Det är då det stora vemodet rullar in

Jag drabbas alltid av Det Stora Vemodet när jag fyller år. Varje födelsedag ackompanjeras av en stor ledsenhet som bara lägger sig över mig, utan att jag riktigt vet varför. Jag tror att det är nån slags undermedveten anspänning som byggs upp inför födelsedagen; att även om man inte önskar sig eller hoppas på något stort så är det svårt att skaka av sig förväntningarna på att det är en speciell dag. Sen är det ju alltid ändå precis som vilken onsdag som helst och nån slags besvikelse infinner sig. Besvikelse över vadå? Jag vet inte ens, kanske över livet inte gör halt utan går vidare precis som vanligt, hur gammal du än blir.

Det här är också första året sen 25-årsdagen som jag inte firar med en stor fest. Jag har tyckt om att ordna stora fester, gärna med ett tema (25 var det Harry Potter, 26 var det guld, 27 var det Amerika, 29 var det bröllopsfest och 30 - tja, då hade jag inget tema, men hyrd lokal och chipsbuffet!) men efter förra året sa jag; näe, nu får det räcka på en stund. Det börjar kännas lite narcissistiskt att ställa till med något storslaget varje gång ens ålder ändrar. Dessutom är det jobbigt att ha fest. Så jag står fast vid mitt beslut att inte ställa till med fest, men det är också lite tomt att inte göra det.

Så vad gjorde jag då om jag inte festade?

Tja, jag började med sovmorgon, det tog jättelänge före jag kom till ro kvällen innan pga för mycket kaffe. Sen satte jag mig på Robbans och jobbade. Skrev 1000 ord också. Det kanske blir en roman nummer två, vem vet. Eller blir det inte det.

Satt så länge där i alla fall att jag bestämde mig för att inte gå hem emellan jobbgrejerna utan äta middag på stan med ursäkten “födelsedag”.

Och plötsligt satt jag ensam på en pizzeria och läste en bok och stirrade ut över gatan. Då kände jag mig ganska låg. Moa joinade mig visserligen senare, men ändå. Där satt jag.

42088809_704596016547103_7006529108020559872_n.jpg

Fast boken var bra (så klart läser även jag THE bok man ska läsa i Svenskfinland just nu, Heidi Hakalas Bara lite till) och pizzan okej och det bara var en kort stund, kände jag mig som världens sorgligaste figur. I vanliga fall stör en ensammiddag eller -lunch mig inte alls, snarare tvärtom. Men när man redan ifrågasätter livet och döden och tiden och meningen så är det kanske inte något att rekommendera.

Men sen blev det lite bättre, för då var jag på en första nätverksträff med Författarverkstan (en del av projektet jag jobbar med) och det var jättekul och plötsligt kom jag ihåg varför jag håller på med det jag håller på med. Sen tänkte jag att om jag ändå drivit runt på stan så här hela dagen så kan jag lika gärna fortsätta, så jag gick till Black Sheep och anslöt till min makes quiz-lag. Vi vann! Så det får ju ändå ses som en ganska bra avslutning på det hela.

Jag fick gratulationer och presenter och kramar under hela dagen från alla möjliga håll så helt som en vanlig dag var det ju inte. Och som så ofta ligger botemedlet mot vemod och ångest i andra människor. Så här skrev jag på Facebook:

Tack alla som gratulerat mig och på så sätt lindat ännu ett varv bubbelplast kring det sköra och bräckliga som är jag i födelsedagstider (och annars). Tillsammans bildar ni stötdämpning mellan mig själv och Det Stora Livet, och av den orsaken tycker jag mycket om er allihopa.

Och precis så är det. Inget isolerar så bra mot kyla som människokött och människosjälar. Håll om varandra så överlever vi nog flera födelsedagar.

PS Snälla tolka inte mitt påstående om människokött som isolering bokstavligt, vill inte va orsaken till att ni styckmördar nån och gömmer dem i väggarna heh.

Nytt år, nytt jag

Grattis på födelsedagen till mig! För att fira lanserar jag min nya header! Visst är den fin?! Det är Anna Lolax som gjort den. Vem? Kanske ni frågar - här är en liten mini-intervju med Anna jag gjorde för lanseringen av min kanske BÄSTA header nånsin!!!! Säg hej till Anna!

42098402_1382238925242515_9209270924782600192_n.png

 Hej Anna! Vilken fin header du har gjort! Kan du berätta lite, vem är du och vad gör du?
- Hej Ellen! Men jestas, tack! Den var ett sant nöje att illustrera! Jag är en katt-tokig, feministiskt lagd och skojfrisk grafisk designer och illustratör ursprungligen från Korsnäs, som nyss bosatt mig i Göteborg där jag inlett mina masterstudier i design vid HDK.

