Are you shitting me

Igår såg jag ett videoklipp av en åttioåring som fick biljetter till Dua Lipa i födelsedagspresent. Han blev jätteglad, han var tydligen ett stort Dua Lipa-fan. Are you shitting me, are you shitting me, upprepade han glatt, med tårar i ögonen.

Jag tänkte först att jag hoppas jag kan vara sån när jag är 80, om jag får bli 80. Att jag dels hänger med så pass mycket så att jag vet vem Dua Lipa (eller motsvarande om 46 år) är, dels att jag lyckas uppbåda en sån energi att jag blir glad vid tanken på en stor konsert.

Det ser ju inte bra ut, eftersom min första fråga som relativt ung 34-åring, om jag fick biljetter till Dua Lipa idag, skulle vara: är det sittplatser?

Min andra fråga är vem som är vem av Dua Lipa och vem är Doja Cat, men det tänker jag jag kan lära mig.

En nyckel

Läsandets raseri fortsätter och jag älskar det. Jag har tjatat hela året om att jag vill stretcha hjärnan, utmana mig själv, se hur långt potentialen kan ta mig. Och nu har jag gjort det - inte bara det att det faktiskt är en utmaning i att plocka upp en bok och inte telefonen - utan också läst på finska för första gången i vuxen ålder.

Jag läste senast en finsk bok i gymnasiet, när jag valde Harry Potter ja viisasten kivi som roman att läsa när vi blev tvungna. Sen dess har ingen tvingat mig och jag har liksom tänkt att det ändå är mer eller mindre omöjligt för mig att komma igenom en finsk bok. Jag är den klassiska finlandssvenska österbottningen; drillad i finska glosor i tolv år, men attityder och det enkla faktum att det går alldeles för bra att leva på enbart svenska i min vardag, har gjort mig alldeles för rädd för att faktiskt använda och prata finska.

Jag fick en aha-upplevelse för två somrar sen när vi bilade genom Dalarna och gav en motorcykelburen tysk med soppatorsk skjuts till närmaste bensinstation (ungefär 40 kilometer). Jag pratade oavbrutet med honom på min sönderrostade, knaggliga tyska, utan att bry mig speciellt mycket om det blev fel eller inte. Efter det slog det mig hur villig jag är att låta som en idiot på ett språk jag inte pratat på tio år, men finskan, som jag lever sida vid sida med dagligen, ger jag ingen chans att ens fästa i mig.

Så då började jag lite smått prata finska ibland. Skriva mejl på finska. Låta som en idiot på finska. Och nu, nu har jag läst på finska!

Och det var inte ens speciellt svårt! Så fort jag kommit förbi den första skräcken så flöt det på hur bra som helst. Visst fick jag slå upp ett par ord och läsa om ett par stycken och ba skita i att förstå nån grej, men så är det ju när jag läser på svenska också. Jag nöjer ju mig med att läsa snabbt oh slarvigt på svenska, varför skulle jag inte kunna göra det på finska också? Jag tror också att Saara Turunen har ett ganska enkelt språk, men ändå. Tänker inte fördunkla min egen prestation med såna små fakta, hehe.

Det låter ju världens mest fåniga grej, men det känns som att jag hittat en nyckel till ett låst rum. Stretchat hjärnan, utmanat mig själv. Nästa steg är kanske att faktiskt läsa ut den där tegelstenen av Olga Tokarczuk som legat på mitt nattduksbord i två år. Fast just nu läser jag Kaj Korkea-ahos nya och det är, ärligt talat, befriande enkelt.

Skam

Jag ser på Skam igen. Jag trodde jag har sett det flera gånger, men jag har nog inte sett om det den det var nytt, även om jag vet jag såg vissa avsnitt flera gånger då. Jag började med Nooras säsong, den säsong som lyfte det till fenomen 2016. Det känns som igår, 2016, men jag märker när jag tittar på det att det är en stund sen. Nooras läppstift och markerade ögonbryn och vita hår känns för kontrastrikt plötsligt, på sättet daterade saker alltid gör. Pantone-muggen på det gula nattduksbordet, en silvrig keps, Iphone-femmorna, handväskorna och skorna. Det överraskar mig, jag upplever det inte som att modet ändrat så mycket, men det har det. Ordet cheugy ringer i bakhuvudet, det mesta i Skam skulle nog klassas som cheugy.

