Och nu en snabb reklampaus

Jag har bloggat i femton år typ, under namnet Blejk, fejt och fab i tre,fyra år. De senaste veckorna har jag i snitt haft typ 350 unika läsare per dag. 600 pers som gillar eller följer min sida på Facebook, jag har 2000 följare på instagram och en ganska tät och lojal kontakt med mina läsare. Den här följar- och läsarkretsen har jag byggt upp helt organiskt. Siffrorna har aldrig varit målet och ärligt talat vet jag inte ens vad SEO riktigt innebär. Jag har vunnit utmärkelsen Årets Blogg en gång och figurerat i en mängd artiklar och radioprogram. I förlängningen har den här bloggen också gett mig en plattform som gjort det möjligt för mig att skriva en bok, men också andra texter. Jag skulle säga att jag är en ganska seriös bloggare.

Jag har bloggat i femton år. På de femton åren har jag gjort tre betalda samarbeten. Två på bloggen och ett på instagram, alla har gått till så att dom har kontaktat mig. Jag har visserligen fått en hel del recensionsexemplar av böcker, fått gå på teater gratis en gång och säkert blivit trevligare bemött på nåt ställe tack vare min blogg. Jag har fått vänner och möjligheter via den här bloggen, men pengar - näe, det har jag inte fått.

I början hade jag inte en tanke på att jag nånsin skulle tjäna pengar på att blogga, det fanns liksom inte på kartan för femton år sen. De här senaste åren har det ju varit desto mer på tapeten och jag har mer och mer börjat känna mig som en inte så seriös utböling i hela bloggosfären på grund av min icke-existerande businessnäsa.

Först blev jag sur och kränkt och tänkte att jag målat in mig i ett hörn. Varför ville ingen samarbeta med mig? Är det för att jag är sur och kritisk till allt? Är det för att jag inte är så attraktiv som poster girl? Är jag för dålig fotograf? Har jag en oproffsig ton? Har också de senaste åren blivit stött när min inbjudan till nån vip-kväll eller nåt event igen tycks ha “kommit bort i posten”. Det är superlöjligt och det är inget jag egentligen riktigt vill erkänna, men så är det.

Kom ihåg allt det där jag rabblade i början av inlägget. Allt det har jag fortfarande byggt upp och allt det har jag fortfarande kvar att vara tacksam för, men sånt överskugga lätt när man sitter och surar i ett hörn för att “ingen” vill ha en.

När jag nån gång yttrat något om den här missnöjdheten åt Pär har han sömnigt (för den här missnöjdheten infinner sig oftast när vi ligger i sängen och ska sova) viftat bort det och sagt nåt i stil med “låt dom där hålla på med sitt, du spelar ju ett helt eget spel”. När jag fortfarande muttrat nåt om I ALLA FALL så har han frågat “men vill du ens gå på de här eventen då?!”och då har jag svarat “näe så klart int! men man skulle ju vilja kunna tacka nej nån jääävla gång!!!”.

Igår kväll gick vi igenom den här diskussionen igen. Och efter att jag igen konstaterat att jag mest skulle vilja kunna tacka nej till det (och kanske ja nån gång, vem vet) så sa Pär “men det är kanske det, de kanske tror att du redan tackat nej liksom”. Jag kom inte på nåt att svara.

Det i kombination med att jag diskuterade saken med min två bloggpolare Karro och Daniela tidigare på kvällen fick mig att få två insikter. Jag, K och D har en Whattsapp-grupp där vi nästan dagligen diskuterar blogg-relaterade ämnen (och annat så klart men ofta handlar det på nåt sätt om bloggande). Samarbeten och reklam kom på tal och jag dryftade allt det här jag tänkt på så senare tid, hur oattraktiv jag känner mig som reklampelare, samtidigt som jag har svårt att komma på företag jag ens skulle kunna tänka mig att samarbeta med. Efter att först ha skällt ut mig för att jag kallade mig själv oattraktiv (på ett snällt sätt) och sen skällt ut mig för att jag inte fattar min egen potential (också på ett snällt sätt) fick jag höra om hur aktiva de själva är när det gäller att skaffa samarbeten. Det ramlar liksom inte samarbeten över dem.

Och nu till insikterna.

1. Jag är i grund och botten lat.

2. Jag upprepar samma mönster som jag gjorde hela tonåren. I tron om att ingen vill ha mig bestämmer jag mig i gengäld för att inte vilja ha nån och anlägger image av IDGAF och sen blir jag ledsen när ingen vågar närma sig utan att inse själv vad jag utstrålar.

Nyttiga insikter att få.

Grejen är ju också att jag fått ett par erbjudanden från företag som jag tackat nej till eller bara ignorerat tbh. Det har mest handlat om att jag dömt företaget som oseriöst (ni vet, “skriv om vårt nätcasino så får du en hundring!”) och i ett fall handlade det om att jag visserligen gillade företaget men inte upplevde att det var min grej helt enkelt. Och precis som att jag aldrig var kär i nån som ar kär i mig tillbaka är jag inte intresserad av nåt företag som är intresserad av mig, heh.

Orsakerna till att jag inte kastat mig ut i att ragga samarbeten är flera. Jag hade tänkt lista konsumtionskritik som en, men ärligt så vet jag inte om det känns som ett hållbart argument, eftersom det finns föreningar, företag och organistationer som gör bra, hållbar skit också. Men förutom det så strandar det på att jag inte är ett dugg, en smula, ett jota intresserad av hela den företagande-biten av bloggandet. Tycker det är astråkigt. AS-TRÅKIGT. Och så är det det här med mina starka åsikter om både estetik och ideologi. Dom åsikterna är viktiga för mig, det ÄR hela mig, det är liksom mitt brand om i nu ska prata businessspråk. Jag är ganska ovillig att kompromissa med dem. Nu menar jag verkligen inte att folk som gör mycket samarbeten inte skulle ha åsikter eller ideologier, men jag tror att jag är mer krampaktig i ihållandet av mina. På gott och ont.

Jag försökte lista företag jag kunde tänka mig att samarbeta med igår kväll. Jag kom på fem, varav två rimliga. Det betyder inte att det inte finns företag jag säkert skulle “godkänna”, jag känner bara inte till dem. Men hej, sköter du marknadsföringen för nåt företag som har nåt slags ekotänk eller mångfaldstänk eller i alla fall har sjyssta arbetsvillkor för alla inblandade - tveka inte att höra av dig, hehe.