Hur blir man så bra på att rita som du är?
- De två viktigaste sakerna är nog övning och passion! Precis som med de flesta skills behöver man lägga ner många timmar på att bemästra sitt område. Tyvärr finns det ingen enkel genväg (tro mig, jag har letat) utan det är nog till största del den tid och energi du lägger på din konst som får dig att utvecklas. Men om man behöver lite hjälp på traven finns det så många bra tutorials och tips på nätet för t.ex. anatomi, komposition, färglära och liknande. Men framför allt vill jag nog köra en klassiker som: ”Just do it!”. Bli inte avskräckt om din första teckning ser skit ut, det händer oss alla, fortsätt rita om du tycker det är kul så kommer resten med tiden!

Vilka illustratörer inspireras du själv av?
- Oj, så många! Mina allra första illustrationsgudar var nog Sven Nordqvist och Ilon Wikland, redan som barn var jag så fascinerad av deras bilder. Carson Ellis är en annan storfavorit. Andra nämnvärda är Isabelle Arsenault, Rafael Mayani, Nina Cosford, Lois van Baarle, Rune Fisker, Laura Callaghan och Tom Haugomat.

Vad är ditt drömuppdrag?
Ett av mina drömuppdrag är nog att få illustrera en artikel eller story för en stor tidning som t.ex. New York Times eller något stort livsstils-/modemagasin. Att få jobba tillsammans med ett team och illustrera/animera en musikvideo eller kortfilm av något slag skulle också vara otroligt kul!

Om man vill se mer av sånt du gjort, var kan jag se det då?
Bästa stället att hålla sig uppdaterad om vad jag sysslar med är nog på instagram! Där finns både gammalt och nytt och har även många nya projekt på kommande. Man hittar mig på @annalolax

--

Det var det! Nu ska jag ut i världen och fortsätta fira födelsedagen på det mest lågmälda sätt.
Vi ses!

Blejk, fejt och i Göteborg!

Hej hej vänner, fiender och andra! Jag har en ganska skitdag idag - inte av nån anledning alls annat än att jag kan - och därför tänkte jag försöka liva upp både er och mig själv med en påminnelse om att jag nästa vecka faktiskt besöker Göteborg bokmässa för första gången i livet! Som författare dessutom!

Faktiskt första gången jag ska se andra ställen än Centralstationen i Göteborg, så jag är ganska megapepp. Som livslång Håkan Hellström-fan är det ju märkligt egentligen att jag inte lyckats ta mig dit än, men det är så där när man har familj i ena ändan landet; man håller sig där omkring och inte så mycket mer. Jag har ganska bra koll på Skåne och Blekinge, men allt norr över det är ett ganska stort jaha.

I ALLA FALL. Bokmässan. Göteborg.

Jag tänkte vi skulle gå igenom mitt program där och då, så vet ni, om ni har vägarna förbi, var ni hittar mig! Alla program förutom lördagens seminarium tar plats på Finlandsarenan och allt det är gratis (med mässbiljett så klart) att komma och lyssna på. För att komma in på seminarier behövs speciellt seminariumpass, men om sånt kan du läsa mer om på Bokmässans hemsida.

FREDAG

9:30 Farliga flickor
Jaga vatten är en befriande debutroman om flickors och unga kvinnors vänskap och sexualitet. Tänk Girls i glesbygd med sandvägar och baksäteshångel.”
Först börjar jag med att prata om “farliga flickor” med Janina Orlov och det ser jag jättemycket fram emot, Janina är hemskt trevlig.

14:30 Familjen i upplösningstillstånd
Många böcker speglar en verklighet där ena föräldern försvunnit och barnen lämnas åt sitt öde. Hur mår kärnfamiljen i litteraturen i dag? Finns det alternativa lösningar?”
Tänk, vilka ämnen man får uttala sig om som författare. Kärnfamiljen, det hade jag aldrig tänkt mig. Här ska i alla fall Philip Teir prata med mig och Peter Sandström.

15:00 Kvinnans villkor genom decennierna
”En diskussion om kvinnors frigörelse och samhällets syn på kvinnokroppen genom decennierna. Varför har kvinnans sexualitet uppfattats som så farlig?”
Från ett högt flygande ämne till ett annat. Här ska jag prata med Janina Orlov, Merete Mazzarella och Sabine Forsblom. Kul!

LÖRDAG

12:00-12.45 Farliga flickor, SEMI 45
Vad händer när unga tjejer tar initiativet, makten och bestämmanderätten över sin egen sexualitet. Hur reagerar omvärlden och blir sexet bättre? Ellen Strömberg som debuterar med romanen Jaga vatten diskuterar med Cecilia Suhaid Gustafsson och Caisa-Stina Forssberg från podcasten Kulturens ABC om kvinnors sexualitet och samhällets syn på kvinnokroppen. Vika är strategierna som kulturer genom tiden använt sig av för att styra (unga) kvinnors sexualitet och varför har den uppfattats som så farlig att den behöver styras med fast (patriark)hand?
Okej, det här är ju the big bang! Jag ska prata med Cecilia och Caisa-Stina från Kulturens ABC!!!! På en stor scen!!! Är 50% spyfärdig av nervositet, 50% helt säker på att vi kommer bli typ vänner för jag har ju lyssnat på deras podd och gillar dem så mycket.

