Önskerubrik: Författarsamtal jag drömmer om att göra

Hello all you crazy lovebirds out there - det här är er prisbelönta författare Ellen Strömberto som talar.

Det första jag gör varje morgon är att kissa, borsta tänderna och läsa mejlen. Oftast består mejlen av K-kedjornas kundbrev, nåt infomejl till hela personalen som egentligen inte berör mig och kanske nån gång nåt roligt. Idag var det nästan bara roligt! Förutom lönespec:en som kom idag fick jag ett vädligt roligt mejl - jag hade då fått Författareföreningens debutantpris! Lätt galen känsla att med munnen full av tandkrämsskum och fortfarande sittandes på toa slå upp dörren och ropa “Pär! Jag har fått pengar!”.

Nu handlar det ju inte om bara pengar, det är ju också ett erkännande och ett förtroende, jag förstår väl det. Men har man, som jag gjort fram till i rå typ, levt på servitörslön och ibland knappt det hela livet, är det svårt att inte bli mest glad för pengarna ändå. 1700€ är ändå nästan en månadslön för mig. Det är ju det som kommer kännas av här och nu.

Nåja, pengar eller inte så är jag väldigt glad idag. Jag tog också en tupplur på soffan igår eftermiddag och hade en sån hemsk mardröm att jag mådde fysiskt illa när jag vaknade. Tänker inte berätta vad det handlade om, för den mardrömmen gav mig något jag behövde för att sy ihop Klåda:n. Så skönt det hade varit om allt skrivande kunde liksom göras i sömnen, så produktiv jag hade varit då, hehe. Så nu har jag kommit över nån slags tröskel igen och jag börjar se nån slags ljus i Klådans slut.

Och passande nog, på tal om författarbusiness så fick jag önskerubriken Författarsamtal du drömmer om att göra av Catzo. Det var en rubrik jag blev sugen att skriva under direkt, men samtidigt så är det där ju en tolkningsfråga. Ska jag skriva om sånt som man kan drömma om men i princip är omöjligt pga författaren är död och/eller inte en förväntad gäst på GBG bokmässa (vilket är - let’s face it - antagligen den arena jag har bäst chans att göra författarsamtal med författare jag inte redan pratat med eller personligen känner liksom). Eller ska jag hålla mig inom rimlighetens gränser? Sånt som visserligen känns utopiskt, men ändå har en reell chans att hända?

Dessutom har jag ju redan fått diskutera med ett gäng idoler. Jag tycker fortfarande det är ganska coolt att jag suttit på scen med t ex Monika Fagerholm eller Peter Sandström eller Sabine Forsblom och pratat. Men dom drömmarna har ju slagit in nu, det är dags för nya. Jag nöjer mig gärna med allt det jag redan fått, men om ni ändå frågar så.

Jag beslöt mig för att bygga upp det här som ett Babel-samtal. Det är ju en dröm att få sitta i Babel-studion och prata med Jessika Gedin, så det är väl ett bra upplägg. Jag tänker mig ett rimligt samtal och ett totalt orimligt upplägg.

Först, det totalt orimliga men-visst-hade-det-varit-kul-om samtalet:

Jag är inte så förbannat unik i min smak, så här är fyra svartvita damer jag gärna hade pratat med. Tove Ditlevsen, Maria Gripe, Astrid Lindgren och Sylvia Plath. Alla fyra har varit och är fortfarande stora litterära kärlekar till mig, men tyvärr är alla fyra döda by now. Men om Det Okända och Babel gör nån crossover show nån gång så är jag där alltså. Och Jessika, bry dig inte om att inkludera mig så mycket i det här samtalet - jag är så nöjd med att bara lyssna på vad dessa kvinnor har att berätta om livet, skrivandet, ångesten och kärleken.

Och nu till det där Kunde-kanske-hända-men-knappast-hördu-samtalet.