Det är fortfarande bra, manuset är - åtminstone i säsong två - hyperrealistiskt. Det kniper fortfarande i hjärteroten när William springer tillbaka till Noora på trottaren. Men det är något annat än det daterade också.

Jag gömde mig på toan på caféet jag jobbade på och såg de korta klippen så fort de uppdaterade NRK-feeden. Vi såg de sammanlagda längre avsnitten tillsammans jag och Pär på fredagskvällarna i vår första lägenhet vi hyrde. Jag grät när Nils Bech sjöng A sudden sickness på Skavlan, för att jag hade grälat med en kompis, ett gräl som känns avlägset och svårt att förstå idag. Det är både trösterikt och lite skrämmande. Allt man tror man vet sak en gång bli annorlunda.

Det är så unga. De har inte blivit yngre, de går fortfarande första ring i Hartvig Nissen, men jag, jag har blivit äldre. Jag tycker de är unga, gnälliga och naiva, Noora och Wiliam och Sana och alla. Jag känner mig inte så inspirerad av dem som jag tror jag gjorde då. Eller imponerad i alla fall. Jag ömmar fortfarande för dem, sympatiserar med dem, men på ett sätt man gör med… ungdomar.

Jag skulle nog förlorat ungdomen i hvert fall, men jag blir betryckt över att inse att jag tappat hoppet. Jag kan inte låta bli att tänka att alla dessa unga ungdomar inte vet vad som väntar, inte vet att de nu sitter och delar glass och kramas och kliner med gutter och har fest och går i skola och snart, snart, bara några år bort ska världen sluta existera på det sätt de känner den. Snart ska det bli corona och 2020 och 2021 och snart ska de hitta sig själva längre fram i livet och tänka att fem år, det är väl inte så länge sen?

Nomadland

Vi körde till grannstaden i lördags och såg Nomadland på bio. Älskar Frances McDormand, nåt med hennes ansikte som är så oursäktande. Det var en fin lördagsaktivitet. Det var en fin film. Förvånansvärt ovåldsam och mjuk, det var en sorglig och ödmjuk och därför väldigt tilldragande bild av USA som målades upp. Ville absolut åka dit nu, känna på redwood-träden, se beiga och gula och grå berg, köpa en hatt och träffa artiga människor.

Istället gick vi genom ett kvälls-Kokkola under en blå och iskall sky. Strosade utstuderat långsamt, småpratandes om filmen och våren. Stannade och såg på bostadsannonserna i ett skyltfönster, funderade på hur det hade varit om vi bott där. Satte oss i bilen och körde hem, förbi tallar och leråkrar.

BFF rättar

My sincerest apologies, mr Strindberg, jag läste klart din Hemsöborna igår och den var underbar. Eller läste och läste, jag lyssnade, men du vet väl knappast vad en ljudbok är. Att kalla den “ganska tråkigt” var effektsökande och överilat av mig. Problemet var snarare att jag inte hade lyssnat ordentligt, men igår kväll lät jag ljudboken snurra medan jag fixade och trixade och plötsligt fixade och trixade jag inte så mycket utan lyssnade mest. Och så var jag där, mitt i dina miljöbeskrivningar, bland kobbar och skär och ensliga rönnar. Det var ljuvligt. Och slutet? Wow, älskade verkligen det och allt vad det väckte. Frågor och tankar. 10/10, tack för det.

Nu är jag så hög på känslan av att ha “klarat av” en klassiker att jag vill lyssna på fler. Det är ju det här med tuggmotstånd. Det ger nåt.