SÖNDAG

13:00 Farliga flickor
Jaga vatten av Ellen Strömberg är en stark och unik debutroman som i fragment behandlar flickors och unga kvinnors vänskap och sexualitet på ett befriande rakt och rått vis. Déa Solins ungdomsroman En spellista för sömnlösa nätter är en uppriktig skildring av att vara ung, bli kär, mista sin kärlek och så småningom hitta modet och kraften för att ta sig vidare. Tillsammans diskuterar de förälskelser och farliga flickor.
På söndag är det äntligen dags för mig att träffa Peppe IRL! Eller, ja, vi kanske springer på varann på mässan före det, men i alla fall. Och dessutom får jag prata med underbarnet och fellow Jeppis-bon Dea, kul!

Det var mitt program under helgen. Förutom det tänkte jag mest springa runt och storögt titta på allt jag aldrig sett förr. Ses vi där?

Kan det inte alltid vara september?

Försöker inrätta mig i det lagomiga, försöker godkänna två rostmackor med ost och paprika som en fullgod frukost för nån som har svårt att få i sig frukost alls till vardags och på helgerna går all in med gröt och avokado och ägg. Försöker se det bra i att jag steg upp nio i alla fall och inte elva. Tuggar slött, drar ut på tiden. Jag packade simhallsväskan redan igår kväll, glad över att jag kom ihåg att packa två handdukar den här gången, en för håret och en för kroppen. Jag väljer alltid de snyggaste handdukarna till simhallen, de som är urtvättade och fläckade av vad jag hoppas är hårfärg kan man använda hemma där ingen ser en.

Redan när jag går ner för trapporna känns det bättre och jag känner mig ung, frisk, energisk! när jag slänger simhallsväskan i korgen och låser upp cykeln. Skulle egentligen vilja ta en selfie, men hejdar mig. Cyklar den korta biten till simhallen och går in, betalar och går in i omklädningsrummet. Räknar snabbt antalet nyckelband som hänger kvar i skåpen. Ganska många kvar, bra, det betyder att det förhoppningsvis inte är så många i bassängen. Byter om och igen tänker jag “gud vad jag är duktig!”. Går naken i duschen, ler vagt åt andra nakna människor, väldigt noga med att inte göra något som kan verka märkligt eller skumt eller som att jag ens är medveten om att andra är nakna men det är ju det enda man tänker på “här står jag naken, med andra nakna främlingar”.

Småspringer ner till bassängen. Tycker så om ljuden och lukterna i simhallen, kloret och klirret av nyckelbanden runt folks anklar och ekot av barnrop och olika plask. Det står gäng med pensionärer i varje bana så jag dyker in till “snabba simmare”-banan och har konstant dåligt samvete i en timme för jag är inte snabb. Jag glider av och an och har ganska bra tempo på, men är fortfarande långsammare än flera andra. I banan bredvid mig börjar vattengymnastiken igen, högtalarna spelar Nordman och Modern Talking. Det stör mig egentligen inte alls, men när en klass åtta-åringar (kanske) springer in simmar jag mina sista 200 meter snabbt som attan.

Blir alltid stenhungrig av att simma så köper tonfisksallad, yoghurt och knäckebröd på affären. Sitter i kontoret och äter och jobbar ganska bra, får mycket gjort. Känner mig duktig, en känsla jag ständigt strävar efter men sällan uppnår. Det ligger liksom i duktighetens anatomi att vara otillgänglig. Men idag känner jag mig ganska duktig.

Kommer hem och äter hämtetofu, pratar med Pär och hinner vila mig en halvtimme. Grönsakerna är krispiga och solen lyser in genom fönstret och katterna kurrar. Sen måste jag cykla till gymnasiet för att hålla i min kurs, men det känns inte som ett måste, det känns som ett privilegium. Det här högt, högt till himlen. Luften doftar kall jord och som vanligt när det är så bestämmer jag mig för att vara mer utomhus. Jag ska bli en sån som är utomhus mer.

Det är andra gången jag håller i Arbiskursen och det är ännu roligare än första gången. Så bra grupp, så bra och blandad. Folk skriver fantastiska små historier på de tio och sju och fem minutrarna jag ger dem. Skrivövningarna flyter ut i diskussioner om ångest och kärlek och en hel massa annat. Det är precis som det ska va på skrivkurs - det ska handla till åtminstone till hälften om annat. En och en halv timme räcker ingenstans och sen är det dags att cykla hem. Köper bröd och mjölk och smör i lilla affären, höstkvällen kniper i kinderna sista biten hem.

Fönstrena i vårt hus lyser ut i den blåa kvällen som små adventskalenderluckor. Grannen har till och med lyktor tända på balkongen. Tycker så om att komma hem, tycker så om att cykla på nästan folktomma gator blå kvällar. Tycker så om september. Kan det inte vara september jämt.