Men nånstans i glappet mellan mina ideal och vilka krav jag faktiskt kan ställa fastnar det. Jag har inte en tillräckligt stor plattform för att välja och vraka. Jag vill inte ge upp saker som är viktiga för mig.

Sen kan man ju också fråga sig - är samarbeten ens nödvändiga? I en idealvärld skulle jag ju så klart säga nej, så klart inte! Men vi lever knappast i nån idealvärld och jag börjar liksom fundera om man ens får va med om man inte visar att man kan vara proffsig och seriös nog att göra samarbeten? Får jag räkna mig till en trovärdig bloggare för det? Och till sist - jag lägger ner masor av tid och t o m lite pengar på det här lilla hörnet av internet - vad kan jag, vad SKA jag begära tillbaka? Är jag bara dum om jag inte värderar det jag själv gör ekonomiskt högre?

Berätta gärna hur ni tänker kring samarbeten och reklam i bloggar i kommentarsfälten, jag vill höra från alla åsiktsläger och håll.

Shit jag sparat på Instagram lately del 3

Hej hej mitt i torsdagen! Jag kom på att det är längesen vi tittat på vad jag sparat på Instagram på sistone, så ett sånt inlägg blir det idag. Vill ni se tidigare inlägg kan ni se klicka här och här.

Nu börjar vi!

Vi börjar mjukt med en målning av en gullig stor humla i famnen på nån brud. Eller för den delen, nån person av annat kön iförd klänning.

En ung Hugh Grant. Alltså visst, han är en sexköpande scumbag, men vad kan man när arv och miljö gör så att man ändå tycker han är charmig? Suck.

Som motvikt till mansgrisar - girl power. Otroligt fin bild på Ginger. Kan ljusa slingor som inramning till ansiktet PLEASE göra en comeback, det är så snyggt.

På tal om hår, kan jag få Robyns hår? Varför har hon alltid perfekt hår? Ända sen Do you really want me-pagen till det här senaste svallet - alltid perfekt hår. Skulle jag för ett ögonblick tror att jag kunde ull this off skulle saxen va i håret fortfarande än du hinner säga Agnetha Fältskog.

Har skrattat så tårarna runnit till den här memen. Vet inte varför, ibland prickar dom bara rätt.

Från skratt till klump i magen. Det bästa som skrevs på Instagram inför det svenska valet skrevs av Jonas Hassen Khemiri. Här kan du också läsa hela texten. Gör det.

En glittrig kattunge. Varför inte liksom.

Laura Palmer i drag. Igen, varför inte?

Man älskar ju behind the scenes-bilder från klassiska filmer. Behöver knappast säga vilken film det här är ifrån? *knyter näven i luften till tonerna av Don’t you (forget about me) *

En fin målning. Älskar färgerna.

Jenny Jägerfeld svarar på frågar i KP och hon delade den här HJÄRTEKNIPANDE frågan hon fått IN. Jag hoppas ni ser att läsa och jag hoppas skogsmusen klarade sig.

Perfekt look på Julia Roberts och han där från den där advokatserien jag aldrig orkar se.

Och på tal om looks kände jag mig väldigt träffad av den här som Ronja skickade till mig här om dagen.

Alicia Keys delade den här gamla 8?) bilden på Janet Jackson. Så fin.

Och det bästa till sist - ett gäng häxor från ungefär 1875. Man älskar ju allt med den här bilden!!!!

Det var det. Nu ska jag gå hem och äta och sen är det Arbis-kurs ikväll - pepp!

Sylvi & Viola

Här är våra katter, Sylvi och Viola. De är två ytterst viktiga medlemmar i det Strömbergska- Jonassonska hushållet, så jag tänkte jag skulle presentera dem lite bättre idag. Fast, egentligen fick jag bara till så fina instagram-bilder av dem idag att jag tänkte jag måste mjölka det mesta möjliga ur dom.

Vi börjar med familjens nyaste tillskott. Sylvi hette egentligen Silvia när vi hämtade henne från Purmo, men vi ändrade det till Sylvia eftersom det sitter bättre i mun. Till vardags har det dock blivit Sylvi. Vi har haft Sylvi i nästan exakt ett år nu och vilket år det har varit. Hur många blommor har åkt i golvet, hur många hårband har blivit söndertuggade och hur många gånger har man vaknat av hennes små nålar till tänder i tårna? Sylvi driver mig till vansinne varje dag, men så kommer hon pipande och vill gosa och så glömmer jag bort allt och älskar henne hejdlöst igen.

Sylvi kommer i och för sig inte så ofta till mig, för hon är helt klart Pärs katt. Hon ligger gärna i hans famn när han jobbar och väcker honom gärna med att stå och pussa honom i ansiktet. Gulliga saker som Sylvi gör är att hon gömmer sig under täcket i sängen när man dammsuger och att hon låter som en duva när hon rör sig. Hon tycker om att krypa in i olika väskor och påsar och hennes favoritleksak är egentligen allt, men mina hårband är speciellt roliga. Hon klättrar också obehindrat precis som hon vill. Hon är regelbundet upp på våra bokhyllor, på våra köksskåp och på hatthyllan.

Viola är familjens självklara matriark, som jag delat liv med längst av alla i hela fyrklövern. Viola kom till mig som liten fluffboll för snart sex år. Under åren har hennes personlighet så klart utvecklats och fördjupats och åldrats, de första åren var hon en lika galen som vilken kattunge som helst, men de senaste åren har hon blivit en lugn, lat och allt igenom självgod katt. Viola är definitivt mer min katt, tror inte det händer nånsin att Viola självmant skulle lägga sig i Pärs knä. Jag kan däremot sällan sätta mig utan att hon lägger sig som en kurrande värmedyna i famnen på mig. Pär säger att Viola är opålitlig, men jag skulle inte säga hon är värre än nån annan katt som är van att få som hon vill.

Viola är har alldeles för mycket värdighet för att leka speciellt mycket längre, men om ett buntband dyker upp är hon inte allt för omöjlig. Dessutom är ju den dagliga sprängmarschen med Sylvi genom lägenheten nästintill obligatorisk, där de turas om att jaga varann. Förr kunde hon apportera leksaker, men det går inte att göra utan att Sylvi lägger sig i längre, så jag vet faktiskt inte om hon kan det längre. Viola har nån del maine coon-blod i sig och är därför ganska fluffig och lång. Dessutom har hon lite hundliknande egenskaper, hon möter mig alltid vid dörren när jag kommer hem (det gör iofs Sylvi numera också) och följer gärna med när man gör nåt på ett sätt jag inte upplevt att andra katter gjort.

