” på den vagnen.

Kom hem till ovanligt mycket trevlig post. Fatta att det här är i princip jobb-post för mig?! Förutom New Yorker då kanske, men annars! En bok till ordkonsten, recensionex av Meretes Mazzarellas nya och Vi Läser. Lever jag ett drömliv eller vad? 

Annat drömmigt är att komma hem till två mätta katter som haft det hur bra som helst under Johannas omvårdnad. Att det dessutom var dammsugat och påsarna med textilsopor var borta... Jag vet inte ens hur jag skulle börja tacka för det. 

Nu ska jag gå och duscha tåget av mig och byta om till nåt riktigt mjukt och skönt. Trevlig helg!

Det finns nåd för nya världar

Jag HADE faktiskt inte tänkt kommentera denna förbannade jävla ”diskussion” som blossat upp igen i mina hoods, för jag tycker verkligen vi är liksom förbi detta stadie redan. Jag tänkte liksom att kärlek, det är väl ingen åsiktsfråga? Sexuella minoriteters existensberättigande är ju ingen åsiktsfråga. Transpersoners existensberättigande är inte heller nån åsiktsfråga. Det är bara självklara faktum, en sak vi alla kan enas om oavsett politisk tillhörighet.

Men nehe.  Jag gick visst händelserna i förväg.

Jag är som bekant inte kristen och inte väldigt bevandrad i Bibeln eller kristendomens texter, men t o m jag vet att det centrala i kristendomen (och de flesta andra religioner) är kärleksbudskapet. Enkelt uttryckt: man ska va snäll och tycka om sina medmänniskor. Låta dom va såna som dom är - inom lagens ramar. Kärlek är faktiskt inte olagligt. Hat är däremot det, ibland. 

Utöver det mest centrala kan man väl hitta bibelord eller stöd i texter för de flesta åsikter man väljer att ha om man söker tillräckligt länge. Gamla testamentet är fullt av märkliga regler. Nya också kanske, jag vet inte. 

Bibeln och psalmboken är förresten fulla av fina ledord och klokheter. Allt vad du vill att människorna ska göra för dig, ska du också göra för dem. Toge jag morgonrodnadens vingar,         gjorde jag mig en boning ytterst i havet. Om jag talade både människors och änglars tungomål, men icke hade kärlek, så vore jag allenast en ljudande malm eller en klingande cymbal. Osv osv osv.

Man kan inte ta åt sig av alla ledord och regler som står i Bibeln, då blir man nog galen till sist. Man måste välja. Jag tror att ha en tro många gånger är att aktivt välja. Därför kanske vi aldrig riktigt kan enas i vad som är ”rätt” tolkning. Jag förstår att folk har sina egen tro och sin egen relation till Bibeln. Så kanske det måste få va.

Vad jag däremot har svårt att förstå är följande.

Om man har möjligheten att välja kärlek och medmänsklighet - om man kan välja allt det där fina, allt det där mäktiga om kärlek som finns - varför väljer man då fördömande och hat? Exakt vad - konkretisera gärna! - vinner man på det?

Jag älskar ju psalmer, det vet ni ju. En grej man kan välja är den här raden ur en av mina favoriter;

Det finns nåd för nya världar/ mycket större än den här/ nya skapelser och tider/ nåd för allt som blir och är.

Jag kanske gick händelserna i förväg, men som ni just läste: det finns nåd för nya världar, mycket större än det här. 

Kulturkonsumenten vecka 4

Senaste tiden har jag  

LÄST

Igår kväll läste jag första boken ur min bibba-hög jag presenterade igår. Jag hade inte tänkt läsa hela, men Peach av Emma Glass är bara sisådär 130 små sidor, så det gick ganska snabbt. 

Peach var en märkvärdig läsupplevelse, nästan åksjukeframkallande, på ett inte helt oangenämt sätt. Historien är ett flöde ur huvudpersonen Peachs medvetande, hon har just blivit offer för en våldtäkt när vi slungas in i hennes huvud och boken börjar med att hon syr ihop sitt spruckna underliv uppe på sitt rum, samtidigt som hennes föräldrar inte har en aning på nedervåningen. 