Vi ser på tv tillsammans, det spelar inte så stor roll vad det är vi ser, vi behöver bara nåt att samla oss runt. Katterna ligger i sina stolar som små fjällrävar, nosarna instuckna under svans och päls.  Vi äter rostbröd och dricker te.

41880618_542461446184318_5874642489213714432_n.jpg
41884487_224416758429391_3015698685452353536_n.jpg



Födelsedagsvecka

Ojoj, ny vecka igen. Känner mig inte riktigt förberedd på den här måndagen. Det är födelsedagsvecka denna vecka, på onsdag blir jag 31 år gammal. Snart är jag å gammal att jag kommer börja säga min ålder som “31 år UNG”. Usch.

31 känns rätt så mycket äldre än 30. Som att det är allvar nu, 30 var bara uppvärmningen. Jutta sa det för nåt halvår sen när hon fyllde och jag förstod inte det då, men jag gör det nu. Det är en helt annan tyngd i åldern 31 än i 30.

41884448_265262814115658_866323134423236608_n.jpg

Man tänker ju att veckan på nåt sätt skulle vara extra glittrig i kalendern i o m födelsedagen, men näe. Den ser ganska vanlig ut. Jobb, lite möten, träning och kurs. Imorgon kommer fammo och co på kaffe, jag ska med andra ord städa hela kvällen idag hehehehe. Det där maniska städandet inför att nån förälder eller farförälder ska komma besök sitter i från när jag var yngre och mer eller mindre bodde i en soptipp och minsta lilla besök krävde flera dagars förberedelse. Nu för tiden har vi en ganska hög lägstanivå ändå hemma TYCKER JAG men tror att en och annan representant ur den äldre generationen ändå skulle hitta saker att förfasa sig över. Så jag städar. Maniskt.

Enda extraordinära denna vecka är en grej som… Well, jag skriver om det det sen, när jag vet hur det blir, men jag kan säga att jag sällan varit så nervös inför något som jag är inför det här. Jag återkommer om saken. Så länge kan vi väl bara konstatera att det är satsumasäsong igen, hurra!

Och nu en snabb reklampaus

Jag har bloggat i femton år typ, under namnet Blejk, fejt och fab i tre,fyra år. De senaste veckorna har jag i snitt haft typ 350 unika läsare per dag. 600 pers som gillar eller följer min sida på Facebook, jag har 2000 följare på instagram och en ganska tät och lojal kontakt med mina läsare. Den här följar- och läsarkretsen har jag byggt upp helt organiskt. Siffrorna har aldrig varit målet och ärligt talat vet jag inte ens vad SEO riktigt innebär. Jag har vunnit utmärkelsen Årets Blogg en gång och figurerat i en mängd artiklar och radioprogram. I förlängningen har den här bloggen också gett mig en plattform som gjort det möjligt för mig att skriva en bok, men också andra texter. Jag skulle säga att jag är en ganska seriös bloggare.

Jag har bloggat i femton år. På de femton åren har jag gjort tre betalda samarbeten. Två på bloggen och ett på instagram, alla har gått till så att dom har kontaktat mig. Jag har visserligen fått en hel del recensionsexemplar av böcker, fått gå på teater gratis en gång och säkert blivit trevligare bemött på nåt ställe tack vare min blogg. Jag har fått vänner och möjligheter via den här bloggen, men pengar - näe, det har jag inte fått.

I början hade jag inte en tanke på att jag nånsin skulle tjäna pengar på att blogga, det fanns liksom inte på kartan för femton år sen. De här senaste åren har det ju varit desto mer på tapeten och jag har mer och mer börjat känna mig som en inte så seriös utböling i hela bloggosfären på grund av min icke-existerande businessnäsa.

Först blev jag sur och kränkt och tänkte att jag målat in mig i ett hörn. Varför ville ingen samarbeta med mig? Är det för att jag är sur och kritisk till allt? Är det för att jag inte är så attraktiv som poster girl? Är jag för dålig fotograf? Har jag en oproffsig ton? Har också de senaste åren blivit stött när min inbjudan till nån vip-kväll eller nåt event igen tycks ha “kommit bort i posten”. Det är superlöjligt och det är inget jag egentligen riktigt vill erkänna, men så är det.

Kom ihåg allt det där jag rabblade i början av inlägget. Allt det har jag fortfarande byggt upp och allt det har jag fortfarande kvar att vara tacksam för, men sånt överskugga lätt när man sitter och surar i ett hörn för att “ingen” vill ha en.

När jag nån gång yttrat något om den här missnöjdheten åt Pär har han sömnigt (för den här missnöjdheten infinner sig oftast när vi ligger i sängen och ska sova) viftat bort det och sagt nåt i stil med “låt dom där hålla på med sitt, du spelar ju ett helt eget spel”. När jag fortfarande muttrat nåt om I ALLA FALL så har han frågat “men vill du ens gå på de här eventen då?!”och då har jag svarat “näe så klart int! men man skulle ju vilja kunna tacka nej nån jääävla gång!!!”.

Igår kväll gick vi igenom den här diskussionen igen. Och efter att jag igen konstaterat att jag mest skulle vilja kunna tacka nej till det (och kanske ja nån gång, vem vet) så sa Pär “men det är kanske det, de kanske tror att du redan tackat nej liksom”. Jag kom inte på nåt att svara.

Det i kombination med att jag diskuterade saken med min två bloggpolare Karro och Daniela tidigare på kvällen fick mig att få två insikter. Jag, K och D har en Whattsapp-grupp där vi nästan dagligen diskuterar blogg-relaterade ämnen (och annat så klart men ofta handlar det på nåt sätt om bloggande). Samarbeten och reklam kom på tal och jag dryftade allt det här jag tänkt på så senare tid, hur oattraktiv jag känner mig som reklampelare, samtidigt som jag har svårt att komma på företag jag ens skulle kunna tänka mig att samarbeta med. Efter att först ha skällt ut mig för att jag kallade mig själv oattraktiv (på ett snällt sätt) och sen skällt ut mig för att jag inte fattar min egen potential (också på ett snällt sätt) fick jag höra om hur aktiva de själva är när det gäller att skaffa samarbeten. Det ramlar liksom inte samarbeten över dem.

Och nu till insikterna.

  1. Jag är i grund och botten lat.

  2. Jag upprepar samma mönster som jag gjorde hela tonåren. I tron om att ingen vill ha mig bestämmer jag mig i gengäld för att inte vilja ha nån och anlägger image av IDGAF och sen blir jag ledsen när ingen vågar närma sig utan att inse själv vad jag utstrålar.

Nyttiga insikter att få.

Grejen är ju också att jag fått ett par erbjudanden från företag som jag tackat nej till eller bara ignorerat tbh. Det har mest handlat om att jag dömt företaget som oseriöst (ni vet, “skriv om vårt nätcasino så får du en hundring!”) och i ett fall handlade det om att jag visserligen gillade företaget men inte upplevde att det var min grej helt enkelt. Och precis som att jag aldrig var kär i nån som ar kär i mig tillbaka är jag inte intresserad av nåt företag som är intresserad av mig, heh.

Orsakerna till att jag inte kastat mig ut i att ragga samarbeten är flera. Jag hade tänkt lista konsumtionskritik som en, men ärligt så vet jag inte om det känns som ett hållbart argument, eftersom det finns föreningar, företag och organistationer som gör bra, hållbar skit också. Men förutom det så strandar det på att jag inte är ett dugg, en smula, ett jota intresserad av hela den företagande-biten av bloggandet. Tycker det är astråkigt. AS-TRÅKIGT. Och så är det det här med mina starka åsikter om både estetik och ideologi. Dom åsikterna är viktiga för mig, det ÄR hela mig, det är liksom mitt brand om i nu ska prata businessspråk. Jag är ganska ovillig att kompromissa med dem. Nu menar jag verkligen inte att folk som gör mycket samarbeten inte skulle ha åsikter eller ideologier, men jag tror att jag är mer krampaktig i ihållandet av mina. På gott och ont.

Jag försökte lista företag jag kunde tänka mig att samarbeta med igår kväll. Jag kom på fem, varav två rimliga. Det betyder inte att det inte finns företag jag säkert skulle “godkänna”, jag känner bara inte till dem. Men hej, sköter du marknadsföringen för nåt företag som har nåt slags ekotänk eller mångfaldstänk eller i alla fall har sjyssta arbetsvillkor för alla inblandade - tveka inte att höra av dig, hehe.

Men nånstans i glappet mellan mina ideal och vilka krav jag faktiskt kan ställa fastnar det. Jag har inte en tillräckligt stor plattform för att välja och vraka. Jag vill inte ge upp saker som är viktiga för mig.

Sen kan man ju också fråga sig - är samarbeten ens nödvändiga? I en idealvärld skulle jag ju så klart säga nej, så klart inte! Men vi lever knappast i nån idealvärld och jag börjar liksom fundera om man ens får va med om man inte visar att man kan vara proffsig och seriös nog att göra samarbeten? Får jag räkna mig till en trovärdig bloggare för det? Och till sist - jag lägger ner masor av tid och t o m lite pengar på det här lilla hörnet av internet - vad kan jag, vad SKA jag begära tillbaka? Är jag bara dum om jag inte värderar det jag själv gör ekonomiskt högre?

Berätta gärna hur ni tänker kring samarbeten och reklam i bloggar i kommentarsfälten, jag vill höra från alla åsiktsläger och håll.

Shit jag sparat på Instagram lately del 3

Hej hej mitt i torsdagen! Jag kom på att det är längesen vi tittat på vad jag sparat på Instagram på sistone, så ett sånt inlägg blir det idag. Vill ni se tidigare inlägg kan ni se klicka här och här.

Nu börjar vi!

41616225_250285418961472_109800083007995904_n.jpg

Vi börjar mjukt med en målning av en gullig stor humla i famnen på nån brud. Eller för den delen, nån person av annat kön iförd klänning.

En ung Hugh Grant. Alltså visst, han är en sexköpande scumbag, men vad kan man när arv och miljö gör så att man ändå tycker han är charmig? Suck.

41808160_2107520109498719_3246484084473462784_n.jpg

Som motvikt till mansgrisar - girl power. Otroligt fin bild på Ginger. Kan ljusa slingor som inramning till ansiktet PLEASE göra en comeback, det är så snyggt.

41645230_1942053375902128_7445620253393944576_n.jpg

På tal om hår, kan jag få Robyns hår? Varför har hon alltid perfekt hår? Ända sen Do you really want me-pagen till det här senaste svallet - alltid perfekt hår. Skulle jag för ett ögonblick tror att jag kunde ull this off skulle saxen va i håret fortfarande än du hinner säga Agnetha Fältskog.

41671138_1944813492205693_8214963180892323840_n.jpg

Har skrattat så tårarna runnit till den här memen. Vet inte varför, ibland prickar dom bara rätt.

Från skratt till klump i magen. Det bästa som skrevs på Instagram inför det svenska valet skrevs av Jonas Hassen Khemiri. Här kan du också läsa hela texten. Gör det.

41678607_262211587761689_8285766253637795840_n.jpg

En glittrig kattunge. Varför inte liksom.

41645146_679585822427866_6177943635024150528_n.jpg

Laura Palmer i drag. Igen, varför inte?

41651859_321648191718451_4277127548040642560_n.jpg

Man älskar ju behind the scenes-bilder från klassiska filmer. Behöver knappast säga vilken film det här är ifrån? *knyter näven i luften till tonerna av Don’t you (forget about me) *

41691766_308668716532511_8758332743483392000_n.jpg

En fin målning. Älskar färgerna.

41768481_536588956796661_5290699435729223680_n.jpg

Jenny Jägerfeld svarar på frågar i KP och hon delade den här HJÄRTEKNIPANDE frågan hon fått IN. Jag hoppas ni ser att läsa och jag hoppas skogsmusen klarade sig.

Perfekt look på Julia Roberts och han där från den där advokatserien jag aldrig orkar se.

41576853_241887066499233_8275527206222954496_n.jpg

Och på tal om looks kände jag mig väldigt träffad av den här som Ronja skickade till mig här om dagen.

41671180_240739903291199_5074486229383249920_n.jpg

Alicia Keys delade den här gamla 8?) bilden på Janet Jackson. Så fin.

41654842_1887494471365461_5130458131515572224_n.jpg

Och det bästa till sist - ett gäng häxor från ungefär 1875. Man älskar ju allt med den här bilden!!!!

Det var det. Nu ska jag gå hem och äta och sen är det Arbis-kurs ikväll - pepp!

Sylvi & Viola

41684544_688031054895526_7878963675963326464_n.jpg

Här är våra katter, Sylvi och Viola. De är två ytterst viktiga medlemmar i det Strömbergska- Jonassonska hushållet, så jag tänkte jag skulle presentera dem lite bättre idag. Fast, egentligen fick jag bara till så fina instagram-bilder av dem idag att jag tänkte jag måste mjölka det mesta möjliga ur dom.

Vi börjar med familjens nyaste tillskott. Sylvi hette egentligen Silvia när vi hämtade henne från Purmo, men vi ändrade det till Sylvia eftersom det sitter bättre i mun. Till vardags har det dock blivit Sylvi. Vi har haft Sylvi i nästan exakt ett år nu och vilket år det har varit. Hur många blommor har åkt i golvet, hur många hårband har blivit söndertuggade och hur många gånger har man vaknat av hennes små nålar till tänder i tårna? Sylvi driver mig till vansinne varje dag, men så kommer hon pipande och vill gosa och så glömmer jag bort allt och älskar henne hejdlöst igen.

Sylvi kommer i och för sig inte så ofta till mig, för hon är helt klart Pärs katt. Hon ligger gärna i hans famn när han jobbar och väcker honom gärna med att stå och pussa honom i ansiktet. Gulliga saker som Sylvi gör är att hon gömmer sig under täcket i sängen när man dammsuger och att hon låter som en duva när hon rör sig. Hon tycker om att krypa in i olika väskor och påsar och hennes favoritleksak är egentligen allt, men mina hårband är speciellt roliga. Hon klättrar också obehindrat precis som hon vill. Hon är regelbundet upp på våra bokhyllor, på våra köksskåp och på hatthyllan.

Viola är familjens självklara matriark, som jag delat liv med längst av alla i hela fyrklövern. Viola kom till mig som liten fluffboll för snart sex år. Under åren har hennes personlighet så klart utvecklats och fördjupats och åldrats, de första åren var hon en lika galen som vilken kattunge som helst, men de senaste åren har hon blivit en lugn, lat och allt igenom självgod katt. Viola är definitivt mer min katt, tror inte det händer nånsin att Viola självmant skulle lägga sig i Pärs knä. Jag kan däremot sällan sätta mig utan att hon lägger sig som en kurrande värmedyna i famnen på mig. Pär säger att Viola är opålitlig, men jag skulle inte säga hon är värre än nån annan katt som är van att få som hon vill.

Viola är har alldeles för mycket värdighet för att leka speciellt mycket längre, men om ett buntband dyker upp är hon inte allt för omöjlig. Dessutom är ju den dagliga sprängmarschen med Sylvi genom lägenheten nästintill obligatorisk, där de turas om att jaga varann. Förr kunde hon apportera leksaker, men det går inte att göra utan att Sylvi lägger sig i längre, så jag vet faktiskt inte om hon kan det längre. Viola har nån del maine coon-blod i sig och är därför ganska fluffig och lång. Dessutom har hon lite hundliknande egenskaper, hon möter mig alltid vid dörren när jag kommer hem (det gör iofs Sylvi numera också) och följer gärna med när man gör nåt på ett sätt jag inte upplevt att andra katter gjort.

41636676_739825103054335_5058275506684690432_n.jpg

Gemensamt för båda katterna är att de är väldigt snälla och ordentliga. De rör aldrig mat man ställt fram, de går alltid på lådan och tuggar aldrig på sladdar. Så om man bortser från sånt som man får räkna med som kattägare: blomkrukor i golven ibland, sönderklösta möbler, hår på/i allt och omöjligheten att nån gång få göra nåt ifred utan att nån kommer och buffar med nosen och vill ha uppmärksamhet, så har vi riktigt trevliga innekatter. De kommer relativt bra överens, mycket maktkamper mellan varven, men det är sällan allvarligt.

Jag har svårt att föreställa mig ett hem utan katter och för mig är de lika viktiga som vilka familjemedlemmar som helst. Okej, att jag kanske inte skriker och tar Pär i nackskarven om han gör nåt jag inte tycker om men vad jag vill ha sagt att de är väldigt viktiga för mig. Jag skäms lite över att jag är så svag för dem och ofta pratar babyspråk med dem OCH kallar dem “mammas lilla bebisarna”. Och köper julklappar åt dem. Pär är inte heller så förtjust i när jag kallar honom pappa när jag pratar med katterna hehehe men lite sånt får man ta.

Tycker vi avslutar dagens kattiga inlägg med denna klassiker. Gonatt!

  bild från    runeberg.org

bild från runeberg.org

Kulturkonsumenten vecka 37

All the women who’s independent, throw your melatonin-tabletter at me för den här självständiga feministen kan absolut inte sova när hennes man är out of town. Har varit en zombie hela dan. Ska gå och lägga mig alldeles strax (bredvid PG för nu är han hemma, hurra!) men först ska jag rapportera om mina senaste utflykter i underhållningens och tidsfördrivets förlovade land.

Senaste tiden har jag

LÄST

Jag fick en kommentar förra veckan om jag kunde tipsa om finlandssvenska författare. Det ska jag också göra i ett helt skilt inlägg, men här kommer ett första finlandssvenskt pangtips! 

Pär har länge sagt att jag borde läsa Maskrosguden och Maskrosgudens barn av Sabine Forsblom och efter att ha blivit bekant med Sabine har jag själv tänkt på det flera gånger. Men det är som det är ni vet, den där att läsa-listan krymper ju aldrig och tiden den bara går och går och aldrig får man tummen ur.

IMG_1449.GIF

Men så här om veckan kom Sabines nya roman Betinkan ut, den tredje och avslutande  delen i Maskrosgud-trilogin och jag fick den av Schildts & Söderströms. Så jag gjorde som man inte ska göra, jag började från slutet.

Men vad spelar det för roll när det är så jävla bra?!?! Ok, hiss-pitchen lyder: arbetarklass-tjej, Betinkan kallad, växer upp på 70-talet och är kär, har skeva vänskapsrelationer, super och är olycklig. Låter som en ganska klassisk historia och på sätt och vis är det det men det är också så mycket mer. Det handlar om hur vi gör klass och kön vad som är fint och vad som är fult och familj och arv och miljö. Tycker verkligen inte om att beskriva folks språk som ”mustigt”, men vet inte vad jag annars skulle skriva. Jag känner verkligen kylan och lukten i bussen på väg till dansen och när Betinkan har ångest, ja då har jag också ångest. Jag har sällan känt igen mig så väl i en ångestbeskrivning. 

Det är också fint, för det känns som att min Rakel i Jaga Vatten och Sabines Betinkan-Betina är släkt på ett sätt, men jag kommer aldrig dra några som helst paralleller annars mellan mig och Sabine Forsblom, jag kan bara hoppas att jag nån dag skulle få en droppe av hennes magiska berättarstil, som nästan blir magisk realism ibland.

Jag ska mos def läsa Sabines två andra böcker efter det här, Betinkan körde över mig som en ångvält. På ett bra sätt!