De här tre ladiesarna lever ju visserligen alla ännu och är i mitt tycke tre otroligt skarpa tänkare och författare; Liv Strömquist, Roxane Gay och Suzanne Brøgger. Men jag är lite osäker på vad det övergripande ämnet eller rubriken på vårt samtal skulle va egentligen, eller kanske mer - vad fan bidrar JAG till i det samtalet? Jag är många saker, men knappast en “skarp tänkare”. Oavsett skulle det ju va fett drömmigt att sitta där med dom och låtsa satt man spelar i samma liga.

Det här var en ganska intressant grej at ttänka på, för det visade sig att alla mina författare jag verkligen, verkligen, verkligen har starka känslor för på ett personligt plan är kvinnor. Jag älskar många böcker av manliga författare också och det är inte ett medvetet val att bara rada upp kvinnor här. John Steinbeck var t ex länge med i kampen om en plats i det orimliga samtalet men föll bort pga kunde inte uppbringa tillräckligt mycket entusiasm inför ett samtal med honom. Det är också otroligt slött av mig att bara läsa och älska västerländska författare. Borde bli bättre, men jag är ju sån att jag oftast älskar det som är närmast mig själv mest. Sign. bott i Jeppis hela livet. Det är inte det att jag inte skulle älska att prata med Yoko Ogawa, Han Kang, Yaa Giasi eller Arundhati Roy, men- ÄHHHH nu orkar jag inte bortförklara mina val längre!!!!! Jag kan sitta här och lista författare jag tycker om eller gärna skulle prata med hela dagen men ärligt talat: jag är glad för allt jag får.

Nu ska jag gå och ta ett dopp i min pengabinge. So long!

Vecka 9

Jag vaknade 07:40 idag och låg och stirrade upp i taket en lång stund, förstod inte varför jag hade vaknat. Jag var inte kissnödig, väckarklockan hade inte ringt ännu och jag somnade dessutom vid två nångång. Hade kunnat skriva nåt om Oscarsgalan, men faktum är väl att jag oftast somnar runt ett-tvåtiden. Och så insåg jag plötsligt vad det var. Det var ljuset. Det var inte midvintermörkt längre morgontid. Det kanske inte varit det på ett ar veckor, men idag var första dagen jag lade märke till det.

Jag satt och sminkade mig extra länge, lyssnade ikapp alla förra veckans poddar jag inte hunnit med. Åt ett par mackor till frukost, drack mitt vitaminbrus och satt och stirrade på lilla skålen med godis som stod kvar på soffbordet från min treat yo’self-kväll igår. Jag såg fem avsnitt Sopranos på raken - halvsov eventuellt genom ett eller två - och åt lösgodis. Tänkte alla möjliga tankar kring godis, så mycket associationer kring det.

Den här veckan är det sportlov i nejden, vilket passar mig utmärkt. Inte för att jag på nåt sätt är ledig, men för att allt lugnar ner sig lite i en vecka och man har chans att komma ikapp lite. Ingen mejlar en och utanför kontorets dörrar är det tyst och stilla, hela campus är uttömt. Jag ska jobba som vanligt och så ska jag skriva två miljoner ord i timmen, för på fredag har jag deadline. Det är inskrivet med stora orangea bokstäver i kalendern och utöver det står det inte så mycket annat akut på det sättet.

Ja, förutom det lilla faktum att Nikko kommer på besök från Barcelona <3333333 Vi (jag) har planerat in roadtrips, fotosessioner och tv-kvällar framför RuPauls Dragrace säsong 11 som börjar nu i veckan.

Och jag och Pärry-boy ska gå på date och gå och se The Favourite i veckan. Det är jag kanske mest pepp på av allt, speciellt efter att ha sett fantastiska Olivia Colmans tack-tal. Älskar henne, älskar kostymfilmer.

Men nu ska jag jobba jättemycket!

52602154_151349929106727_388112640938868736_n.jpg

Tips från veckan som gått

Det gick visst en vecka utan ett ord från mig, trots önskerubriker (har sparat dem, de kommer!), men ibland blir det så där. Den här gången berodde det på familjebesök; mamma och Nora har varit här en vecka och trots att jag jobbat är det svårt att inte dras med i deras semestermode. Vi gör ingenting egentligen, ligger mest i varsin stol och äter alternativt pratar om vad vi ska äta härnäst, ändå är det tidsslukande och energikrävande som få andra saker.

