Jag inbillar mig att folk tittat annorlunda på mig på stan. Igår hälsade en kvinna på mig väldigt glatt, en kvinna jag inte känner. Jag inbillar mig att det beror på mitt ansikte, stort uppdraget under en rubrik med ordet ”sex” i. Jag inbillar mig att jag måste va lite trevligare nu, jag inbillar mig att jag måste ha BH på mig när jag går ut med soporna. Jag inbillar mig att folk bryr sig.
Samtidigt känns det som ett antiklimax allting. Nu då? Vad händer nu? Bryr sig nån alls om att min bok finns längre eller hade den en flugas livslängd? Om en klassiker lever hundra år - vad är en bok som lever en flugas liv? Ett inget?
Så fort glömmer jag hysterin de där första dagarna. Så fort glömmer jag illamåendet över recensionerna. Skulle dom komma och om dom kom, skulle som såga? Så fortglömmer jag att jag ska till Helsingfors nästa vecka och fått minutschema över alla intervjuer. Så fort glömmer jag bort att räkna allt jag har och allt jag fått, så jävla fort är allt borta ur minnet.
Man tror inte att nån ska intressera sig för det man gör, men samtidigt blir man besviken när inte hela världen stannar av. Man vill att nån ska bry sig, man vill vara ifred. Man skriver i ”man”-form för att slippa kännas vid att JAG är en sån osympatisk människa, fylld med egenskaper folk listar som minst attraktiva i undersökning efter undersökning.
Det är så lätt att fastna i de här tankegångarna, så därför passade det bra att Kugge utmanade mig i en tänk positivt-lista. Här är den:
💜 3 bra saker med mina dagar💜
💜 Jag vaknar trygg i min egen säng varje morgon och lägger mig trygg i den också.
💜 Jag går till ett jobb som ganska många dagar känns meningsfyllt, roligt och där jag kan vara mig själv.