Tuggmotstånd

Lyssanade på en feel good-bok förra helgen, en riktigt usel sådan som jag inte valde med nån större förhoppning om att få nån större litterär upplevelse eller ens feel good för att säga som det är. jag vill ha sällskap i bilen när jag skulle köra till Vörå två dagar. Fem timmar om skrivdrömmar och vänskaper och vad det nu var, jag ba mm, yes, den tar vi.

Jag är ingen finsmakare, eller jo, det kanske jag är, men jag har inget emot brukslitteratur. Ibland vill jag bara bli underhållen, dras med i en historia eller kanske till och med förfasas. Men just den här gången gav det mig en sån bitter eftersmak att jag blev tvungen att ta till Strindberg för att få bort den. Det behövs nån slags balans mellan att vagga in i trygghet och att vässa klorna.

Jag pratade om tuggmotstånd med Jutta för nån månad sen. “Tuggmotstånd är det bästa jag vet”, sa hon och jag har funderat på det där ända sen dess. Vi pratade om olika slags natur och landskap då, men tuggmotstånd finns ju i allt. Jag tror jag skulle må bra av mer tuggmotstånd, även om det skrämmer mig. Så därför nu; Strindberg.

So far är det ganska tråkigt.

Pausa och skjuta upp

Idag beslöt jag mig för att inte fortsätta lyssna på Ödeläggaren, jag orkar inte. Den börjar gnaga på mig och la sig som ett lock på min läsglädje. Vet inte om det är för att den är så välskriven eller motsatsen, men jag kan inte skaka av mig ödeläggaren i Ödeläggaren, jag blir matt bara jag tänker på det. Det är kanske meningen.

Jag ger mycket sällan, för att inte säga aldrig upp med en bok. I alla fall inte uttalat, visst lämnas böcker vind för våg men alltid med ett outalat löfte om att jag nog ska plocka upp dem igen när tiden är inne. Tiden har hittills aldrig blivit inne, men hoppet lever vidare. Olga Tokarczuks Jakobsböckerna ligger som en permanent installation på mitt nattduksbord sen över ett år tillbaka. Jag har inte slutat läsa den, jag bara pausar. Jag har inte avslutat Ödeläggaren ännu officiellt heller, men lättnaden i att ens ta beslutet att pausa var enorm.

På tal om böcker och tid, Cyklarna kommer ut våren 2022 istället för hösten 2021. Det låter kanske som dåliga nyheter, men det handlar om goda nyheter, så jag sörjer inte. Även om den mentala omställningen for some reason framkallar lite stress. Jag vet inte ens varför, det är ganska vanligt att böcker skjuts på och skjuts fram, men det är bara den här krypande stelheten jag bär på. Jag får ont i nacken av att sova med en annan kudde en vanligt, jag får ont i stressen av att behöva skriva ett nytt datum i kalendern. Men jag klagar inte. Tvärtom, jag jobbar ju på att lära mig leva lite mindre stelt.

Därför tog jag också en lunchpromenad idag. Solen värmde för första gången. Det föll snö ur ett träd som sträckte sina grenar över gångbanan. Rakt på mig. Jag skrattade lite, som en kvinna i en reklam.

Sen gick jag in till kontoret igen och skrev nya datum i kalendern. Masserade nacken lite.

Afternoon tea

Idag vill jag bara klaga.

Jag känner mig låst och dålig på flera olika områden i livet och spelar upp scenarion där människor som nån gång sagt att jag är dålig eller gör något dålig sitter och myser över hur rätt de fick, hur jag bevisat för alla att de hade rätt. Ett annat scenario är hur nån högdragen anonym tyckare i Helsingfors med ögonbrynen högt uppdragna säger att ”… Jaga vatten visserligen hade sina poänger, men att hon helt tappar greppet nu… ”. Jag ser bekantas instastories, de umgås med människor jag bara sett på tv och jag känner mig ohjälpligt ocool. Sen blir jag trött på mitt eviga behov av bekräftelse, att jag inte kan vila i vad jag är. Och så där håller det på. Med en hjärna som min, behöver man inga fiender.