Jag blir också ganska retlig av att umgås med nån så intensivt, vem det än är, men kanske är det ännu intensivare när det är familj. Det är roligt och jag tycker om dem, men om det är nåt jag behöver för att må bra så är det ensamtiden, den ljuva. När det är mammavecka färdas vi i flock hela tiden, alla har olika viljor och scheman att ta hänsyn till och då är det lätt hänt att en del vardagliga saker sätts på paus. Så då blev bloggen liggande. Och vad fan gör väl det egentligen.

Tänkte lista några saker jag tänkt att jag borde tipsa er om senaste veckan:

💘 Jag har skrivit mo det förr, men Kan du ta en hint? måste vara världens roligaste spel. Vi har spelat det varje kväll den här veckan och skrattat så tårarna runnit. Kan inte rekommendera det varmt nog, passar liksom alla.

00118a91-614.jpg

💘 Jag och Nora såg hela säsongen Russian Doll igår. Natascha Lyonne är fantastisk, Amy Poehler co-producerar, serien är precis lagom skruvad, du har säkert läst om den nån annanstans redan - jag behöver knappast säga mer. Jag är också så sugen på att permanenta håret och klippa lugg. Såg en liknande, tidig 80-talig frisyr på Sibille Attar i På Spåret förra veckan och det är redan ett par år sen Jenny Slates pudelfrilla i nåt Girls-avsnitt fick mig att dregla och nu Russian Doll - är det ett tecken? Är det här min nästa frisyr? Barbra Streisand in i 2000-talet.

💘 På tal om teve-serier - jag är fortfarande helt besatt av Sopranos. Jag skulle vilja ingå in nån slags Sopranos-cirkel där vi kunde diskutera olika avsnitt och olika karaktärer och det helt fantastiska i manuset och regin. Rent ytligt är Sopranos inte den slags serie jag borde fastna för; jag gillar ofta glättigare, enklare och ljusare serier. Men jag tror Sopranos är det närmsta att läsa man kommer utan att faktiskt läsa. Jag känner mig vederkvickt på det där sättet jag inte alltid känner mig efter det glättiga, enkla och ljusa. Varför det alltid ska ta så länge för mig att hoppa på vissa tåg kan man ju fråga sig, men bättre sent än aldrig. När jag skrev Jaga Vatten satt jag uppe sent om kvällarna och skrev och redigerade och tittade på Paradise Hotel. Nu med Klådan sitter jag uppe och skriver och ser på Sopranos. Jag undrar vilken inverkan ens bakgrundsserie (det är ett vedertaget uttryck, right?) har på ens text?

💘 Typ den enda låt jag lyssnat på senaste veckan. Hela Colors-serien är fantastisk, men det här är min favorit just nu. Hon ser så cool ut också, det skadar ju inte.

💘 En bra inspirationsboost för fantasin är att utsätta sig lite, lite för nån rädsla - precis så mycket så att allt hemskt som skulle kunna hända börjar snurra i huvudet på dig. Jag insåg det en eftermiddag när jag satt sent i kontoret och jobbade, ensam kvar på våningen och sen skulle gå. Korridoren låg mörk och ödslig och jag som är sjukt mörkrädd märkte hur pulsen steg och fantasin tog vid. Allt som kunnat gömma sig i de skumma hörnen dök upp i huvudet på mig och poff! Så var jag i rätt mode för att skriva obehagligheter. En trevlig konsekvens jag inte hade räknat med! Rädsla som skrivövning alltså.

52840125_356820314913013_21697324375867392_n.jpg

💘 Till sist vill jag rekommendera att ha ett fungerande handfat. Vårt förra lossnade av väggen i måndags kväll när jag stod och borstade tänderna. Det har varit lite löst en längre tid och plötsligt var det som att det bestämde sig för att ge upp. I torsdags hade vi rörmokare här och fixade nytt åt oss. Det är sjukt hur mycket energi som går åt något man egentligen inte kan eller behöver göra något åt själv, förutom betala och godkänna. Nu har vi i alla fall nytt handfat och det blev så himla bra, hela toaletten känns bättre nu. Så se det som en rekommendation - handfat. Ni vet var ni hörde det först.

Nästa vecka är det ny vecka och jag ska fortsätta beta av önskerubrikerna. Gonatt.

Önskerubrik: Vad jag nojar mest över

Okej, nu börjar jag beta av önskerubrikerna här. Vi börjar med en fråga Susan bad mig svara på - eller två egentligen:

Vad tänker du mest på? Vad är du nojig över?

Jag tror mat är det jag tänker på mest. Vad ska vi äta idag, vad borde handlas hem, hur ska jag göra nå viss rätt Pär-vänlig eller att jag bara läser recept eller ser på matprogram. Dels är mat ett stort intresse, dels är det nåt man måste göra varje dag och som tar tid och dels är det en utmaning med Pärs allergier.

52842270_1444348489035189_4066198620347564032_n.jpg

Dessutom är jag långt ifrån fri från nojor kring mat och tankar på vad man borde - och kanske ännu mer inte borde - äta. Folk tror ofta att feta människor, som jag själv, äter vad som helst när som helst. Det är kanske också bilden jag själv kanske spär på på sätt och vis, för jag vill inte medverka till skammen och ångesten kring mat. För andras skull så klart men mest för min egen. Så mat upptar en stor del av min tankeverksamhet, på gott och ont.

52872603_991100074432140_1264704419396583424_n.jpg

Sen är det ju det här skrivandet då. Det går ju i vågor, jag är inte alltid så in i det som jag är nu, men när jag är så är jag verkligen. Jag antar det är så med de flesta kreativa processer. Förutom att jag tänker rent praktiskt vad som ska hända i texten här näst och hur jag ska lösa nåt särskilt problem eller hur en karaktär ska utvecklas så är det ganska mycket prestationsångest involverat, som jag skrev om igår också.

Jag nojar jättemycket över att jag inte är fin nog eller litterär nog, jag bär ju på ett enormt klasskomplex i de flesta sammanhang, men det är verkligen starkt i det skrivande, eftersom litteratur kan vara så elitistiskt. Samtidigt föraktar jag ju på sätt och vis själv många av de genrer som inte anses som så “fina”; feelgood-romaner, deckare, romance och sånt. Jag försöker vara mer öppensinnad och visst tycker jag det finns bättre och sämre i alla genrer, men ändå. jag vill ändå inte klumpas ihop med nån av dem. Det är inget sympatiskt drag hos mig, men skulle jag bara skriva om mina sympatiska drag i den här bloggen skulle jag inte skriva mycket.

Men jag nojar ju över en hel massa annat; har t ex fruktansvärda katastroftankar ibland. Jag har jättemycket separationsångest och är väldigt rädd för att bli lämnad ensam. Jag nojar också mycket över om vi kommer få barn eller inte - och om inte, kommer jag att ångra mig senare i livet för att vi inte försökte mer? Och om vi får barn - hur fan ska man orka? Sen tänker jag på döden ibland, att folk man känner ska dö, det är ju en insikt som blir starkare med åren. Min egen död är jag inte så rädd för, jag är mest rädd för att det ska göra ont i själva ögonblicket det händer. Men det är en sorg att alla man gillar ska dö nångång. Det här med klimatkrisen gör ju det inte lättare heller. Visst skulle det va skönt att ba vissla och låtsas som att det regnar och säga att klimatångest är onödigt, men bara man inte övermannas, tror jag de flesta existenstiella ångestar kan fungera som drivkraft.

Det är kanske därför jag tänker så mycket på mat också. Mat är ju på sätt och vis motsatsen till döden, äter man rätt håller man sig i liv och med lite tur kanske man lyckas förlänga livet också. Men det är väl en ganska fåfäng önskan, den där lastbilen kan ju komma när som helst och smasha en till pannkaka och ja, då hjälper det nog inte hur många superbär man åt.

Äh, det här blev så otroligt sorgligt. Vi avslutar med något annat jag tänker mycket på just nu. Sopranos. Ser på det nu igen efter ett par veckors paus och det är så sataaans välskrivet. Så sjukt jävla bra.