Peach är som ni förstår ingen lätt läsning, speciellt eftersom Emma Glass har en helt unik och böljande rytm när hon skriver. Har nog aldrig läst nåt jag kan jämföra det med, det var lite som att läsa en dröm. Verkligheten skevar hela, hela tiden men aldrig så mycket att man faller ur berättelsen. Jag brukar sällan uppleva böcker som omvälvande, men fan vet om jag inte är lite, lite annorlunda efter att ha läst Peach. Rekommenderar den varmt!

TITTAT PÅ 

Sex Education på Netflix!  Åh, så bra den är! Slukade hela säsongen på två dagar. Otis, som är en snäll och lite anonym high school-elev träffar Maeve, en tuff brud med envisa rykten efter sig. Av en slump upptäcker de att Otis är en naturbegåvning på att ge sex- och relationsråd, högst troligen tack vare hans mamma som är sexterapuet och ganska gränslös (och spelas av en helt ljuvlig Gillian Anderson). Sex Education är en brittisk produktion, men känns väldigt amerikansk och jag tror dom har jobbat hårt för att den ska kännas tidlös, vilket den gör. Sex, relationer, identitet och överhuvudtaget att vara ung tas upp på så roliga och inkluderande sätt att man inte kan annat än älska denna serie. Bonuspoäng för killer soundtrack! Jag önskar jag hade kunnat se det här som femtonåring.

LYSSNAT PÅ 

Precis lagom till att vi ska se henne i Helsingfors imorgon (iiiih!!!!) släppte Sarah Klang en ny fantastisk singel. Ser det givetvis som en personlig present till mig och ingen annan. Lyssna på Call me här.

#bibbahaul

Här ser ni en inte alls stagead bild av mig på mitt lokala bibliotek. Det ser lite ut som att jag står och sover med ögonen öppna men det är kanske inte jättelångt ifrån sanningen. Dessutom var det här alternativet av smygselfiesarna jag tog:

HAHAHAHA! Jag ser ut som att jag just sett ett människohuvud i hyllan eller nåt. IRL är jag det längsta ifrån rädd jag kan vara när jag är på bibban, jag upplever där vad jag antar religiösa upplever när de stiger in i en kyrka eller moské eller tempel. Sinnesfrid, lugn, vördnad, oändlig nåd.

Jag minns inte när jag först förstod att alla dessa böcker är up for (tidsbegränsad, men ändå) grabs, men jag slås titt som tätt av den insikten. Alla dessa samlade kunskaper och erfarenheter och hjälpmedel finns här - för alla. Allt till alla. En demokratins högborg. Osv osv osv, jag ska inte bli tårögd och långrandig. Men trots att jag idag styr över min egen ekonomi och kan handla alla böcker jag vill (nästan) och dessutom faktiskt FÅR en hel del recensionsex, så är det fortfarande nåt magiskt med att gå till biblioteket.

Förr i världen, för sisådär fem år, sen bloggade jag regelbundet om vad jag hade lånat från bibblan. Nu vill jag införa det igen. Att man rapporterar vad man lånat, kan inte ni alla göra det? Det är så kul, på samma sätt det är kul att tjuvkika vad folk i kön framför en handlar.

Dessutom har vi ju nu för tiden ett ypperligt ord; haul för såna fenomen. Låt oss ta den typiska haulen från billighetskedjorna och miljöfientliga transporter jorden runt till de snälla och ofarliga biblioteken. Jag börjar!

Det här blev mitt byte för idag. Mysig belysning courtesy of lysrören i vårt kontor.

Jag tycker bäst om att gå till bibban utan att egentligen söka efter något, bara browsa och se vad man hittar. Jag tror det här är en ganska typisk hög för att vara jag. En del ungdomsböcker, en del “jag vill läsa en riktigt jävla mustig roman”-romaner, en del “den här har jag hört om” och en del impulsköp- jag menar lån. Vi tittar närmre.

Först ut: ungdomsromanerna. Jag slukar ungdomsromaner. Andra boken i Zoo-serien, Hjärtattack av Ted & Kaj. Har faktiskt inte läst första vilket jag i vanliga fall skulle störas ihjäl mig av, men nu försöker jag rise above störandet och bara läsa. Har varit så nyfiken på de här, jag var ju ett stort fan av Bert-böckerna som yngre.

En av de starkaste bokköpsminnena jag har är när vi var med familjen i Stockholm när jag var kanske 9-10 och vi barn fick alla tre välja EN sak att köpa på vad jag i efterhand har tänkt måste ha varit Åhlens. Jag gick direkt till bokhyllan och stod länge och valde bland Bert-böckerna. Mätte ryggarna mot varandra och tog till slut den som var allra tjockast, så att den skulle räcka längst. Det blev Berts ytterligare betraktelser. Tror den kostade 149 kronor. Har fortfarande kvar den.