Gemensamt för båda katterna är att de är väldigt snälla och ordentliga. De rör aldrig mat man ställt fram, de går alltid på lådan och tuggar aldrig på sladdar. Så om man bortser från sånt som man får räkna med som kattägare: blomkrukor i golven ibland, sönderklösta möbler, hår på/i allt och omöjligheten att nån gång få göra nåt ifred utan att nån kommer och buffar med nosen och vill ha uppmärksamhet, så har vi riktigt trevliga innekatter. De kommer relativt bra överens, mycket maktkamper mellan varven, men det är sällan allvarligt.

Jag har svårt att föreställa mig ett hem utan katter och för mig är de lika viktiga som vilka familjemedlemmar som helst. Okej, att jag kanske inte skriker och tar Pär i nackskarven om han gör nåt jag inte tycker om men vad jag vill ha sagt att de är väldigt viktiga för mig. Jag skäms lite över att jag är så svag för dem och ofta pratar babyspråk med dem OCH kallar dem “mammas lilla bebisarna”. Och köper julklappar åt dem. Pär är inte heller så förtjust i när jag kallar honom pappa när jag pratar med katterna hehehe men lite sånt får man ta.

Tycker vi avslutar dagens kattiga inlägg med denna klassiker. Gonatt!

bild från runeberg.org

Kulturkonsumenten vecka 37

All the women who’s independent, throw your melatonin-tabletter at me för den här självständiga feministen kan absolut inte sova när hennes man är out of town. Har varit en zombie hela dan. Ska gå och lägga mig alldeles strax (bredvid PG för nu är han hemma, hurra!) men först ska jag rapportera om mina senaste utflykter i underhållningens och tidsfördrivets förlovade land.

Senaste tiden har jag

LÄST

Jag fick en kommentar förra veckan om jag kunde tipsa om finlandssvenska författare. Det ska jag också göra i ett helt skilt inlägg, men här kommer ett första finlandssvenskt pangtips! 

Pär har länge sagt att jag borde läsa Maskrosguden och Maskrosgudens barn av Sabine Forsblom och efter att ha blivit bekant med Sabine har jag själv tänkt på det flera gånger. Men det är som det är ni vet, den där att läsa-listan krymper ju aldrig och tiden den bara går och går och aldrig får man tummen ur.

Men så här om veckan kom Sabines nya roman Betinkan ut, den tredje och avslutande  delen i Maskrosgud-trilogin och jag fick den av Schildts & Söderströms. Så jag gjorde som man inte ska göra, jag började från slutet.

Men vad spelar det för roll när det är så jävla bra?!?! Ok, hiss-pitchen lyder: arbetarklass-tjej, Betinkan kallad, växer upp på 70-talet och är kär, har skeva vänskapsrelationer, super och är olycklig. Låter som en ganska klassisk historia och på sätt och vis är det det men det är också så mycket mer. Det handlar om hur vi gör klass och kön vad som är fint och vad som är fult och familj och arv och miljö. Tycker verkligen inte om att beskriva folks språk som ”mustigt”, men vet inte vad jag annars skulle skriva. Jag känner verkligen kylan och lukten i bussen på väg till dansen och när Betinkan har ångest, ja då har jag också ångest. Jag har sällan känt igen mig så väl i en ångestbeskrivning. 

Det är också fint, för det känns som att min Rakel i Jaga Vatten och Sabines Betinkan-Betina är släkt på ett sätt, men jag kommer aldrig dra några som helst paralleller annars mellan mig och Sabine Forsblom, jag kan bara hoppas att jag nån dag skulle få en droppe av hennes magiska berättarstil, som nästan blir magisk realism ibland.

Jag ska mos def läsa Sabines två andra böcker efter det här, Betinkan körde över mig som en ångvält. På ett bra sätt!

SETT 

Jag såg Dangerous Liaisons i söndags kväll så länge jag vek kläder. Påbörjade bara nån på måfå som uppfyllde mitt kostymfilmekriterie för tillfället och blev pleasantly surprised! Jag visste inte det då, men efter en stund stod det klart att min gamla tonårsfavorit Cruel Intentions är baserad på samma pjäs! Kul! Så en kostymfilm, besläktad med Cruel Intentions och med Glenn Close (som är hårresande bra) i huvudrollen. Hur har jag inte sett den förr?!? Vad annat har jag missat i livet?

Utöver det har jag inte knappt sett nåt intressant. Ett halvt dussin Netflix-producerade high school-filmer typ. The usual.

LYSSNAT PÅ 

Blood Oranges nya. Mmmmmmästerverk.

Och som bonus, den här lilla visan med Anneli Saaristo som råkade börja spela på Spotify en dag och som jag föll för, utan att jag egentligen vet varför. Tycker den är fin, behöver ju inte vara svårare än så ibland.

PS Såg att Jenna hade gjort en kulturkonsument idag också, tips tips! 

Fem möten och en valvaka

Plötsligt är vi i mitten av september. Vi satt uppe och valvakade igår precis som många andra. Pär svettades över att hans hemland ska falla i händerna på högerextrema idioter och jag försökte trösta honom med att han ju faktiskt bor i ett land som redan styrs av högerextrema idioter. Pär sa bl a: "För oss som röstar vänster handlar det om liv och död. Högersidan jävlas ju bara." Riktigt så drastiskt är det kanske inte, men ibland känns det ju så.

Blir också så otroligt beklämd över hur den blå massan klumpar ihop Vänstern och SD som "extrempartier". Som om Vänstern skulle vara extrema! Det är ju befängt, dagens Vänster driver ju en traditionellt lagom jävla Olof Palme-isk socialdemokrati om något, eftersom sossarna har glömt sin ideologi och bara jagar röster och nån måste försöka fånga upp alla besvikna arbetarröster så att inte alla flyr över till SDs välkomnande famn. Men det slags tänket visar ju bara hur långt högerut åsiktsspektrat har förflyttats. 

Nåja, jag skulle ju inte prata politik idag hade jag tänkt och vi kan nog enas om att oavsett hur man röstade (men alltid rött, alltid rätt hehehe) så kan vi väl glädjas åt att SD inte blev större än de blev/förskräckas över att de blev så stora. 

Heregud, jag röstade inte ens i det här valet, jag ifrågasätter mitt eget engemang ibland. Det är väl kanske inte nödvändigtvis en dålig sak, men var var det i det senaste FINSKA valet? Jag lovar och svär att engagera mig lika mycket + moms i nästa finska val.