Jag vet ju också att det är högst hormonellt, att om ett par veckor känner jag mig oövervinnerlig igen. Tänker att jag ska ta bättre hand om mig när jag mår så här, så jag beställde just koffeinfritt te istället för kaffe på caféet.

Lyssnar på matskribentens Nigel Slaters självbiografiska, öh, essäsamling (?) Toast: The story of a boy’s hunger och den är charmerande brittisk. Ljuvlig rent av. Nattsvarta minnen, familjärt gnag och skav men också helt vanlig vardag berättas med en skön distans till det hela, som små anekdoter lämpliga för afternoon tea. Jag trodde jag var för att prata mer om psykisk ohälsa, men gud så behagligt det är att umgås med någon som inte makes a fuzz about sina trauman. Så ska jag också bli.

Alltså, inget mer klag. Istället ska jag dricka min tekopp och hålla käft.

Önskerubrik: Topp 10 content jag uppskattar på insta

Under de närmaste veckorna kommer jag harva igenom ett gäng önskerubriker jag fått skickat till mig på Instagram. Jag efterlyste specifikt smala och oväntade sådan och ni levererade! Vill du också vara med och önska rubriker, kommentera på bloggen.

Jag älskar Instagram. Jag har inte sett The social dilemma eller vilken dokumentär som nu trendar på ämnet för tillfället, just för att jag vill fortsätta älska Instagram. Jag fattar att jag är grundlurad och medskyldig till världsläget blablabla men let a girl scroll? Jag är hellre ärlig med mitt beroende och min hobby än gör en storstilad “nu lämnar jag instagram för en vecka/månad/tid pga soulsearching”-post och sen är tillbaka med svansen mellan benen inom 48 timmar. Psst, ni som gör det, ni vet väl att man kan se dom som kollar ens stories…? Ni hänger fortfarande på instagram, även om ni inte postar nåt :-))))))

Men JAJA back to business, vad är det jag älskar med Instagram då? Jo ,det som det en gång var; varje människa eget lilla fanzine som man får fylla med vad man vill. Idag är ju Instagram något annat, något mycket mer kurerat och tillrättalagt och något folk tjänar pengar på och man får scrolla mycket skit för att hitta pärlor. Men dom finns! Här är sånt jag gillar, utan inbördes ordning. Vad jag uppskattar mest beror på dagsform typ.

Selfies
Har alltid föredragit porträtt och självporträtt framom landskap och stilleben. Det är ju kul att se på människoansikten, så är det ju bara! Sen tycker jag att en bra selfie ska innehålla något oväntat element eller en rolig caption eller att man åtminstone ska ha en variation mellan sina selfies. Och jag tycker det är dags för Joakim Hillson att damma av gitarren och göra en uppdaterad version av Vacker utan spackel och uppmana att kasta filtren, för jag tycker geniuint alla människor är som snyggast filterlösa. Men it is what it is.

Små finurliga teckningar Tänk typ New Yorkers serierutor. Eller ännu simplare, men som ändå bjuder på nåt slags djup. Gillar också finurliga diagram och sånt.

Dagbok
Jag gillar att se glimtar av folks vardag och följa med. Det behöver inte alls vara att man uppfinner instagramhjulet varje dag, jag är helt okej med väder och vind, smetiga babyansikten, gulliga husdjur, utsikter från arbetsrumsfönstret, bullarna du bakat, saker man irriterar sig på i kollektivtrafiken, kaffekoppar med dina vänner. Så länge du gör din grej och inte försöker dig på nån annans så har jag inget att klaga på. För övrigt tror jag att en dagbok ska innehålla lite av varje, så blanda gärna. Till och med jag surnar om det bara är smetiga babyansikten.

Spaningar & kommentarspår
En screenshot på en artikel ur en kvällstidning och en syrlig caption som får mig att tänka om eller omfokusera och du får en följ.