Så för att sammanfatta det kort; mat, text, döden och Tony Soprano.

Veckans vecka: önskerubriker och romanbyggen

Första mars har jag deadline, då ska hela roman-manuset in. Det känns så annorlunda mot när jag skrev Jaga Vatten, inte för att det på nåt skulle vara enklare, för det har det sannerligen inte varit, tvärtom. Den här processen har känts så himla mycket trögare så många gånger, jag har hatat hela texten så mycket mer intensivt än vad jag nånsin gjorde med JV och haft sån extrem ångest inför det. Egentligen vet jag inte riktigt vad det beror på, för jag har haft både mer tacksam arbetssituation och mer tid till skrivandet och det har också gått ganska snabbt sist och slutligen. Men det är väl det här klassiska Svåra Andra Boken-syndromet. Förväntningar att leva upp till, känslan av att det är nu det faktiskt gäller. En debut förlåts ganska snabbt och går det bra kan även en blind höna hitta ett korn, men nu ska jag på nåt sätt forever positionera mig som författare.

Riktigt så allvarligt är det väl kanske inte, men det känns ändå som att det hänger mer på den här boken. Jag drömmer att mina tänder smulas sönder om nätterna och vaknar med den fysiska känslan kvar av att spotta ut kantiga bitar. Typiska stress- och osäkerhetsdrömmar och det i sig är ju typiskt också - om jag inte ens kan drömma unikt, hur ska jag då kunna skriva något unikt?

I torsdags fick jag se första utkastet till bokens pärm och jag längtar tills jag kan visa det år er allihopa, det är så jädrans fint. Om inget annat så kommer jag i alla fall ha ett bra omslag och det är ju en tröst.

Så här ser det  inte  ut när jag skriver, men man kan ju låtsas.

Så här ser det inte ut när jag skriver, men man kan ju låtsas.

Jag tänker och lever väldigt mycket i det skrivande för tillfället och har lite svårt att hitta på saker att blogga om. Jag vet att det är ett trött grepp, men jag har bett om era önskerubriker på mina instastorys, ni får gärna gå dit och önska nåt ni tycker jag skulle skriva om. Eller slide:a in i kommentarsfältet här på bloggen.

Lovar att detta inte är nåt led i “jag orkar inte blogga just nu”-avveckling, det är bara det att jag måste lägga all kreativ energi på att skriva de sista kapitlen om jag ska få färdigt det. Om ni ger mig rubriker blir bloggandet mer ett jobb-jobb bara och den slags energin kommer från ett helt annat konto.

Så kan jag skriva klart Klåda. Den heter så, boken. Så nu vet ni det.

Loppade pärlor

Stora bloggnyheter! Jag har blivit med assistent! Visserligen bara för en vecka och visserligen är arbetsvillkoren något hemska men ändå. Nu är jag en äkta ~*influencer*~ hörni. Vill ni träffa henne? Hon heter Nora och är 16 och är min lillasyster.

51906417_2496656883742790_2776776629802762240_n.jpg

Igår flög mamma och Nora, min yngsta syster, in från Helsingborg för deras årliga sportlovsvisit. Jag och Julia, äldsta syrran då igen, hämtade dem från flygfältet i Vasa. Sneaky som vi är åkte vi en timme tidigare än nödvändigt för att hinna på en runda på Combo-loppiset precis bredvid flygfältet.

I förmiddags, när jag stod och stekte plättar till brunch anställde jag hastigt och lustigt Nortti för att ta lite foton av mina loppisfynd. “Tänk content!” och annat uppmuntrande ropade jag mellan att jag vände plättarna. Följande bilder är alltså tagna av Nora och jag tycker hon lyckades väldigt bra. Det är på det hela taget gött att ha en assistent, hehe.

52332971_382070675952038_8913596683112153088_n.jpg

Det första jag nappade åt mig var de här tre drinkglasen med lättklädda damer. Tycker de är ljuuuvliga, ska dricka svala drinkar ur dem på balkongen i somras.