SETT 

IMG_1966.PNG

Jag såg Dangerous Liaisons i söndags kväll så länge jag vek kläder. Påbörjade bara nån på måfå som uppfyllde mitt kostymfilmekriterie för tillfället och blev pleasantly surprised! Jag visste inte det då, men efter en stund stod det klart att min gamla tonårsfavorit Cruel Intentions är baserad på samma pjäs! Kul! Så en kostymfilm, besläktad med Cruel Intentions och med Glenn Close (som är hårresande bra) i huvudrollen. Hur har jag inte sett den förr?!? Vad annat har jag missat i livet?

Utöver det har jag inte knappt sett nåt intressant. Ett halvt dussin Netflix-producerade high school-filmer typ. The usual.

LYSSNAT PÅ 

IMG_1967.JPG

Blood Oranges nya. Mmmmmmästerverk.

Och som bonus, den här lilla visan med Anneli Saaristo som råkade börja spela på Spotify en dag och som jag föll för, utan att jag egentligen vet varför. Tycker den är fin, behöver ju inte vara svårare än så ibland.

PS Såg att Jenna hade gjort en kulturkonsument idag också, tips tips! 

Fem möten och en valvaka

Plötsligt är vi i mitten av september. Vi satt uppe och valvakade igår precis som många andra. Pär svettades över att hans hemland ska falla i händerna på högerextrema idioter och jag försökte trösta honom med att han ju faktiskt bor i ett land som redan styrs av högerextrema idioter. Pär sa bl a: "För oss som röstar vänster handlar det om liv och död. Högersidan jävlas ju bara." Riktigt så drastiskt är det kanske inte, men ibland känns det ju så.

Blir också så otroligt beklämd över hur den blå massan klumpar ihop Vänstern och SD som "extrempartier". Som om Vänstern skulle vara extrema! Det är ju befängt, dagens Vänster driver ju en traditionellt lagom jävla Olof Palme-isk socialdemokrati om något, eftersom sossarna har glömt sin ideologi och bara jagar röster och nån måste försöka fånga upp alla besvikna arbetarröster så att inte alla flyr över till SDs välkomnande famn. Men det slags tänket visar ju bara hur långt högerut åsiktsspektrat har förflyttats. 

Nåja, jag skulle ju inte prata politik idag hade jag tänkt och vi kan nog enas om att oavsett hur man röstade (men alltid rött, alltid rätt hehehe) så kan vi väl glädjas åt att SD inte blev större än de blev/förskräckas över att de blev så stora. 

Heregud, jag röstade inte ens i det här valet, jag ifrågasätter mitt eget engemang ibland. Det är väl kanske inte nödvändigtvis en dålig sak, men var var det i det senaste FINSKA valet? Jag lovar och svär att engagera mig lika mycket + moms i nästa finska val.

41427761_739652133046328_4516082614808870912_n.jpg

Till följd av mitt plötsligt blossande politiska intresse (plötsligt och plötsligt men det är fan enklare att bry sig när man får göra det på sitt eget språk) är jag jättetrött idag. Klockan var långt över midnatt före jag sov. Experimenterar med att försöka ha ner håret idag också eftersom JAG KAN!!! för jag har NYTT JOBB!!! men jag hatar det. Känns bara som att det är i vägen, kan inte koncentrera mig. Men jag kan, därför ska jag. 

41458482_326778624763176_3915098299324956672_n.jpg

Jag har också örhängen idag FÖR ATT JAG KAN för att JAG HAR NYTT JOBB och det hatar jag faktiskt inte. För använde jag smycken jämt och samlade till och med på udda örhängen. Nu använder jag sällan nåt annat än vigselringen. Men jag städade garderoben och i förlängningen gästrummet igår och då hittade jag de här små bebisarna som jag hade glömt. De är från Feministsmeden men I'm pretty sure varje klädkedja med en PR-avdelning haft liknande på smyckessidan de senaste åren. 

41432747_1680986085343365_1170811696957095936_n.jpg

Saker jag gör när jag är ensam i kontoret: tar selfies. 

Hittade också den här koftan i städningen och insåg att den faktiskt kan vara perfekt nu i det här vädret. Det är en rea-sak från H&M för några år sen och jag tycker väldigt mycket om den men eftersom den lyckas vara tjock och värmande samtidigt sm den har actual hål i sig är det sällan klimatmässigt rätt tidpunkt. Men nu är det fan det! 

41370445_1864606496920837_5961424906179575808_n.jpg

Den här veckan kan summeras i: möten, möten, möten. Jag har redan avklarat två idag och har fem kvar denna vecka. Hösten är verkligen igång och med den folks iver över att komma igång med saker. Men det är kul! 

Sen ska jag få in mina tre träningstimmar och en Arbis-kurs (kursen jag leder drog igång förra veckan, det har jag glömt berätta), en deadline och eventuellt en träff med mina kollegor på AE på fredag kväll och sen är det faktiskt inte så mycket vecka kvar. Vuxenlivet alltså. Det går så fort. 

Ikväll är jag ensam hemma, för Pär är på jobb till Helsingfors, så då ska jag passa på att äta spaghetti med tomatsås och somna med nån film på datorn i sängen. Men först ska jag jobba nån timme till. 

Upp till kamp! (mot allt)