Loppis
Jag är ingen märkeskramare och jag ser sällan skillnad på Rörstrand och Arabia, men visst älskar jag ett bra loppiskonto! Igen tycker jag det är roligast att se vad dom som inte sneglar på vad andra fyndar, men det visst, jag kan uppskatta ett billgren-woodiskt inspirerat uttryck också. Det är ju också omöjligt att inte snegla, jag gör ju också det, men allt i livet blir roligare när man vågar gilla det man gillar. En annan aspekt av det här är ju att hauls är så jävla göttiga, men ganska osmakliga, men en loppishaul - lämnar inte lika mycket sur eftersmak.

Memes
Ryggraden i varje bra flöde! Internet är så snabba på att göra roligt content av minsta lilla grej och så bra på att gräva fram små detaljer som blåser upp till något eget. Älskar memes när de börjar ha så många lager av tweaks och remixar att det knappt kan förstås längre. Däremot är ju Tiktok definitivt ledande inom humor-content nu för tiden, det är där jag skrattar mest.

#ootd
ÄLSKAR streetstyle och outfits, i alla fall om de är inspirerande för mig, vilket ärligt talat 80% av alla uttalade modeprofiler inte är. Alla kan följa en trend, men inte alla kan ha en egen stil. Jag gillar när det är oväntat, eget, ihopplockat och vågat. Jag är ju en tendens att gilla det skramliga, mönstermixade och färgglada mer, men jag kan bli lika inspirerad av en clean cut dressad look. Men det måste finns något eget i det, ett element av ihopplock som skvallrar om nån slags självförtroende eller åtminstone mod. Förstår ni alls vad jag menar…? Med många modeprofiler på instagram tycker jag man gott kan ställa sig frågan: har du stil eller är du bara smal? Tack för mig.

Hobby
Nischade konton inom mat, litteratur, handarbete eller populärkultur är också en form av konton jag följer en drös av. Gillar när folk nördar ner sig i nåt och kör hårt på det. Är du tillräckligt passionerad och kunnig inom din grej kan du få mig intresserad av det mesta.

Brittisk inredning
Alltså, jag gillar väl rätt många olika inredningskonton oberoende av nationalitet, men just nu är det är något med britternas användning av färg och textilier som gör mig varm i magen. De är liksom inte rädd för att vara murriga, det som anses som närmast en dödssynd här. Plus att jag älskar allt brittiskt, det är väl bara att erkänna. Analklåda? Nej tack. Brittisk analklåda? Då vill jag vet i alla fall veta vad det är före jag avfärdar det.

Okej, det blir inte mer än nio grejer på min topp tio-lista. Så störande!!!! Men vi får försöka leva med det. Här är lite bonus med saker som får mig att avfölja som plåster på såren:

För glatt
Jag behöver inte dina good vibes, jag köper inte ens dem. Tagga ner. Kul att du är glad, men erkänn att vissa saker bara suger. ERKÄNN!!!!

För ledset
Jag är all for att dela både glädje och sorg med dina följare, men ett evigt tyck synd om mig-marathon blir lite tröttsamt. Och kontraproduktivt för din egen del tror jag.

För kurerat
Sluta, du är Ellen, 33 från Jeppis, inte nån proffsinfluencer, du behöver inte styla ditt frukostbord till operfekt perfektion. Hemligheten med perfekta bilder är inte att styla till perfektion, utan att ha öga för när det ostylade är perfekt.

För mycket tbt
Throwbacks och nostalgi är roligt ungefär ett par gånger i året. Vi behöver inte dina månadssummeringar varje månad, dina take me back-ylanden om semester och vi behöver sannerligen inte veta att det idag, till skillnad från igår när det var 576 dagar sen du gifte dig, är 577 dagar sen du gifte dig. SLUTA NU!!!!!

Tråkiga captions
Jag kan förlåta en tråkig bild, men om du har en tråkig caption så ska bilden vara jääävligt bra för att jag inte ska tröttna.