Till följd av mitt plötsligt blossande politiska intresse (plötsligt och plötsligt men det är fan enklare att bry sig när man får göra det på sitt eget språk) är jag jättetrött idag. Klockan var långt över midnatt före jag sov. Experimenterar med att försöka ha ner håret idag också eftersom JAG KAN!!! för jag har NYTT JOBB!!! men jag hatar det. Känns bara som att det är i vägen, kan inte koncentrera mig. Men jag kan, därför ska jag. 

Jag har också örhängen idag FÖR ATT JAG KAN för att JAG HAR NYTT JOBB och det hatar jag faktiskt inte. För använde jag smycken jämt och samlade till och med på udda örhängen. Nu använder jag sällan nåt annat än vigselringen. Men jag städade garderoben och i förlängningen gästrummet igår och då hittade jag de här små bebisarna som jag hade glömt. De är från Feministsmeden men I'm pretty sure varje klädkedja med en PR-avdelning haft liknande på smyckessidan de senaste åren. 

Saker jag gör när jag är ensam i kontoret: tar selfies. 

Hittade också den här koftan i städningen och insåg att den faktiskt kan vara perfekt nu i det här vädret. Det är en rea-sak från H&M för några år sen och jag tycker väldigt mycket om den men eftersom den lyckas vara tjock och värmande samtidigt sm den har actual hål i sig är det sällan klimatmässigt rätt tidpunkt. Men nu är det fan det! 

Den här veckan kan summeras i: möten, möten, möten. Jag har redan avklarat två idag och har fem kvar denna vecka. Hösten är verkligen igång och med den folks iver över att komma igång med saker. Men det är kul! 

Sen ska jag få in mina tre träningstimmar och en Arbis-kurs (kursen jag leder drog igång förra veckan, det har jag glömt berätta), en deadline och eventuellt en träff med mina kollegor på AE på fredag kväll och sen är det faktiskt inte så mycket vecka kvar. Vuxenlivet alltså. Det går så fort. 

Ikväll är jag ensam hemma, för Pär är på jobb till Helsingfors, så då ska jag passa på att äta spaghetti med tomatsås och somna med nån film på datorn i sängen. Men först ska jag jobba nån timme till. 

Upp till kamp! (mot allt)

Nu blir du snart kär i mig

Jag googlade lite listor igår för att ha något att fylla i idag på bloggen och hittade 36 frågor som gör dig kär. Tydligen ska dessa frågor + svar få folk att bli kära i varann?! Tips till dejten! Så det är med en varningens ord jag publicerar det här: det kan alltså hända att du blir kär i mig efter att ha läst det här?! För att minimera risken OCH för att vissa frågor liksom inte riktigt funkade i bloggformat har jag kortat av listan lite. Men i alla fall - beware! 

Bilden är ett montage. Obviously. 

1. Om du fick äta middag med vem som helst i världen – vem skulle du välja? 
En person? Tror det skulle i detta nu bli journalisten och kokboksförfattaren Linnea Wikblad, för jag verkligen tror att vi skulle kunna bli jättegoda vänner och hon verkar så jävla rolig. Hon får gärna stå för maten så slipper jag den prestationsångesten också. Du kan t ex lyssna på hennes medverkan i HanaPees podd Gott folk HÄR. Annars kanske det vore en idé att bjuda ut min kändiscrush Fredrik Wikingsson på dejt, tvinga honom att ställa de här frågorna åt mig och sen leva lyckligt i alla mina dagar i ett slags mormonäktenskap där jag är gift både med Pär och honom?

2. Skulle du vilja vara känd? På vilket sätt? 
Njäe. Skulle jag tacka nej till makten och pengarna som ibland följer med sånt? Knappast. Men har inget behov av att bli igenkänd på gatan. Vilket jag blir ibland (i min lilla småstad obs ingen annanstans). Oftast är folk jättesnälla och vill säga att dom läst min bok och det är ju fint och jag vill verkligen inte klaga på det men jag blir lika obekväm varje gång. Jag vet inte hur jag ska tackla det ALLS!!! Så nej, jag är nog lyckligast utan kändisskap. Men jag dras ju ändå till nåt slags strålkastarljus, det är svårt att förneka.

3. Innan du ringer ett telefonsamtal – övar du på vad du ska säga? Varför? 
Inte ordagrannt, men gärna lite. HATAR att tala i telefon.

4. Hur ser en perfekt dag ut för dig?
Det är höst och det är fredag med hög himmel. Jag vaknar före väckarklockan ringer, jag har luft i cykelhjulen. Jobbar ett par timmar, skriver ett par timmar, handlar nåt gott till middag på vägen hem. Äter kanske tacos och dricker en öl. Ligger och läser på soffan efter maten så länge diskmaskinen går. På kvällen ser vi tv, nåt lagom underhållande ovh kravlöst och jag kanske dricker ett par glas vin. Somnar med vetskapen om jag inte har något alls inplanerat imorgon. 

5. När sjöng du senast för dig själv? Och för någon annan? 
För mig själv: idag. Inför nån annan: idag. Jag sjunger nästan jämt. Senast sjöng jag en version av Nothing compares 2 U på dialekt åt Pär, Nating e int som tu. Han skrattade artigt. 

6. Om du fick leva tills du var 90 år och fick välja att antingen ha fysiken eller psyket hos en 30-åring under dina sista 60 år i livet, vad skulle du välja? 
Psyket, det är det jag lever på.

7. Har du en hemlig känsla över hur du kommer att dö? 
När jag var yngre trodde jag alltid att jag skulle dö i en dramatisk olycka eller av självmord. Tror fortfarande av nån anledning att jag kommer förolyckas, men tror det handlar om att man aldrig kan föreställa sig sjukdomar eller sjukdomsattacker före de kommer. Och att jag alltid tänker ut worst case scenario, ser olycksrisker i allt.

8. Säg tre saker som du och din partner har gemensamt.
Politisk ideologi, en kärlek till det stora i det lilla och att vi alltid hejar på underdogen.

9. Vad är du mest tacksam över i livet?
Att det har blivit så bra. Mitt jobb, mitt hem och min vardag.

10. Om du fick ändra något under din uppväxt – vad skulle det vara? 
Skulle nog försöka vara lite mindre snobbig och nedlåtande. Jag var så otroligt osympatisk som tonåring och barn. 

