Sommaren kom och gick. Än är väl något av den kvar, men i min hjärna har jag avslutat den. Dels för att jag gillar hösten och gärna tjuvstartar den, men också för att det känns bäst så. Jag hade förhoppningar om den här sommaren, men få av dem slog in. Så är det kanske alltid och det betyder ju inte nödvändigtvis att det blev sämre eller att man behöver sörja, det blev bara… annorlunda.
Jag har omvärderat en hel del i sommar. Mest kanske kring hur jag tänker på styrka och svaghet. Jag har alltid sett mig själv som en svag människa. Vek. Det är jag kanske också, men i sommar har jag tänkt att det måste finnas nån slags styrka i mig ändå. Kanske alla lager av svaghet och vekhet och feghet och kaos tillsammans blir en slags stabilitet. Som årsringar slingrandes om varandra som blir ett träd till slut.
Jag har liksom väntat mig ett sammanbrott så länge nu att jag tänker att det kanske inte kommer. Man bara mårar på och en dag så har man glömt vad det var man tänkte man skulle bryta samman över. Ska man känna sig tröstad eller uppgiven av det?
Men för att inte drunkna i gnällträsket: sommaren har ju så klart inte varit hundraprocentigt hemsk. Jag har haft jätteroligt också. Och ska man fortsätta på den irriterande optimistiska linjen så måste jag säga att det ofta känns nästan som en lättnad när något hemskt händer. I alla fall om man är van att tänka ut worst case scenarios. Katastrofer kommer ofta med vinddrag och frisk luft, det kan man försöka komma ihåg.
Det värsta är kanske det som aldrig händer. Som hänger över en och vägrar låta en tappa hoppet. Som ger en ett grundackord i moll, som är svårt att överrösta. Men är man en panda at heart så vet man också att dom gladaste sångerna, dom mäktigaste sångerna, inte vore nåt utan lite moll.
Här är lite bilder från kvällar och dagar i dur, för att väga upp:
Har läst ganska mycket. Kirke var en höjdpunkt skulle jag säga.
Vädret har ju inte gjort något för att göra det till en roligare sommar, men några vackra kvällar har vi ju fått i alla fall. Åkte till Oravais på sommarteater för ett par veckor sen med Linnea och Alfred och på vägen hem var det löjligt fint.
Vissa har vilat upp sig ordentligt.
Som vanligt har jag inte haft nån matlagningslust på hela sommaren, men ibland har jag ändå svängt ihop goda grejer. Det är lätt att glömma hur välgörande det kan vara att hacka lite salladslök, koka lite nudlar, fräsa lite tofu och duka fram till människor man bryr sig om. Ät nu, ät nu.
Det här är inte ett officiellt tips men ibland hjälper inget annat än att blåsa ut skallen ordentligt, helst i sällskap av goda vänner. Har haft flera pyjamaspartyn på torpet me olika konstellationer människor i sommar. Två dagar i slutet av juli återuppstod Turd Floor. Vi sådde ny gräsmatta åt oss på bakgården, plockade blåbär, spelade kort och drack cirka 70 liter vin. Enligt all logik borde jag må pyton efter en sån behandling, men mådde jättebra.
Vänner, am I right.
Och torpet. Det har skött sig exemplariskt, trots att det fått väldigt lite omsorg i år. Jag hade ju som sagt andra planer, men jaja. Bakgården har vi i alla fall fått lite bukt på, det är skönt.
I bärjan av augusti åkte jag och Malin ner till Köpenhamn för att gå på bröllop, samt insupa kontinental storstadsatmosfär. Vi hade en väldigt fin helg där med bröllopet som kronjuvel förstås. Men också små diamanter som: äta tacos-lunch på Nørrebro, handla dansk poesi och danskt godis och bara se något annat. Ni vet, det där man gör när man reser. På söndag kom Nora över från Skåne för att hänga och vi gick på Glyptoteket bland annat.
Vackert, vackert.
Soundtracket till den här sommaren är lätt att pinpointa: varje gång jag kört nånstans och känt att jag hellre skulle hänga från taknocken i ett glitterrep än faktiskt stiga ur bilen och göra whatever det är jag borde göra då, så har jag blastat två låtar jättehögt. BREAK MY SOUL med Beyonce och KIng med Florence and the machine. Och hittills har det funkat 100% av gångerna. Jag har stigit ur bilen och klarat allt. (det var inga svåra grejer, bara Ellen som är neurotisk, reds. anm.)
Nu orkar jag inte scrolla igenom sommarens foton mer, ni får nöja er så här. Jag hoppas jag ska komma in i bloggandet igen i höst, jag saknar det. Kanske till och med…. BEHÖVER det????
To be continued.