52364599_389165384995013_5669939146680958976_n.jpg

Tre dussin klädnypor i fin förpackning för 1€? Varför inte! Tycker om bruksföremål som piggar upp och är ytterst svag för fina, gamla förpackningar. Tyvärr har säljaren varit dum nog att sätta prislappen mitt på och i princip omöjliggjort att man får lös den utan att lite av förpackningen försvinner. Sånt skulle det vara spöstraff på.

52654481_381419402672483_6943543494229098496_n.jpg

Alltså dessa prislappar… Försök tänk bort den i alla fall och koncentrera er på de torkade blommorna och det fullkomligt kitschiga i detta tillskott till tavelväggen. Pär var mycket tveksam till det här, men jag älskar ju sånt här.

52551345_804691679879410_7518169161625763840_n.jpg

En brödburk i plåt av bästa sort, precis en sån som jag sökt efter! Väldigt glad över det här, nu slipper synen av öppnade brödpåsar på disken i köket.

51979954_313951262593600_5198632065800601600_n.jpg

Alltså den här ryamattan kunde jag inte lämna kvar, trots att jag inte har en aning om var jag ska ha den. Om nån blir supersugen och vill köpa den kan ni höra av er - detta lejon förtjänar en hedersplats.

52553559_1041688882699290_3046523717275353088_n.jpg

Och till sist ett par salladsbestick jag tyckte vi behövde.

52384632_1101599680002071_1252050230266822656_n.jpg

Det var allt! Tack Nortti för hjälpen! Jag har tyvärr inte möjlighet att betala något arvode men det är en jättebra möjlighet för synlighet :-)))))

Alla hjärtans outfit

En dagens outfit kanske? 

IMG_5792.JPG

Så här så jag ut denna Alla stjärtans dag. Röd som ett hjärta i ansiktet pga bar hem en sju-kilos låda med läsprover genom stadens isiga gator. Inte läsprov av min bok OBS. 

IMG_5785.JPG

Hade jag tålamod att vänta tills färgen lagt sig före jag knäppte några outfitsbilder? Givetvis inte. 

IMG_5773.JPG

Annat än att klä sig i balla mönster och kånka hem lådor man kan göra Dagen till ära är att bli organdonator. Läste nån artikel om nån som hade fått ett hjärta och insåg att jag inte meddelat nånstans att man visst får skörda organ ur mig när den dagen kommer. För att säkerställa att man blir organdonator kan man göra två saker: 1. Meddela dina anhöriga (det gör jag nu). 2. Beställa ett sånt där gult kort att ha i plånboken, det har jag också gjort. Det gör du HÄR

Nu är det bara att vänta och hoppas på att mitt kalla och mörka hjärta är till nån hjälp den dagen det blir aktuellt.  

Pärspektiv: Dialekter

Hurra, sån respons vi fick på vår lilla vlogg om hur vi pratar med varann. Så roligt att så många är intresserade av språk! Det är ju också ett gemensamt intresse (även om vi har lite olika infallsvinklar på det) för mig och Pär, så här kommer ännu ett litet Pärspektiv med dialekt och språk-tema. Angående att vi borde starta podd eller vlogg - tja varför inte? Vi behöver bara nån som kan och orkar och hinner klippa och producera - helst gratis. Nån frivillig? Tills vidare ger jag här ordet över till Pär och så återgår jag till veckans ganska digra to do-list.

En teckning jag gjorde av Pär för ett par år sen.

En teckning jag gjorde av Pär för ett par år sen.

Språk och hur man använder det väcker starka känslor. Alla användare har sina egna uppfattningar om vad som är rätt, fint, fult eller konstigt utifrån sina respektive, ofta känsloindränkta, utgångspunkter. Även om språket är en vetenskap så är det också något oskiljaktigt förknippat med individuella upplevelser och tolkningar. På det sättet påminner det kanske om alla humanistiska vetenskapsgrenar. Hur som helst tycks många med till exempel mig aldrig få nog av att tänka, känna och säga om språk och hur människor omkring oss handskas med det.