Den andra som jag hittade hade en blurb av Amy Poehler och mer behövdes det inte. Att den dessutom handlar om en brud som startar ett feministiskt fanzine, well, Moxie av Jennifer Mathieu, du är tagen.

Vidare till mustiga romanerna. Vi har ju just läst Min katt Jugoslavien av Pajtim Statovci i bokcirkeln och jag tyckte mycket om den, så jag var inte sen att grabba tag i Tiranas hjärta av samma författare när jag såg den. Ormen i Essex av Sarah Perry såg lockande ut i hyllan och vid en snabb scanning av baksidan fastnade fraserna “London 1893”, “socialistiska väninna” och “mystisk sjöorm” i ögonen och så fick den också följa med hem.

Avdelningen “Åh, nämen den här!”. Läste klart Bruna flickor av Koko Hubara och blev sugen på att läsa Toni Morrison. Och där stod Tonis Älskade som en gåva. Hilma af Klint känns väldigt it-girls konstnär just nu (2019s Marina Abromovic if you may) och jag har varit sugen på denna en bra stund tror den till och med är markerad som “ska läsa” i ljudboksappen. Men fysisk bok är ändå lite trevligare än ljudbok. Ser nu att det står roman på den, vilket jag borde ha fattat eftersom jag plockade den ur skönlitteraturen, men av nån anledning var jag helt säker på att detta var en biografi i stil med den om Ester Blenda Nordström MEN OKEJ. Roman är också kul. Anna Laestadius Larsson har skrivit den hur som helst.

Och så likt en Sisu-ask man slänger på köpbandet i sista stund nappade jag till mig dessa i rena farten. Peach av Emma Glass för att den var snygg och Modernista brukar ha intressant utgivning. Dessutom marknadsförd som “årets litterära sensation”, så okej då. Sympatisören av Viet Thanh Nguyen var röd och fin och blurbad av Yukiko Duke. Svårare än så behöver det inte vara.

Nu är det er tur! #bibbahaul :a järnet på era kanaler och länka i kommentarerna eller tagga mig i det, så blir jag jätteglad.

Veckans vecka

Untitled, av tyska konstnären Günther Förg

Hej hej! Ny vecka, nya möjligheter ahahahaahahahaa. Skämta bara. Höll på att dö av köldchock när jag kom ut imorse, jag älskar sånt här kallt väder, men var liksom inte bara beredd på det eftersom jag inte satt det i system att titta på termometern före jag går ut. Men när chocken lagt sig var det trevligt, friskt liksom. Jag hade ju ändå vinterkläder på mig liksom, det var ju inte som att jag gick ut i tron om att det skulle va 15 grader och mulet.

Den här veckan är lite speciell för den här veckan ska vi ner till Helsingfors och gå på First Aid Kit och Sarah Klang!!!!! Är orimligt pepp, har inte varit på en konsert på hundra år, delvis för att jag inte brukar gilla konserter men mest för att jag aldrig lyckas få tummen ur. Men ska vi gå igenom veckan dag för dag? Okej!

Måndag ska jag jobba och frysa verkar det som. Ska också träffa Malin för att skriva, för det behöver jag verkligen. Det har inte gått så bra med skrivandet de senaste veckorna. Imorgon tisdag är det pressinfo för Runebergsveckan och på onsdag åker vi ner till Helsingfors! Onsdag kväll deltar jag tillsammans med Unga Scenkompaniet i en kväll på Luckan; Alla får vara med: en kväll om kropp, kropppositivism och identitet. Kom dit! På torsdag ska jag ät lunch med Förläggarn och på kvällen är det då konsert. Det är kanske det smartaste på länge att köpa biljetter till något kul den här tiden på året, det bryter av de här oxveckorna riktigt passligt. På fredag ska vi åka tåg hem och sen är det helg! Lördagen kommer Pär åka iväg på nån fotbollsmatch och jag ska gå och lyssna på Fågelmannen och Burning Hearts på After Eight! Två konserter på en och samma vecka, vilket överflöd! Och på söndag är det bokcirkelsträff och så är veckan slut. På det hela en väldigt trevlig vecka får man väl ändå säga.