11. Ta fyra minuter och berätta din livshistoria så detaljerat som möjligt. 
Föddes 1987, växte upp de första i Ytteresse i samma hus som mommo och moffa bodde. Var ett snällt barn har jag hört. Fick två syskon. Lagom till skolan började flyttade vi till Larsmo. Gick i skolan, hade lätt för det mesta, var en besserwisser. Läste massor. När jag började högstadiet skildes mina föräldrar och mamma flyttade till Sverige. Minns ganska lite från den tiden. Ett par år senare flyttade styvmorsan + två styvsyskon in. Blev panda och ”politisk”, vilket mest gick ut på att måla anarkist-A på min bruna manchester-ryggsäck. Fick en lillasyster hos mammas. Gymnasiet var kul men mådde piss. Flyttade hemifrån, ströjobbade ett år, började studera, mådde ännu mer piss, söp mycket. Flyttade utomlands ett år, mådde mer piss, kom hem, fortsatte må piss. Började jobba på AE, flyttade hemifrån igen, lärde mig att det år ok att må piss ibland men lärde mig också att det är ok att inte göra det, började skriva, hittade Pär. 

12. Om du vaknade imorgon och hade fått en förmåga eller kvalitet – vad skulle det vara? 
Skulle ju inte tacka nej till en riktigt fin sångröst. Fast, en osviklig moralisk kompass hade också varit praktiskt. Skulle gärna kunna göra rätt eller i alla fall veta vad som är rätt att göra i svåra situationer. 

13. Om en kristallkula kunde spå sanningen om dig själv, ditt liv, din framtid eller något annat – vad skulle du vilja veta? 
Oj, det vore så lätt att svara inget, för allt i framtiden är ju potentiellt läskigt. Skulle nog inte klara av vetskapen om när någon dör eller så. Men kanske det hade lyft en massa undran och press om man visste om man fick barn eller inte. Jag tror jag är okej med både ett ja eller ett nej på den frågan, men då hade man i alla fall sluppit fundera. 

14. Är det något du har drömt om att göra under en längre tid? Varför har du inte gjort det? 
Jag har länge drömt om att resa till USA och Brasilien men inte fått tummen ur. Ekonomi och bekvämlighet är väl dom faktorerna som spelat in mest att det inte blivit av. 

15. Vad är det största du har uppnått i livet? 
Min jobbsituation just nu och min bok. Är så glad att jag har allt det jag har idag och är så glad att jag fick det först nu. Före nu skulle jag inte ha varit redo #yoda #visdom #universum #klok

16. Vad värdesätter du mest i en vänskap?
En slags avslappning som innebär att man inte behöver ha dåligt samvete för att man inte hörts på en stund eller att man inte alltid orkar. Till det hör också att man kan prata öppet och vara sig själv. Sen tycker jag inte man behöver ha så mycket gemensamt, många av mina närmaste vänner har jag till det yttre sett inte så mycket gemensamt med alls, men det är just där rikedomen ligger också! Tycker om att ha många olika slags vänner kring mig. 

17. Vad är ditt finaste minne? 
Oj, så svårt! Vår bröllopsfest får jag fortfarande hjärtsvallningar av när jag tänker på, för det var så fint att ha nästan alla vi tycker om under ett och samma tak. Sen finns det små glimtar som kan tyckas obetydliga men som är fina: när jag var liten och jag och pappa tittade på Batman i pyjamas, när Pär kom och hälsade på andra gången och var så ivrig att komma ut i entréhallen och kramas att han glömde sin kappsäck på rullbandet, sommarkvällar på brorsans trappa när vi och mamma skrattat så tårarna runnit åt olika fis-skämt, när jag och Nikko rev tapeter i min gamla lägenhet, när jag och Eva bestämde oss för att cykla till Nykarleby och Evas cykels kedja hoppade hela tiden och hon blev så arg att hon lyfte upp cykeln på raka armar och kastade den i diket, eftermiddagar på Luddes i gymnasiet, moffa och jag som lekte Vem tar vem? i dörröppningen till deras kök osv osv.

18. Vad är ditt mest hemska minne? 
Ett av mina hemskaste minnen, kanske det hemskaste minns jag inte, för det var en många timmar lång minneslucka en "fest"kväll. Det obehag jag kände efteråt vill jag aldrig mer uppleva. 

19. Om du visste att du inom ett år skulle dö plötsligt – skulle du ändra något i ditt liv nu? Varför? 
Jag skulle nog se till att försöka umgås med alla människor som betyder något för mig jättemycket och kanske försöka få färdigt skrivet något mer, så att jag kunde lämna efter mig nåt. Men annars skulle jag nog fortsätta som vanligt. 

20. Vad betyder vänskap för dig? 
Familj man väljer själv. 

21. Hur nära och varm är din familj? Känner du att din barndom var lyckligare än andras? 
Hur fan skulle jag kunna säga om min barndom var lyckligare eller olyckligare än nån annans?! Jag har ju bara min egen att jämföra med! Men den var lycklig på många sätt och inte så lycklig på andra. Idag har vi nog väldigt nära och varma med varandra, men på det där sättet att vi hellre slåss än kramas. Men jag har ju också i princip två familjer; mammas och pappas och de har nog inget nära eller varmt samröre men det känns okej. 

22. Avsluta den här meningen: "Jag önskar att jag hade någon som kunde dela..."
... alla bögiga kulturreferenser med sen Nikko flyttade till Barcelona. Fast vi gör det ju fortfarande på Messenger MEN I ALLA FALL.

23. När grät du senast?
Jag såg nån sån där "soldier comes home early, surprises his family"-video här om dagen (IGEN!!!) och fällde en tår. Har inget immunförsvar alls när det gäller gråt, gråter om inte varje dag så flera gånger i veckan, ofta av rördhet. Folk vet om det här, därav såna här "roliga" meddelanden från vissa vänner: 

24. Vad – om något – är för allvarligt att skämta om? 
Inget, förutsatt att det är rätt tillfälle och tidpunkt och publik. Det är ju skillnad på att sitta med sin bästis och dra smaklösa skämt om jag vet inte vad och att göra det t ex på en blogg.

25. Dela med dig av ett pinsamt ögonblick från ditt liv. 
En gång ramlade jag naken ur en bil. Jag och fyra kompisar hade nakenbadat i en liten pått ute i skogen nattetid i tron om att ingen kommer dit. Vi var sjutton-arton. Vi hade just doppat oss när en bil kommer körande och stannar. En kille stiger ur, märkbart berusad, och sätter sig ner och säger att "om han sitter här tillräckligt länge måste nån av oss stiga upp i alla fall". Vi får panik och i det ögonblicket killen ställer sig upp för att gå till bilen och hämta nåt(?) springer vi upp, rafsar åt oss kläderna och hoppar in i bilen. Jag hoppar in sist i baksätet med kläderna i famnen och chauffören (som jag låter vara namnlös, men du vet vem du är :D) startar bilen och börjar köra före jag riktigt hinner in, vilket gör att jag typ springer med ett ben utanför bilen en bit. När chauffören märker det här nitbromsar hon med den följden att jag ramlar pladask ut ur bilen. Naken. Jag har aldrig förr och aldrig efteråt sett mina vänner skratta så mycket. Jag är bara glad det hände före alla hade videokameror i mobilerna. 