När jag flyttade till Österbotten för tre år sedan innebar det ett ganska kraftigt språkbad, och då tänker jag inte på finska utan på de svenska dialekter som talas här. Som sagt i en vlogg här nyligen så tror jag mig ha haft nytta av det faktum att min morfars och hans kompisars/släktingars modersmål inte på något sätt liknade den svenska jag annars talade och hörde hemma i Blekinge. När morfar hade folk på besök, eller besökte folk, var det dalmål i något slags klassisk bemärkelse som gällde, en språk med egna glosor och böjningar, på det sättet påminnande om hur det fungerar här. Nyckelordet i båda fallen är väl isolering, men där målen i Dalarna i många fall mer eller mindre dött ut med morfars generation lever de vidare här. Vad det beror på vet jag inte, men influenserna, och styrningen, utifrån tycks inte varit lika betydande.

Visst kunde det vara lite svårt att förstå t.ex. Ellens farmor (som äldre har hon bredare dialekt, ja, de tunnas ut även här, men i hennes fall är försvårande omständigheter också att hon byter ämne typ jämt och pratar liksom utan skiljetecken) ibland i början, men det gick snabbt allt bättre och i dag är jag flytande lyssnare av de dialekter som talas häromkring. Finskan, som också talas men inte lika mycket, är det betydligt värre med. För det första är det ett språk som inte liknar något jag hört förr och för det andra hör jag alldeles för lite finska i vardagen för att ha en ärlig chans att på allvar lära mig. Mitt ordförråd är rätt begränsat till sånt som rör olika förbud och allmän information. Eftersom alla skyltar är på båda språken här har jag blivit ganska bra på ord som ”parkering”, ”räddningsväg”, ”centrum”, ”service” och ”riksväg”, men är långt ifrån att kunna be om två frimärken, en andel i ett lottospel och ett paket tändstickor i kiosken.

Det är ett faktum att man inte behöver kunna finska för att bo i Österbotten, men också att man nog behöver kunna finska för att fullt ut bo i Finland. När den kommer emot, så fort man sticker huvudet utanför svenskfinland, känns det tröstlöst och som att jag verkligen borde öva, men förrädiskt nog avtar den känslan ganska snart vid återkomsten till Jeppis med omnejd. Liksom, jag v e t ju att jag skulle leva ett rikare liv om jag åtminstone förstod vad som sades i de allra mest grundläggande situationer på finska, men det är bara så otroligt svårt att lära sig. Jag vet att jag inte är alldeles utan talang för språk, men jag har också gott om lättja vilket förmodligen är den största orsaken till att jag schabblat bort så gott som alla språk utom svenska (och i viss mån engelska) som jag kommit i närmare kontakt med. Finskan lever jag parallellt med här, och många här säger till mig att de inte heller kan finska, men de kommer ändå alltid att vara obeskrivligt mycket bättre än vad jag är. De har ju trots allt hört språket i någon utsträckning sedan de var små och har läst det i skolan, oavsett inställning.

Men jo, jag skulle gärna lära mig, och knepet är väl att delta i finska sammanhang och samtidigt studera. Hur hittar jag bra miljöer för det? Jag har tänkt att enda sättet förmodligen skulle vara att lägga precis allt annat åt sidan i några terminer, ändå tar det emot att tänka tanken då jag klarar mig så bra som jag gör i det dagliga livet här. Ni märker kanske, jag gör det i alla fall, att jag vet vad jag borde göra men att jag räds ansträngningen, att behöva vara totalt okunnig på något man ger sig i kast med. Även om det tillfälligt hänt mig många gånger i jobbet som journalist är det en annan sak när det handlar om något så grundläggande som kommunikation, det är många år sedan jag var på nybörjarnivå i egentligen något annat jag gör i vardagen.

Att ta sig ur komfortzonen innebär personlig utveckling, men är det något som borde uppvärderas i dessa dagar så är det väl just komfortzoner? Jag tror de är minst lika goda rum för utveckling. Miljöer där man känner sig trygg och vet något om vad man gör, liksom. Det avgörande är förmodligen om man lyckas bibehålla en nyfikenhet eller inte. Jag tror att det jag söker är en miljö som kan innehålla både känslomässig komfort och utmaning, gärna i form av inlärning av finska.