Utöver det ska jag försöka hinna läsa om Sandra Beijers böcker eftersom jag ska prata med henne på scen under Runebergsveckan! Ni har väl sett? Ni som läser både min och hennes blogg - eller endera - är det nåt särskilt ni skulle vilja att jag frågade eller tog upp? Här har ni en gyllene chans!

Och så ska jag försöka få in lite yoga i min morgonrutin, mest för att mjuka upp kroppen lite mellan allt detta kontorsjobb. Jag har nämligen ny yogamatta! Nu kanske ni tänker, vänta nu, hade inte du köpstopp? Jo, det har jag, men på Citymarket fick man en yogamatta på köpet om man köpte två Kellogs-produkter. Jag äter ändå flingor mellan varven, så det var ingen excess att köpa två paket. Och mat får jag ju handla. Ja, det är kanske en gråzon, men nu har jag i alla fall en yogamatta där hemma och det är väl bra?

Och så ska jag banne mig äta åtminstone en Runebergstårta. Är såååå sugen.

Fredagen som aldrig tänkte komma

Jag trodde faktiskt inte denna vecka nånsin skulle ta slut. Jag har haft en löjligt intensiv vecka och har inte hunnit med hälften av allt på min to do-lista.  

Nu är det i alla fall fredag och jag ligger under mitt sofftäcke och ser på Sveriges yngsta mästerkock. Ska snart iväg på badminton och orkar verkligen inte blogga, så istället tycker jag ni går in på Husis och läser intervjun med mig som Malin Öhman har gjort. Här är lite bonusbilder från lördagen för ett par veckor sen när Malin hälsade på, tycker så om att se vårt hem på bra tagna foton, det gör det mera rättvisa.

Precis här ligger jag nu med rosa täcket över mig. 

Precis så där sitter jag oftast och jobbar. Ergonomi, vad är det. 

HÄR är intervjun på Husis. Trevlig helg babies! 

10 snabba från kamerarullen i veckan

Viola har hittat en ny favoritplats; bakom dinosaurierna i rosa rummet. Där hittar jag henne titt som tätt. 

Emmi hade bakat mazarinkaka när vi träffades i måndags. Jag som älskar mazariner högre än de flesta bakverk grät nästan av lycka. 

Skickade det här åt Nikko för ett par dagar sen. Vår kontakt består till 80% av memes skickade hit och dit och 20% av timslånga FaceTime-samtal. 

 En pigg selfie i kontoret. Känns längesen jag var så här pigg, fast det var i tisdags.

Mina trosor! Vi har ju börjat KonMari-nera hemmet och i tisdags satte jag och Johanna igång med min garderob. Mängden kläder jag har!!!!! Fy fan. 

Jag gjorde det här receptet (minus rödlöken) häromdagen och det var jättegott. Pär utnämnde det till ny favoriträtt.

Gjorde det här populära att slå upp sitt eget namn på Urban Dictionary. Sådär kul, va? 

En selfie tagen på Instastory idag. Så vitt och ljust det är!

Jag och Jutta i en #10yearschallenge. 2009 i Helsingfors.

Och till sist - Pär hittade mig på en bäst just nu-lista i Nöjesguiden Göteborgs septembernummer. ”En riktigt bra bok”, jo jag tackar jag.

#10yearchallenge, blogg-versionen

Ingen har väl missat #10yearchallenge och har du det får du väl logga in på Instagram för första gångne på två miljarder år och kolla vad det är för nåt. Jag har också postat bilder av mig själv för 10 år sen, men dom får ni faktiskt söka er till @din.bff.ellen för att se.

Istället tänkte jag idag bjuda på ett gäng goa citat från min blogg anno 2009. Tänk så kul att ha ett sånt arkiv att titta tillbaka på. Denna bloggs arkiv går bara tillbaka till typ 2013, resten förvaras bakom lås och bom på gamla blogspot-adressen (respekt om ni var med redan då!) pga FÖR PINSAMT och waaaay too utlämnande, båda av mig själv och av folk omkring mig. Det var verkligen som att man inte fattade att folk kan läsa allt man skriver. Eller så brydde jag mig inte, jag vet inte. Här är i alla fall en handfull roliga eller sorgliga citat från min bloggjanuari 2009. 

Året började bra tydligen. Har ingen aning om vad vi gjorde nyåret 2008-2009. Hade tydligen inte det då heller, även om jag får känslan av att jag mörkar något här, litar inte riktigt på att jag inte skulle minnas nåt. Skulle aldrig skriva sånt här längre, men skulle med största trolighet inte va så full längre heller.