Är du kär än? Inte? Okej men det kan också att ha göra med att man ska titta varandra i ögonen i FYRA MINUTER efter det här. Kan eventuellt posta en video när jag sitter och stirrar in i kameran i fyra minuter om ni vill ta chansen. 

Det bidde ingen rock

För ett par år sen kom jag ut som pysselhatare här på bloggen. Jag läste just om det inlägget och nickade och hummade genom hela läsningen. Jepp, precis så här är det. Jepp, pyssel suger. Jag tror att orsaken till att jag blir så frustrerad av klipp-och-klistra är att glappet mellan min vision och min förmåga är för stort. Jag tänker alltid att jag ska göra nåt som får Pinterest att explodera och så har jag varken konstnärligheten eller tålamodet att göra nåt över huvudtaget. Jag börjar stort och mitt i en process brukar första tanken på att ta nån slags genväg infinna sig och det är där det skiter sig oftast. 

Nåväl, med jämna mellanrum glömmer jag liksom lite bort det här att pyssel inte är för mig och så tillåter jag mig själv börja visionera fram olika projekt. För nån vecka sen höststädade jag balkongen och slängde bort bl a mina borttorkade örter och ampeln med penséer (violer? vad är skillnaden?). Strax före jag skulle slänga den senare kom jag på att jag skulle ta tillvara och torka de blommor som fanns kvar. Sagt och gjort. 

Jag plockade en näve ännu levande blommor och tog in dem, till Violas stora förtjusning. Det är kanske lite därför jag blir så arg av pyssel; har ni försökt pyssla med två nyfikna katter närvarande nån gång?

Jag bäddade in dem i lite hushållspapper och satte in dem i en stor bok (Silvana-boken om det är intressant för nån) för att torka. So far, so good. Kände mig redan pysslig och började fantisera om att göra ett eget mobilskal med torkade blommor eller nåt annat som det skulle ooh:as och aah:as över när jag sen presenterar det här. 

En vecka senare såg dom ut så här och jag hade fortfarande inte riktigt kommit på hur jag praktiskt skulle göra ett mobilskal, så istället bestämde jag mig för att den aktuella jubilaren Fammo Strömberg skulle få ett födelsedagskort. Succé tänkte jag! Har jag gjort ett eget kort åt henne sen jag gick ut grundskolan? Tveksamt. Och torkade blommor, ja men vad kan vara mer symboliskt för mötet mellan hennes generation och min? Jag var uppspelt som en hundvalp när jag kom på idén (det vill säga i förrgår). 

Så utrustad med papper, sax, kontaktplast och glitter skred jag till verket. Nu skulle födelsedagskortshistoria skrivas! 

Vet ni sagan om mästerskräddaren? "Det bidde ingen rock" osv. Lite så var det. Det som som till en början skulle bli ett ståtligt A4s kort med intrikat klippta hål för violerna att kika fram bidde inte det. Jag klippte och klippte och klippte och...

... till slut var det här det enda som fanns kvar. En hjärtformad bit kontaktplast med lite glitter och några blommor instuckna. Ganska långt ifrån min vision. Men ett litet bokmärke fick jag till också av en restbit, "hurra".

Och bordet såg ut så här och katterna hade dragit ner pappersbitar på hela golvet, mitt blodtryck var jättehögt och Pär hade (som han har lärt sig är bäst vid liknande tillfällen) stängt dörren till arbetsrummet och höll sig tyst. Jag gav upp och lovade mig själv än en gång att aldrig, ladrig, ALDRIG igen låta mig dras med i nån pysseldröm. 

Till fammos heder ska sägas att hon blev glad och tackade så mycket för kortet, som hon kallade "personligt". Och bokmärket fyllde sin funktion i boken jag hade köpt åt henne. Läste själv Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap för några år sen och påmindes om historiens gullighet och fammo-kompabilitet i somras när jag såg filmen. Bestämde då redan att jag skulle införskaffa boken åt henne till nästa högtidsdag. Även andra kan se det som ett tips, det är en trevlig historia, speciellt i bokformat. 

Jag kanske ska hålla mig till det jag kan - boktips - och skita i det här pysslandet framöver. Tror det är lugnast för alla inblandade parter. 

OBS! Det här är inget fiskande efter "det blev ju visst fint"-kommentarer, spare me those och försäkra mig istället om att jag inte är ensam om att suga på att pyssla. 

Tjock träning

Jag har aldrig haft nån form av sport eller träning som hobby. Jag dansade i en street dance-grupp några år som tweenie och det gillade jag visserligen, men det rann ut i sanden. Minns inte ens varför, kanske det var en kompis som slutade, kanske det var nåt annat intresse som tog vid, kanske var det nåt annat. 

Jag hatade skolgympan, för jag var alltid sämst i allt - förutom aerobics och dans. Vilket vi hade nån gång i terminen, plus julfestens polonnäs. Jag hade inget bollsinne, hade för tighta hälsenor som gjorde ont när jag sprang och jag var rädd för nerförsbackar, hopptorn, bollträn och en massa annat som förekommer i skolgympan. Jag har heller ingen som helst tävlinginstinkt. Eller tålamod. Är jag inte bra på nåt så skiter jag hellre i det än försöker lite extra. Varför koncentrera sig på sånt man är dålig på när man kan fokusera på sånt man är bra på, typ att lösa mysterierna i Kitty-böcker före Kitty gjorde det?

Som vanligt var det dom (killarna) som var bra på nåt som satte dagordningen - ville dom spela fyra mål spelade vi fyra mål. Och det ville dom gärna och ofta. Fy fan vad jag hatar fyra mål fortfarande. Att gymnastiken i skolan inte är mer individbaserad och jobbar mer för att uppmuntra folk som jag (som antagligen behöver det mest!) att hitta sin grej gör mig fortfarande förbannad, men det är kanske ett annat inlägg. 

Det konstiga är att jag redan då visste att jag var tjock. Vilket jag verkligen inte var! Jag var inte tunn och smal som dom flickorna som skröt om att dom vägde 19 kilo när dom började ettan men jag var inte tjock. Tanken på en tjock kropp föddes mycket tidigare än den tjocka kroppen. Det var liksom min identitet, tjock och dålig på gympa. Jag visste redan då att min kropp var en kropp som ska tuktas och straffas. Fokus ska alltid vara på estetik, funktion är sekundärt.  

💪💪💪

Den här attityden har följt mig hela livet. Träning eller motion är inte en hobby, det är sällan kul och jag är inte naturligt bra på nåt. Så då fokuserar jag hellre på att läsa böcker. Jag har i olika perioder börjat med olika motionsformer; jag har gått på gym, jag har gått på pass, jag har dansat, jag har joggat och jag har simmat. Alltid med inställningen att jag måste göra det för min kropp ska tuktas och straffas. Jag ska gå ner i vikt. Vilket så klart alltid slutat med att det runnit ut i sanden, för om man ändå har en fri vilja, vem väljer att plåga sig själv? 

Det känns många gånger som att dom (killarna) som var bra på gympa fortfarande sätter dagordningen när det kommer till motion. Jag har samma hemska känsla när jag går in på ett gym som jag hade när det stod gympa på schemat i lågstadiet. Jag är fortfarande rädd för att nån ska bli arg på mig för att jag inte prickar bollen, inte ens med kärring-träet. 

Idag är jag ju onekligen tjock och det gör ju tröskeln ännu högre. Tänk om folk skrattar eller ännu värre - tycker synd om mig? Eller blir så där överdrivet peppande och börjar prata med mig som man pratar med ett barn; "ge inte upp, kom igen, du är jätteduktig!". Man ska ju träna för att man mår bra men man mår ju inte direkt bra av att höra sånt. Varje gång jag tänkt på att kanske gå på nåt pass eller till gymmet har jag vägt för- och de eventuella nackdelarna och nästan jämt har nackdelarna vunnit. 

💪💪💪

Jag brukar säga att man inte behöver älska sin kropp men att man ska äga den. En del av att äga sin kropp är också att erövra offentliga rum. Våga äta bland folk, våga träna bland folk, våga göra helt vanliga saker. Varje gång jag erövrar ett nytt offentligt rum fylls jag av en lättnad och en glädje. Ni vet såna där världskartor som man ska skrapa fram alla länder man besökt? Lite så är det att erövra rum; varje gång jag känner att jag besegrat en rädsla så känns det som att skrapa fram ett nytt land. Och ens egen värld blir lite större. Att rädslorna man har för såna utrymmen ofta är obefogade är ingen vits att säga, rädslor är inte rimliga. Men jag kan ju säga det i alla fall: det är sällan (om inte aldrig) så farligt som man inbillar sig. 

En annan aspekt av att äga sin kropp är att känna sin kropp och vad den kan göra. Det lär man sig genom träning. Det är en styrka att veta hur mycket man orkar och hur allting funkar. Det ger dig kontroll, eller i alla fall nån form av upplevd kontroll. Sen kan du bli sjuk och dö i alla fall, men är inte nån form av upplevd kontroll en grundsten för en fungerande relation. Du kan - och ska inte heller - inte kontrollera exakt hur en kompis beter sig eller lever, men känner du kompisen bra kan du i alla fall gissa dig till det. Din kropp är som en kompis. 

💪💪💪

Min förra depression gjorde att jag kände att jag inte längre ägde min kropp, jag kände inte ens min kropp. Då hade jag inte heller upprätthållit nån motionsform alls, jag hade inte gjort nåt alls på ett par år. Jag tror ju att jag skulle ha blivit deprimerad i alla fall, men det påskyndade och förvärrade det, det tror jag absolut. 

Förra hösten flyttade syrran hit efter många år i Vasa. För att undvika att vårt umgänge bara skulle kretsa kring godis och skvaller bestämde via oss för att börja spela badminton en gång i veckan. Syrran hade redan provat på det ett par gånger med sin sambo och tyckte det kunde va lämpligt. Som vanligt trodde jag att det skulle hålla i sig max nån vecka, men vi fortsatte spela en gång i veckan hela vintern och hela våren ut. Jag tror det var det att vi aldrig gick in med inställningen: nu ska vi gå ner i vikt, nu ska vi straffas och tuktas. Vi gjorde det bara för att göra nåt kul. Och det var kul! 

Sen kom sommaren och då tog vi en oplanerad paus. Man kan inte förväntas stå i en tennishall som är svettig och kvav redan vintertid när det är 32 grader ute. Men vi badade varje kväll hela juli. Aldrig att vi skulle simmat nån längd eller så, men är man i vattne och har plasktävling och kullerbyttetävling och stå på händerna-tävling i en timme eller två tycker jag faktiskt det räknas som motion det med. Men nu har vi fortsatt!

💪💪💪

Jag visste redan i somras att jag måste få nån ordentlig rutin på min motion när jag skulle gå från ett jobb som ändå var ganska fysiskt (försök själv servera 200 lunchgäster på två timmar) till ett mestadels stillasittande jobb. Det är så när man är 30, man kan tyvärr inte ta en o-ond rygg eller en o-stel höft för givet. 

Och nu har jag börjat. Zumba, badminton, simning. En gång i veckan vardera. Det känns som en bra blandning och det känns som nåt som faktiskt kan funka. Det hjälper förstås att jag har flexibla arbetstider och kan gå på förmiddagspass - det är alltid mycket tyngre att göra nåt efter jobbet. Jag är ännu sugen på att prova ridning och yoga, men det vågar jag inte riktigt ännu. Men nån gång kanske? Det är rum kvar att erövra, länder kvar att skrapa på kartan. Men jag är glad för det jag redan vågat.

Badminton är enkelt, där har man sin egen plan och ibland är den planen ett eget rum och man behöver inte bry sig om nån annan. Simning känner jag inte heller ångest inför, jag vet att många skräms av omklädningsrummen och duscharna, men jag har alltid upplevt det som avslappnade frizoner där man verkligen ser olika slags kroppar. Det är befriande på ett nästan 70-taligt sätt kan jag tycka. Här vaggar hängpattarna och bristningarna och ärren och gäddhängen och valkarna och lårskaven sida vid sida och ingen bryr sig. Zumban var värst, det kändes som en helt ny kontinent, men fan om det inte gick bra det också! Tipsar gärna om Studio Z här i stan, avslappnat och välkomnande och inte alls farligt. 

Jag har bara börjat men jag tror verkligen på det här. Mest för att jag för första gången går dit av rätt orsak. Fokus är på funktion, inte estetik. 

Jag ska vinna nåt, inte förlora nåt annat.

Ganska misslyckad shopping

Vi var ju på kompishäng- och museumshelg i Helsingfors i helgen. Sist och slutligen besökte vi bara Kiasma (köerna på Amos Rex?!) men hängde desto mer med kompisar. Hann träffa nästan alla jag vill träffa, bl a Daniela. 

Det brukar ju höra till en viss mängd shopping när man när på cityweekends. Eller ja, jag vet inte om nån faktiskt har shopping som intresse längre, det känns ju otroligt förlegat att köpa saker för att köpa saker. Men med det sagt, jag brukar tycka det är lite mysigt att gå runt i affärer och kolla på saker och eventuellt köpa nåt då. Den här mysiga känslan infann sig tyvärr aldrig den här gången. Istället blev jag bara trött och irriterad och svettig av vår lilla tur på stan. Men jag fick hemsläpat en del grejer i alla fall. Vill ni se?

En tunika från Monki, en ballongvisp, en julienneskärare, Peter Sandströms Mamma november och Jonas Hassen Khemiris Pappaklausulen.  Fast Sandström fick jag av förlaget så det räknas kanske inte. 

Och vet ni vad? Av allt detta är jag egentligen bara glad över böckerna och julienneskäraren. 

Tunikan är visserligen fin men jag köpte den mest för att jag nästan känner ett måste att köpa nåt på Monki när jag är där, eftersom det är min favoritaffär och den inte finns här. Jag är inte säker på att skogsgrönt är min grej men här sitter vi nu. DET ÄR JU SJUKT! Snälla säg att jag inte är ensam om att ha ett märkligt shoppingbeteende mellan varven. Och varför är det så svårt att erkänna att man inte riktigt är nöjd med nåt köp? Inte ens för mig själv har jag riktigt formulerat tanken på att det här var ett ganska ogenomtänkt köp före nu. 

Och ballongvispen, well. Det var ett planerat köp, redan dagen före vi åkte bestämde jag mig för att jag skulle köpa en ballongvisp och en julienneskärare, för vi har inga. Så jag gick in till stan med tanken: jag ska köpa en ballongvisp och en julienneskärare. Sagt och gjort. Va jätteglad tills jag kom hem och inser att vi visst har en ballongvisp och att det var en krullvisp vi behövde!!!! Jag hade kommit ihåg fel! Nu är nog inte en krullvisp livsavgörande att ha, men det är inte två jävla ballongvispar heller. Men en julienneskärare hade vi alla fall inte, så jag kan ju glädjas åt att jag kom ihåg rätt där i alla fall och inte kom hem med en osthyvel till. 

Och böckerna kan jag också va glad åt. Det är få författare jag köper inbundet så snabbt som möjligt, men Khemiri är en av dem. Och Peter är ju Peter, så jag kan nog med ganska stort lugn säga att här ser ni två bra böcker, även om jag inte läst nån av dem än. 

Jaja, konsumera medvetet kids och gör inte som jag. 

Nu ska jag göra ett födelsedagskort åt fammo och sen klä på mig badmintonkläderna. Det är säsongspremiär 🏸🏸🏸 Ska visualisera en ballongvisp varje gång jag smashar en serve.

Dagarna mörkna minut för minut

detalj ur Grayson Perrys The Vanity of Small Differences

Aaah, september, äntligen är du här! Min kärlek till den här månaden är gränslös på ett nästan barnsligt sätt. Det finns liksom INGET med september som jag inte köper - rakt av. Eller jo, jag önskar att jag tyckte svamp var godare än vad jag gör. Men annars! Sällan ser ju september ut som det gör i huvudet på mig - sällan är ju bara en kavalkad av blåa himlar och röda löv och frasiga boksidor och rykande tekoppar och lyktor i kvällsmörkret men skulle ändå vilja påstå att september är en relativt pålitlig månad.

Ni vet alla pumpkin spice latte-memes? Tjejen det skämtas om - that's me. Skäms inte ens. I september fyller jag år också och det är en av de bästa sakerna med att bli äldre: de minskande kraven på att man ska tycka om saker som festivaler och backpackande är kul. JA jag tror att alla ska ha en period när man tycker att det är ok, t o m eftersträvansvärt att bo i

A) ett vandrarhem som nån bongrökande australiensare driver och/eller
B) ett nerpissat tält på en lerig åker

och du kan lika gärna ha din sån period när du är 20 för då tar du, din kropp och din omgivning minst skada av det och dessutom är den vedervärdig den här nyliberala trenden med ansvarsfulla ungdomar som äter brunch konstant - NI HINNER VA VUXNA SEN!!! - men med det sagt så är min egen vandrarhemsperiod nu över och det är ändå väldigt, väldigt skönt.  Är numera totalt bekväm i att va bekväm. En bra bok, ett glas vin, krypa upp i olika slags sittmöbler, gå och lägga sig tidigt mmmmmmm.

Det blev väldigt många, väldigt långa meningar just, ber om ursäkt för det. Jag blir bara lite upp i varv när jag pratar om september. Egentligen skulle jag skriva om veckan som kommer. 

Fast veckan som kommer är faktiskt ovanligt o-uppbokad, i min kalender är bara två födelsedagar och en Arbiskurs-start inskrivet. Än så länge. Är jättenervös och jättepepp på kursstarten, jag hoppas bara jag kan göra det så roligt för deltagarna som jag har tyckt olika skrivkurser varit. 

Jag ska också på riktigt riktigt börja skriva på mitt manus igen den här veckan. Tänkte försöka lägga en timme på det varje morgon eller eftermiddag i alla fall. Träffade Anna, min redaktör i fredags och fick en välbehövlig injektion av självförtroende. Så nu jävlar! Ska börja redan idag.

Och så ska jag fortsätta min nya friskvårdsrutin. Malin är borta den här onsdagen och jag vet inte om jag är redo att gå ensam på zumba ännu, så det kanske blir simning istället. Och så måste jag och syrran få bokat in en badmintontimme den här veckan, annars kommer det aldrig bli av. 

Men det jag ser fram emot mest den här veckan? Jo, månadens bokcirkelsbok är en personlig favorit som jag inte läst på flera år; Förnuft och känsla. Började läsa den igår på tåget hem, och ska definitivt fortsätta i veckan. Kanske med ett glas vin, definitivt uppkrupen i nån slags sittmöbel. 

PS Detta blogginlägg av Underbara Clara är det bästa jag läst på länge. Det var exakt det här jag villa ha sagt när jag för nåt år sen skrev ett inlägg om att man borde sluta shame:a folk som handlar på H&M (och fick ganska mycket kritik). Läs det!