Lösa tankar hittills. En tanke som inte är lika lös är den att jag tycker att det känns futtigt att tala om dialekter i Sverige sedan jag blev bekant med hur mycket dialekterna här skiljer sig från standardspråket. Mer rättvisande är att tala om accenter i Sverige. Man hör oftast (med vissa förkunskaper) lätt vilket landskap, eller del av ett landskap, någon kommer ifrån, men väldigt få talar dialekt som här i den meningen att ordförrådet och grammatiken skulle avvika kraftigt. Det hör nog, med vissa undantag, till en förgången tid i Sverige.

Och nu till vädret!

Det blev en tv ”vi” ”byggde” av fruktlådan. Jag säger ”vi” för Grim satt mest och skruvade sönder bläckpennor och jag säger ”byggde” för man kan nog inte riktigt kalla det bygga det jag gjorde. Men jag är mäkta nöjd med resultatet. Så här blev det: 

FullSizeRender.jpg

1. Fruktlådan var en sån låda affärerna säljer bort för 1€ med lite skadad och halvdålig frukt. Den satte jag mattkniven i och lindade in med silvertejp. 

2. TVns märke blev Grimmy - en egen Sony-avart. De där arken med klistermärksbokstäver jag köpte för ett par år sen har varit värd varje cent.

3. Ett par lock till tomma kryddburkar blev knappar.  Hade jag ORKAT hade jag fäst dem med nån slags skruv så att man kunde snurra på dem, men det blev med good old snabblim.

4. En ljusslinga med batterikloss tejpades runt tv-rutan för effekt.

5. Hängde upp en helikopter i taket, dels för att locka barnet att sitta still i tv:n tillräckligt länge för en bild, dels för att det är roligare om det händer nåt. 

6. En egen tv-logga behövs så klart för autentisk nyhetsstudio-feelis. Tänkte för ett ögonblick sy en backdrop av ett gammalt lakan men lade band på mig själv eftersom det vi det laget hade börjat handla om att skjuta upp det jag måste göra och inte om att göra nåt åt Grim.

IMG_5626.JPG

Och he va he! Tog väl en timme att göra och Grim tyckte det var roligt i en minut. Ändå värt. 

Vovecockokanonsos vovecockoka

Hohejoj, idodagog soskoka jojagog bobarora soskokrorivova popå rorövovarorsospoproråkoketot!

Neeej, skämta ba. Jag är på busigt humör idag.

Skämta ba IGEN skulle aldrig få för mig något så fånigt som att kalla mig själv för busig. Inget utom barn ska nånsin vara busigt. Säger din frisör att hen ska klippa en “busig frisyr” åt dig nån gång - spring därifrån.

The Royal Tenenbaums -huset. Borde jag skriva ett inlägg om viktiga filmer i min ungdom? RT skulle komma högt upp på listan.

The Royal Tenenbaums-huset. Borde jag skriva ett inlägg om viktiga filmer i min ungdom? RT skulle komma högt upp på listan.

Idag är det måndag och jag är ärligt talat på ett konstigt humör. SOM NI KANSKE MÄRKT. Jag tror det är för att min deadline för romanen närmar sig. Det är nån slags nervositet som tar sig uttryck. Det är kanske så här det är att till slut bli galen. Krackelera under pressen, gå i barndom eller nåt, jag vet inte.

Den här veckan brer ut sig i all sin härliga normalitet. Runebergsveckan var KUL, men nu är jag redo för en lugn och vanlig vecka. Jag ska gå på möten, pracka på med ordkonsten, träffa Måndagsklubben och hänga med min brorson. Ska hämta honom från dagis och hänga med honom för första gången på evigheter idag och jag ser så fram emot det! Jag har sparat en fruktlåda som jag har tänkt vi ska pyssla antagligen en kattsäng eller en TV av *bra kreativ faster*

På onsdag ska jag gå på föreläsning med Grön i Åbo-Julia och på torsdag, alla hjärtans dag, har jag bokat in en dejt med tandläkaren pga det ilar hål-likt i en tand varje gång jag äter nåt sött/varmt/kallt. I ett par veckor har jag tuggat all mat på höger sida av munnen och jag börjar känna mig lite fånig.

Nu ska jag skriva lite roman!