Nån dag senare hade jag kommit på botemedlet. Här är också en klassisk 21-årig lögn; hade inte läst Wuthering Heights. Är faktiskt osäker om jag än i denna dag har läst den eller om jag bara är så bekant med historien från annat håll...?

”Lövkastaren”  var en kille som följde hem med mig efter en pubkväll i Åbo några månader före det här, var väldigt på och intresserad bara för att det nån vecka senare när vi blev Facebook-vänner visade sig att han va in a relationship. Jag hade ingen aning och jag minns hur ångest jag fick. Vi sågs aldrig mer, förutom att han en lördagkväll skrev ett typiskt ”vgd?”-meddelande - har jag lärt mig av att läsa arkivet. Skulle inte minnas det annars. Tänkte skriva att att jag inte minns vad han heter på riktigt, men det gör jag inser jag nu. Måste kolla upp om han finns på Facebook fortfarande. (Kollade upp, han fanns och han var inte alls så snygg som jag minns honom?) 

Jag var tydligen hemma i Larsmo länge efter julen, vilket borde ha varit en indikator på hur illa jag trivdes i Åbo, men då förstod jag inte det.  

”Numera”, lol. Jag skrev 2-3 inlägg om dagen just här. Min blogg back then var SÅ extrem. Varje känsloyttring i varje sekund skrivs ner som något som pågått hela livet. Och OBS! Berså-kopp för 1,50€ på loppis, känns som ett väldigt 2009-pris. Eller så ljuger jag, vem vet.

Att jag hade en vit januari hindrade mig naturligtvis inte att besöka stans nattklubb. Åååh denna blandning av människoförakt och stöddighet och ändå liten, liten träffsäkerhet. Jag skulle inte uttrycka mig så här idag. Höga klackar och tubtoppar var tydligen ett tecken på trendmedvetenhet förresten. 

Jag och Eva hängde jämt i Åbo. Det är en av kanske två bra saker jag minns från min Åbo-tid. Eva ❤️. 

Farmville var hett!  Inlägget som jag refererar till som en parentes var nog ingen parentes, men väldigt väldigt mörkt. Här är en del av det:

Som jag mådde. Ärligt talat kan jag tycka att nån borde ha reagerat mera på det här än vad nån gjorde, men det kanske är svårt att ta på allvar när nästa inlägg handlar om Farmville. Det är riktigt jobbigt att läsa det här, för jag kommer ihåg exakt hur det är att må så där. Har glömt händelser, människor och platser från den tiden, men känslan av det där intensiva mörkret, det bär jag nog med mig resten av livet. Hej hej Ellen 21, nu står jag här i det där nångång:et och vinkar. Hoppas du ser mig.

Och då höll jag på och strula med den där idioten också. GAAAAAH så frustrerande att läsa nu. 

1. Han var det största rövhål jag nånsin haft en relation med - romantisk eller icke. Jag kunde berätta saker som ni inte skulle tro att jag tillät honom göra, men det tänker jag inte. Nån gång thou ska jag skriva in honom i nån bok.

2. Det var liksom en fling. EN FLING. Jag blåste upp det till så mycket met och projicerade all skit på honom. Även om han visserligen förtjänade det så var det så himla mycket enklare att skylla på honom istället för att erkänna att man var olycklig med typ allt. 

Skrev väldigt många såna här ”öppna brev” åt honom, vilket var totalt onödigt och ofarligt pga han pratade tyska.  

Men jag aktiverade mig i annat än trånande efter äckliga män också! Att gå med i Facebook-grupper av det här slaget känns väldigt mkt 2009. 

All in all var väl januari 2009 ingen höjdare. Jag skriver väldigt ofta att jag känner mig svag, sjuk och trött. Vilket jag var, jag var ju bara en stor boll ångest och destruktiva beteenden. Som jag ända fram till för typ två år sen trodde jag var unik med. Jag hade verkligen det inpräntat i mig att jag var ett sällsynt svårt fall som bara orsakat smärta för alla omkring mig. Jag var inte lätt att ha och göras med och jag har gjort mycket jag ångrar idag - men jag hade fan inte mycket till hjälp eller nätverk heller, det ska sägas. Men det blev ju folk av mig ändå ¯\_(ツ)_/¯