Självhjälp och inspirerande citat
Här ett litet självhjälpstips från mig till dig: håll käft.

Vecka 40

Veckans tanke: skulle 2020 vara en bebis skulle den vara beräknad typ nu. Svårt att inte tänka på sånt när man är en kvinna över 30 och inte kan tacka nej till en öl, tacka nej till en kaffe, sluta röka, må lite dåligt, klia sig på magen, prata om framtiden, säga att man ska till läkare, äta ett mellanmål, gå långsammare än 100 km/h på barnavdelning i klädaffär, vara trött, ha en partner eller överhuvudtaget andas, leva och existera utan att man ser hur babylarmen går av i huvuden på folk runt omkring. Ingen som tror att de ger diskreta blickar ger nånsin diskreta blickar. Äh, jag orkar inte prata mer om det här.

Veckans jobb: massor. Har ett eller flera möten varje dag inplanerat, plus allt det vanliga. Men har också deadline för ett lite större projekt den här veckan. Och en annan, lite mindre deadline också. Det är inga nya deadlines så man kunde argumentera för att jag borde ha gjort mer av jobbet tidigare, men ärligt talat hörni. Hade jag då varit jag?

Veckans hotshot: ingen ska vi väl tro. Hotshoten gjorde ett kort och välkommet gästspel i mitt liv sent i lördags på bröllopet jag var på, men jag har inte bråttom att hälsa på den igen. Överhuvudtaget tror jag att shots vid bardisken är ett avslutat kapitel i mitt liv. Eller nej, va fan, nu ska jag inte göra mig äldre än vad jag är, men så trött som jag var i söndags kan jag inte vara många gånger på år, då kollapsar nog hela jag.

Veckans natur: så jävla fint just nu, åtminstone här är vi mitt inne i bästa ruska-perioden. Lönnen utanför vårt vardagsrum fullkomligt glöder och i häcken bakom huset växer de mest perfekta flugsvamparna jag sett. Alltså verkligen skolboksexemplar. Synd att man inte kan äta dem, de ser så aptitliga ut. Och på tal om aptitlg - luften nu <333 Som att dricka en hotshot, men precis tvärtom.

Veckans cover:

Den här har ju blivit viral på i alla fall min Tiktok och med all rätt, tycker Miley gör den otroligt bra. Looken, attityden, sången, MMM. Det är oftast lite svårt att sätta finget på vad det är som gör en tolkning, ett framträdande eller ens en låt så fängslande, men jag tror att det är i många fall handlar om nån slags desperation som lyser igenom. Älskar desperation.

Veckans film: såg Frozen 2 igår när jag var som tröttast och den var… bra. Riktigt bra tyckte jag till och med. Tyckte Annas och Kristoffs relation var så jävla fin. Grät jättemycket när de i ett skede återförenades i en stressig situation och Kristoff bara “I’m here. What do you need?”. DET är ett Disney-förhållande för den moderna tiden. Och Elsa är en lesbisk ikon, säga vad man vill.

Veckans banan:

Veckans jaha, du är här nu igen: är inne i en intensiv drömperiod nu igen men mycket lågintensiva mardrömmar och detaljerade äventyr. Man kunde tro att det är roligt, men så roligt är det inte. Tror att jag kanske börjar komma ikapp känslomässigt med allt vad det året har inneburit, i våras var jag så trött att det mest var skönt att trycka på paus men nu börjar det sjunka in. Eller hur tyder ni annars en dröm där jag och Pär har gått på grund med en u-båt och hela världen vet att vi sitter fast där och följer med dramat, men ingen kan rädda oss? Istället får vi bara ta emot brev från våra familjer med sista önskningar tills syret till sist tar slut i u-båten och vi dör. Efter just den drömmen vaknade jag mitt i natten med ett sådant ångestpåslag att jag fick ligga och trycka mot Pär som ett litet djur resten av morgonnatten. Men det går om, utan att man inser det själv.

Veckans Viola: